Quantcast
Channel: Musik | svenska.yle.fi
Viewing all 2895 articles
Browse latest View live

Svenskarna diggar bandet som sjunger på vasadialekt

$
0
0

Mattias Björkas ler lite snett och konstaterar att man gärna tar sig en jäkel inför spelningen.

Vasas flora och fauna står på Dynamos scen i Åbo och publiken består av en hel del österbottningar.

Det är inte varje år som ett band som sjunger på vasadialekt uppträder i svensk tv, hyllas i svensk press och uppmärksammas av den nationella televisionens kulturnyheter. Det är med förväntan och nyfikenhet som jag ställer mig framför den lilla scenen.

Det fanns tider då Björkas höll sig långt ifrån jäkeln och då han kände sig rädd att gå på stan i Vasa.

Hans högstadie- och uppväxtskildningrar, levererade i form av rätt lågmäld indie, går hem i Sverige, där han bott sedan 2009.

– Det var i samband med att skivan kom ut och releasespelningen som det plötsligt dök upp en massa folk. I det skedet kände man att något som man inte upplevt förr var på gång.

Mattias Björkas är ingen ny musiker utan har i många år turnérat och gett ut skivor med sitt band Cats on fire. Det är ändå nu som uppmärksamheten för hans musik peakar.

Svenskarna gillar indie på finlandssvenska

Jag träffar Björkas och Tina Kärkinen i Dynamos röriga och iskalla bakrum. Där centrifugerar någon tvättmaskin, kanske är det en frys, och det är sådär rocksunkigt och råddig. Livet rullar på, trots den plötsliga hajpen.

Björkas konstaterar att svenskarna verkar uppleva hans band som lite exotiskt och det att de inte har aversioner eller förutfattade meningar om själva språket gör gillandet lättare.

– Det man snappar upp är att det kanske är skönt för dem att inte ha så många referenser, att det är lite som en blind fläck.

Samma sak skulle inte fungera på skånska eller göteborgska, menar han, då någon alltid har sina uppfattningar om de rikssvenska dialekterna.

Glädje efter krisen

Vasas flora och fauna drivs av österbottniska krafter. Tina Kärkinen och pianisten Daniel Ventus är rätt nya medlemmar i bandet.

Det var ändå tillsammans med Iiris Viljanen som Björkas spelade in albumet Släkt med Lotta Svärd. Då skivan blivit klar meddelade Viljanen bestämt att hon inte vill vara med längre och Björkas stod med ett färskt album, men utan band.

Viljanens avhopp är ännu ett sår för Mattias Björkas.

– Det är inte roligt att ha en person runt sig som man har något otalt med, säger Björkas, och berättar att han och Viljanen inte pratat ut ordentligt om det som hände.

– Skulle vi lösa det så det skulle bli bra mellan oss så… Det är inte så att det för evigt skulle kännas bittert.

Mattias Björkas är ändå tacksam över att Viljanen lät honom arbeta vidare med Vasas flora och fauna.

Hardcore Vasa

Tina Kärkinen konstaterar att det från början var svårt att hoppa in i ett projekt som var så fint och lyckat och att hon funderade på att hoppa av men att hon är glad att hon inte gjorde det.

Kärkinen är en fantastisk sångare, vars band Swaying Wires är en av Åbos gömda skatter. Under spelningens gång tänker jag att hon måste var ett av historiens mera lyckade sångarbyten, typ i klassen Brian Johnson istället för Bon Scott (AC/DC).

Hon känner också en samhörighet med de ämnen och det språk som Björkas arbetar med.

– Allt han skriver känner jag igen mig . Hur han beskriver hela hardcoregrejen tog jag in i mig på ett djupt sätt.

"Hardcoregrejen" handlar om hur västkuststaden Vasa starkt influerades av den hardcorescen som levde upp i grannstaden Umeå under 1990-talet, med ett band som Dennis Lyxzéns Refused i täten.

Vasas flora och fauna  backstage i Åbo
Vasas flora och fauna backstage i Åbo Bild: Sebastian Bergholm/yle

Att vara hardcore handlade inte bara om brutal musik, utan också om att inte käka djur och om att vara nykterist.

