Tampere Jazz Happening har ett väldigt gott rykte. Bland musiker, bland kritiker och bland dem som besökt festivalen, en eller flera gånger. Många anser att TJH är den enda riktiga och, följdaktligen, den bästa jazzfestivalen i landet.

Spännande, mångsidig, fördomsfri och intim. Så kan man nog beskriva Tampere Jazz Happening, en festival som, i motsats till en och annan f.d. jazzfestival, fortfarande är en sådan. Eller, för att vara mer exakt, en festival med jazz och annan jazzbesläktad improviserad musik. Här lyser Paul Anka, Kylie Minogue, Elton John och andra popnamn med sin frånvaro. Här kan man inte höra Cheek, Jenni Vartiainen eller Michael Monroe.

Magnetic Ensemble Tampere Jazz Happening Bild: Sylvain GRIPOIXwww.gripoix.comcontact@gripoix.com

Bland dem man däremot fått höra och som under årens lopp har lyst med sin närvaro, finns Sonny Sharrock, Geri Allen, Karin Krog, James Carter, Jack DeJohnette, Ornette Coleman, Nils Petter Molvaer, Jazz Jamaica, Esbjörn Svensson, Dave Holland och Vijay Iyer.

Den musikaliska linje arrangörerna gick in för 1982, har man inte givit avkall på. Man har inte heller fallit för frestelsen att göra festivalen alltför stor. Visserligen har den vuxit lite under 33 år men TJH är fortfarande en liten festival på ett litet område. Den försiggår i de gamla tegelbyggnaderna Tullikamarin Pakkahuone och Telakka, ett stenkast från järnvägsstationen. Intim, som sagt.

Nordiskt

På Tampere Jazz Happening är den nya inhemska jazzen alltid välrepresenterad, den här gången av bl.a. Ilmiliekki Quartet, Jussi Fredriksson Trio och Ricky Tick Big Band & Julkinen Sana. Också den övriga Norden hörs och syns. Trummisen Paal Nilssen-Love från Norge kommer med storbandet Large Unit, som består av musiker från alla nordiska länder utom Island. Här utlovas ”nordisk free jazz som allra starkast”.

Kraft och frihet är garanterade ingredienser också i den svenska saxofonisten Mats Gustafssons set. I fjol besökte han festivalen med trion The Thing. Den här gången får vi höra Mats Gustafsson solo.

Maria Faust Maria Faust Bild: KAUPO KIKKAS

Bland de nordiska namnen finns också Life And Other Transient Storms med den danska saxofonisten Lotte Anker och den portugisiska trumpetisten Susana Santos Silva i spetsen, Frank Zappa-influerade Mats/Morgan Band från Sverige och Hedvig Mollestad Trio från Norge, som kombinerar jazz med Led Zeppelin. Och så förstås Young Nordic Jazz Comets- kvällen, där fem av de intressantaste nya namnen inom nordisk jazz uppträder, ett från varje land. TJH inleds på torsdagen 29.10 med denna årliga s.k. showcase där Finlands representant är trion Katu Kaiku.

Legender

Trots att TJH satsar stort på ungt, nytt och udda, finns det också plats för större dragplåster, kända namn, legender. Den här gången trummisen Ginger Baker med sin kvartett Jazz Confusion och Carla Bley tillsammans med Steve Swallow och Andy Sheppard. Till legenderna skall nog också saxofonisten David Murray räknas. Murray, som har besökt TJH flera gånger, kommer den här gången med sin Infinity Quartet och poeten Saul Williams.

Överraskningar

Legender kan visserligen vara hur bra som helst och ibland t.o.m. överraska, men många gånger är det de yngre och, än så länge, mindre kända som lämnar de djupaste spåren i publiken på TJH. I år kan det mycket väl vara franska Magnetic Ensemble, den estniska saxofonisten och sångaren Maria Fausts Sacrum Facere, The Young Mothers från USA eller något av de ovan nämnda nordiska banden.

Hur som helst, kvaliteten är säkert hög och utbudet mångsidigt. Och det bästa sättet att ta del av och bilda sig en uppfattning om den här musiken är förstås att åka till Tampere Jazz Happening, en välkommen ljus- och ljudpunkt i höstmörkret och -tystnaden.

Den enda riktiga jazzfestivalen, det kan man förstås diskutera, men jag är böjd att hålla med om att Tampere Jazz Happening är den bästa.

Här hittar du mera info om Tampere Jazz Happening 2015 och musiken där

Verneri Pohjola. publik Bild: Tampere Jazz Happening

Vi vet bägge att det inte är fashionabelt att älska mig, sjunger hon.

Lana Del Reys öppnar sitt album Honeymoon med den här fantastiska frasen. Den får en att direkt lystra till.

Violinen släpar och soundet är tidlöst, och Del Rey sjunger magiskt som alltid.

Frasen är början på en berättelse om våld, attraktion och kärlek mellan två outsiders men jag tänker samtidigt att den kan tolkas handla om henne som artist. Eller om hennes fans.

Ingen ifrågasätter Del Reys röst, men hon har kritiserats för allt från att inte ta avstånd från våld mot kvinnor till att glorifiera droger, lättsinne och dekadens.

Hon verkar ibland tolkas som lite av en posör, vilket alltid förvånar mig.

Hennes konstnärliga uttryck har alltid varit starkt och konsekvent och Honeymoon är hennes mest fulländade album hittills.

Knarka i Kalifornien

Lana Del Reys estetik är omöjlig att begripa utan ett minne av Hollywoods tragiska kvinnor, de som beundrats men som ingen har hållit upprätt då det blåst omkring dem.

Olycklig kärlek, våld, droger och fest har funnits på deras stig neråt och det är det här som Del Rey undersöker, leker med och samtidigt lyfter tillbaka i vårt populärkulturella, kollektiva minne.

Hon står upp för de här kvinnorna och på samma gång för sig själv.

Då hon spelar med begreppsparet hora/madonna så påminner hon oss om hur kvinnor fortfarande mäts enligt det här måttet och samtidigt tror jag att hon gör en poäng av att själv inte bry sig om att hon kritiseras för det.

Hur annars egentligen? Att forma sig efter de sociala förväntningarna på en själv är att ge upp av sin frihet.

Hon sjunger ur perspektiv som alltid inte är politiskt korrekta, verkar vilja visa att hon gör som hon vill. Kanske vill hon hålla kvar en viss makt då hon säger sig inte vara feminist.

Bland annat får vi ta del av perspektivet att vinka hejdå till killen och istället bli hög på stranden, allt sjunget i ett obekymrat tonfall och med en skön urban rytm som pulserar genom låten.

Ändå befinner vi oss långt från feelgood skildringar. Här är det allvar hela vägen.

Samtidigt är det något som ständigt provocerar i hur hennes kvinnor hellre verkar glida omkring i någonslags valiumdimma än att ta sig ur ett sunkigt förhållande med lite jävlar anamma.

Dubbelheten i hennes texter gör dem spännande och angelägna. De ger en anledning att stanna kvar i dem och reflektera kring dem. Om man vill.

Musik som knockar

Musikern Tomas Andersson Wij tweetade för några år sedan på ett sätt som jag inte glömt; om hur han var på väg in mot staden från förorten, i en taxi på väg mot krogen och ljusen och i bilstereon Lana Del Reys Videogames – vars text kritiserades för okritiskhet om kvinnors underkastelse.

Videogames är en fullständigt magisk låt och jag har alltid tagit den som ett löfte om att Del Rey kan skriva musik som slår knock på en.

Däremot har jag kunnat tycka att hennes album varit lite ojämna, att enstaka låtar har tindrat klarast – till exempel de hon skrev för Tim Burtons film Big Eyes.

Skärmdump.

Honeymoon är ett väldigt långsamt album, som om det skulle vilja hålla kvar en tid som allt mer glider undan oss.

Bowie & co

Del Rey har alltid varit besatt av död och olycklig kärlek men engagemanget i de här människoödena blir allt tydligare för varje album hon släpper.

På ett elegant sätt väver hon in musiken från olika tider. ”Ground control to major Tom” sjunger hon och skriver in sig i ett universum av musik, utflippningar och stjärnor.

Trots att hennes referenser är i det förflutna är hon en artist som haft ett brett genomslag i en tid då musikindustrin producerar just färre stjärnor.

Kruxet med Honeymoon är att skivan inte funkar lika bra i alla sammanhang. Jag har lyssnat på den i en bil (då den kändes mästerlig), vid morgonkaffet (får en att vilja blanda lite tuting i kaffet och flumma bort dagen), då jag drällt på nätet (då den inte lyckas nå fram), på dagen (då den är för släpig och monoton).

Men det är förstås bara att välja Honeymoon i rätt situation, konstigare än så behöver det inte vara.

Musikal är en konstform som delar folket. Vissa är hängivna fans som fyller teatrarna till bredden medan andra avfärdar det som glättig underhållning.

Det var hög Sidu morjens-faktor i Hartwall arenan i lördags då de svenska musikalgiganterna Helen Sjöholm och Peter Jöback intog scenen.

Ackompanjerade av Stockholm Sinfonietta och uppbackade av kör och gästartister lyckades Sjöholm och Jöback med konststycket att inte bara värma upp den annars ganska reserverade finska publiken utan även hålla den i ett järngrepp under den nästan fyra timmar långa konserten.

”Jag erkänner, jag älskar musikaler”

Musikal är inte den hippaste av genrer och även stjärnor som Sjöholm och Jöback skämtade om sin kärlek till denna i en parallelldragning till de 12-stegsprogram som används för missbrukare.

”Hej. Jag heter Peter. Jag älskar musikaler.”

Älskar du musikaler? Peter Jöback i I love musicals Bild: KARIN TORNBLOM

Lättsmält och svårsjunget

Så vad är det då med denna genre som får generation efter generation att gå till teatrar och konserthus? Svårt att svara på.

För det första är musikal som begrepp väldigt brett och innefattar allt från traditionellt jazziga lättsmälta Broadway-nummer till svulstiga genomsjungna operettliknande verk. Var och en kan välja om hen vill bländas av en färgsprakande show eller gråta till något mer invecklat och dramatiskt. Den gemensamma nämnaren för alla förgreningar är kombinationen av musik, teater och dans.

Underskattad konstform

Musikalen har orättvist nog ett rykte om sig att vara teatervärldens motsvarighet till vad Eurovision Song Contest är för populärmusiken. Bägge ypperliga musikaliska fenomen men samtidigt lite pinsamma att öppet beundra. Kultureliten vill inte riktigt ge musikalen den uppskattning som den verkligen förtjänar.

Faktum är dock att musikaler säljer och många teatrar sätter upp publikfriande musikaler för att finansiera de smalare produktionerna som spelas vid sidan om. Utsålda föreställningar talar sitt tydliga språk, vare sig man vill eller inte.

Vid 65 års ålder gör Tom Robinson comeback. Det är snart 40 år sedan genombrottet och nästan 20 år sedan förra plattan. Men han har inte rostat.

Året var 1977 när Tom Robinson Band gav ut debutsingeln och sedermera rockklassikern 2-4-6-8 Motorway. Den kommer fortfarande ofta med på diverse rocksamlingsplattor.

Topp-10-hit

Efter TRB satsade Tom Robinson på en solokarriär och fick en topp-10-hit med War Baby år 1983. Den handlade långt om det då ännu delade Tyskland.

Men trots att Robinson fortsatte ge ut musik försvann han helt från hitlistorna under 80-talets senare hälft. Och sedan blev det också allt glesare mellan plattorna.

En orsak till det var att Tom Robinson blev erbjuden att göra egna radioprogram för BBC, något han gör ännu idag. Robinsons musikprogram är populära och har även prisbelönats.

Tom Robinson, skivomslag Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Men vid 65 års ålder gör nu alltså Tom Robinson en efterlängtad comeback som musikartist.

Nyutkomna albumet Only The Now börjar varmt välkomnande till Tom Robinsons musikaliska värld med den snygga Home In The Morning. Man känner genast igen hans kännspaka övertygande stämma och hans melodiskt musikaliska stil.

Det bryts ändå i det råare andra spåret Merciful God som visar att Robinsons punkrötter fortfarande lever och mår bra.

Låtarna på skivan smälter sedan in i varann på ett förvånansvärt smidigt vis vilket gör att Only The Now nästan känns som ett tema-album sina blygsamma 35 minuter till trots.

Å andra sidan gör den förhållandevis korta längden att skivan känns mer som ett uppfriskande abrupt uppvaknande än en långt utdragen process med en massa fluff mellan höjdpunkterna. Nu är det guld (nästan) hela vägen.

Ett par av dessa höjdpunkter är singlarna The Mighty Sword Of Justice och den smärtsamt vackra Don't Jump Don't Fall som släpptes redan i somras som ett delikat litet smakprov. Andra favoriter är Holy Smoke och Risky Business.

Den enda som litet sticker ut ur helheten är Beatles-covern In My Life. Den är i och för sig helt snyggt utförd, men sitter inte riktigt med de andra låtarna och borde kanske hellre ha getts ut som B-sidan på en singel. I den mån sådana längre existerar.

Textrader som "There's one law for the rich and another one for the poor" och "No more risky business, sue me suckers, I don't care no more" visar att Tom Robinson må ha uppnått pensionsålder, men att hans attityd inte har rostat för det.

Intressanta gäster

Det finns en hel del intressanta gäster på Only The Now, bl.a. Billy Bragg, punklegenden TV Smith, folkartisten Martin Carthy, brittisk-indiske musikern Nitin Sawhney, sångerskan och musikern Nadine Shah samt skådespelarna Colin Firth och Sir Ian McKellen.

Ian McKellen gör ett trovärdigt jobb i rollen som Gud i låten Holy Smoke.

Only The Now är en riktigt snygg comeback och en utomordentlig skiva som förtjänar en betydligt större publik än den kommer att få.

Tom Robinson har signerat nya skivan. Tom Robinson, autograf Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Igen en skön blandning på Redramas spellista den här veckan.

- Vi kickar igång den här veckan. Det brukar ibland vara lite trögt på måndag morgon så kanske vi försöker med måndag kväll istället. Jag har en massa bra musik och ska försöka hjälpa er en bit på vägen.

Här hittar du programmets låtar på Spotify:

Det var violinist han skulle bli, den unga Janne Sibelius. Men det blev inte så. En skadad arm men framför allt en obotlig rampfeber satte käppar i hjulet.

Janne gjorde i tonåren snabba framsteg som violinist. Redan under skoltiden i Tavastehus, men framför allt under åren vid Helsingfors musikinstitut var han en aktiv musiker. Sibelius spelade andra violin i institutets stråkkvartett och i Akademiska orkestern.

Som 22-åring grundade han en egen stråkkvartett tillsammans med sina vänner. De spelade stråkkvartetter av Haydn, Mozart och Beethoven. Sibelius spelade ofta också solo. Som ackompanjatör hade han ibland sin egen kompositionslärare Martin Wegelius, ibland (sin blivande svåger) Armas Järnefelt.

Jag var rädd att jag skulle börja att darra

Bruten arm

Det har spekulerats i varför han inte blev den violinsolist som han drömde om att bli. Då han var 13 år bröt Janne sin högra arm efter att ha hoppat i land från en båt och slagit sig svårt. Armbågen skadades och böjdes bakåt. Skadan läktes men den högra armen blev en aning kortare och stelare än den vänstra. 13-åringen Janne lär ha sagt att han inte mera kunde spänna en båge helt och fullt.

Skräcken att uppträda inför publik

Den allra största orsaken var hans rampfeber. Sibelius blev aldrig av med nervositeten inför ett uppträdande. Och det började tidigt. I ett brev till sin farbror Pehr skrev Sibelius som 17-åring:

Farbror kan nog tänka sig att jag icke gerna gick att spela för 350 menniskor. Men, som sagt, lotten var kastad och jag måste. Ända sedan torsdagen var jag i en riktig feber om huru det skulle gå. Äntligen kom lördagen. Jag var rädd att jag skulle börja att darra och att jag derföre skulle måsta sluta midt i stycket. Snart var kl.9 då jag skulle uppträda jag vågade icke se på publiken och när jag kom på estraden så dansade notraderna för mig så att jag fick låf att spela hela stycket efter minnet. Nog skämdes jag litet att jag med min oändligt lilla förmåga täcktes uppträda men jag tänkte ”försöka duger”. Efteråt kändes det så trefligt när man hade sluppit alltsammans. Så slutade mitt första och kanske äfven mitt sista uppträdande.

Nobbad av Wiens filharmoniker

Under studietiden i Wien 1890 försökte Sibelius dryga ut sin skrala kassa med att spela och han deltog i en provspelning för Wiens filharmoniker. Han lär ha berättat att han efter en timmes spelande fick "metallsmak" i munnen och var nära att svimma. Filharmonikerjuryn ansåg att Sibelius var för nervös för att bli orkestermusiker.

Obotlig hypokondriker

Under studietiden i Helsingfors led han ofta av inbillningssjuka. Vännen Adolf Paul berättade:

En gång på våren vid islossningen låg han dödssjuk på sin gröna lädersoffa. Han var alltid dödssjuk. Hans fantasi överdrev det minsta besväret in i det oändliga. Han led av obeskrivliga smärtor när han låg på sin pinobädd i sitt rum i Brunnsparken och såg solnedgången spraka i de drivande isflaken på viken.

Blev tonsättare, inte violinist

Sibelius gav konserter som violinist ännu sommaren 1891, men småningom blev komponerandet allt viktigare. Genombrottet som tonsättare kom 1892 då Kullervosymfonin hade sin premiär.

Sibelius dröm om att bli en violinvirtuos gav han i stället utlopp för i sin violinkonsert som i sin originalversion från år 1904 hör till de tekniskt mest krävande violinkonserterna.

Samma år, 1904, flyttade familjen Sibelius in i sitt nya hem Ainola i Träskända. Efter det spelade Sibelius violin enbart hemma.

Darrande händer

I Sibelius släkt fanns det flera personer som led av darrning i händerna. I Jeans fall förvärrades det med åren. I kombination med nervositet kunde han inte ens skriva sin namnteckning. Händernas darrande kan ha bidragit till att Sibelius lämnade violinspelet. Tidigare spelade jag violin, förklarade han för sina gäster, jag spelar inte mera, men mina fingrar vet inte om det. De spelar allt fortfarande. Tremolo, ni vet väl, hela tiden.

Färöarna är inte det första stället man kommer att tänka på när man talar om hårdrock. De facto är Färöarna inte det första stället man överhuvudtaget kommer att tänka på när man talar om vad som helst... Om man inte talar om fisk och ylletröjor.

Metallväktarnas goda vän, fotografen Eija Mäkivuoti, har dock med åren blivit ett enormt fan av ögruppen och hon är nu aktuell med fotovernissage och en snofsig "coffee table book" som bär namnet "Birgits trädgård". Boken har fotografier på färiska band, människor, natur och miljöer. Också fast du skulle sakna ett kaffebord så platsar boken lika bra på ett improviserat bord utav en uppochnervänd trälåda där kaffet bytts ut mot en ljumskvarm flaska brännvin och en överfull askkopp. När man bläddrar i boken får man bara lust att lägga Färöarna på sin "to do"-lista över ställen dit man någon gång borde resa.

Metall och pride på Färöarna

Färisk spellista:

Men vi låter Eija själv berätta mera om den färiska musikscenen, jämte en spellista med musik från den karga men vackra platsen i havet.

Fem frågor om Färö-metall:

1. Beskriv litet den färiska musik- och metallscenen!
Musik är oerhört viktigt för färingarna. Den färiska musikscenen är aktiv, varierande och börjar också bli relativt internationell. Metallscenen är liten och beroende av sina medlemmar. Den växer sakta men säkert. Alla känner alla och alla får en chans att försöka med sin musik. Samma personer kan spela och vara aktiva i flera olika band samtidigt. Musikscenen stöds av t.ex. Tutl Records, som är mer än ett skivbolag – den ägs och drivs av musiker själva.

2. Hur snöade du själv in dig på just Färöarna?
Jag råkade att besöka Färöarna på grund av arbete i 2008 och under den vistelsen fick jag sådana intryck och bekanta att jag sedan dess har varit där flera gånger (nästan 20) med anledning av olika slags fotoprojekt, konserter, festivaler och vänners bröllop. Under åren har Färöarna formats till mitt andra hem, just på grund av de personer jag lärt känna där.