Svenskfinlands bästa låt

Och äntligen blev jag nån/rita ett svart X på min hand/och gick in till Rewell/sen gjorde vi kanske inte så mycket mer/stod och hängde en stund där över räcket/stod väl där och försökte tänka som Dennis Lyxzén/såg väl nån som hade varit nazi och sen for man hem (Ur Nog var han en vän)

I låten Nog var han en vän, den bästa som skrivits på finlandssvenska under hela min livstid, fångar Björkas både tristessen, känslan av att vilja bli sedd, ungdomens osäkerhet och en hel del annat på några rader.

Han påminner också mig om hur det som finns en riktigt nära, typ klasskamraternas band, en bra back i juniorserien i någon lagsport, kunde utgöra och betyda hela världen för en. Och att det här är något jag förlorat.

Kärkinen säger att hon inte var del av någon hardcoregemenskap men att hon ändå på sitt håll påverkades av den. Och hur gärna hon sjunger om de här upplevelserna.

– Det känns så bekvämt att sjunga på vasadialekt och det känns jättenaturligt.

Kärkinen och Björkas för en slags glad, vänskaplig och eftertänksam dialog och man märker att bandet har kul – både på scen och utanför den.

På scen är bandet rätt allvarliga, men bakar in några skämt här och där. Låtarna kan samtidigt locka till skratt som påminna om förträngda smärtor.

Björkas på gitarr, Kärkinen på sång och synth och Daniel Ventus bakom sitt piano gör musik som är mäktig och stark.

Arrangemangen är luftiga men småskaliga, rösterna och texterna får plats och bandet övertygar verkligen. Samtidigt är det avslappnat och publiken trivs.

Språket kom före innehållet

Björkas betonar att musiken inte skulle bli så bra, om man hade ett klart utstakat mål med den, till exempel att skildra uppväxten på något visst sätt.

– När jag kom på att okej, jag skall skriva och sjunga på det här sättet - då hade låten (Nog var han en väl) inte någon text. Men ämnena dök upp automatiskt, för mig var det fascinerande att språket kom före det man skrev om.

Genom att återvända till sitt språk återvände han till sina tonårsupplevelser.

Tina Kärkinen betonar att det behövs en viss distans för att göra det, men att det ändå handlar om att fundera på de här sakerna som den människa man är idag.

– Genom Mattias texter har jag börjat förstå hur mycket den tiden påverkade en, hur allvarligt allt blev. Han har avväpnat många saker för mig, att vara snällare mot sig själv är något som hänt med mig på sistone.

Kärkinen berättar att hon öppnats i förhållande till sina tonår, att hon kan skratta åt dem.

Strängheten och disciplinen som kom med hardcoren har satt sina spår i dem båda.

– Vi var ju ett gäng. Det handlade om att sätta gränser för sig själv och göra det som en del av ens identitet, minns Björkas. Man förnekade sig olika saker och genom det visade man vem man var. Det höll på ganska långt upp i åldrarna. Det är klart att det fortgår.

– Men i högstadiet var man så hård mot en själv och andra, sträng i sitt omdöme, säger Björkas lätt ångrande.

Kärkinen flikar in att hon gillar hur Björkas romantiserar det som hänger ihop med Vasa.

Han säger att han var lite fundersam över att vasadialekten skulle göra honom till en evig skildrare av högstadiet då vissa saker bara går att sjunga om på dialekt.

– På samma sätt blir det omöjligt att skriva om andra saker på sitt hemspråk. Teoretiska begrepp går inte på vasadialekt. I min hjärna låter det falskt. Det öppnar vissa dörrar och stänger andra.

Vasas flora och fauna i Åbo
Vasas flora och fauna i Åbo Bild: Sebastian Bergholm/Yle

Vill vara en konstnärstyp ibland

Då jag lyssnar på Vasas flora och fauna slås jag av att det här är ett band som lyckas vara det som så ofta förväntas av finlandssvensk kultur men som jag så sällan upplevt på djupet; att den skall vara angelägen såväl språkligt och existentiellt.

För mig är bandet det som man i många sammanhang endast anser litteraturen och teatern vara kapabel till; att på svenska skriva om finlandssvenskars liv. Och då är jag inte ens uppvuxen i Vasa. Dialekten är heller inte mitt språk.

Både på konserten och i mina sociala medieflöden har jag märkt att bandet går hem löver generationsgränserna.

– Jag skulle inte kalla texterna självömkande, men det kan kännas behagligt att få retirera till den position som de är skrivna ur, funderar Björkas.

Nå jag är äldre nu, jag kan ta det med ro/i ett hur i Gerby kan de sitta och glo (Ur Prisma)

Björkas berättar att han gillar att genom texten låta sig vara en konstnärstyp som aldrig kan ta ansvar för något och som dessutom stoltserar med det.

– Det är en favoritposition för mig att retirera till, det är så en del av mig vill vara. Jag kan tänka mig att andra också har det behovet.

Vasa = Nebraska

Under intervjuns gång lyssnar Tina Kärkinen uppmärksamt, och gör egentligen mitt journalistiska jobb då hon vänder sig till Björkas:

– Den här skivan är din Nebraska, den beskriver en värld på avstånd, men ändå så har du levt vad du skriver om och berättar. Jag skulle själv aldrig våga skriva det där, säger hon.

– Jag tänker att det är så tråkigt, varför skulle nån vara intresserad av att man känt sig svag och blyg. Det är genialiskt att på eget språk vara super ärlig och det är det folk tar till sig. Nebraska, en stor komplimang, varsågod.

– Tack så mycket, säger Mattias Björkas eftertänksamt och artigt.

– Jag kan nog tänka mig skivor där någon sjunger om att vara svag och blyg som jag inte skulle orka höra på.

Hade ett harhjärta som syntes/hur tydligt som helst genom lagren av tyg (Ur Inget att berätta just ikväll)

Att ha ett språk är att inte vara så skev

Björkas bor idag i Stockholm och Kärkinen och Ventus i Åbo, något som fungerar överraskande bra berättar bandet. Att österbottniskan dessutom nu är ett fungerande språk i Sverige – att inte alltid betraktas som en särling – har också varit viktigt.
.
– Då österbottniska är en grej, kan man slappna av och känna att man har ett språk.

Nu kan Björkas gå mera rakryggad genom Stockholm.

– Det har förstärkt känslan av att man inte är så fel och skev.

Vasas flora och fauna ”borde skriva lite låtar” och så skall de uppträda på visfestival i Oslo och i Helsingfors i november.

Hoppas Finland också så småningom förstår att det här är ett exceptionellt band.


Congratulations! - Cliff Richard 75 år

$
0
0

Cliff Richard har haft den längsta och mest framgångsrika karriären i den brittiska popens historia. Succén började redan 1958 med den allra första singeln Move It. Då var Cliff bara sjutton år gammal. Nu fyller den evige ynglingen sjuttiofem!

I början av karriären lanserades Cliff Richard som en brittisk Elvis Presley. Både imagen och musikstilen lånades av Elvis, som var Cliffs stora idol. Men bara ett år efter genombrottet hade Cliff hittat sin egen stil, manifesterad i poplåten Living Doll, hans första etta på den brittiska singellistan.

Sen dess har det blivit hela fjorton stycken topplaceringar. Bara Elvis och The Beatles har haft fler ettor på den brittiska listan. Men Cliff slår dem med en hästlängd. Han är den enda som toppat listan fem decennier i följd, allt från 50-talet till 90-talet. Under årens lopp har han sålt över 250 miljoner skivor.


Religiös väckelse

Ändå höll Cliff själv på att stjälpa hela lasset precis då framgången var som störst. I mitten av sextiotalet genomgick han en religiös väckelse och övervägde allvarligt att lämna musiken för gott. Religiösa vänner övertalade honom lyckligtvis att fortsätta, och med facit på hand ser man att också den religiösa delen av hans produktion har varit framgångsrik. Cliffs största skivframgångar på 90-talet var julsånger och religiösa ballader.

Nya inmutningar

Men Cliff Richard har inte fastnat i den religiösa genren heller. 2009 återförenades han med sin forna kompgrupp The Shadows för en världsomfattande turné, som också besökte Finland. I samma veva kom skivan Reunited, där Cliff och The Shadows spelar nya versioner av sina gamla hitar.

Lagom till sin sjuttioårsdag 2010 gav Cliff ut ett album där han sjunger jazzstandards kompad av ett stort swingband. Året därpå kom en skiva med soulduetter med en rad amerikanska soulstjärnor som gästartister. I båda fallen var det fråga om nya genremässiga inmutningar för Cliff - till stor glädje för de fans som hunnit tröttna på ett decennium av julsånger.