3. Hur skiljer sig heavyfolket på Färöarna från Finland och övriga norden?
Jag tror att det som gjorde det lätt att lära känna människor på Färöarna var just det att vi alla var intresserade av metall – det verkar vara ett särdrag i sådant folk överallt i världen. Så jag skulle säga att inget skiljer sig, förutom språket och vissa skillnader i deras sed och kultur. Kanske kramar de folk mer än de flesta och de är ytterst välkomnande och vänliga. Det tar en tid för isen att brista men när det väl har hänt, så blir men en av dem.

4. Hurdana möjligheter har banden på en isolerad ö ute i Atlanten att brejka utanför Färöarna?
Det är väldigt svårt och dyrt. Det tar mycket tid, pengar och energi – av en slump händer inget i musikindustrin. Vissa band som har tillräckligt med affärstänkande förstår vikten av att ha en egen manager och en kontakt som säljer dig och dina konserter/turnéer på kontinenten. En bra exempel är Hamferð som jobbar med Jörg Düsedau från Dragon Productions och har egen manager på Factory 92 i Tyskland.

5. Ge några tips på bra musik från Färöarna!
Efter Týr så finns det mycket bra musik från Färöarna. Allt är dock inte metall. Mina absoluta favoriter är SIC och Hamferð inom metall. Sedan finns det band och musiker som Synarchy, Reduced to Ash, Earth Divide, Goresquad, Apocryphal Order, Heljareyga och Asyllex. Det tar ett tag för nya band att poppa upp och etablera sig. Sedan tycker jag mycket om Rasmus Rasmussen, 200, Jürghinn, Benjamin, Ave och Ranchus. För att inte vara för maskulin så borde även Eivør nämnas, det finns många bra kvinnliga singer-songwriters på Färöarna – jag själv är inte så intresserad av sådan musik personligen men de är mycket bra.

Man kan själv surfa vidare genom Tutl records

Jag vill också nämna isländska Angist (för kvinnan på bilden i fotogalleriet är min vän Gyða som spelade med sitt band Angist på G! festivalen 2013 på Färöarna. Därför är den bilden med i boken).

Tutl records YouTube-kanal:

Bokreleasen äger rum på Kulturkontakt nord i Kajsaniemi i Helsingfors måndagen den 19 oktober klockan 18 - 20 och fotoutställningen pågår där ända till den 30 oktober 2015.

Åbobandet Craneiums debutskiva Explore the void finns nu tillgänglig i digital form i väntan på att den skall tryckas upp på vinyl. Bandet är grundat 2011 och har innan det här släppt en demokassett och en split-vinyl med 3rd Trip.

Stoner och fuzzrock finns det gott om och just den här genren har aldrig varit min starka sida. Men det finns tid och plats för allt som får bunten att vibrera så jag trycker på Play på bandets bandcamp-sidadär plattan finns i sin helhet.

Craneium bandet Craneium Bild: Craneium

Jag tycker mig ana en liten bit mer klassisk hårdrock än gemene stoner-band brukar ha. Öppningsriffen i Imperial duster t.ex. för mina tankar till Black Sabbaths heavygaste period och speciellt då Symptom of the universe. Nå, att skriva lika odödliga riff som maestro Tony Iommi är inte just förunnat andra, men stämningen och soundet är det inget fel på även om det är svårt att peka ut skivans Iron man eller Children of the grave. Låten Tzar Bomba är sedan mera lik Kyuss med sitt lugna tempo som mot slutet växer till ett crescendo.

En fälla som många band faller i är att man på en fullängdare glömmer bort variationen och alla låtar låter för likadana till tempo och uppbyggnad. Det är faktiskt inte helt fel att kasta in en Planet caravan på lämpligt ställe för att luckra upp det hela. Någon litet ”udda” låt skulle kanske därför sitta bra i helheten. Men överlag är det en frän skiva. En av mina allra första tankar när jag satte igång skivan var att det här borde man höra live. Hoppeligen låter Craneium lika bra inför en levande publik som på skivan.

Men nog recenserat. Vi ger ordet över åt sångaren och gitarristen Andreas Kaján.

Fem frågor

1. Hur mycket distorsion kan man ha på en gitarr? När blir det för mycket?
Egentligen vet vi i Craneium inget om distorsion. Hela grejen med stonerrock är att man använder fuzz and lots of it. Fuzz är liksom en lurvig och mjukare variant av dist, dist är skarp och skär mer i öronen. Stonerrock skall vara mer laidback, inte så stor fokus på att spela snabbt och tekniskt utan med fokus på riffen och känslan i musiken, det skall gunga helt enkelt och till det passar fuzz mycket bättre än distorsion. Egenligen skulle jag vilja säga att det aldrig blir för mycket, folk har ju egna preferenser på hur tungt man vill gå. Inom genren finns det band vars hela karriär går ut på att spela i så låg stämning och långsamt som möjligt, till och med band som endast spelar rundgång. Craneium lägger sig nog någonstans i mitten. Vi vill spela tung musik med fokus på riff och känsla men också ha någon form av melodier, någon sade efter vår spelning någon gång att vi är jävligt rock n' roll men ändå jävligt tunga. Tycker vi är en perfekt balansgång. Ett som är säkert är i alla fall att utan trycket från ljudet skulle hela genren inte vara så speciell, dom flesta håller nog med i att man ändå främst vill ha en viss decibellnivå förrän man kan uppskatta och förstå musiken till fullo.

2. Skivan låter mycket välproducerad. Hur mycket tid och pengar lade ni ner på skivinspelningen?
Tack, jo vi hoppades att den skulle göra det. Vi har tidigare släppt en demo på C-kassett och en 12" vinylsplit med 3rd Trip från Helsingfors. Även om vi har varit helt nöjda med de inspelningarna så kände vi att det nu var dags att göra något som låter lika bra som vi själva hade föreställt oss att det kan göra. Vi bestämde oss helt enkelt för att inte ta någon sorts tidspress och istället arbeta på skivan tills vi är nöjda och inte i efterhand märka små misstag som smugit sig med och liknande. VI hade även hjälp av kompisar med expertis och mer erfarenhet av att spela in, som hjälpte oss och tipsade oss fram till bästa resultaten i mycket av det vi gjorde. Skivan tog ganska exakt 11 månader att göra, vi började i November 2014 med inspelning av trummor och bas i en studio här i Åbo. All gitarr och sång har vi spelat in på egenhand, samt extra kryddor som finns här och där i låtarna. I vårt fall tror jag att en stor orsak till att skivan låten välproducerad är för att vi spelat dom flesta av låtarna många gånger Live, det gör stor skillnad att ha spelar låtar live i flera månader före man bandar in dem. Det ger en säker känsla, man kommer inte till studion och spelar in låtar som man bara spelat i replokalen före. Man behöver ett visst live-proof på att dom kommer funka, sen måste man spela in sig på låten med hela bandet. När låtarna väl var inspelade började idéerna flöda över vad man kunde lägga till för att piffa upp låtarna och göra dem ännu intressantare, t.ex. så var slutet på låten Ceasing To Exist något som tillkom väldigt sent, men något som blev väldigt bra. I princip så tog arbetet med skivan 1 år i stora drag, men vi skulle nog säga att förarbetet var väldigt viktigt och att hela bandets existens krävdes som bakgrund för att komma till punkten att göra skivan, att vi spelat länge tillsammans och lärt oss göra musik ihop. I fråga om pengar ligger det nog runt 2000-2500€, mycket ur egen ficka förståss men vi skulle inte haft råd utan Svenska Kulturfondens hjälp, så ett stort tack till dom.

3. Många stoner-band är live så trista att se på så tapeterna lossnar. Hurdana är Craneium live?
Hela Craneiums rykte tror jag att vi byggt upp genom live-spelningar, vi är inget band som står stilla, vi har roligt på scen och det märks. Vi rycks med i musiken och det vi gör, har publiken roligt har vi ännu roligare. Ingen skillnad om man spelar för 5, 50 eller 500 personer, vi går in med samma mål och ger så mycket vi kan. Man får gärna komma och kolla efter själv, vi spelar i Åbo 30/10 och 19/11, samt Helsingfors på Elmun Baari 20/11, under vår miniturné med svenska Skraeckoedlan.

4. Hur bestämde ni vem som skall sjunga på vilken låt?
Vi utgår ifrån den som har den ursprungliga idén till låten. Skriver jag själv en låt och har ett utkast till hur jag tänker att den skall gå, så är jag den som hunnit fundera ganska länge på låten och de olika delarna/riffen. Därav är det lätt hänt att man redan färdigt börjat fundera på sång och melodier, då känns det naturligast att man själv sjunger den. Nästa steg är att tillsammans jama ihop oss på låten och när vi känner oss klara med det börjar vi testa hur den funkar live, sedan går vi tillbaka till verkstan och filar ytterligare om det inte kändes bra live. Men om det handlar om låtar utan text, så spelar vi dom bara i replokalen och förr eller senare är det någon av oss som kommer med en text. Vi tre som sjunger har alla olika kvalitéer i hur vi låter, vilket kanske ger en bredd och möjlighet till att genom sången också skapa något intressant och en viss mångfald i hur sången låter. Vi har tre stycken som gör olika saker i olika låtar som också backar upp varandra i sången. Det har funkat för oss helt enkelt och det känns bra att alla sjunger, eftersom ingen av oss egentligen är någon "frontman" sångare så får vi ändå någon form av kraft genom att satsa på stämmor och samlad kraft så att säga.

5. Vad handlar Craneiums texter om?
Craneiums texter är kanske inte den viktigaste biten av vår musik. Vi skriver texter som handlar ganska mycket om rymden, sci-fi, vi målar upp scenarion som har med stonerrock-kulturen att göra, mysticism, häxor, atombomber och pesten. Det är olika, många texter tangerar också religion och det bibelbälte som Österbotten utgör. Vi må vara ett Åbo-band med vi är alla hemma från Österbottens slätter. Vi har också en tendens att komma på bra ställen där sång kunde passa i efterhand. I Harvest kom sången i slutet till flera månader senare, i Demon of the Sands samma sak och även i Dr.Plague tillkom sångdelar efter att låten i sig var klar.

I september beställde hon en charterbiljett och åkte ner till en av de grekiska öarna för att hjälpa flyktingarna som strandade där. Tre veckor senare får hon ett samtal från Malmöpolisen som undrar hur det kommer sig att några personer från Iran har hennes nummer.

Men intervjun började aningen överraskande som ni kan se i klippet ovan.

Redan som 11-åring vann hon den första talangjakten och fick uppträda i programmet Sveriges Magasin på SVT. Året var 1977 och bland studiogästerna fanns också managern Stickkan Andersson som då inte verkade vara speciellt imponerad av den litet lillgamla Carola Häggkvist.

Punkdrottning

Då hon kom till högstadiet flyttade hon till Adolf Fredriks musikskola i Stockholm och hon var redan då på det klara med att hon skulle jobba med musik. Hennes aptit för musik var enorm.

Även om hon inte var särskilt förtjust i new wave musiken som kommit från England så kunde hon inte tacka nej då hon blev tillfråga att komma och sjunga i bandet Stand by som också gav ut en skiva.

Melodifestivalen blev det stora genombrottet

Med en bibel bakom scenen vann Carola Melodifestivalen 1983 med låten Främling som fortfarande har en speciell plats i hennes hjärta. Familjen bodde ganska anspråkslöst i en förort till Stockholm och plötsligt fick de försöka vänja sig vid att folk stod och stirrade in genom fönstret då de satt och åt frukost. Och det var ingen lätt sak för en 17-åring att hantera tidningarna som i synnerhet på den tiden var ute efter klatschiga och slående rubriker på löpsedlarna.

En tonåring som hade så stark tro på en högre makt var ett lätt offer att ironisera och driva med.

Sen kom revanchen

Hennes första album, "Främling" sålde i över en miljon exemplar och är fortfarande det mest sålda albumet i Sverige genom tiderna och Melodifestivalen 1983 sågs av hela 6,1 miljoner tittare. Kort efter segern avbröt hon gymnasiestudierna för att satsa helhjärtat på karriären. År 1990 var hon tillbaka i Melodifestivalen för hon ville ännu vinna hela Eurovision Song Contest. Det året blev hon tvåa men hon var tillbaka följande år och då blev det seger.

Stora tävlingen arrangerades i Rom och enligt många experter blev det den sämsta tävlingen någonsin. Arrangemangen var bristfälliga och italienska tv-bolaget kom på idén att artisterna skulle sjungande på italienska presentera sig själva. Kaos uppstod då tävlingen skulle avgöras och Sverige och Frankrike hade lika många poäng.

Som tur var fanns det ett regelverk att följa. Först kontrollerade man hur många 12-poängare respektive land hade fått och eftersom båda länderna hade fått exakt lika många så gick man till 10-poängarna och i och med det så vann Sverige.

Monstren vann över poppen

År 2006 vann hon igen Melodifestivalen och många ansåg att hon skulle bli en överlägsen vinnare i den stora tävlingen i Aten. Men inget var sig likt det Eurovisions året. Gruppen Lordi vann en historisk seger för Finland. Och om Carola skulle ha fått välja skulle hon säkert helst ha valt ett annat år.

Slutet gott

Men trots att början av intervjun verkade något kaotisk så slutade det hela riktigt bra. Det enda störande elementet var flyktingarna (ca 10 st) som huserar hemma hos Carola som ringde med jämna mellanrum för att fråga hur man får igång en del apparater i hushållet.

Carola är aktuell med två julkonserter i Finland. Den 25/11 i Åbo och den 26/11 i Helsingfors.

Fokus på Carola i Radio Vega to 29/11 kl 18.03 och repris on 04/11 samt på Arenan i en månad.

Den första inspelningen av Have Yourself a Merry Little Christmas gjordes 1944 av Judy Garland för filmen Meet Me in St. Louis. Men Hugh Martins ursprungliga text var så dyster att både Garland och regissören Vincente Minnelli krävde att han skrev om den.

Hugh Martin var en amerikansk kompositör och låtskrivare som skrev musik framför allt till filmer och musikaler. 1943, då han var tjugonio år gammal, gjorde han ett besök i sitt forna barndomshem i Birmingham, Alabama. Överväldigad av nostalgiska känslor skrev Martin då sin berömda julsång Have Yourself a Merry Little Christmas.

Hugh Martins mångåriga samarbetspartner Ralph Blane anges ofta som medförfattare, men i det här fallet är det osäkert om han alls medverkade. Hugh Martin har senare hävdat att han skrev sången ensam.

Lanserades i filmmusikal

Den första versionen av sångtexten är en dyster betraktelse över en tid som är ohjälpligt förlorad och aldrig kommer tillbaka. Martin var själv nöjd över sin skapelse, och lade fram den som ett av förslagen då han året därpå fick i uppdrag att skriva ny musik till filmmusikalen Meet Me in St. Louis.

Filmen regisserades av Vincente Minnelli, och i huvudrollen hade man den tjugotvååriga Judy Garland, som slagit igenom några år tidigare i Trollkarlen från Oz.

Judy Garland och Margaret O'Brien, systrar i filmen Meet Me in St. Louis. Judy Garland och Margaret O'Brien i filmen Meet Me in St. Louis 1944. Bild: Publicitetsfoto från 1944 Judy Garland,Margaret O'Brien,Vi mötas i St. Louis

Tillbaka till ritbordet

Både Garland och Minnelli tyckte att Hugh Martins sångtext var alltför deprimerande och krävde att han skulle skriva om den. Efter en viss tvekan gjorde Martin som han blivit ombedd och kunde snart presentera en ny, betydligt bättre text.

Nu hade Martin hittat den rätta balansen mellan melankoli och hoppfullhet, och sången passade perfekt i sitt sammanhang i filmen.

Familjeliv i St. Louis

Meet Me In St. Louis utspelar sig i St. Louis strax före den stora världsutställningen 1904. Alla, särskilt barn och unga, väntar med spänning på den stora händelsen.

Judy Garlands rollfigur Esther är den näst äldsta dottern i den välbärgade familjen Smith i St. Louis. Strax före jul får Esther och hennes syskon veta att deras pappa blivit befordrad i sitt arbete och att familjen därför måste flytta till New York.

Sorgen är stor när barnen förstår att de inte kommer att få se världsutställningen utan kommer att skiljas från vänner och älskade och flytta bort.

Sorgsen julsång

En av filmens stora höjdpunkter är när Esther (Judy Garland) sjunger Have Yourself a Merry Little Christmas för sin lillasyster, en sång som lovar att allt kommer att bli bra, samtidigt som både Esther och åskådaren vet att sanningen är en annan.

På hollywoodmusikalers vis får filmen ändå ett lyckligt slut. Familjen stannar kvar i St.Louis och besöker tillsammans den stora världsutställningen.

Happy End blev det också för Judy Garland och Vincente Minnelli, som blev ett par vid den här filminspelningen och gifte sig följande år.

Tack vare filmen blev Hugh Martins sång en hit, som sedan dess har spelats in av otaliga artister, framför allt i USA men också i andra länder. I dag hör den till de amerikanska julsångsklassikerna.

Ännu en omarbetning

Många år senare fick Hugh Martin lov att skriva om texten till sin sång ännu en gång. Frank Sinatra hade sjungit in sången på skiva redan 1947, men då han tio år senare beslöt göra en ny inspelning ville han ha en gladare text.

Frank Sinatra 1962. Frank Sinatra sjunger Bild: Wikimedia Commons Frank Sinatra

Sinatra bad Hugh Martin omarbeta texten, och den här gången hade Martin inga skrupler. Han bytte ut flera rader i sången och gjorde den muntrare men också mer intetsägande.

Frank Sinatras version från 1957 blev en stor framgång och en god affär för Hugh Martin. I flera decennier var det den nya texten som användes då olika artister spelade in sina tolkningar av låten.

Men under de allra senaste åren har Judy Garlands textversion igen börjat vinna terräng. Många av de nyaste inspelningarna använder sig av Garlandtexten, som enligt mångas uppfattning – även Hugh Martins – är den bästa.


Du kan höra Judy Garland sjunga Have Yourself a Merry Little Christmas i Vega Kväll fredagen den 16.12. Sändningen börjar kl. 17.30.

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill du höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Hon har tävlat för Estland i Eurovisionen och spelat Anna i Bullerbyn på film. Anna Sahlene vill bli en bättre skådespelerska och återerövra sin estniska publik. Nu är hon gästartist i finalen i På resande not.

Sent en kväll i januari 2002 fick Anna Sahlin, som då satsade på en solokarriär under namnet Sahlene, ett underligt telefonsamtal från en musikförläggare med ett märkligt ärende.

- Han representerade två estniska låtskrivare vars artist hade hoppat av den estniska melodifestivalen som skulle hållas nästa dag och nu behövde de en ny artist.

- Jag blev ganska ställd. ”När sa ni att det var? Imorgon?” Han sa att svenska artister fick vara med i Estland eftersom det egentligen är en låtskrivartävling. Jag blev ganska chockad av frågan och tänkte först självklart säga nej.

- Jag hade väl lite fördomar om estnisk schlager, och så tänkte jag att hur ska jag kunna göra ett bra jobb med en låt jag aldrig hört om finalen är i morgon? Men så bestämde jag mig för att det är för mycket nej-tackande här i livet. Man ska säga ja till saker. Man ska bejaka roliga och spännande saker.

- Jag var så säker på att inte vinna så jag tänkte att låten inte ens behöver vara bra. Det räcker att den är okej så tackar jag ja. Ingen kommer att få veta om det i alla fall, men jag kommer att ha en rolig historia att berätta.

- De skickade över låten. Det här var på modemtiden, så det tog en lång stund och jag fick bara halva låten, resten kom aldrig. Jag lyssnade med väldigt elaka öron men trots det tyckte jag att låten var bra. En modern popschlager som kändes relevant och som kunde spelas på radio. Vid midnatt bestämde jag mig för att tacka ja och nästa morgon åkte jag till Tallinn för generalrepetitionen.

- Eftersom jag inte hunnit lära mig texten fick jag ha stora skyltar med texten på i kulissen, men tyvärr höll scenarbetarna dem upp och ner. Det stod i tidningarna att jag hade lite stirrig blick, men det var för att jag förvivlat försökte läsa vad det stod.