Rykten och spekulationer

En artist av Cliff Richards kaliber får tyvärr vara beredd också på mindre önskvärd publicitet. Rykten, insinuationer och ibland till och med grova försök till smutskastning förekommer, och Cliff har fått sin beskärda del av den varan.

Flickvänner och dambekanta har inte saknats i Cliffs liv, men han har förblivit ogift. I den brittiska skandalpressen har hans status av evig ungkarl tidvis gett upphov till onödiga spekulationer om hans sexuella orientering. Cliff själv har alltid varit förtegen om sitt privatliv men har konstaterat att den främsta orsaken till att han aldrig gift sig och bildat familj är att han velat satsa allt på sin karriär.

Jubileumsturné

Cliff Richard har haft sina motgångar, men det är ändå den exempellösa framgången som dominerat hans långa karriär. Den är nu inne på sitt sjunde decennium, och fortfarande lyckas han på ett mirakulöst sätt förnya sig och hålla sig aktuell.

Den 14 oktober fyller Cliff Richard sjuttiofem år. Bemärkelsedagen firar han i arbetets tecken. Sedan slutet av september befinner sig Cliff på en jubileumsturné i Storbritannien. Turnén avslutas med sex konserter i Royal Albert Hall i mitten av oktober. Huruvida den brittiska turnén får en internationell fortsättning är ännu oklart.

Hör mer om Cliff Richards enastående karriär i Fokus på Cliff Richard.
Radio Vega torsdag 15 oktober kl. 18.03. Repris onsdag 21 oktober kl. 13.03.
Programmet ligger på Arenan i trettio dagar efter första sändning.

Veckans Sibbe: Så här lät Sibelius i telefon

$
0
0

Den 1 september 1948 ringde dirigenten Nils-Eric Fougstedt till Jean Sibelius. Till all lycka bandades samtalet. Det är den enda dokumentationen som finns av Sibelius röst i telefon.

Men tyvärr skedde ett misstag. Fougstedts frågor fastnade inte på band, däremot Sibelius kommentarer och svar.

Frågade råd om skådespelsmusiken

Nils-Eric Fougstedt var dirigent för Radioorkestern (nuvarande Radions symfoniorkester) och han ville fråga råd av Sibelius angående skådespelsmusiken Kung Kristian II. Den hade Sibelius komponerat över 50 år tidigare och han medgav i samtalet att det var länge sen.

alldeles hur ni själv önskar

En avslappnad Sibelius

Det intressanta är hur tillmötesgående och uppmuntrande Jean Sibelius var. Han tog sig inte heller på så stort allvar och han lät avslappnad och positiv. Samtalet slutade med några uppmuntrande ord till den 38-åriga Fougstedt. Sibelius var vid den här tiden 82 år.

Samtalet var i sin helhet över fem minuter långt. Det här är vad Sibelius sade (i nedklippt form):

... Aha... Jag har inget minne. Det är över 50 år sen som ni vet. Men att, det är bäst att … det var nog som förspel till någo akt ... till någo scener… Jo ni kan göra hur ni vill där.. och alldeles hur ni själv önskar... Nej, det är ingen … från min sida är det inga fordringar... Där finns olyckligtvis en menuett, kommer ni ihåg? Jå, och den är inte stilren, den är en anakronism egentligen. Det fanns ju int menuetter på den tiden ... Ja, det fanns ju inte på den tiden menuetter … men det var meningen att det sku vara tempo, Tempo di menuetto ... men att ... Hur sa ni? Jo, jag tror det ... Sen får jag tacka er, jag har hört er ofta spela och ni har gått så framåt, tycker jag ... Det är en fröjd att höra er! Jag önskar allt gott!


Beatles, Donovan och Simon & Garfunkel på österbottniska

$
0
0

Österbotten har en lång och livlig musiktradition. Allt från moderna rockband till klassiska spelmansklubbar samsas i den österbottniska smältdegeln. Men hur lät det under musikens mest revolutionerande årtionde? Här får du smakprov på några av de största legenderna inom österbottnisk 60-talsmusik.

The Bärtells - Österbottens svar på The Beatles
I mången österbottnisk stuga minns man ännu när Bärtellmanin tog över. Skrikande fans, lokal tv-framträdadanden och annat högfärdigt som inte passade den rådande jantelagstiftningen. Skivorna "Abbor Veijin", "Let it be" (österbottniska för "Låt inte bedja", en protest mot den allmänna morgonbönen i skolorna) och den Karlebyinspirerade "Djeelå sa Marie" snurrar fortfarande på skivtallrikarna runt om i Österbotten. The Bärtells hade sin absoluta storhetstid under 60-talet, fram till 1966 då en av frontmännen, John Leidon, i en radiointervju påstod att The Bärtells var större än Jesus.
Här får vi höra bandets första framträdande i Helsingfors, på Edvin Sallivanders show 1964.

Dan-Ivan - Pampas egen Donovan
Dan-Ivan var till stor del inblandad i folkmusiksvågen som drog fram under 60-talet. Tillsammans med österbottniska legender som Joan Balknäs, Bob Dynjon och Stig Pitär räknas han som en av de stora folk- och protestsångarna under denna tid av folk music revival. Dan-Ivan jämförs ofta med Bob Dynjon, men hade inte samma djup och utvecklades aldrig som artist. Därför är Dan-Ivan mera bortglömd idag, men vi kan ännu minnas hans stora hitlåt som spelades på Möukstock i Nykarleby år 1967.

Simons Garfolhe - Den österbottniska sångarduon
Simons Garfolhe. Sångarduon som gav oss havsnära klassiker som "Bråo längs me Teugmoveijin" och "M/S Robinson" kommer aldrig att falla i glömska, trots att de splittrades på 70-talet och fortsatte som soloartisterna Paul Simons respektive Arne Garfolhe. Ibland kan man dock fortfarande få se duon återförenas för att framföra sin gamla hit "Pinsam tystnad".
Här är en annan klassiker, baserad på den gamla folksången om Särkimo fjärd.

Svängig finlandssvensk rap i Söndagsöppet

$
0
0

Många menar att Duckräpp med Pale och Wille från 1988 är den första raplåten på finlandssvenska. Men redan 1987 kom en låt som tangerar rap-musik. I alla fall i titeln "New York Rap".

Vi beger oss till New York City i Söndagsöppet. Där Niklas Rosström tillsammans med sina vänner framför "New York Rap". Låten innehåller graffiti, svängiga blåssolon, breakdance och NY-kulisser.

Jajamen, I'm new in town, can you tell me hej what's going on!― Niklas Rosström i New York Rap

Så mycket rap eller funk hittas kanske inte i låten. Niklas Rosström sjunger på svengelska i schlagerstil med några pratsekvenser.

Wille Wilenius försöker rappa och kanske låta som i Sugar Hill Gangs "Rappers Delight" (en av de första raplåtarna, den kom 1979). Till sist får Wille alla med sig i svängig skuttdans och skrikrap.

Man kan inte tro att Niklas Rosström är från Ekenäs, när han börjar så världsvant med "New York Rap", menar Benny Törnroos. I sången finns ju alla hip hopens element. Benny undrar om Rosström känner för den här sortens kultur. Jo, nu svänger det om viss rap, och graffiti kan ju vara trevligt. Så insatt är han inte, men han tror att rappen kommer från Amerika och att den fötts bland svarta människor. Negrer brukar vara rytmiska när de sjunger.

Den typens musik har inte gjorts i Finland förr, och Rosström kände för att göra en svängig raplåt. Ja det märks nog, sammanfattar Benny.

På DIG.-festivalen diggas det jazz

$
0
0

Ikväll, torsdagen den 15 oktober startar Sibelius-Akademins årliga jazzevenemang DIG. på Musikhuset i Helsingfors. Här har jag bestämt träff med Mikael Jakobsson som får berätta om vad för sorts festival det är frågan om.

- Jo, det är för tolfte gången som DIG. festivalen arrangeras i år och det är faktiskt frågan om en ”riktig” jazzfestival, för jazzmusik i första hand. För som vi vet ordnas det en del andra festivaler med en massa popartister också, säger Mikael Jakobsson, men här handlar det alltså om äkta jazz hela vägen.