- Under röstningen var allt på estniska så jag förstod ingenting, men plötsligt riktades kamerorna mot oss och min producent viskade: ”I think we are winning.” Helt plötsligt började det regna konfetti och det var bara att springa ut på scenen och det hela var oerhört surrealistiskt. Helt plötsligt skulle jag representera Estland, ett land jag aldrig tidigare varit i, och min tanke var: ”Vill jag verkligen det här?” Men så bestämde jag att det inte spelade någon roll vad jag ville.

Anna Sahlene uppträder med husbandet i finalen av På resande not. Anna Sahlene uppträder med husbandet i finalen av På resande not. Bild: Parad Media 6277 6616 000,Anna Sahlin,avsnitt 16,på resande not,sahlene,säsong 3,Yle Fem

Hela Estland förälskade sig i den svenska sångerskan och tog emot henne med öppna armar. Hon syntes i alla tidningar och blev snabbt en stor stjärna.

- Jag är så glad och tacksam för att de verkligen tog mig till sig och jag gjorde mitt allra bästa för att visa mig ödmjuk. Precis i början hördes röster som tyckte det var snopet att det inte skulle vara en estnisk artist nu när Estland stod värd för hela tävlingen, men sedan fick jag så mycket kärlek från det estniska folket att det värmer än idag.

När jag var liten spelade jag Anna i filmerna om Bullerbybarnen. När jag kom tillbaka till skolan blev jag väldigt retad för att jag spelat in de här filmerna, och det gjorde att jag inte vågade fortsätta med skådespeleriet.― Anna Sahlene

Vid finalen i Tallinn kom Anna Sahlene på tredje plats med ”Runaway”, vilket är Estlands näst bästa placering någonsin. Kanske hjälpte det att ha rutin sedan tidigare. Anna hade redan varit med som körsångerska bakom Charlotte Perrelli vid ESC i Jerusalem tre år tidigare.

- Då vann vi hela tävlingen. Men det är en annan sak att stå i bakgrunden.

- Dels har du inte detta enorma fokus inte bara på ditt framträdande utan på allt, hur du ser ut, vad du säger, vad du gör, minsta rörelse. Det är mycket mindre press och mycket mindre spotlight på dig om du står i kören.

- Samtidigt, om du körar finns inget utrymme för misstag. Om man är soloartist så har folk en förmåga att dalta lite med dig, men är du i kören ska du bara komma in med din professionalism och göra ditt jobb. Det finns inget rum för att det ska bli fel eller låta dåligt. Så det är press på olika sätt, men mycket mer om du är huvudartist.

Revansch en stor drivkraft

Vid sidan av sången har Anna Sahlene också lånat ut sin röst till tecknade filmer och har de senaste åren ägnat sig allt mer åt skådespeleri.

- Jag älskar att skådespela och jobbar på att utveckla den sidan, det är en dröm jag har haft. När jag var liten spelade jag Anna i filmerna om Bullerbybarnen, Astrid Lindgren-filmerna, som blev ikoniska i Sverige. När jag kom tillbaka till skolan blev jag väldigt retad för att jag spelat in de här filmerna, och det gjorde att jag inte vågade fortsätta med skådespeleriet. Tyvärr, för jag älskade det och måste nog säga att jag hade en talang för det också.

- Sedan har den här drömmen vuxit mer och mer, och jag har fått möjligheten att göra den kvinnliga huvudrollen i två musikaler på stora scener i Stockholm. Nu har jag jobbat på en monolog och det är en egen föreställning jag satt ihop. Jag har repeterat intensivt hela året och hoppas få sätta upp den snart, det är väldigt roligt och jag vill bli ännu bättre på det.

Hur mycket är det den retade barnskådespelaren i dig som vill ha revansch?

- Jag tror inte att jag är så mycket för revansch på andra, det har inte varit någon stor drivkraft i mig. Däremot så känner jag att mitt tioåriga jag inte kan diktera vad jag som vuxen ska säga eller göra. Det är ett för stort övergrepp på mig själv att låta mina erfarenheter som barn diktera hur jag ska vara när jag är vuxen.

- Jag känner mer att jag har den här drivkraften och måste våga göra det. Och jag måste våga tro på det för jag har ganska mycket att ta igen i skådespeleriet.

Du gjorde en liten comeback i Eurovision Song Contest i våras som körsångerska för Australien. Hur troligt är det att vi får se dig tävla som soloartist igen?

- Jag skulle väldigt gärna vilja det. Det är faktiskt en dröm. Jag har varit med i den svenska melodifestivalen tre gånger utan att gå vidare och ibland tror jag att den internationella tävlingen passar mig bättre som forum än vad den svenska finalen gör.

- Jag skulle hemskt gärna vilja komma tillbaka till Estland och sjunga där. Nästa år är det femton år sedan jag tävlade med ”Runaway” men de kommer fortfarande ihåg mig, och jag har fortfarande fans där. Jag saknar Estland och jag saknar min publik där och det känns inte riktigt rätt att jag inte är där mer än vad jag är.

Intervju: Tobias Larsson

Inte kan väl tjejer spela rock? Idag låter den frågan säkert absurd, men det fanns en tid när den ställdes på allvar. Den här serien beskriver vilken självklar, krokig och viktig del kvinnor haft i västerländsk populärmusik från och med 1950-talet till idag.

Rockmusiken föddes på 1950-talet och sågs långt som en manlig grej. Det var grabbarna som skulle göra rockmusik och tjejerna som trånande skulle dansa och digga. Inte själva lira.

Elvis Presley och The Beatles stod på scenen medan flickorna skrek i publiken - ungefär så såg det ut.

Elvis Presley år 1956. Elvis Presley på scenen år 1956 inför en skrikande pubilk som sträcker ut armarna mot honom. Bild: Wikimedia commons Elvis Presley

I synnerhet businessidan av rockbranschen var männens domän. Det var män som styrde och ställde. Det var män som ledde skivbolagen och som bestämde vilka band och artister som skulle få ge ut skivor. Som även de mestadels var män. Eller om det var en kvinnlig artist fanns där ändå oftast någon man i bakgrunden.

Men rockhistorien är också full av starka, sköra, poetiska och självständiga kvinnor som vågat gå emot den manliga dominansen och gått sina egna vägar.

Kvinnor som varit med om att forma rockmusiken ända från början och fram till idag. Kvinnor som gjort det på egna villkor utan att ge avkall på sina visioner. Och som därmed gjort stort intryck på populärmusiken överlag och gett oss nya musikaliska dimensioner.

Vissa av dessa kvinnor är mer kända, andra mindre. Men alla har de varit med om att sätta sin personliga prägel på musiken. Och på så sätt format rockmusikens utveckling.

Svenska Yle ger dessa kvinnors historia i fem delar, från den europeiska musikens tidiga år till idag.

Del 1: 1100-1960-tal

Kvinnor har alltid varit en del av musiken. De har varit såväl artister som musiker och kompositörer.

Redan inom den klassiska musiken fanns det ett flertal kvinnliga kompositörer, men de har fallit i skymundan för de mer kända manliga kollegorna. Kvinnliga kompositörer fanns det ändå redan under renässansen och barocken på 1500- och 1600-talen.

En av de äldsta kända kvinnliga tonsättarna är Hildegard av Bingen. Hon var bland annat abbedissa och predikant under medeltiden på 1100-talet. Men hon skrev även musik. Till exempel den svenska folkmusikgruppen Garmarna har spelat in hennes kompositioner.

KLICKA HÄR för att höra Garmarna tolka "Virga Ac Diadema" av Hildegard av Bingen.

Hildegard av Bingen. Hildegard av Bingen. Bild: Wikimedia commons Hildegard av Bingen

Det skulle ändå ta tid för kvinnorna att börja höras och synas mer inom musiken.

Jazzåldern

Det skulle dröja ända till jazzens genombrott på 1920- och 1930-talen. Då började det i USA komma helt kvinnliga jazzband som The Ingenues och Ina Ray Hutton and Her Melodears.

Men även framstående och berömda soloartister som Billie Holiday och Ella Fitzgerald och den hyllade bluessångerskan Bessie Smith.

KLICKA HÄR för att lyssna på "After You've Gone" med Bessie Smith.

Under det som ofta kallas ”det glada 1920-talet” var jazzen mycket populär. År 1927 hade den första ljudfilmen (Jazzsångaren) premiär i USA. Den här tiden kallas även för ”jazzåldern”, men den tog slut när den stora depressionen kom år 1929. Den började i USA, men spreds snart över hela världen.

Aldrig mer krig

Efter att första världskriget tagit slut år 1918 trodde man att det aldrig mer skulle bli storkrig. Vilket förstås visade sig vara fel när andra världskriget bröt ut hösten 1939. Det varade fram till år 1945.

I november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och vinterkriget pågick fram till mars 1940. Åren 1941-44 utkämpades sedan fortsättningskriget mellan Finland och Sovjet.

Luftvärnslottor under fortsättningskriget på Kasaberget i Sökö. Från vänster Beat-Sofie Weber, Erna Holmberg och Tutta Stadig. Luftvärnslottor under fortsättningskriget på Kasaberget i Sökö. På bilden syns Beat-Sofie Weber, Erna Holmberg och Tutta Stadig. Bild: Wikimedia commons fortsättningskriget,lottor,luftvärn

När världen äntligen fått fred igen vidtog ändå det kalla kriget mellan främst Sovjetunionen och USA. Det kalla kriget skulle vara i 45 år.

Under efterkrigstiden började världen byggas upp igen och det vidtog en optimism som återspeglades på många håll i samhället.

Framtidsoptimism

År 1950 kördes det första Formel 1-loppet med VM-status i Storbritannien och två år senare hölls sommar-OS i Helsingfors. Det började uppstå en egen kultur för ungdomar, år 1956 blev Urho Kekkonen president i Finland och följande år sköt Sovjet upp världens första satellit – Sputnik 1.

Trots 50-talets framtidsoptimism inleddes ändå 60-talet med byggandet av Berlinmuren 1961 och Kubakrisen 1962 då världen var mycket nära ett kärnvapenkrig. Det har sagts att det kalla kriget aldrig var så hett som då.

Men småningom blev världsläget mer stabilt vilket ledde till nya framsteg inom såväl teknik och ekonomi som kultur och musik. År 1969 kom till exempel den första månlandningen strax följd av den legendariska Woodstockfestivalen.

Swami Satchidananda håller invigningstalet vid Woodstock-festivalen år 1969. Swami Satchidananda håller invigningstalet vid Woodstock-festivalen år 1969. Bild: Wikimedia commons / Mark Goff Swami,Woodstock

Festivalens budskap var ”Tre dagar av fred och musik” och den kom att representera hippie-eran och den flower power-rörelse med fri kärlek som präglade mångas livsstil under slutet av 1960-talet.

Det var också nu som den sexuella revolutionen blomstrade upp, det accepterades att även kvinnan hade sexuella behov och p-piller och fri abort blev vanligare.

Kvinnans frigörelse gick framåt även på arbetsmarknaden och hon behövde inte längre vara lika ekonomiskt beroende av någon man som tidigare. Det blev helt enkelt okej även för kvinnan att ha ett jobb utanför äktenskapet.

Framtidsoptimismen och den ungdomskultur som hade fötts under 50-talet spreds i takt med musiken.

Rocken utvecklas

När 1950-talet kom började rockmusiken att utvecklas från bluesen och jazzen. Samtidigt började även kvinnorna att göra mer väsen av sig. Även om det var svårt att som kvinna slå sig fram i en så mansdominerad bransch som musiken.

Den kanske första kvinnan som tog saken i egna händer var gitarristen Cordell Jackson.

Hon hade försökt bli en av artisterna i Sam Phillips sedermera legendariska skivbolag Sun Records i Memphis, USA, men utan framgång. Det trots att hon i några år gjort flera demoinspelningar där.

Sun Studios i Memphis, USA. Fasaden till Sun Studios i Memphis. Bild: Wikimedia commons / dbking Sun Records,Sun studio

Men Sam Phillips ville inte ha Cordell Jackson bland sina manliga artister (dit bland andra Elvis Presley, Johnny Cash, Carl Perkins, Roy Orbison och Jerry Lee Lewis hörde).

Då rådde gitarristen Chet Atkins henne att starta ett eget skivbolag. Vilket hon gjorde år 1956. Då började Cordell Jackson ge ut sin egen musik på det egna skivbolaget Moon Records.

Hon gav även ut musik med lokala band och artister som spelade tidig rock’n’roll, rockabilly och countrymusik.

KLICKA HÄR för att lyssna på "The Split" med Cordell Jackson.

Cordell Jackson blev förmodligen den allra första kvinnan som producerade och arrangerade musik, var ljudtekniker i studion och som sålde musik hon spelat in på ett eget rock’n’roll-skivbolag.

”Big Mama” Thornton

En av de största tidiga rockhittarna var Hound Dog med Elvis Presley. Den kom år 1956. Men det var en coverversion. Originalet gavs ut redan i februari år 1953 och den sjöngs då av en kvinna – Willie Mae ”Big Mama” Thornton.

KLICKA HÄR för att lyssna på "Hound Dog" med Big Mama Thornton.

Hound Dog skrevs av det berömda låtskrivarparet Jerry Leiber och Mike Stoller specifikt för Big Mama Thornton. Det blev hennes enda hit. Men inte den enda låt hon är känd för.

Big Mama Thornton skrev nämligen låten Ball 'n Chain som Janis Joplin och Big Brother and the Holding Company skulle göra berömda år 1967 på Monterey Pop Festival. Den finns även på deras skiva Cheap Thrills från året därpå.

Janis Joplin har sagt att hon hittade sin sångröst just tack vare Big Mama Thornton.

KLICKA HÄR för att höra "Ball 'n Chain" med Janis Joplin från Monterey-festivalen.

Ball 'n Chain finns med på Rock and Roll Hall of Fames lista över de 500 låtar som formade rock’n’rollen.

Detsamma kunde kanske även sägas om Janis Joplin själv. Att hon hjälpte till att forma rockmusiken.

Janis Joplin. Janis Joplin. Bild: Wikimedia commons Janis Joplin

Med sin personligt känslosamma raspiga stämma lyckades hon skrika ut alla de känslor av vilsenhet och kärleksbehov som en stor del av ungdomen upplevde på 1960-talet.

Joplin har till och med blivit något av en symbol för 60-talets ungdomskultur med droger och fri sex.

Janis Joplin slog igenom år 1967, men redan tre år senare skulle hon dö ensam i ett hotellrum av en överdos heroin.

Grace Slick

En annan av de första rockdrottningarna på 1960-talet var Grace Slick. Hon blev känd som sångerska i bandet Jefferson Airplane som år 1967 gav ut de psykedeliska rockklassikerna White Rabbit och Somebody to Love. Det var Grace Slick som skrev White Rabbit.

KLICKA HÄR för att höra "White Rabbit" med Grace Slick och Jefferson Airplane.

Grace Slick. Grace Slick. Bild: Wikimedia commons Grace Slick

Jefferson Airplane transformerades i början av 70-talet till Jefferson Starship och 10 år senare till kort och gott Starship. De fick 80-tals hittarna We Built This City och Nothing's Gonna Stop Us Now. Bägge blev listettor i USA och Grace Slick blev samtidigt med sina 47 år den dittills äldsta sångerskan att få en singeletta på Billboards Hot 100-lista.

Det tidigare rekordet innehades av Tina Turner som var 44 år när hon år 1984 fick en listetta med What's Love Got To Do With It.

Grace Slicks rekord skulle stå sig ända till år 1999 då 53-åriga Cher toppade den amerikanska hitlistan med Believe.

Men inte bara Grace Slick, utan även såväl Tina Turner som Cher slog först igenom redan på 1960-talet.

Riviga rockklassiker

Tillsammans med sin dåvarande make Ike Turner gav Tina Turner ut riviga rockklassiker som River Deep – Mountain High (1966), Proud Mary (1971) och Nutbush City Limits (1973).

KLICKA HÄR för att höra "River Deep - Mountain High" med Ike & Tina Turner.

Tina Turner har kallats både drottningen av rock’n’roll och rockmormor. Hennes karriär har varat betydligt längre än de flesta andra artister ens vågar drömma om.

Tina har även stått för det som ibland kallats den mest fantastiska comebacken i rockens historia.

Jobbade hårt

Efter att hon i medlet av 1970-talet separerat från sin misshandlande man Ike hade Tina just inga egna pengar. Hon jobbade hårt och turnerade en hel del för att få igång sin ekonomi.

År 1984 skulle allt vända för Tina Turner. Hon gav då ut singeln What’s Love Got To Do With It som blev en listetta och stor hit världen över. Efter det gick det bara uppåt för Tina Turner tills hon år 2009 valde att börja ta det litet lugnare efter den omfattande världsturnén Tina!: 50th Anniversary Tour.

Turnén blev en enorm framgång och visade att Tina Turner ännu hade en intensiv sångröst och scenpersonlighet.

Tina Turners självbiografi I, Tina. Bild: YLE / Dan Eskil Jansson I, Tina,Tina Turner

År 1986 gav Tina Turner ut självbiografin I, Tina. Sju år senare gjordes en långfilm baserad på boken. Filmen heter What's Love Got to Do with It? och den rosades rejält. I synnerhet Angela Bassetts roll som Tina Turner hyllades.

Tina Turner sägs vara den soloartist som sålt flest konsertbiljetter genom tiderna. Det är förstås långt tack vare hennes omfattande karriär. Hon är även i övrigt en av världens mest framgångsrika kvinnliga artister.

Cher slog igenom

Cher å sin sida slog igenom år 1965 i duon Sonny & Cher som hon hade tillsammans med sin man Sonny Bono. De gav ut stora hittar som I Got You Babe. Men rätt snart inledde Cher sin solokarriär. Hennes första solohit var Bang Bang (My Baby Shot Me Down) som kom år 1966.

KLICKA HÄR för att höra "Bang Bang (My Baby Shot Me Down)" med Cher.

Men sedan skulle det dröja ända till början av 1970-talet för hennes karriär att få fart med hittar som Gypsys, Tramps & Thieves, Half-Breed och Dark Lady.

Cher. Cher. Bild: EPA / STEFFEN SCHMIDT Cher

Ända från början har Cher även varit en visuell artist som tyckt om att klä sig i vackra och iögonfallande kläder som stundom även chockerat litet. Hennes starka musikalitet och diva-aktiga uppenbarelse kunde man senare se att hade influerat till exempel Cyndi Lauper, Madonna, Christina Aguilera och Lady Gaga.

Rocken männens domän

Men ännu tillbaka till 1950-talet. Rockmusiken var då mestadels ännu männens territorium. De tjejer som sjöng (både solo och i grupp) ägnade sig mest åt förhållandevis lättsmält lättpop.

Men det fanns förstås undantag.

Etta James. Etta James. Bild: EPA / SKIP BOLEN Etta James

År 1955 kom låten The Wallflower med sångerskan Etta James. Låten är även känd som Roll With Me, Henry eller det mer rumsrena Dance With Me, Henry eftersom ordet ”roll” kunde ha vissa sexuella konnotationer. Etta James var även med och skrev låten som blev en hit på sin tid.

KLICKA HÄR för att höra "The Wallflower (Roll With Me, Henry)" med Etta James.

Ett annat av de främsta undantagen var låten Maybe med The Chantels. Den blev en hit år 1958 och kombinerade element från pop, rock och doo wop på ett sätt som gjorde att både låten och gruppen blev populära hos såväl den svarta som den vita publiken.

KLICKA HÄR för att höra "Maybe" med The Chantels.

Samtidigt gav låten prov på det sound som under 1960-talet ofta skulle förknippas med flera andra tjejgrupper.

Första listettan med kvinnlig grupp

År 1961 kom den första amerikanska listettan med en grupp som bestod enbart av kvinnor. Det var Will You Love Me Tomorrow med The Shirelles. Låten går också under namnet Will You Still Love Me Tomorrow.

KLICKA HÄR för att höra "Will You Love Me Tomorrow" med The Shirelles.

På 1960-talet hade skivbolaget Motown ett flertal mycket framgångsrika tjejgrupper som The Marvelettes, Martha and the Vandellas och förstås The Supremes med Diana Ross i spetsen.

The Supremes. The Supremes. Bild: Wikimedia commons The Supremes

Ända från början var kvinnorna och tjejgrupperna en betydande del av Motowns framgångar. För även om de flesta av Motowns artister var män var det ändå kvinnorna som stod för de största framgångarna.