Världsstjärnor är artisterna visserligen också de, fortsätter Jakobsson och berättar vidare, att en filosofi bakom festivalen är att artisterna dels kommer med egna band, men spelar också ihop med finska musiker i nya, intressanta kombinationer:

- Till exempel ikväll har vi världsstjärnan, trummisen Jeff Tain Watts som spelar ihop med ett band bestående av finska killar (det är Joonatan Rautio, sax, Aki Rissanen, piano och Antti Lötjönen, bas) och på lördagen har vi Fast Company där vår professor Jukkis Uotila spelar trummor och så är det två amerikaner, Jerry Bergonzi på saxofon och Joey Calderazzo, piano, berättar Jakobsson.
- Men så har de också med sig en ung finsk kille, som har flyttat till Malmö för ungefär tio år sedan och han heter Johnny Åhman och är basist och har sluppit med och lira med stora pojkar.

Modern, samtida jazz

Om Jeff Tain Watts kan tilläggas ännu det att han för tillfället är på Sibelius-Akademins jazzavdelning på en två veckors vistelse som s.k. residens. Under den här tiden jobbar han alltså med elever, undervisar, ger föreläsningar och konserter med finska musiker och att det här är en oerhört stor sak för unga, begåvade elever, att få ta del av en världsstjärnas råd och kunnande, det säger sig självt.

- Jeff Tain Watts är en av de stora genom tiderna, menar Mikael Jakobsson, och han har t.ex. spelat med Michael Breckers band, spelar fortfarande i Branford och Wynton Marsalis band och har gjort hyllade soloskivor – att ha honom och medverka i undervisningen är någonting helt unikt.

Som det hittills har kommit fram är det alltså den moderna, samtida jazzen som står i fokus på DIG. festivalen, men är det dessutom någon speciell stil som det i första hand rör sig om?

- Jag skulle säga att huvudstilen är dagens moderna jazz, säger Mikael Jakobsson, men lite mer precist handlar om jazz i den svarta traditionen i motsats till europeisk jazz, fortsätter han.

De flesta artister som spelar här utgör alltså ett slags fortsättning på en tradition som bygger vidare på Charlie Parkers, Miles Davis och John Coltranes arv. Men nämnas kan också den brasilianska gitarristen Chico Pinheiro som representerar latino-jazzen uppträder med ett eget band ikväll. Och med på repertoaren finns också skandinavisk jazz då LSD-trion som spelar imorgon kommer från Sverige med saxofonisten Fredrik Lindborg i spetsen.

- Men om jag känner de två killarna från Sibelius-Akademin rätt, som har hand om bokningarna av utländska gäster – det är avdelningschef Sami Linna och lektor Jussi Lehtonen – så är nog deras åsikt att det ska vara jazz som hänför sig till en viss afro-amerikansk tradition, slår Jakobsson fast. Och så ska det förstås vara fråga om musiker av världsklass.

"Svår" jazz?

En uppfattning som ofta förekommer om jazz, och i synnerhet om modern jazz, är att det är fråga om ”svår” musik – hur är det med den saken då, stämmer det?

- Jo, visst är det på sätt och vis svår musik, håller Mikael Jakobsson med, åtminstone svår att spela, och kanske svår att förstå också om man inte sysslar med jazz på professionell nivå. Den som studerar musik eller spelar jazz på någon nivå, kan förstå musiken, men när det sedan handlar om världens bästa musiker är det förstås en helt annan sak att spela på den nivån – det är svårt, säger Jakobsson med ett skratt.
- Men om vi nu talar om ”vanliga” människor, fortsätter han, så tror jag att det är mera fråga om känslan och energin i framförandet, du behöver inte veta vilka toner de spelar och i vilken rytm för att uppskatta känslan och energin i jazz.

För jazzdiggarna är DIG festivalen, som Mikael Jakobsson säger ett superveckoslut för jazzmusik, men det att ha sådana här stora världsnamn på plats lär också intressera den stora massan. Jakobsson vill slutligen också lyfta fram det fina, nya Musikhuset som en orsak för var och en att besöka festivalen:

- Konserterna går av stapeln i den s.k. Black Box-salen, en mycket trevlig miljö för jazz, konstaterar Mikael Jakobsson, så för den som inte ännu upplevt det nya Musikhuset… ja, nu är det dags.

Dansbandet Elisa´s tar en paus

$
0
0

Svenska dansbandet Elisa´s var Sveriges yngsta dansband när de slog igenom år 2010. Bandmedlemmarna var skolkompisar i Skövde, alla kring 20 år och nykomlingar i branschen.

Segern i Dansbandskampen förde dem ut till dansbanorna i Norden och karismatiska sångerskan Elisa Lindström tog publiken med storm. Men nu har bandet trots alla framgångar valt att ta en paus.

- Det är nu dags att ta en break för att utveckla alla nya sidor som vuxit fram hos oss och för att förverkliga alla våra drömmar, säger Elisa Lindström i ett pressmeddelande.

Bandet betonar att det inte är frågan om någon osämja bandmedlemmarna emellan, utan att beslutet är gemensamt och har vuxit fram under en tid.

Elisa´s segrade alltså i Dansbandskampen i Sverige 2010. Sedan dess har de släppt flera album, turnerat flitigt i hela Norden, vunnit fyra Guldklavar och två Grammisstatyetter.

Dessutom har Elisa Lindström släppt en soloskiva och deltagit i Melodifestivalen som soloartist. Hon var också körledare för kören från Töreboda i Körslaget 2013 och vann tävlingen.

Karriären har varit spikrak uppåt för Elisa´s. Men bandet väljer ändå att ta timeout.

Senaste skivan Utekväll kom till sommaren och blir möjligen bandets sjätte och sista album.

Elisa´s utmanar på Danslistan med låten Skönt att komma hem från den skivan:


Elisa´s har också tidigare haft framgångar på Vegas Danslista. Med låten Be mig! Se mig! Ge mig! fick de 10 veckor på listan år 2013. Elisa Lindströms melodifestivallåt Casanova låg på listan i sex veckor 2014 och ifjol på hösten blev det två veckor med låten Tänk om vi aldrig från förra skivan.

Bandet har legat på Svensktoppen i tre olika repriser under åren 2011-2012.

Musiktest: Vilken Kinks-låt blev bannlyst och i vilket band lirade Brian Setzer?

$
0
0

Här är den – Radio Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

((vis:982048))


LSD-trio spelar inte Acid Jazz

$
0
0

På Musikhuset i Helsingfors ordnas under veckoslutet för tolfte året Sibelius-Akademins jazzfestival DIG. Som namnet antyder är det här faktiskt en festival för diggare av jazz i första hand.

Här är jazzen i huvudroll, någonting som också Mikael Jakobsson från Sibelius-Akademin påtalar när jag träffade honom inför festivalen.

Att jazzmusiken sedan av den breda massan ofta anses som lite ”svår” är en annan sak vi kom in på. Och det är här som jag väljer att haka på när jag ringer upp en av fredagens uppträdande artister, nämligen saxofonisten Fredrik Lindborg från svenska LSD-trion. Med risk för att få ett ganska så väntat svar går jag ändå rakt på sak och frågar honom om LSD spelar ”svår” jazz? Och mycket riktigt blir svaret:


- Nej, det gör vi inte.

Och så här motiverar han:
- Jag tycker ju inte att så mycket jazz är svår, menar Fredrik Lindborg, fast det finns också sådan jazz, som jag kan hålla med om att är lite svår om man är lite ointresserad lyssnare. Men för det mesta är musik inte så svår om man ger sig hän och verkligen lyssnar, fortsätter han, men vi i LSD har ju faktiskt tänkt på det där just för att trioformatet också har ett rykte om sig att vara svårt då där inte finns något piano med.

- Så vi har försökt ha mycket sådana låtar som har ganska enkel harmonik, så man hör i alla fall vad det är för harmonik, även om vi inte har ett piano eller en gitarr. Och vi använder mycket stämmor så att Martin (Sjöstedt, basisten) använder stråke när han spelar och vi spelar stämmor mot varandra på det sättet, berättar han vidare.

På det här sättet blir musiken väldigt lättlyssnad, enligt Fredrik, så att alla toner går att urskilja, alla slag på trummorna hörs och ingen överröstar varandra. Det här är vad som kallas interaktion; musikerna lyssnar verkligen på varandra och det ska kännas som om Fredrik också skulle spela trummor och Daniel Fredriksson, som spelar trummor, spelar sax också.

Sonny Rollins och