Av alla topp-100-singlar som gavs ut av tjejgrupper under 1960-talet kom 60% från Motown. Eller Hitsville, U.S.A., som de började kallas för.

Soul- och r&b-sångerskan Aretha Franklin fick hittar med rockinfluerade låtar som Respect och Think. De är än idag klassiker.

Wall of Sound

Skivproducenten Phil Spector utvecklade på 1960-talet sin Wall of Sound-teknik och gjorde ett flertal stora hittar för tjejgrupper som The Crystals, The Blossoms och The Ronettes.

The Crystals. The Crystals Bild: Wikimedia commons The Crystals

Det här speciella 60-tals tjejbandssoundet skulle sedan återuppstå på 2000-talet med artister som Amy Winehouse, Duffy och Adele.

De flesta av 60-talets tjejgrupper bestod av kvinnor som enbart sjöng. Det var fortfarande ovanligt att någon kvinna själv skulle spela något instrument. I synnerhet på scenen.

Skivbolagen ignorerade

Undantag fanns förstås, men helt kvinnliga rockgrupper ignorerades fortfarande långt av skivbolagen. De tyckte inte att det ur kommersiell synvinkel var tillräckligt intressant med tjejer som lirade rock’n’roll.

Ett av de första rockbanden som bestod enbart av tjejer och som skrev kontrakt med ett större skivbolag var amerikanska Goldie and the Gingerbreads. De fanns åren 1962-67.

Goldie and the Gingerbreads åkte även på turné till Europa och de spelade bland annat på samma Star-Club i Hamburg som The Beatles.

Ingången till Star-Club i Hamburg. Ingången till Star-Club i Hamburg. Bild: Wikimedia commons Star-Club

De turnerade även runt Storbritannien tillsammans med brittiska manliga kollegor som The Rolling Stones, The Animals, The Beatles, The Yardbirds, The Hollies och The Kinks.

KLICKA HÄR för att höra "Can't You Hear My Heartbeat" med Goldie and the Gingerbreads.

Den största hitten för Goldie and the Gingerbreads var Can't You Hear My Heartbeat som kom på en 25:e plats på den brittiska hitlistan år 1965. Men i deras hemland USA floppade den eftersom Herman's Hermits två veckor innan hade gett ut deras version av samma låt.

Goldie and the Gingerbreads splittrades sedan ett par år senare på grund av utebliven framgång.

Goldie and the Gingerbreads. Goldie and the Gingerbreads. Bild: Creative Commons / Bradford Timeline Goldie and the Gingerbreads

En annan orsak till att bandet slutade var att de lokala konsertarrangörerna i Nordamerika nästan genomgående gjorde reklam för Goldie and the Gingerbreads uttryckligen för att bandet bestod enbart av kvinnor – inte för musikens skull.

Silverfärgad jazzrock

Två av medlemmarna i Goldie and the Gingerbreads bildade sedan det kvinnliga jazzrockbandet Isis. Deras debutalbum Isis (1974) väckte en del uppmärksamhet på grund av konvolutet som visade bandmedlemmarna nakna enbart täckta av ett lager silverfärg. Musiken fick god kritik och jämfördes med band som Chicago, Blood, Sweat & Tears och Earth Wind & Fire.

KLICKA HÄR för att höra "Do The Football" med Isis.

Goldie and the Gingerbreads var ändå inte de enda tjejrockarna som fick skivkontrakt på 1960-talet. Det fick även The Pleasure Seekers (med Suzi Quatro), The Feminine Complex och Fanny.

Tjejgrupper i Sverige

På 1960-talet kom tjejgrupper i Sverige som Nursery Rhymes (med Marie Selander) och Plommons. Men de skilde sig musikaliskt inte nämnvärt från sina samtida manliga kollegor.

Skillnaden låg närmast i att dessa band behandlades på ett annat sätt än sina manliga kollegor i pressen. ”Visst är dom söta – men dom låter också” kunde tidningarna lätt nedvärderande skriva.

Rock-Olga. Rock-Olga Bild: Wikimedia commons Rock-Olga

Ett speciellt omnämnande bör även Rock-Olga få. Hon slog igenom år 1958 och blev inte enbart en av Sveriges första kvinnliga rockare, utan en av Sveriges första rockartister överlag. Även om den musik som på den tiden kallades för rock var betydligt mildare än sådan den senare skulle bli.

KLICKA HÄR för att höra "Barnvaktsboogie" med Rock-Olga.

År 1972 gav Rock-Olga ut en platta där hon kompades av Benny Andersson, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad från ABBA.

Helsingfors och Åbo först

Här i Finland var det främst Helsingfors och Åbo som först kom i kontakt med rockmusiken under slutet av 1950-talet, men den lyckades inte riktigt slå igenom då. Det kan bero på att det långt saknades en speciell ungdomskultur här.

Den första stora tillställningen för ungdomar i Finland var när den kanadensiske sångaren Paul Anka uppträdde på Borgbacken i Helsingfors år 1959.

På 60-talet hade ändå rockvågen inte bara nått, utan även alltmer börjat skölja över vårt land.

Surf-influerad instrumental gitarrock (så kallad ”rautalanka”) var populär liksom Beatles-inspirerade band. Hippie- och undergroundrörelserna nådde även hit och man sjöng om de problem man såg i samhället.

Men det var fortfarande mest män som gjorde musik. De finländska rocktjejerna skulle vakna på allvar först på 1970-talet. Dit beger vi oss i nästa del.

It's beginning to look a lot like Christmas är en sång som skrevs redan 1951 men som föll i glömska i flera årtionden. Via kanadensaren Michael Bublé har den vaknat till liv igen och spelas flitigt på alla håll i världen i jultider.

Michael Bublés skiva, som kom ut 2011 heter kort och gott Christmas och är den andra julskivan av Bublé. De föregående var från 2003 och var en EP med sex låtar. När Christmas-skivan kom ut hade han redan en tio år lång karriär bakom sej och skivan var hans tolfte.

I samband med den nya julskivan gjorde Michael en stor julshow på tv-kanalen NBC som hette A Michel Bublé Christmas, och det beräknas att miljontals tittare såg showen och var ett av de populäraste tv-programmen i USA och Kanada hösten 2011. Också i Storbritannien gjorde han en motsvarande show som fick heta Michael Bublé Home for Christmas.

The Christmas album of the year 2011

Bublés julskiva var absolut den mest sålda i hela världen 2011 – bara i USA har den sålt 3,8 miljoner exemplar och lika mycket i Europa. I många länder sålde den platina. Skivan blev så populär så det gjordes en delux-upplaga av skivan följande jul 2012. Tala om att suga på karamellen!

Julskivan blev alltså en storsäljare i hela världen och hemma i Kanada fick den en Juno award för Album of the year.

Är låten skriven i Nova Scotia?

Men sången It’s beginning to look a lot like Christmas är en låt som den amerikanska musikern Meredith Wilsson skrev redan i början av 50-talet och den första som sjöng in den på skiva var Perry Como tillsammans med The Fontane Sisters. Samma år gjorde också Bing Crosby en version.

I Yarmouth i Nova Scotia hävdar man att Meredith Wilsson skriver om deras stad medan han bodde på Yarmouht’s Grand Hotel. Han skriver om hur den kommande julen syns överallt – i parker, i butiker, vid dörrarna till alla hem. Och i sångtexten sjungs faktiskt om Grand Hotel så kanske Yarmouthborna har rätt.

Efter 50-talet föll låten mer eller mindre i glömska, men nu 2000-talet började den dyka upp igen. Andrea Bocelli sjöng den på sin julskiva 2009 och två år senare tog Michael Bublé med den på sin.

1970-talet var då kvinnor bildade band och mer och mer frigjorde sig från att bara vara artister. Man gjorde gitarrdriven, samhällsmedveten rock och skrev sina egna låtar och prövade sig fram i olika stilar som fortfarande påverkar musiker idag. Den andra delen av Svenska Yles serie om kvinnor och musik handlar om 1970-talet.

1970-talet som förändringens årtionde

1970-talet blev på många sätt ett förändringens decennium. Det gällde inte minst kvinnans ställning i allt från politik och ekonomi till musik och kultur.

De värderingar som hade fötts på 60-talet som fredsaktivism, kvinnans ställning i samhället, mer jämlikhet mellan könen och fritänkande var inte längre lika radikala som då, utan började inkorporeras i en mer allmän värdesyn.

Det kalla kriget mellan öst och väst fortsatte och den lågkonjunktur som följde på oljekrisen 1973 gav prägel åt resten av decenniet. Det var både hög arbetslöshet och hög inflation.

Trots det började vi ändå förflytta oss från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle. Med andra ord var det många som fick det bättre ställt. Det gällde inte minst kvinnorna som nu började få egen ekonomi.

Rörelser och protester

Miljörörelsen växte och många protesterade mot till exempel kärnkraft. Vietnamkriget gav också upphov till många protester och fredsmarscher.

Protestmarsch i Washington D.C. år 1971 mot kriget i Vietnam. Protestmarsch i Washington D.C. år 1971 mot kriget i Vietnam. Bild: Wikimedia commons protestmarsch,Vietnamkriget

Vänsterrörelsen var kraftig i många länder – inte minst i Finland och Sverige. Något som även återspeglades i musiken, till exempel gruppen Agit Prop i Finland och proggen i Sverige.

Den feminism som börjat gro på 60-talet växte nu över allt större delar av världen. Det var inte minst tack vare att det nu kom fler kvinnliga politiska ledare som visade att även kvinnorna kunde.

Argentina fick sin första kvinna som president och Centralafrikanska republiken, Portugal och Storbritannien fick sina första kvinnliga premiärministrar.

Helen Reddy Helen Reddy. Bild: Wikimedia commons Helen Reddy

Kvinnorörelsen märktes även i musiken. Den i Australien födda sångerskan Helen Reddy fick en listetta i USA med låten I Am Woman och där blev den något av en signaturmelodi för kvinnornas frigörelse.

KLICKA HÄR för att höra "I Am Woman" med Helen Reddy.

Helen Reddy var även den första västerländska kvinnliga artist som blev inbjuden att sjunga i Folkrepubliken Kina.

På 1970-talet började kvinnorna således visa alltmer attityd och ta större plats i (rock)världen. I synnerhet mot mitten och slutet av decenniet när punken kom.

Men de första tecknen kom redan i brytningsskedet mellan 60- och 70-talen.

Blandade band ovanliga

Det var länge mycket ovanligt att kvinnor gjorde annat inom rockmusiken än sjöng medan det främst var männen som spelade instrumenten. Det var även ovanligt med rockband som bestod av både män och kvinnor.

Men det kan förstås få sin förklaring i att som barn lekte pojkar oftast med andra pojkar och flickor med andra flickor. När de sedan växte upp fortsatte de helt enkelt umgås enligt samma invanda mönster. Det var bara leksakerna som byttes ut mot instrument. Och de trakterades alltså oftast av grabbarna.

Det här ledde till att kvinnans roll inom rockmusiken ofta blev den passiva medan mannen blev den mer aktiva parten.

Kvinnliga låtskrivare

Men sångerskor fanns det förstås, liksom kvinnor som skrev låtar.

Carole King. Carole King sjunger och spelar piano. Bild: EPA / YURI GRIPAS / POOL Carole King

Carole King är ett utmärkt exempel på en kvinna som (tillsammans med sin man Gerry Goffin) startade som låtskrivare på 1960-talet för att år 1971 ge ut den hyllade och storsäljande soloplattan Tapestry.

På den sjöng Carole King dels egna nyskrivna låtar, men även sådana hon skrivit för andra artister och som blivit kända med dem, till exempel Aretha Franklins (You Make Me Feel Like) A Natural Woman och The Shirelles Will You Love Me Tomorrow.

Andra populära låtar från Tapestry var You've Got a Friend och singeln It's Too Late/I Feel the Earth Move som låg etta på amerikanska hitlistan i fem veckor.

KLICKA HÄR för att höra "It's Too Late" med Carole King.

Tapestry låg i sin tur hela 15 veckor i rad överst på Billboards albumlista och det var ett rekord för en kvinnlig artist – ett rekord som skulle hålla sig i över 20 år tills Whitney Houstons The Bodyguard: Original Soundtrack Album knäckte det.

Togs ej på allvar

Trots den manliga dominansen inom rockmusiken fanns det naturligtvis även kvinnor som själva spelade sina instrument. Men de togs inte riktigt på allvar eftersom rocken långt sågs som något enbart män skulle ägna sig åt. Därför var det sällan dessa kvinnliga aspirerande rockare någonsin hördes utanför det egna garaget.

I bästa fall kunde tjejbanden väcka en del intresse och uppnå viss popularitet på lokal nivå, men längre än så nådde det just aldrig. Därför var det också mycket svårare för unga kvinnor att hitta kvinnliga förebilder att se upp till och ta efter, medan grabbarna hade hur många manliga rockare som helst att ta inspiration av.

Men det hindrade ändå inte vissa kvinnor från att målmedvetet gå sina egna vägar och plugga elgitarren i förstärkaren och vrida upp volymen så det skallrade i garagets fönsterrutor.

Fanny visade vägen

Ett av dessa band var amerikanska Fanny. De visade att det inte var enbart männen som kunde både släppa loss och lira tajt samtidigt.

Omslaget till gruppen Fannys skiva "Fanny Hill" (1972). Omslaget till gruppen Fannys skiva Fanny Hill. Bild: Wikimedia commons Fanny

Fanny startade år 1969 i Los Angeles av kvinnor som lirat i olika tjejband ända sedan början av 1960-talet. Det var producenten Richard Perry som upptäckte dem och som övertalade ett skivbolaget att ge dem kontrakt.

Fannys första större hit blev låten Charity Ball (1971) som blev en topp-40-hit i USA.

KLICKA HÄR för att höra "Charity Ball" med Fanny.

Fanny turnerade världen över främst som förband för bland andra Slade, Jethro Tull och Humble Pie. År 1975 kom Fannys största hit Butter Boy (topp-30), men då hade bandet nyligen slutat.

Fina karriärer

Flera av Fannys medlemmar fortsatte inom musiken och fick fina karriärer som musiker för andra artister.

Gitarristen June Millington blev musikproducent. Hon har även ett musikläger för unga kvinnor. Tillsammans med sin syster Jean har de fortsatt som The Millingtons och gav senast år 2011 ut en skiva på Junes skivbolag Fabulous Records.

Patti Quatro fick en karriär som uppskattad gitarrist och studiomusiker för sin syster Suzi Quatro, Electric Light Orchestra, Keith Moon, France Gall med flera.

Trummisen Brie Brandt går numera under namnet Brie Howard och av alla före detta Fanny-medlemmar fick hon den kanske mest mångsidiga karriären. Efter Fanny spelade hon både i studio och live med Carole King, Jimmy Buffett, Elton John, Robbie Nevil och Jack Wagner.

Brie Howard har även varit med i banden American Girls och Boxing Gandhis som bägge gett ut skivor. Boxing Gandhis finns ännu. Dessutom har hon agerat i flera långfilmer.

Bowie saknade Fanny

Ett av många Fanny-fans som saknade dem var David Bowie. Ännu år 1999 pratade han varmt om dem i en intervju där han hoppades att de en dag skulle få det erkännande de länge gjort sig förtjänta av.

The Pleasure Seekers. The Pleasure Seekers. Bild: Wikimedia commons The Pleasure Seekers/Cradle

Mot slutet av Fannys karriär kom gitarristen Patti Quatro med i gruppen. Hon hade startat på 1960-talet i tjejbandet The Pleasure Seekers. År 1968 blev de ett av de första tjejbanden som fick ett större skivkontrakt. Bandet turnerade runt USA med en för sin tid rätt spektakulär scenshow.

KLICKA HÄR för att höra "What a Way To Die" med The Pleasure Seekers.

År 1969 bytte The Pleasure Seekers namn till Cradle och de började samtidigt spela litet tuffare och tyngre musik. Men det hann aldrig bli något desto vidare av Cradle heller därför att år 1971 erbjöds sångerskan och gitarristen i bandet ett solokontrakt. Hon var Pattis syster Suzi Quatro.

Suzi Quatro. Suzi Quatro. Bild: Wikimedia commons Suzi Quatro

När Suzi Quatro slog igenom år 1973 var hon ungefär den enda kvinnan inom rocken som samtidigt sjöng, spelade sitt instrument, skrev låtar och ledde sitt eget band. Hon bevisade att man verkligen inte behövde vara man för att klara sig inom rockmusiken.

Suzi Quatro visade också att kvinnor kunde spela minst lika bra som män – och i många fall bättre.

Saknade förebilder

Susan Kay “Suzi” Quatro föddes år 1950 i Detroit, USA. När hon var 6 år gammal såg hon Elvis Presley på tv och så var hon fast. Men eftersom det inte fanns några motsvarande kvinnliga rockare hade Suzi heller ingen kvinnlig förebild att ta efter.

Billie Holiday. Billie Holiday sjunger i en mikrofon Bild: US Library of Congress / William P. Gottlieb, 1947 billie holiday

De som kom närmast var jazzsångerskan Billie Holiday och Mary Weiss i tjejpopgruppen Shangri-Las eftersom hon klädde sig så tufft. Shangri-Las är kanske mest kända för deras hit Leader of the Pack från år 1964.

KLICKA HÄR för att höra "Leader of the Pack" med The Shangri-Las.

Redan som 7-8-åring började Suzi Quatro spela klassiskt piano och trummor/percussion tillsammans med fadern som hade en egen jazztrio. När Suzi var 14 år gav fadern henne en fin Fender Precision-elbas och så hade Suzi hittat sitt främsta instrument.

Samma år – 1964 – fick Suzi komma med i systern Pattis band The Pleasure Seekers (senare Cradle). Där lärde hon sig mer konkret om hur det gick till att vara rockmusiker. Vilket var en bra skola inför solokarriären som inleddes år 1971.

Quatro upptäcktes

Suzi Quatro upptäcktes då av den brittiske musikproducenten Mickie Most. Som så många andra i musikindustrin letade även Most just då efter en kvinnlig rockare med attityd som kunde fylla den lucka som uppstått efter Janis Joplins död år 1970.

Strax före Suzi träffade Mickie Most hade ett annat skivbolag redan kontaktat henne och sagt att de kunde göra henne till den nya Janis Joplin. Till det hade Suzi svarat att hon inte ville bli den nya någonting, utan den första Suzi Quatro. Och det gick Mickie Most med på. Men det innebar att hon måste flytta till Storbritannien.

Suzi Quatro. Suzi Quatro. Bild: EPA / Adam Warzawa Suzi Quatro

Suzi Quatros stora genombrott kom år 1973 med singeln och blivande glamrockklassikern Can The Can. Låten (liksom många andra av Quatros tidiga hittar) var skriven av den brittiska låtskrivar- och producentduon Nicky Chinn och Mike Chapman.

KLICKA HÄR för att höra "Can The Can" med Suzi Quatro.

Tillsammans fick de i rask takt stora hittar även med singlarna 48 Crash (1973), Daytona Demon (1973) och Devil Gate Drive (1974).

Suzi Quatro var på många sätt en pionjär som kvinna i den annars så mansdominerade rockvärlden. Visserligen hade det funnits kvinnliga rockartister tidigare som Janis Joplin och Grace Slick, men de hade inte tagit klivet lika fullt ut som Suzi Quatro. Hon var den första kvinnan som blev tagen på fullt allvar som både sångerska och rockmusiker. Och det kanske främst av rockindustrin.

Först men inte sist

Så Suzi Quatro var den första – men långt ifrån den sista. Hon skulle influera andra kvinnliga musiker som Tina Weymouth (Talking Heads och Tom Tom Club), KT Tunstall och tjejrockband som Girlschool och The Runaways.

Om Suzi Quatro visade att också kvinnor kunde vara tuffa solostjärnor inom rocken, så gjorde The Runaways detsamma på bandfronten.

The Runaways. The Runaways. Bild: Creative Commons The Runaways

The Runaways bildades år 1975 av trummisen Sandy West och kompgitarristen Joan Jett. Det skedde via producenten Kim Fowley. Han hjälpte dem även att hitta de övriga tjejerna till bandet. De mest kända av dem är sologitarristen Lita Ford och sångerskan Cherie Currie. De yngsta tjejerna i bandet var endast 16 år gamla när de startade The Runaways.

Varje tjej formade sin bandkaraktär efter någon av sina idoler, så att till exempel Joan Jett tog efter Suzi Quatro.

1976 kom bandets debut-LP The Runaways och den innehöll den låt som skulle bli deras mest kända – Cherry Bomb.

KLICKA HÄR för att höra "Cherry Bomb" med The Runaways.

The Runaways turnerade runt USA och var förband till bland annat Cheap Trick och Tom Petty and the Heartbreakers. I samband med deras andra LP – Queens of Noise (1977) – fick de även turnera på fler håll runtom i världen.

The Runaways räknades då ofta till den punkvåg som hade börjat växa fram trots att de själva saknade sådant samhälleligt budskap som ofta förknippas med i synnerhet den tidiga punken. The Runaways umgicks ändå gärna med band som Ramones, The Dead Boys, The Damned, Generation X och Sex Pistols.

Men det var i Japan som The Runaways skulle uppleva sina största framgångar. Om man ser till skivförsäljning och popularitet var de ett tag det fjärde största bandet där efter ABBA, Kiss och Led Zeppelin. Som ett tack till sina japanska fans gav de ut skivan Live in Japan.

Interna motsättningar

Efter det uppstod alltmer interna motsättningar i bandet så att till exempel Cherie Currie slutade och Joan Jett tog över sången. De övriga bandmedlemmarna började oftare strida om vilken musikalisk inriktning bandet skulle ta och det ledde slutligen till att The Runaways splittrades år 1979.

Av de före detta medlemmarna fick såväl Joan Jett som Lita Ford framgångsrika solokarriärer och basisten Micki (Michael) Steele som var med i början hittade man på 1980-talet i den mycket populära tjejgruppen The Bangles.

The Runaways var på så sätt smått revolutionerande att de var ett band som lirade hårdrock och protopunk. De var även kända för sina smått vågade scenshower.

Film om The Runaways

År 2010 kom en spelfilm som hette The Runaways och som handlade om bandet. Där spelade Kristen Stewart Joan Jett och Dakota Fanning Cherie Currie.

Kristen Stewart, Joan Jett, Dakota Fanning och Cherie Currie från Sundance Film Festival i samband med premiären av filmen "The Runaways". Kristen Stewart, Joan Jett, Dakota Fanning och Cherie Currie från Sundance Film Festival i samband med premiären av filmen "The Runaways". Bild: EPA / George Frey Cherie Currie,Dakota Fanning,Joan Jett,Kristen Stewart,The Runaways,The Runaways

The Runaways existerade just när punken kom och med den började även allt fler kvinnor göra sig hörda inom rockmusiken.

Gör-det-själv-mentalitet

Kanske berodde det på punkens gör-det-själv-mentalitet. För mitt i allt insåg många kvinnor att de nödvändigtvis inte behövde någon man där bakom som litet styrde och ställde. Så som till exempel The Runaways hade haft med Kim Fowley och Suzi Quatro med Mickie Most.

Inom punken finns det många kvinnor som är värda att uppmärksammas och minnas. En av de viktigaste är Patti Smith.

Patti Smith uppträder i Tyskland år 1978. Patti Smith uppträder år 1978. Hon sjunger vid mikrofonen med armarna usträckta åt sidorna. Bild: Wikimedia commons / Klaus Hiltscher Patti Smith

Patti Smith föddes år 1946 i Chicago i USA. Hon är inte bara rockmusiker, sångerska och låtskrivare, utan även bildkonstnär och poet. Hon har aldrig sålt så värst stora mängder skivor, men anses ändå vara mycket viktig för främst den tidiga punken.

Det gäller inte minst hennes legendariska debutalbum Horses (1975) som öppnar med den berömda frasen ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine”. Horses brukar ofta räknas som en av de mest inflytelserika albumen i synnerhet vad gäller den amerikanska punken.

KLICKA HÄR för att höra "Gloria" från Patti Smiths album "Horses".

Horses etablerade Patti Smith som ett av de viktigaste namnen i New Yorks punkvärld tillika med band som Ramones, Talking Heads och Blondie.

Blondie år 1977: Gary Valentine, Clem Burke, Debbie Harry, Chris Stein och Jimmy Destri. Gruppen Blondie. Bild: Wikimedia commons Blondie

Blondie startade år 1974 och slog igenom fyra år senare med skivan Parallel Lines. På skiva var Blondie aldrig så värst punk. De var snarare det som skulle kallas new wave-musik och som föddes strax efter punken.

Den person som främst skulle komma att förknippas med gruppen Blondie var deras karismatiska sångerska Debbie Harry.

Debbie Harry inledde sin musikaliska karriär mot slutet av 1960-talet som bakgrundssångerska i folkrockgruppen The Wind in the Willows. Bandet gav ut en LP som inte många lade märke till (plats nummer 195 på USA:s albumlista) och de splittrades rätt snart efteråt.

Debbie Harry fortsatte i några andra band för att till sist landa i Blondie. Det startade hon med sin dåvarande pojkvän Chris Stein. Bandnamnet tog efter det epitet som så många män ropade efter Debbie när hon gick omkring i sitt blonderade hår.

Fotogenisk

Tack vare sitt fotogeniska utseende blev Debbie Harry snabbt någon av en ikon för punken i New York i mitten av 1970-talet. Hon spelade själv gärna på sin sensuella sexualitet och tuffa look.

Men det hela gick kanske litet för långt eftersom väldigt många trodde att det var Debbie som var Blondie. Därför lät de år 1979 trycka upp rockmärken med texten ”Blondie is a group”.

Debbie Harry. Debbie Harry. Bild: Wikimedia commons / David Shankbone Deborah Harry

År 1981 gav Debbie Harry ut ett pressmeddelande där hon klargjorde att hon hette varken Debbie Blondie eller Debbie Harry utan Deborah Harry (även om hon var döpt till Angela Tremble). Samtidigt inledde hon sin solokarriär. Hon har även varit med i flera filmer som Videodrome (1982), Hairspray (1988) och Six Ways to Sunday (1997).

Kvinnliga punkband

Med punkens genombrott under 1970-talets andra hälft började även kvinnorna synas alltmer inom musiken. Det här gällde i synnerhet Storbritannien där det dök upp helt eller nästan helt kvinnliga punkband som The Slits, The Raincoats, Mo-dettes, Dolly Mixture och The Innocents.

The Raincoats med Kathleen Hanna år 2010. The Raincoats med Kathleen Hanna år 2010. Bild: Wikimedia commons / Jason Persse Kathleen Hanna,The Raincoats

Kurt Cobain från Nirvana och Kim Gordon från Sonic Youth var två stora fans av The Raincoats. I sin konvoluttext till Nirvanas samlingsplatta Incesticide (1993) hyllar Cobain The Raincoats.

KLICKA HÄR för att höra "Fairytale in the Supermarket" med The Raincoats.

Den nya uppmärksamheten tack vare Nirvana var en av orsakerna till att The Raincoats kom samman igen år 1993 trots att medlemmarna gått skilda vägar redan nio år tidigare. The Raincoats håller på än idag.

Kvinnlig drivkraft

Men det fanns även band där de flesta av medlemmarna var män, men där den största skapande och drivande kraften var en kvinna (eller två). Sådana band var till exempel X-Ray Spex, Siouxsie and the Banshees och Heart.

1977 gav X-Ray Spex ut debutsingeln Oh Bondage Up Yours!. Den var skriven av bandets sångerska och frontkvinna Poly Styrene. Låten räknas än idag som en punkklassiker.

KLICKA HÄR för att höra "Oh Bondage Up Yours!" med X-Ray Spex.

Siouxsie Sioux. Siouxsie Sioux. Bild: EPA / DOMENECH CASTELLO Siouxsie and the Banshees,Siouxsie Sioux

Siouxsie and the Banshees bildades under den stora punkvågen år 1976 av sångerskan Siouxsie Sioux och basisten Steven Severin. De blev kända som ett post-punkband med egna ljudbilder och speciella rytmer. De hade en egen stil som fick publiken att haja till. Inte minst tack vare Siouxsie Sioux:s personliga sångröst och vilda utseende med hårt sminkat ansikte och fluffiga svarta hår.

Första gothrockaren

Siouxsie Sioux har ibland pekats ut som den första gothrockaren.

KLICKA HÄR för att höra "Hong Kong Garden" med Siouxsie and the Banshees.

Siouxsie and the Banshees har influerat flera band och artister som Shirley Manson i Garbage, PJ Harvey, Courtney Love, Ana Matronic i Scissor Sisters, The Smiths, U2, Robert Smith i The Cure och Gossip.

Marianne Faithfull. Marianne Faithfull. Bild: EPA / JEAN-CHRISTOPHE BOTT Marianne Faithfull

En artist som lyckades få nytt liv i sin karriär genom att litet rida på punk/new wave-vågen var Marianne Faithfull. I mitten av 1960-talet hade hon gett ut ett par rosade skivor, men efter det gick det snabbt utför för såväl hennes karriär som liv.

Från hemlös till comeback

Marianne Faithfull gick på heroin, var hemlös i två år och led av anorexi. Hon drabbades även av svår inflammation i struphuvudet som tillika med hennes osunda leverne ledde till att hennes tidiga väna sångstämma radikalt förändrades, sprack och blev både lägre och raspigare.

Tack vare några vänners ingripanden började Marianne småningom göra sig fri från sitt beroende och hitta tillbaka till livet igen. År 1979 skulle hon göra stor comeback med den rosade skivan Broken English.

Konvolutet till Marianne Faithfulls skiva "Broken English". Konvolutet till Marianne Faithfulls skiva Broken English. Bild: YLE / Dan Eskil Jansson Broken English,Marianne Faithfull

Musikaliskt är Broken English en elektronisk new wave-platta med element av punk, blues och reggae. Tack vare singlarna The Ballad of Lucy Jordan och titelspåret blev albumet en topp-5-hit i flera länder.

KLICKA HÄR för att höra "The Ballad Of Lucy Jordan" med Marianne Faithfull.

Broken English räknas idag som en klassiker och även om Marianne Faithfull skulle kämpa med drogerna ännu några år till innebar den ändå början på hennes comeback och fortsatta karriär som gjorde att hon idag ofta räknas till en av de viktigaste kvinnorna inom rocken.

Allt inte punk

Men all musik under slutet var 70-talet var inte punk, post-punk eller new wave.

År 1978 slog en ung brittisk dam vid namn Kate Bush igenom stort med sin debutsingel Wuthering Heights.

KLICKA HÄR för att höra "Wuthering Heights" med Kate Bush.

Trots att hon var endast 19 år gammal och det var hennes första singel, så visade Kate Bush från första början vem som bestämde.

Skivbolaget ville att låten James and the Cold Gun skulle bli första singeln från hennes debutalbum The Kick Inside. Men Kate Bush insisterade på att Wuthering Heights skulle bli första singeln.

Till sist gav skivbolaget efter och Wuthering Heights blev inte bara en listetta, utan även den största singelframgången någonsin för Kate Bush. Det var dessutom första gången som en kvinna fick en brittisk listetta med en egenhändigt skriven sång.

Kate Bush. Kate Bush. Bild: EPA / STEVE REIGATE / DAILY EXPRESS PO Kate Bush

Kate Bush är även den första kvinnliga soloartisten som toppat den brittiska albumlistan och den första kvinnan vars skiva debuterat på albumlistans första plats. Dessutom är Kate Bush den enda kvinnliga artist vars samtliga skivor placerat sig bland topp-10 under fem decennier (1978-2011).

Kate Bush har varit oerhört inflytelserik för många senare artister som Tori Amos, Charli XCX, k.d. lang, Paula Cole, Bat For Lashes och Alison Goldfrapp i Goldfrapp.

En av de främsta låtskrivarna

En speciellt uppskattad kvinnlig artist på i synnerhet 1970-talet var Joni Mitchell. Visserligen är Joni Mitchell ingen rockartist per se, men hon är ändå värd att nämnas i detta sammanhang. Till exempel musiktidningen Rolling Stone har hyllat henne som en av de främsta låtskrivarna någonsin – överlag och inte enbart som kvinnlig låtskrivare.

Joni Mitchell. Joni Mitchell. Bild: Wikimedia commons / Paul C Babin Joni Mitchell

Joni Mitchell slog igenom redan mot slutet av 1960-talet med till exempel låten Both Sides, Now, men det var i början av 1970-talet som hon skulle bli riktigt känd. Det var tack vare låtar som Big Yellow Taxi, Carey, Woodstock, Free Man in Paris och Help Me.

KLICKA HÄR för att höra "Big Yellow Taxi" med Joni Mitchell.

Joni Mitchell var en av de allra första kvinnliga artisterna som lyckades hålla fast vid publiceringsrättigheterna till sin egen musik. Det var väldigt ovanligt på 1970-talet då musikvärlden ännu var kraftigt mansdominerad och där de kvinnliga artisterna främst sjöng andras låtar och lanserades med hjälp av sexuell utstrålning.

Vågade gå emot

Mitchell vågade ändå gå emot allt det för att istället vara en artist på sina egna villkor så långt det var möjligt. Hon har ändå aldrig varit någon uttalad feminist.

Ellie Goulding, Corinne Bailey Rae, Haim, Taylor Swift och Madonna är bara några artister som nämnt Joni Mitchell som en stor influens. Madonna har sagt att Mitchell var den första kvinnliga artist som verkligen talade till henne som tonåring och det var i synnerhet tack vare låttexterna.

Särskilt omnämnade

Ett särskilt omnämnade är även Stevie Nicks och Christine McVie i Fleetwood Mac värda. De må bägge vara medlemmar i ett band som annars består av män, men bägge har de ändå ända sedan 1970-talet befäst sina positioner som inte enbart betydande bandmedlemmar i Fleetwood Mac, utan även som framgångsrika låtskrivare, musiker och soloartister.

Stevie Nicks. Stevie Nicks. Bild: EPA / BRITTA PEDERSEN Stevie Nicks

Stevie Nicks och Christine McVie skrev (var för sig) singlarna och topp-10-hittarna Dreams, Don't Stop och You Make Loving Fun från Fleetwood Macs mest hyllade skiva Rumours (1977). Dessutom kom Stevie Nicks första soloalbum Bella Donna (1981) etta på den amerikanska albumlistan.

Progg- och kvinnorörelser

Under 1970-talet växte både progg- och kvinnorörelserna sig allt starkare i Sverige och det återspeglades även i musiken. Där bildades då kvinnoband som Andra bullar, Husmoderns bröst, Häxfeber, Mixed media, Tintomara och Röda bönor.

Samtliga medlemmar i Röda bönor var kvinnor förutom Mats G Bengtsson från Blå Tåget. Några av Röda bönors mest kända låtar är Diskoteksjakt, Sången om sexualmyterna, Det ska bli slut på rumban, Nu har vi tröttnat och Oh, Carol.

KLICKA HÄR för att höra "Diskoteksjakt" med Röda Bönor.

År 1971 gavs det ut en litet speciell skiva i Sverige betitlad Sånger om kvinnor. Det var den feministiska organisationen Grupp 8 som ville ge ut en platta med låtar som handlade om kvinnors villkor och vardag i 70-talets Sverige. Texterna är både personliga och politiska.

Konvolutet till skivan "Sånger om kvinnor". Konvolutet till skivan Sånger om kvinnor. Bild: YLE / Dan Eskil Jansson Sånger om kvinnor

Tanken var att hela skivan skulle göras med enbart kvinnokrafter, men de lyckades inte hitta tillräckligt många kvinnliga tonsättare och musiker. Därför skrevs musiken (inte texterna) av män och det var även män som spelade på skivan.

Musikerna kom från band som Blå tåget och Gläns över sjö & strand. Det här var något som Sånger om kvinnor fick en del kritik för.

Trots det är skivan idag något av en klassiker med kända låtar som Vi är många och Vi måste höja våra röster.

KLICKA HÄR för att höra "Vi är många" från "Sånger om kvinnor".

Få finska rocktjejer

I Finland hördes det ännu på 1970-talet endast få kvinnor inom rockmusiken. I schlagervärlden och discon fanns det nog gott om dem (till exempel Vicky Rosti, Taiska, Ami och Monica Aspelund), men inte i rocken.

Ett av undantagen var sångerskan Muska Babitzin. Hon kom från en musikalisk familj och även hennes bröder Kirka och Sammy Babitzin blev kända sångare. Redan på debutsingeln Kirjoita postikorttiin (1971) visade Muska att hon besatt en rockröst av rang.

KLICKA HÄR för att höra "Kirjoita postikorttiin" med Muska.

Muska fick sin största hit år 1973 med Krokotiili rock, det vill säga en finsk version av Elton Johns Crocodile Rock. Muska fortsatte att ge ut skivor under hela 70-talet, men sedan dalade hon i popularitet.

Heinäsirkka. Artisten Heinäsirkka sjunger. Bild: Wikimedia commons / Harriah Anne Taskinen

En annan kvinnlig inhemsk rocksångerska som startade på 1970-talet var Anne Taskinen. Hon är bättre känd under sitt artistnamn Heinäsirkka och hon slog först igenom år 1977 som sångerska i bandet Sleepy Sleepers. Två år senare kom hennes första solosingel. Även om det skulle dröja ända till år 1985 för debutplattan att komma.

KLICKA HÄR för att höra "Nykyhetken nainen" med Heinäsirkka.

Heinäsirkka lär vara den första kvinnan i Finland som själv skrev både text och musik till sina låtar och dessutom framförde dem själv. På så sätt banade hon väg för fler och framtida finländska singer-songwriter-kvinnor.

I en bra jullåt kan man säga det mesta på några meningar. Och i synnerhet om man sjunger både på spanska och på engelska. Så resonerade i alla fall José Feliciano då han en het sommardag 1970 började skriva på Feliz Navidad i Los Angeles.

Jose Feliciano var blind redan från födseln och han flyttade från Puerto Rico till New York med sina föräldrar då han var fem år gammal.

Han började musicera som väldigt ung och han hade ett bra musiköra och kunde lära sig svåra melodier utantill på gehör.

Övade 14 timmar varje dag

Hans första instrument var ett dragspel och som tonåring fick han en gitarr i present av sin pappa. Feliciano satt i sitt rum och kunde öva upp till 14 timmar per dag.

Han lyssnade på 50 tals rock, klassisk gitarrmusik och jazz. Och favoriterna var Andres Segovia och Wes Montgomery.

Senare tog han också lektioner av Harold Morris som hade studerat för Segovia. Av sångsolisterna var Ray Charles hans stora favorit.

Slutade skolan

Då Feliciano fyllde 17 år slutade han skolan och började uppträda på små klubbar. Och ryktet om den skickliga blinda sångaren och gitarristen spred sig snabbt och 1963 fick han sitt första skivkontrakt.

Senare träffade han producenten Rick Jarrard som föreslog för Feliciano att göra en egen version av Light my fire med The Doors. Den låten blev det stora genombrottet för Feliciano.

Samma år fick han äran att sjunga nationalsången, Star Spangled Banner, på Tiger Stadium i Detroit i samband med slutspelet i baseball.

Feliciano gjorde nationallåten på sitt eget sätt. Det var vid en tid då USA var mitt i kriget i Vietnamn och det var många som uppfattade Felicianos personliga version som en skymf.

Många blev upprörda och efter uppträdandet blev han till och med bojkottad av en del amerikanska radiostationer.

Jullåten som blev en stor hit

Men allt var glömt i november 1970 då han gav ut en julskiva med traditionella stycken som White Christmas The Little Drummer Boy och många fler av vilka ca hälften var instrumentala. Men öppningsspåret på skivan var en nyskriven låt.

Feliciano har senare berättat att det egentligen var producenten Jarrard som hade uppmanat honom att skriva en jullåt.

Det var i mitten av juni så jag började nynna på en melodi och lekte med orden Feliz Navidad som ju betyder god jul och då tänkte jag att José du ska inte enbart skriva den på spanska utan också på engelska. Gör jag det så får jag också radiostationerna att spela den, resonerade Feliciano.

Och egentligen är det inte mera text i den än Feliz Navidad próspero año y felicidad" som betyder ungefär God Jul och ett gott nytt år med lycka och framgång.

Och på engelska blev texten I want to wish you a merry Christmas from the bottom of my heart. Jag måste saga att jag har aldrig tänkt på det tidigare men faktum är att det inte finns mer en de korta meningarna i låten. Men Feliciano har under alla år lycktas med konststycket att få det att låta så mycket mera.

Feliciano i solnedgången

Jag har en gång upplevt José Feliciano på konsert en gång och det var i samband med Scandinavian Guitar Festival. Han satt ensam på en liten scen med Raseborgs ruiner i bakgrunden. Det var en varm och skön sommarkväll.

Och jag hade hoppats det hade varit möjligt att fånga ögonblicket då han ensam med sin gitarr sjöng Don´t let the sun catch you crying, samtidigt solen höll på att gå ned bakom skogsbrynet bakom Feliciano .

Det var ren och pur magi.

Mer om låten kan du höra i Vega Söndag med start kl 10.03

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill du höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

En av de festligaste marscherna jag vet är Tomtarnas vaktparad, i original Heinzelmännschen Wachtparade. Paraden skrevs av Kurt Noack på 1912 och är hans överlägset mest kända verk.

Vem var Kurt Noak? Det märkliga är att man vet ytterst lite om honom. Han föddes 1893 och dog 1945. Han var alltså 19 år gammal när hans tomtar tassade iväg.

Om hans övriga musicerande vet man att han ledde en salongsorkester på Hotel Preussenhof i Szczecin, d.v.s. Stettin i Polen. Det är allt!

Tomten av Victor Rydberg

En av julens stora dikter är Viktor Rydbergs Tomten, publicerad första gången 1881. Dikten beskriver egentligen gårdstomten, som i ett idylliskt skimmer vakar över folk och fä när midvinternattens köld är hård och stjärnorna gnistra och glimma.

Tomten är en filosofisk dikt som samtidigt ställer den grundläggande frågan om människolivets mål och mening: ”vadan och varthän”.

Tomten blev befordrad till Jultomte

Då tomtekonstnären Jenny Nyström illustrerade dikten gav hon tomten en röd mössa och därmed steg jultomten in i julfirandet. Tomtens förebild var förresten hennes egen far. Konstigt nog har dikten inte inspirerat tonsättare i högra grad.

Men några versioner har sett dagens ljus, bl.a. en med Uffe och Bosse Andersson till toner av den förstnämnde.

Mer om låten kan du höra i Vega Kväll måndag med start kl 17.30

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill du höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Året 2016 må annars gå till historien som ett uselt år när vi tänker på krig, politik och samhällsklimat, men inom musiken hände det i varje fall en hel del.

Sanni och Beyoncé bjöd på skandaler på tv, Gn'R och Spice Girls återförenades, Kent lade av, Axl Rose hoppade in i AC/DC, Saara Aalto i X-factor och Apulantas hamburgerreklam... Rösta fram årets samtalsämne! Vilken nyhet berörde dig mest? I januari går vi igenom resultaten av omröstningen i en specialsändning i Yle Vega, så dela gärna artikeln! Vi valde ut femton intressanta nyheter inom rock- och pop som skedde 2016 och nu är det din tur att rösta fram den allra största eller intressantaste musikhändelsen. I januari går vi igenom listan i Yle Vega och diskuterar respektive nyhet.

Men vilken grej var den allra största 2016?

1. Januari: Lemmy´s begravning på YouTube

Den största och hårdaste jappen sjöng på sista versen till “Killed by death” redan i december 2015 och Lemmy Kilmister dog den 28 december, strax efter sin 70:nde födelsedag på julaftonen. Motörhead spelade sitt tredje sista gig någonsin i Arenan i Helsingfors. Lemmys begravning ordnades spektakulärt nog den 9 januari i Los Angeles och minnesstunden sändes live på YouTube så alla fans världen runt kunde korka en Jack Daniel´s hemma vid sin dator och skåla för Lemmy. 280 000 fans följde med sändningen på YouTube medan kändisarna höll tal för ikonen vars stoft låg i en urna formad som Lemmys hatt på podiet tillsammans med hans boots. Ett fint och värdigt avsked som vi alla kunde delta i. Men kommer den här sortens YouTube-begravningar att bli ett fenomen eller var detta en unik händelse?

Såg du Lemmys begravning på YouTube? Lemmy Kilmister vid Roskildefestivalen 2010. Bild: EPA/Anders Birch / ROCKPHOTO ian lemmy kilmister,lemmy,lemmy kilmister,motörhead

2. Januari: David Bowies död

Blackstar hette David Bowies sista skiva som var pionjärens avskedsbrev och testamente från dödsbädden. Den stora allmänheten visste inte att Bowie var döende så beskedet om hans död den 10 januari kom som en chock för de flesta. Yle Vega bland många andra mindes tillsammans med lyssnarna David Bowies sagolika karriär i en lång specialsändning. Bowie blev 69 år gammal. Hur reagerade du på beskedet att han dött?

Bild: EPA/ANDY RAIN bowie,david bowie,kultur,musik,utställning

3. Februari: Beyoncés Super Bowl-skandal.

Showerna under pausen i Super Bowl är stora händelser i USA och den här gången tog Beyoncé tillfället i akt den 7 februari med att göra ett politiskt ställningstagande för “black lives matter”-rörelsen och en hyllning till aktivisten Malcolm X. Beyoncé och hennes dansare klädde sig i militanta svarta uniformer och alla de kvinnliga dansarna hade stora afrofrisyrer under sina svarta baretter. Beyoncés egen uniform gick förståss i högklackat, svarta nätstrumpor och mikroshorts medan hon twerkade budskapet in på näthinnan för miljoner tv-tittare. Strongt och modigt ställningstagande eller ett sunkigt reklamtrick för hennes nya singel “Formation” med hyllning till tveksamma terrorist-metoder? Åtminstone väckte tilltaget starka känslor. Vad tyckte du?

Borde Beyoncé hålla sig borta från politik? Beyoncés skrev och mikrofon Bild: EPA/TANNEN MAURY Beyoncé Knowles,Sexualitet

4. April: Guns n’ Roses återförening

Allting började med att Guns n’ Roses ursprungliga logo mitt i allt dök upp på bandets officiella hemsida utan någon som helst orsak eller förklaring. Genast var spekulationerna igång om en återförening och ser man på, det som fansen väntat på i tjugo år gick i uppfyllelse. Den 1 april stod “riktiga” Guns n’ Roses på scen på Troubadour i L.A. Åtminstone nästan. Av originalbandets klassiska lineup turnerar nu Axl Rose, Slash och Duff McKagan medan trummisen Steven Adler bara gjort några korta gästinhopp. Izzy Stradlin tweetade att alla inte erbjöds lika lön så han avtackade. Sen stukade Axl foten och fick inleda stadionturnén sittande. Den 1 juli kommer “Not in this lifetime”-turnén till Tavastehus. Välkomna till djungeln eller välkomna till kyrkoparken? Är det här årets reunion eller ett urvattnat sätt att tjäna ännu mer miljoner åt bortskämda rockmiljonärer?

Trodde du det sku ske? Logo Bild: Guns N' Roses guns n roses

5. April: Prince död

Prince död den 21 april kom som en ännu större överraskning än David Bowies och som så många andra gånger var det droger som låg bakom. Gene Simmons från Kiss som är stort Prince-fan skrev något fult om knarkare på Twitter, vilket fick Paul Stanley (Kiss) att tweeta tillbaka fult åt Gene och sen blandade sig Genes fru i saken och läxade upp Stanley. Prince blev 57 år och hans död fick tydligt många att tappa fattningen. Hur tog du det?

Såg du Prince live? Prince. Bild: Wikimedia commons. Prince

6. April: Punken fyllde 40 år

Ramones debut släpptes den 23 april 1976 och The Damneds singel “New rose” släpptes den 22 oktober. Den 26 november släppte Sex Pistols singeln “Anarchy in the UK”. Här har vi mer än orsak att kalla 2016 för året då punken fyllde 40 år. Hur värdigt tycker du att punken har kommit in i medelåldern?

Punk Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos artister,ensembler,musik,omröstningar,punk,punkrock,rockpoliserna

7. Maj: "Axl/DC"

Guns n’ Roses återförening skuggades litet av giganterna AC/DC när vokalisten Brian Johnson var tvungen att avbryta bandets Rock or bust-turné efter att läkarna varnat honom att han kan bli döv om han fortsätter. En och annan rev sig i förtvivlan i håret när primadonnan Axl Rose meddelade att han kan ställa upp (eller ner, för han satt ju vid den tiden på Dave Grohls tron med foten i gips) som vokalist och slutföra slutrakan av AC/DC:s turné. Men Axl kom, han såg och AXL/DC segrade inför hänförda fans och kritiker. Debutgiget var i Lissabon den 7 maj. Menvad händer nu med AC/DC? Borde de spela in en skiva med Axl på sång?

axl rose och angus young Bild: © www.splashnews.com/ All Over Press axl rose,guns n roses

8. Maj: LOVE records 50 år-jubileum (11-12 maj)

Det legendariska finska skivbolaget LOVE-records grundades 1966 och upphörde 1979 men under åren de var verksamma gav de ut en enorm mängd musik. LOVE släppte allt möjligt udda, allt från kampsånger till barnmusik ocj jazz och i deras katalog finner vi massor av klassiker. En bunt samlingsboxar med samtlig singlar gavs ut 2016 och grundaren Atte Blom firades den 11 och 12 maj på Tavastia. Om inte annat så hade LOVE den coolaste skivbolagslogon någonsin. Vilka LOVE-klassiker äger du?

Atte Blom var med och grundade LOVE Records. Atte Blom Bild: Yle 1970,arkivet,atte blom,love records

9. Juli: Spice Girls reunion

Ginger, Sporty, Scary, Posh och Baby Spice myntade begreppet “Girl power” på nittiotalet och liksom Guns n’ Roses återförenades tre av tjejerna från ursprungliga bandet. Den 8 juli kom pressreleasen. “GEM” kallar de sig nu och det är alltså Geri Halliwell, Emma Bunton och Melanie B som är med medan Melanie C och Victoria Beckham artigt valde att inte vara med. Men någon av dem pärklar säkert fult i kulisserna, eller vad tror du?

Är två av tre Spice Girls? Spice Girls Bild: Diego Azubel / EPA / All Over Press london 2012,os 2012,os avslutning,spice girls

10. Augusti: “Sanni-gate”

Sannis musikvideo till låten “Vahinko” gjorde Helsingin Sanomats redaktör Jussi Lehmusvesi förbannad så han skrev en kolumnden 16 augusti om saken och ringde upp Sannis skivbolag för att fråga om de tycker det är lämpligt att Sanni i sin musikvideo har tonårsflickor och ännu yngre barn att mima till låttexten där hon sjunger om öl och att killen får “testa henne en gång” och att hon är glad över att vara ditt “misstag”. Att flirta med pedofili inom rockmusik är inget nytt men i det här fallet reagerade skivbolaget med att ta bort videon från YouTube. Fast nu finns den nog där igen. Gick Sanni för långt eller var det ett starkt budskap om tonårskänslor?

Gick Sanni för långt i sin video? Sanni. Bild: Yle/Louise Lindberg ruisrock,ruisrock 2015,sanni

11. September: Apulantas hamburger-reklam

Det gick bra för Apulanta när deras förra basist Tuukka Temonen gjorde en dokumentär om bandet och en stor finsk hamburgerkedja hakade på med en egen måltid som marknadsfördes med dokumentären. Men rockjournalisten Nalle Österman grinade i september på sociala medier åt de icke köttätande punkarnas hamburgersamarbeteoch då tappade Toni Wirtanen och Sipe Santapukki fattningen totalt och drog var sin ärta upp i näsan. Var Österman elak mot Apulanta eller är det på riktigt så att det inte är helt punk med hamburgerreklamer?

Hör punk och hamburgare ihop? Sipe och Toni från Apulanta. Bild: Yle / Camilla Fagerholm apulanta,sipe santapukki,toni wirtanen

12. Oktober: Bob Dylan fick Nobels litteraturpris

Halva litteraturvärlden jublade och halva svor fula saker när Bob Dylans som gubben ur lådan drogs fram ur hatten den 13 oktober när Nobelpristagaren i litteratur utsågs. Han är ju inte ens känd som författare utan låtskrivare! Nobel-priset kommer inte att vara sig själv efter det här och Dylan reagerade som han brukar med surmulen tystnad. Han dök inte ens upp på Nobel-middagen. Förstår du vad karln sjunger om?

Värdig vinnare? Bob Dylan på en ceremoni för att motta en frihetsmedalj. Bob Dylan

13. November: Leonard Cohens död

Leonard Cohens sista skiva “You want it darker” var liksom Bowies sista platta ett slags avsked till livet och publiken. En vacker avslutning på en lång och fin karriär och den 7 november lämnade Cohen jordelivet. Han blev 82 år gammal. “Death of a ladies’ man” indeed. Hur minns du Leonard Cohen?

Tog du Cohens död hårt? Leonard Cohen Bild: Sony Music leonard cohen

14. December: Saara Aalto i X-Factor

Att sätta ett datum för Saara Altos medverkan i brittiska X-Factor är inte så lätt, men den 5 december sjöng hon på Domkyrkans trappa viljet kanske kan ses som en milstolpe i hennes karriär. Den eviga tvåan kom även denna gång tvåa men hon gjorde ett stort intryck på både finska och brittiska tv-tittare och serverade kvällstidningarna med material under hela året. Är du lättad över att det eviga Saara Aalto-gnället nu är över eller ser du fram emot hennes nästa karriärsteg? UMK eller Master Chef Australia 2017?

Glömmer Finland nu Saara Aalto? Saara Aalto 5.12.16 Bild: Jonas Forsbacka, Yle saara aalto

15. December: Kent lägger av

I väntan på Kents reunion-turné och skiva så fick Finland ta avsked av svenska indiegiganterna när de spelade i Helsingfors och Vasa i höstas. Kents allra sista gig var den 17 december i Stockholm. Vem skall nittiotalsnostalgikerna nu gå och se på? Eller borde Kent ha lagt avför länge sedan?

Saknar du Kent? Kent Bild: Press / Kent kent,tigerdrottningen

Gå också med i vår Facebook-grupp "Rockpoliserna" och fortsätt diskussionen där!

1980-talet gav världen dess första kvinnliga superstjärna: Madonna. Hon lekte med sexualitet, hade en enorm integritet och förståelse för hur hon skulle nå ut. MTV förde Madonna rakt in i pojk-och flickrummen och hon förändrade popmusiken för alltid.

Den 3:e delen i Svenska Yles serie om kvinnor i musiken handlar om 80-talet.

1980-talet, Reagan, Madonna och Gorba

1980-talet inleddes med en stor chock då John Lennon den 8:e december 1980 sköts ihjäl på öppen gata utanför sitt hem i New York.

Kapprustningen mellan öst och väst fortsatte under första halvan av 1980-talet. 1979 hade Sovjetunionen gått in med militären i Afghanistan och det ökade spänningen mellan främst Sovjet och USA.

År 1985 kom Michail Gorbatjov till makten i Sovjetunionen och det gjorde att läget lugnade ner sig och man kunde till och med inleda nedrustning. Reformerna i Sovjet ledde slutligen till att Berlinmuren revs år 1989 och kommunistregimen föll i flera östeuropeiska länder. Där började nu nationalismen växa.

I Östeuropa och i Sydamerika drabbades man av en ekonomisk kris samtidigt som ekonomin fortsatte att växa i västvärlden. Här kallas den här tiden ofta för det glada 80-talet. Det trots att AIDS och HIV nu blev allmänt kända.

Dator från 1980-talet. Bild: Wikimedia commons dator

Datorer blev vanligare och teknologin och elektroniken växte överlag. Det återspeglades även i musiken där både synthar och trummaskiner började användas ungefär lika mycket som mer traditionella instrument.

Synthpop eller hårdrock

Dessa två världar stred sedan mot varandra då man till exempel i Sverige skulle digga antingen synthpop eller hårdrock. Inte bäggedera.

Glam metal och hiphop är musikstilar som blev alltmer mainstream liksom techno och house.

Musikkanalen MTV flimrade till för första gången år 1981 och blev hela decenniets kanske viktigaste globala musikkanal. I och med MTV började det nu även satsas mer på snygga musikvideon.

Michael Jackson var 1980-talets obestridde popkung medan Madonna och Whitney Houston tävlade om drottningtiteln.

Kvinnorna började synas

Även om kvinnliga rockband och –artister hade haft vissa framgångar redan tidigare var det först på 1980-talet som det verkligen skulle ta fart. Det var nu kvinnor allt mer började synas på försäljnings- och hitlistorna världen över.

För Chrissie Hynde blev 80-talet genombrottsdecenniet för hennes band The Pretenders. Eller egentligen hade de slagit igenom redan år 1979 med deras version av The Kinks-låten Stop Your Sobbing. Låten blev en listetta för The Pretenders.

Chrissie Hynde. Chrissie Hynde. Bild: EPA / DANIEL HAMBURY Chrissie Hynde

Chrissie Hynde kom ursprungligen från Akron, Ohio, men flyttade till London år 1973. Hon jobbade bland annat för musiktidningen New Musical Express och i Malcolm McLarens och Vivienne Westwoods klädbutik SEX före den blev berömd i och med punken och Sex Pistols.

Punken väckte

Och det var just punken som väckte Chrissie Hyndes hunger efter att själv få vara med i ett band och göra musik. Efter att ha spelat i diverse mindre kända sammansättningar startade hon år 1978 The Pretenders.

The Pretenders. The Pretenders. Bild: Creative Commons / John Keogh The Pretenders

De var som störst under 1980-talet tack vare hittar som Back on the Chain Gang, 2000 Miles, Middle of the Road, Don't Get Me Wrong och Hymn to Her varav samtliga utom den sistnämnda var skrivna av Chrissie Hynde.

Klicka här för att höra "Back On The Chain Gang" med The Pretenders.

I augusti 1980 spelade The Pretenders i New Yorks Central Park. I publiken fanns en viss Madonna som då ännu var helt okänd. Hon blev mäkta imponerad av Chrissie Hyndes självsäkerhet och det gav Madonna både mod och inspiration att själv försöka slå sig fram som kvinna i den så mansdominerade rockvärlden. Vilket hon snart skulle göra. Men inte riktigt ännu.

Hörnsten för new wave

År 1981 kom en skiva som skulle bli något av en hörnsten för amerikansk new wave-musik. Plattan hette Beauty and the Beat och var debuten för tjejgruppen The Go-Go’s. Den toppade den amerikanska albumlistan i flera veckor och det var långt tack vare hittarna We Got The Beat och Our Lips Are Sealed. Beauty and the Beat är en av de mest framgångsrika debutplattorna någonsin.

Klicka här för att höra "Our Lips Are Sealed" med The Go-Go's.

The Go-Go's: Kathy Valentine, Charlotte Caffey, Belinda Carlisle, Gina Schock och Jane Wiedlin poserar vid deras stjärna på Hollywood Walk of Fame. The Go-Go's: Kathy Valentine, Charlotte Caffey, Belinda Carlisle, Gina Schock och Jane Wiedlin poserar vid deras stjärna på Hollywood Walk of Fame. Bild: EPA/PAUL BUCK The Go-Go's

Av medlemmarna i The Go-Go’s har Belinda Carlisle och Jane Wiedlin haft de mest lyckade solokarriärerna. I synnerhet Belinda Carlisle som senare under 80-talet skulle toppa hitlistorna med Heaven Is A Place On Earth.

En av de största rocklåtarna

En av hela decenniets absolut största rocklåtar kom redan år 1982 när Joan Jett & The Blackhearts gav ut sin version av I Love Rock 'n' Roll. The Arrows hade gett ut originalet år 1975, men det var först i Joan Jetts version som låten blev en stor hit.

Klicka här för att höra "I Love Rock 'n' Roll" med Joan Jett & The Blackhearts.

År 1980 startade Susanna Hoffs tillsammans med systrarna Vicki och Debbi Peterson ett band som de kallade The Bangs. De skulle ändå snart ändra namnet till det mer kända The Bangles. Efter ett par år kom basisten Michael ”Micki” Steele med. Hon hade på 1970-talet spelat i en tidig version av The Runaways.

The Bangles. The Bangles live på scenen. Bild: Wikimedia commons / Alamo25 The Bangles

Det stora genombrottet för The Bangles kom år 1986 med låten Manic Monday som Prince gav dem. De fick även megahittar med Walk Like an Egyptian (1986) och Eternal Flame (1989), men sedan började de dala i popularitet.

Klicka här för att höra "Manic Monday" med The Bangles.

En bidragande orsak till att The Bangles blev populära var att de fick agera förband för Cyndi Lauper på en av hennes turnéer. Lauper var en av 1980-talets mest synliga kvinnliga artister. Hon blandade glatt punkattityd med new wave och pop på ett sätt som ingen annan tidigare hade gjort.

Konvolutet till Cyndi Laupers skiva She's So Unusual. Bild: Creative Commons/Joe Haupt Cyndi Lauper

Cyndi Laupers första solo-LP She's So Unusual kom år 1983 och det var första gången någonsin som en debutplatta med en kvinnlig artist gav fyra topp-5-hittar i USA: Girls Just Want to Have Fun, Time After Time, She Bop och All Through the Night.

Klicka här för att höra "Girls Just Want to Have Fun" med Cyndi Lauper.

Lauper fick ännu stora hittar med True Colors (1986) och I Drove All Night (1989). Hon har hela tiden varit aktiv inom musiken och fått ett flertal stora utmärkelser.

En av de första MTV-stjärnorna

Cyndi Lauper var en av de första stora kvinnliga stjärnorna på den nystartade musikkanalen MTV och de visade ivrigt hennes visuella videon. Hon har influerat en lång lista med kvinnliga artister som Katy Perry, Alanis Morissette, Britney Spears, Christina Aguilera, Jewel, Pink, Nicki Minaj och Lady Gaga.

Tack vare Girls Just Wanna Have Fun har Cyndi Lauper beskrivits som en feministisk idol. Hur man samtidigt kan vara både lekfull, kvinnlig och tuff. Och det på egna villkor. År 1984 utsåg MTV Girls Just Wanna Have Fun till årets bästa kvinnliga video. Det var första gången det priset delades ut.

Cyndi Lauper deltar i Gay Pride-festivalen i San Fransisco år 2008. Cyndi Lauper deltar i Gay Pride-festivalen i San Fransisco år 2008. Bild: Wikimedia commons / Bastique Cyndi Lauper

Laupers låt Time After Time har gjorts i över 100 olika versioner av andra artister och True Colors har blivit en låt som HBTQ-rörelsen tagit till sig. Cyndi Lauper har en lesbisk syster och hon har därför flera gånger öppet förespråkat HBTQ-rättigheter. I och med det har Cyndi Lauper blivit något av en gay-ikon. Liksom Madonna.

Madonna Louise Ciccone – sångerska, musiker, låtskrivare, skådespelerska, författare och affärskvinna. Hon kallas ofta för drottningen av pop, har alltid förnyat sig och har influerat mängder med andra artister. Vissa musikkännare har till och med sagt att Madonna är den mest inflytelserika kvinnliga artisten någonsin.

Konvolutet till Madonnas skiva Like A Virgin. Bild: Creative Commons/Joe Haupt Like a Virgin,Madonna

Madonna skivdebuterade år 1982 och slog igenom stort två år senare med Like A Virgin. Det var i den videon hon började spela med sin sexualitet på ett sätt som skulle göra många uppretade, men ännu fler upphetsade.

Klicka här för att höra "Like A Virgin" med Madonna.

Hon har även använt sig av religiösa symboler i såväl låtar som videon och det har upprört nästan ännu mer än hennes oblyga användande av sin sexualitet.

Det Madonna visade var att en kvinnlig artist inte behövde vara på ett visst sätt, utan kunde göra som hon ville. Madonna levde som hon lärde och det dröjde inte länge innan hon blev en megastjärna – kanske den första kvinnliga sådan någonsin.

I egen kategori

Visst hade det funnits flera framgångsrika kvinnliga artister tidigare, men Madonna var i en helt egen kategori. Och det gjorde hon genom att vara kvinna och verkligen utnyttja sin kvinnlighet.

Madonna har på ett beräknande och medvetet sätt använt sexuella symboler och attribut i allt från sina låttexter och videon till de spektakulära scenshowerna. Hon har tvingat åskådarna att ta ställning till sådant som gäller kvinnlig sexualitet och feministisk styrka.

Madonna i Göteborg år 2009. Madonna på scenen i Göteborg år 2009 med elgitarr mellan benen som en fallossymbol. Bild: EPA / ADAM IHSE Madonna

För Madonna har använt sex nästan som ett vapen. Visserligen ett fredligt och lockande sådant, men hon har ändå med framgång använt det för att avväpna männen och beröva dem deras makt helt enkelt eftersom det gjort dem osäkra på vad de borde göra och hur de borde förhålla sig till hela fenomenet Madonna.

Feministisk ikon

Det här har gjort Madonna till även något av en feministisk ikon. Plus att hon som kanske ingen annan kvinnlig artist före henne tagit den kreativa och ekonomiska kontroll över sig själv som kvinnliga musiker och artister i åratal kämpat för inom en industri som hela tiden varit kraftigt mansdominerad.

Madonna har kallats för USA:s smartaste affärskvinna som väl känner till sina egna styrkor och svagheter och kan anpassa sig därefter. En dynamisk artist och entreprenör som få andra – män som kvinnor. Madonna har flera gånger bevisat att hon på ett unikt sätt känner till musikvärlden, har koll på vart den är på väg och besitter en sällsynt förmåga att snabbt anpassa sig därefter.

Rockens mest kända systrar?

Rockens förmodligen mest kända och hyllade systerpar är Ann och Nancy Wilson i Heart. Gruppen bildades i början av 1970-talet och fick redan i mitten av decenniet några hyvens hittar som Magic Man, Barracuda och Straight On.

Klicka här för att höra "Barracuda" med Heart.

Efter en liten kommersiell svacka i början av 1980-talet skulle det hela ändå vända med fart under senare delen av 80-talet. Då nådde Heart sina största framgångar med listettorna These Dreams, Alone och All I Wanna Do Is Make Love to You.

Systrarna Ann och Nancy Wilson från Heart. Systrarna Ann och Nancy Wilson från gruppen Heart. Bild: EPA / MICHAEL NELSON Ann Wilson,Heart,Nancy Wilson

År 2013 blev Heart intagna i Rock and Roll Hall of Fame. Ann och Nancy Wilson beskrevs då som de första kvinnorna som ledde ett rockband och att de var pionjärer som inspirerat andra kvinnor att börja spela elgitarr eller starta ett eget band. Och att systrarna på sitt sätt krossat könsgränserna och startat något av en revolution för kvinnor inom musiken.

Inte bara "söta flickor"

Men 1980-talet var inte bara decenniet då kvinnorna började ta mer plats inom musikvärlden överlag och rockmusiken i synnerhet. Nu började även såväl industrin som musikpressen visa kvinnliga artister mer respekt som just artister och inte enbart som ”söta flickor”.

Ännu i början av decenniet hade musiktidskriften Rolling Stone haft Go-Go’s på pärmbilden enbart iklädda underkläder. Men småningom skulle det sakteligen ändra så att även kvinnliga artister avbildades på tidningspärmarna enligt samma mönster som männen.

Lång väg kvar

Men ännu var det lång väg kvar till lika villkor för män och kvinnor. Den manliga dominansen i rockvärlden var fortfarande mycket stor.

Det här ledde till frustration bland många kvinnliga musiker. Men de fann ett utlopp för den via punken på 70-talet och med hårdrocken på 80-talet.

Ett av de mest betydande tjejrockbanden från den här tiden är brittiska Girlschool.

Girlschool. Girlschool. Bild: Wikimedia commons / Watt Dabney Girlschool

Girlschool bildades år 1978 ur resterna av Painted Lady som var ett coverband som bestod enbart av unga kvinnor.

Men för dem var det inget ställningstagande att vara ett kvinnoband. Orsaken till att alla i gruppen var tjejer var att de inte kunde hitta några grabbar som ville lira med dem. Så då blev det naturligt för dem att bilda ett tjejband.

Girlschool gav ut sin debutsingel i december år 1978 och de klassades snart som ett så kallat N.W.O.B.H.M.-band. Alltså New Wave Of British Heavy Metal. Dit räknas även band som Iron Maiden och Def Leppard.

Klicka här för att höra "C'mon Lets Go" med Girlschool.

Lemmy diggade

En som tidigt fastnade för Girlschools musik var Lemmy Kilmister från Motörhead. Han tog dem först med som förband på Motörheads Overkill-turné och senare även på fler turnéer. De spelade även in musik tillsammans, till exempel EP:n St. Valentine’s Day Massacre (1981).

Girlschool med Lemmy år 2009. Girlschool med Lemmy på scenen. Bild: Wikimedia commons Girlschool,Lemmy Kilmister

Lemmy hade även en liten romans med Kelly Johnson, gitarristen i Girlschool. När folk sade att hon spelade okej för att vara en tjej, så svarade Lemmy: “She's better than you, motherfucker!” Och tillade att på en bra kväll spelade Kelly lika bra som Jeff Beck.

Kelly Johnson hoppade av Girlschool år 1984 och avled år 2007 av cancer. De övriga tre medlemmarna från originaluppsättningen fortsätter ännu, men med ny sologitarrist.

Girlschools kommersiella framgångar må ha uteblivit efter mitten av 1980-talet, men de har ändå fortsatt att inspirera andra kvinnliga rockgrupper som amerikanska The Donnas (1993-2012).

Girlschool själva har ändå aldrig gjort något större väsen av att vara ett kvinnligt rockband. De vill helt enkelt bara bli erkända som bra musiker – inte för att de råkar vara kvinnliga sådana.

Kvinnliga singer-songwriters

I mitten och mot slutet av 1980-talet började även kvinnliga singer-songwriters som Suzanne Vega, Tracy Chapman och Tanita Tikaram alltmer slå igenom och på så vis bana väg för fler dylika kvinnliga artister.

Neneh Cherry. Neneh Cherry. Bild: Wikimedia commons / Kim Hiorthoy Neneh Cherry

Neneh Karlsson, eller Neneh Cherry som hon är bättre känd som, fick en stor hit med Buffalo Stance åren 1988-89 liksom med debutalbumet Raw Like Sushi. Såväl singel som album närmast dröp av kvinnlig energi och attityd.

Klicka här för att höra "Buffalo Stance" med Neneh Cherry.

Texterna baserade Neneh Cherry på erfarenheter från sin uppväxt och skolgång tillika med erfarenheter av moderskap.

Neneh Cherry framförde Buffalo Stance i tv-programmet Top of the Pops när hon var gravid i sjunde månaden. En journalist frågade henne då om det var säkert för henne att gå upp på scenen och uppträda. ”Naturligtvis!”, svarade Neneh. ”Det är ingen sjukdom”.

Svenska klassiker

I Sverige fick tjejtrion Chattanooga en stor hit år 1982 med Hallå Hela Pressen – en låt man fortfarande ofta kan höra på radion. Året innan fick X-Models en svensk klassiker med Två av oss. Låten var skriven av bandets sångerska Efva Attling som senare skulle bli mer känd som designer.

Klicka här för att höra "Två av oss" med X-Models.

Efva Attling är även känd för att hon är gift med Eva Dahlgren. Hon slog igenom på 1980-talet, men det var i början 1990-talet som hon skulle nå sin kommersiella topp.

Kajsa Grytt från Tant Strul. Kajsa Grytt från Tant Strul. Bild: Wikimedia commons / Pausch Kajsa Grytt

Ett av de mest betydande banden inom svensk new wave var den nästan helt kvinnliga gruppen Tant Strul där Kajsa Grytt, Malena Jönsson, Liten Falkeholm och Nike Markelius spelade. Tant Strul var som mest aktiva åren 1980-85, men har kommit samman några gånger sedan dess.

Klicka här för att höra "Som Änglarna" med Tant Strul.

Magert i Finland

I Finland var det fortfarande litet magert med kvinnliga rockare på 1980-talet. Här var det ännu långt schlager som gällde. Men det fanns förstås undantag. Ett sådant var bandet Ilona som till största delen bestod av kvinnor. Ilonas största hit var Kesäpano från år 1987.

Klicka här för att höra "Kesäpano" med Ilona.

Men det var ändå år 1984 som skulle bli något av en milstolpe inom finländskt rockliv. Då kom nämligen det allra första musikalbumet med en helt kvinnlig rockorkester. Bandet var Tavaramarkkinat och skivan hette Tilikirja.

Klicka här för att höra "Kevät" med Tavaramarkkinat.

Tavaramarkkinat gav ut enbart en skiva till och deras sista singel – Kevät – blev något av en klassiker som fortfarande är populär. Den är skriven av Liisa Akimof som senare även blev känd med sitt band Akimowskaja Sisters & Bros. och som soloartist. Idag ägnar hon sig åt att producera tv-program med sin firma Production House.

Lågkonjunktur och söndrig och dov musik, så minns kanske många 90-talet. Feminismen tog olika musikaliska uttryck; riot grrrl-rörelsen utmanade rockens heterosexuella normer och Spice girls peppade miljontals flickor och unga kvinnor.

Del 4 i Svenska Yles serie om kvinnor i musiken handlar om 90-talet.

1990-talet började dystert

Decenniets mest omvälvande händelse inträffade redan år 1991 då Sovjetunionen rasade samman och Warszawapakten upplöstes. Det innebar samtidigt slutet på det kalla kriget mellan öst och väst.

Det här ledde till att USA blev den enda supermakten och tog sig rollen som något av världspolis.

Finland drabbades av lågkonjunktur, företag gick i konkurs och arbetslösheten spred sig. Stämningen i landet var nedslagen och den dominerande, dystra musikstilen grunge var som ett soundtrack till den allmäna stämningen i landet.

Efter det kalla kriget kom den så kallade digitala revolutionen tack vare att först datorer och sedan även internet blev allt vanligare i hemmen.

En mer extrem form av nationalism växte sig allt intensivare och det ledde till etniska konflikter och direkta krigshandlingar på bland annat Balkan och i Rwanda.

Några andra av 90-talets mer uppmärksammade händelser var Estoniakatastrofen 1994, prinsessan Dianas död år 1997, skolmassakern på Columbine High School i USA år 1999 och den globala Y2K-rädslan som kom när millennieskiftet närmade sig.

M/S Estonia i hamnen i Tallinn. Fartyget Estonia vid kajen med öppet bogvisir. Bild: EPA / Li Samuelson M/S Estonia

På den mer positiva fronten kan ändå Finlands första VM-guld i ishockey år 1995 nämnas. Liksom att man nu för första gången upptäckte planeter även på annat håll i universum än bara i vårt eget solsystem.

Video- och datorspelskulturen började blomstra och på musikfronten kom bland annat grunge, techno, house och Eurodance. Den alternativa rocken blev mer mainstream liksom hiphop och gangstarap.

Olika pojkband var mycket populära över hela världen, ravescenen blev allt större och här i Norden upplevde black metal-musiken något av en renässans.

Riot Grrrl

Redan i början av decenniet föddes den feministiska underground-hardcore-punkrörelsen Riot Grrrl i den amerikanska nordvästra delstaten Washington. Det vill säga samma delstat där grungen föddes. Men grungen kom främst från Seattle, medan riot grrrl kom från delstatens huvudstad Olympia.

Riot Grrrl hade samma gör-det-själv-mentalitet som grungen och punken, men startade som en motreaktion till de mansdominerade rockbanden som då var populära.

Bikini Kill, Bratmobile och Sleater-Kinney blev populära band inom riot grrrl-rörelsen och Kathleen Hanna i Bikini Kill blev något av rörelsens ledare.

Bikini Kill. Bikini Kill på scenen. Bild: Creative Commons / brads651 Bikini Kill

De tog sin inspiration av 70- och 80-talens tuffa kvinnomusiker som Siouxsie Sioux, The Slits, Au Pairs med Lesley Woods i spetsen, The Raincoats, Patti Smith, Chrissie Hynde, Lydia Lunch, The Runaways, Joan Jett och Poly Styrene i X-Ray Spex.

Låttexterna inom riot grrrl-musiken handlade ofta om sexualitet, våldtäkt, rasism, patriarkat, homofobi, kvinnomisshandel i hemmet, kvinnornas frigörelse och rätt att få uttrycka sig i samhället.

Rörelsen lockade även queercore-band som Team Dresch och The Third Sex.

Girl power

Riot grrrl började avta i mitten av 1990-talet då många inom rörelsen kände att deras ursprungligen rätt radikala budskap hade förtunnats av dels massmedia som missförstod det hela och dels av girl power-grejen som kom i samband med Spice Girls.

Men girl power var inget som Spice Girls hade skapat. Ett av de tidigaste ursprungen kan hittas i tjejgruppen Mint Juleps låt Girl to the Power of 6 från år 1987.

Klicka här för att höra "Girl to the Power of 6" med Mint Juleps.

Girl Power var även ett namn som Kathleen Hanna i riot grrrl-rörelsen använde som titel på en feministisk undergroundtidskrift. Hon sade att det var en term som inspirerats av black power-rörelsen och dess namn.

Bikini Kill-fanzinet Girl Power. Bikini Kill-fanzinet Girl Power. Bild: Wikimedia commons / Tigersnaps Bikini Kill

Ibland skrevs även girl power som grrrl power, det vill säga på motsvarande sätt som riot grrrl.

Flera av musikerna från riot grrrl-rörelsen är fortfarande aktiva, till exempel bandet Sleater-Kinney. Efter Bikini Kill fortsatte Kathleen Hanna med banden Le Tigre och The Julie Ruin.

Kathleen Hanna. Kathleen Hanna. Bild: Wikimedia commons / Anna Hanks Kathleen Hanna

År 2013 kom dokumentärfilmen The Punk Singer som handlar om Kathleen Hanna, hennes oroliga uppväxt, via det musikaliska och feministiska engagemanget till hur hon idag kämpar mot den svåra borrelia som hon lider av.

Kvinnofestivaler

Riot grrrl gav även upphov till minst två musikfestivaler som betonade kvinnliga band och artister – Lilith Fair och Ladyfest.

Lilith Fair fanns egentligen bara åren 1997-99 samt 2010, men Ladyfest har vuxit från den första som hölls år 2000 i Olympia, Washington, till att bli ett globalt fenomen. Idag ordnas det årligen flera Ladyfest-festivaler jorden runt.

Trots den relativa framgången blev riot grrrl-rörelsen ändå en mindre företeelse jämfört med girl powern som blev ett enormt globalt fenomen. Det var inte minst tack vare Spice Girls som slog igenom stort år 1996 med deras debutsingel Wannabe. Den blev listetta i hela 37 länder.

Klicka här för att höra "Wannabe" med Spice Girls.

Spice Girls är den kommersiellt sett mest framgångsrika tjejgruppen någonsin. Tack vare girl power-fenomenet blev de en av de största popikonerna under hela 1990-talet. Ett tag var Scary, Baby, Ginger, Posh och Sporty ungefär lika kända individer som John, Paul, George och Ringo. Alltså The Beatles.

Spice Girls startade

Idén till Spice Girls föddes år 1994 när ett managerbolag ville skapa en kvinnlig motsvarighet till den tidens oerhört populära pojkband som Take That och East 17.

Efter flera veckors provsjungningar och tester fastnade de till sist för Melanie ”Scary Spice” Brown, Melanie ”Sporty Spice” Chisholm, Emma ”Baby Spice” Bunton, Geri ”Ginger Spice” Halliwell och Victoria ”Posh Spice” Adams (nu Beckham).

Spice Girls: Victoria Beckham, Melanie Chisholm, Melanie Brown, Emma Bunton och Geri Halliwell. Spice Girls. Bild: Wikimedia Commons / Kura.kun Spice Girls

Målgruppen för Spice Girls var från första början unga flickor. Genom att ge de fem medlemmarna olika identiteter ungefär som seriefigurer kunde de flesta i målgruppen hitta någon att känna igen sig i.

Spice Girls blev långt kända för den girl power de visade prov på. Det vill säga att tjejer är starka och tjejer kan.

För många var Spice Girls den första kontakten med termen girl power, men det var inte de som hittade på den – de bara gjorde den mer känd.

Förutom Mint Juleps år 1987 och riot grrrl-rörelsen i början av 1990-talet hade uttrycket girl power även använts av bland annat det walesiska indiebandet Helen Love och popduon Shampoo som år 1996 gav ut en skiva och en singel betitlade just Girl Power.

Klicka här för att höra "Girl Power" med Shampoo.

Kritiska röster

Även om tanken med girl power var god – att förhöja tjejers självkänsla – så höjdes det även kritiska röster mot fenomenet.

Vissa menade att termen alltför starkt förknippades med kommersialism och sexualitet och att unga flickor kunde få en snedvriden bild av hur man skulle se ut. Något som långt berodde på Spice Girls och deras image.

Vissa kritiker gick till och med så pass långt som att anklaga Spice Girls för att använda girl power-grejen enbart som ett billigt marknadsföringsknep utan något djupare budskap där bakom.

Spice Girls. Spice Girls. Bild: EPA / VICTOR LERENA Spice Girls

Girl powern blev ändå ett globalt fenomen och miljontals unga tjejer tog den till sig. Det hela lever fortfarande vidare och termen girl power finns idag i Oxford English Dictionary vilket säger mycket om dess kulturella inverkan och betydelse.

Tuff och stolt

Den här tuffa och stolta hållningen fanns även hos litet råare kvinnliga rockband som L7 och Courtney Loves Hole. Bägge hade startat redan på 1980-talet, men skulle nå toppen under 90-talet. L7 med skivorna Bricks Are Heavy (1992) och Hungry For Stink (1994) samt Hole med Live Through This (1994) och Celebrity Skin (1998).

Klicka här för att höra "Celebrity Skin" med Hole.

Både L7 och Hole (främst Courtney Love) visade upp både på scenen och i intervjuer en självsäker och tuff attityd som alla inte på den tiden ännu var vana vid att se hos kvinnliga rockartister.

Courtney Love. Courtney Love. Bild: EPA / Leszek Szymanski Courtney Love

De ville helt enkelt utmana den stereotypa bilden av hur kvinnorockare skulle vara och bete sig. Att även de kunde – och ville – agera (minst) lika vilt som deras manliga kollegor. Och att det var helt okej.

När L7 uppträdde på Readingfestivalen år 1992 fick de tekniska problem med ljudet som ledde till att publiken blev rastlös och började kasta lera upp på scenen.

Då drog sångaren och gitarristen Donita Sparks ut sin tampong och slängde den på publiken med orden ”Eat my used tampon, fuckers!”. Den tampongen är fortfarande känd som en av de mest ohygieniska rocksouvenirerna någonsin.

Donita Sparks. Donita Sparks. Bild: Wikimedia commons / Goroth (Jan Brauer) Donita Sparks

Samma år väckte Donita Sparks en del uppståndelse när L7 uppträdde i det direktsända brittiska tv-programmet The Word där hon mitt i allt drog ner sina byxor och spelade resten av låten med bar underkropp.

Det var ändå ingenting jämfört med det mestadels kvinnliga rockbandet Rockbitch (1989 – 2002). De uppträdde ofta mer eller mindre nakna och inkorporerade ibland direkt sexuella element som cunnilingus i scenshowen.

Rockbitch. Rockbitch. Bild: Wikimedia commons / Hull _ Colcher Rockbitch

I något skede av en Rockbitch-spelning kunde det även hända att publiken fick bli mer delaktig via något som kallades för ”The Golden Condom”.

Det gick ut på att bandet slängde ut en kondom till publiken och den som lyckades fånga den – man eller kvinna – fick komma backstage där en eller flera av bandmedlemmarna sedan hade en intim stund med vinnaren.

Sexuella element

Men Rockbitch var inte de första kvinnliga musikerna att inkorporera sexuella element i scenshowen.

Wendy O. Williams var sångerska i det amerikanska 80-tals punkbandet The Plasmatics. Hon var en före detta strippa och uppträdde för det mesta nästan helt naken. Ibland hade hon enbart raklödder eller svart tejp som dolde hennes mer privata delar.

Wendy O. Williams. Wendy O. Williams. Bild: Creative Commons/vinylmeister Wendy O. Williams

Förutom Wendys lättklädda scenutstyrsel var The Plasmatics även kända för att på scenen förstöra gitarrer med motorsåg, krossa tv-apparater med slägga och spränga sönder bilar.

Så man kunde kanske se det som att Rockbitch endast fortsatte på den linje som The Plasmatics hade stakat ut redan under det föregående decenniet. De tog det bara ett steg vidare.

Alla kvinnliga 90-tals rockare var förstås inte lika extrema som Rockbitch eller L7. Men det betydde inte att de för den skull saknade attityd.

Iögonfallande artist

En av de mest iögonfallande kvinnliga artisterna som slog igenom på 1990-talet var isländska Björk. Hon blev först känd på 1980-talet med bandet The Sugarcubes och låtar som Birthday, Deus och Hit.

Klicka här för att höra "Birthday" med The Sugarcubes.

Det var ändå som soloartist Björk skulle bli mest känd. Redan hennes första soloskiva efter The Sugarcubes – Debut (1993) – blev en topp-10-säljare i flera länder.

En stor orsak till Björks framgångar var hennes speciella blandning av det drömskt visuella i såväl videon som utstyrsel samt hennes experimentellt stilblandande musik som lät som ingen annans. Och förstås hennes alldeles personliga sångröst.

Björk. Björk. Bild: EPA / KATERINA MAVRONA Björk

Björks musik är ungefär lika bred som hennes musikaliska bakgrund. Bland hennes influenser finns till exempel Karlheinz Stockhausen, Kraftwerk och Brian Eno. Men även en hel del kvinnliga artister som Abida Parveen, Chaka Khan och Kate Bush.

Klicka här för att höra "Human Behaviour" med Björk.

Det var ändå främst singer-songwritern Joni Mitchell som inspirerade Björk att börja skriva egen musik. I Jonis musik hörde Björk kvinnliga känslor, energi, vishet, mod och fantasi. Allt detta fann Björk synnerligen befriande.

Fler singer-songwriters

Men Björk var inte ensam – det fanns många fler kvinnliga artister på 90-talet som fortsatte på singer-songwriter-traditionen.

Alanis Morissette slog igenom stort år 1995 med hennes tredje album Jagged Little Pill och hitsinglarna You Oughta Know, Hand in My Pocket, Ironic, Head over Feet och You Learn.

Ett par år innan hade även Tori Amos blivit berömd tack vare singlar som Crucify, Cornflake Girl och Pretty Good Year. 1996 fick hon även en listetta med Professional Widow.

Tori Amos. Tori Amos spelar flygel. Bild: EPA / BRITTA PEDERSEN Tori Amos

Andra nämnvärda kvinnliga singer-songwriters som kom på 1990-talet är Sheryl Crow, Shania Twain, Fiona Apple, Liz Phair, Juliana Hatfield, Jewel och Natalie Merchant.

Liksom Melissa Etheridge som i och för sig debuterade redan i slutet av 1980-talet, men det var på 90-talet som hon skulle få sina största framgångar. Det samma gäller för Bonnie Raitt vars debutplatta kom redan år 1977, men det var ändå 1990-talet som skulle bli hennes största decennium.

Större uppskattning

1990-talet var även årtiondet då allt fler kvinnliga musiker alltmer började uppskattas som just musiker och inte enbart för att vara kvinnliga musiker. Förutom ett par tidigare undantag hade det varit litet tunnsått på den fronten.

Ett sådant undantag var percussionisten Sheila E. som på 1980-talet blev allmänt känd tack vare hennes samarbete med Prince.

Sheila E. Sheila E. spelar trummor. Bild: EPA / SHAWN THEW Sheila E.

Sheila E. var ändå inget okänt namn inom musikvärlden. Redan före Prince hade hon spelat med stora namn som George Duke, Lionel Richie, Marvin Gaye, Herbie Hancock och Diana Ross.

Basen gemensamt instrument

Andra kvinnliga musiker som nu lyftes fram var till exempel Tina Weymouth i banden Talking Heads och Tom Tom Club, Kim Deal i The Pixies och The Breeders samt Kim Gordon i Sonic Youth. Intressant nog hade alla dessa tre basen som gemensamt instrument.

Gail Ann Dorsey. Gail Ann Dorsey. Bild: Wikimedia commons / Rosana Prada Gail Ann Dorsey

Liksom Gail Ann Dorsey som spelat bas med Tears For Fears, Lenny Kravitz, Bryan Ferry, Boy George, Indigo Girls, Khaled, Jane Siberry, The The, Skin, Gwen Stefani, Charlie Watts, Seal, Gang of Four, Susan Werner, Ani DiFranco och Dar Williams. Plus att hon var David Bowies basist från 1995 och fram till hans död år 2016.

En annan mycket erkänd kvinnlig basist är Meshell Ndegeocello.

Meshell Ndegeocello föddes som Michelle Johnson, men som 17-åring tog hon sig efternamnet Ndegeocello vilket lär betyda ”fri som en fågel” på swahili. År 1993 kom hennes debutalbum Plantation Lullabies. Det gavs ut på Madonnas skivbolag Maverick Records.

Meshell Ndegeocello. Meshell Ndegeocello. Bild: Wikimedia commons / Joe Mabel Me'shell N'Degeocello,Meshell Ndegeocello

Ndegeocello har rosats under hela sin karriär och det har sagts att hon var något av upphovet till musikstilen neosoul som blev känd med artister som D'Angelo, Erykah Badu, Lauryn Hill och Alicia Keys.

En annan kvinnlig musiker som fått massvis med erkänsla, men vars kommersiella genombrott aldrig riktigt kommit är Ani DiFranco från New York. Hon skivdebuterade år 1990 och har sedan dess i stadig takt gett ut nya skivor.

Ani DiFranco. Ani DiFranco. Bild: EPA / STEVE C.MITCHELL Ani DiFranco

Ani DiFrancos texter baserar sig långt på självupplevda saker och är även ofta politiska. Hon tar upp ämnen som rasism, sexism, homofobi, fattigdom, krig och aborträtten i USA.

Men om man pratar om rätt okända kvinnliga musiker som förtjänar att bli mer kända finns det ett namn som sticker ut och det är Carol Kaye.

Carol Kaye. Carol Kaye spelar bas. Bild: Carol Kaye Carol Kaye

Även om namnet Carol Kaye är obekant för de flesta, så gäller det motsatta för de låtar hon trakterat bas på.

Där finns The Beach Boys-hittarna Help Me, Rhonda, Sloop John B och California Girls liksom Nancy Sinatras These Boots Are Made For Walkin’, Ike & Tina Turners River Deep – Mountain High, Simon & Garfunkels Homeward Bound, I'm a Believer med The Monkees och Glen Campbells största hit Wichita Lineman.

Klicka här för att se trailern till dokumentären om Carol Kaye.

Sammanlagt har Carol Kaye medverkat på över 10.000 inspelningar sedan 1960-talet. Det är mycket tack vare att hon på 60- och 70-talen var en del av The Wrecking Crew.

Det var en sammansättning mycket anlitade studiomusiker i Los Angeles som spelade med till exempel Jan & Dean, Sonny & Cher, Barry McGuire, The Mamas & the Papas och Frank Sinatra. Musikproducenten Phil Spector blev så pass tänd på dem att han gjorde The Wrecking Crew till något av sitt husband.

Carol Kaye. Carol Kaye. Bild: Carol Kaye Carol Kaye

En annan berömd musikproducent och artist – Quincy Jones – blev så pass imponerad av att jobba med Carol Kaye att han i sin självbiografi skrev att kvinnor som basisten Carol Kaye kunde spela vad som helst och lämna männen i dammet bakom sig.

Svenska artister utomlands

På 1990-talet började flera svenska kvinnliga artister att röna en hel del uppskattning även utomlands. Det var dels namn som Nina Persson i The Cardigans, systrarna Malin och Jenny Berggren i Ace of Base och Marie Fredriksson i Roxette. Men även popartisten Robyn och i viss mån även Sahara Hotnights som startades då medlemmarna fortfarande var i tonåren.

Robyn slog igenom år 1995 med singlarna You’ve Got That Somethin’ och Do You Really Want Me (Show Respect).

Robyn. Robyn. Bild: Wikimedia commons / lewis chaplin Robyn

Efter diverse meningsskiljaktigheter med tidigare skivbolag startade Robyn år 2004 det egna skivbolaget Konichiwa Records som nästan uteslutande ger ut endast hennes egen musik. På så sätt har hon lyckats behålla makten över den egna kreativa processen.

Stina Nordenstam är en artist som aldrig nått några stora kommersiella framgångar, men som är det som brukar kallas för en musikernas musiker. Det vill säga en artist som verkligen uppskattas av andra artister.

År 2013 utsåg den svenska musiktidningen Sonic albumet And She Closed Her Eyes till den bästa svenska skivan någonsin. Plattan hade kommit ut år 1994 och artisten var just Stina Nordenstam.

Förutom den egna soloproduktionen har Stina Nordenstam samarbetat med så skilda artister som Freddie Wadling, Yello och Brett Anderson från Suede. Hennes låt Little Star finns med i soundtracket till filmen Romeo & Julia med bland andra Leonardo DiCaprio.

Klicka här för att höra "Little Star" med Stina Nordenstam.

Eva Dahlgren hade haft rätt stora framgångar redan på 1980-talet med bland annat skivorna Ung och stolt (1987) och Fria världen 1.989 (1989) som hade singeln Ängeln i rummet. Den fick år 1989 en Grammis som årets låt. Men hennes mest sålda skiva kom år 1991 – En blekt blondins hjärta.

Eva Dahlgren. Eva Dahlgren med akustisk gitarr i famnen. Bild: Wikimedia commons / Mattias Edwall Eva Dahlgren

En blekt blondins hjärta toppade den svenska albumlistan och gav henne fem Grammispriser, bland annat årets album och årets artist. Skivan innehöll sådana blivande Eva Dahlgren-klassiker som Gunga mej, Kom och håll om mej och dunderhitten Vem tänder stjärnorna som fick en Grammis som årets låt.

Eva Dahlgren är även en av de mest populära svenska artisterna i Finland. Här har hela fem av hennes album sålt guld.

Fler finska popband

I Finland började det på 90-talet dyka upp alltfler kvinnliga pop- och rockband som Taikapeili, Hunajamelonit och Tarharyhmä.

Tarharyhmä gav ut två plattor åren 1993-94 och gjorde sedan även några demoinspelningar på engelska med tanke på den eventuella japanska marknaden. I Japan rådde just då en boom för både kvinnorockare och för sådant som kom från Skandinavien och Norden.

Klicka här för att höra "Jääyö" med Tarharyhmä.

Med tanke på en möjlig internationell karriär fick gruppen namnet Kindergarten. De väckte nog visst intresse i Japan, men inte tillräckligt för något skivkontrakt. Varefter bandet splittrades.

Idag är Tarharyhmä kanske mest känt för att skådepelerskan Minna Haapkylä spelade bas och Maija Vilkkumaa sjöng och spelade gitarr där. Maija Vilkkumaa inledde sin solokarriär mot slutet av 90-talet, men den skulle ta verklig fart först efter millennieskiftet.

Jonna Tervomaa blev känd år 1983 när hon som blott 10-åring vann Syksyn sävel-tävlingen med låten Minttu sekä Ville. I ett par-tre år var Jonna en känd barnstjärna i Finland, men sedan tog det slut och hon satsade på basket istället. Hon blev både finsk mästare och fick spela i landslaget.

Jonna Tervomaa i Ruisrock år 2008. Jonna Tervomaa på scenen i Ruisrock år 2008. Bild: Wikimedia commons / Rakuna Jonna Tervomaa

När Jonna sedan fortsatte med att studera litteratur i Helsingfors brukade hon emellanåt uppträda för skojs skull med låtar av till exempel Sheryl Crow och The Police. För dessa små gigs spelade Jonna in ett demoband som till sist hamnade hos ett skivbolag.

Jonna ville ändå inte skynda med någon skivinspelning, utan ville först utvecklas som musiker och hitta sin stil. Och efter en skivpaus på 12 år kom hennes vuxendebut Jonna Tervomaa år 1998.

Klicka här för att höra "Suljettu sydän" med Jonna Tervomaa.

Det var dock vissa kritiker som först reagerade skeptiskt mot det hela och litet fnyste åt att en före detta barnstjärna flera år senare skulle försöka igen. Men det var ändå ännu fler kritiker som rosade plattan och hennes comeback. Skivan belönades sedan med tre stycken Emma-priser. Samtliga Jonna Tervomaa-skivor har efter det blivit topp-5-hittar i Finland.

Man kan ändå inte prata om musiklivet i Finland under 1990-talet utan att ta upp fenomenet Nylon Beat.

Teflon love, Rakastuin mä looseriin, Viimeinen, Seksi vie ja taksi tuo och Viha ja rakkaus var bara några av deras många hitsinglar.

Klicka här för att höra "Viimeinen" med Nylon Beat.

Duon Jonna Kosonen och Erin Koivisto hade Nylon Beat åren 1995-2003 och under den tiden fick de 8 guldskivor och 7 platinaplattor. År 1999 fick de även en Emma som årets bästa grupp.

Erin och Jonna från Nylon Beat. Erin Anttila och Jonna Geagea från Nylon Beat. Bild: Wikimedia commons / McBull / Tuomas Vitikainen Erin Koivisto,Jonna Geagea (Kosonen),Nylon Beat

Visserligen var det andra som skrev all deras musik och de själva skrev endast vissa av låttexterna, men Nylon Beat blev ändå ett av Finlands mest populära band. Idag är bägge medlemmar soloartister och uppträder under namnet Jonna Geagea och Erin Anttila.

Låten är en hyllning till New York samtidigt man i texten hoppas att ingen skall behöva fira julen ensam. Och känslan från Phil Spectors klassiska julskiva finns med i varje takt.

Det var egentligen genom filmen Ensam hemma 2 som låten blev känd. Huvudrollen spelades, liksom i den första filmen, av Macaulay Culkin, som i misstag blir tvungen att fira julen i New York då familjen drar iväg till Miami. I den allmänna röran har han helt enkelt stigit ombord på fel flygplan.

Måste bli bra

Och om Steve Van Zandt skriver och producerar, E Street Band tillsammans med The Miami Horns spelar in och Darlene Love sjunger låten så kan man knappast misslyckas.

Idén att föra samman den här supersammansättningen kom egentlgen från filmens producent, Christopher Columbus, som bad Van Zandt att skriva en jullåt och spela in den med Love som solist.

E Street Band vind för våg

Just under den här perioden så hade ju Springsteen tillfälligt separerat från E Street Band och försökte sig på en solokarriär med både skivor och turnéer. Men de återförenades igen 1999.

Och det visade sig att Darlene Love och Steve Van Zandt kände varann från tidigare och båda hade faktiskt väntat på rätt tillfälle att få jobba tillsammans.

Van Zandt berättade i en intervju att Columbus hade sagt att han kan höra en saxofon som låter som Clarence Clemons´ och ett trumsound som liknar Max Weinbergs.

Jag funderade en stund vem jag kunde få att låta som dem, skämtade Van Zandt.

Och det ledde naturligtvis till att det blev hela E Street Band som spelar på skivan förstärkta av the Miami Horns som trots namnet inte har något med platsen att göra.Det var egentligen Van Zandt själv som hade bildat gruppen då han ännu spelade med Southside Johnny and the Ashbury Dukes.

I Spectors anda

Darlene Love medverkade redan på Phil Spectors julalbum som först senare har fått den erkänsla och status som den är värd. En orsakt till att den inte knappt noterades i USA var att skivan utkom den 22 november 1963. Det var samma dag som president Kennedy blev skjuten i Dallas.

Darlene Love var en av trotjänarna för Phil Spector och i den utmärkta dokumentären, 20 Feet from Stardom, berättade hon om avigsidorna med branschen.

Men Van Zandt har medgett att Spectors ande ligger över låten All alone on Christmas.
Jag vet inte ens om jag skulle ha kunnat göra en jullåt med Darlene Love utan att man skulle höra Spectors sound i stycket.

Och resultet blev en låt som är en hyllning till producentgeniet.

Bekant studio

Låten spelades in i Power Station studion i New York och för Van Zandt blev det ett kärt återseende med en bekant miljö.
Det var där vi spelade in Born in the USA och jag har bara varit in där några gånger efter det så det var en lite konstig känsla att stiga in i studion igen berättade Van Zandt.

Mer om låten kan du höra i Vega Dag onsdag med start kl 13.03

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill du höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi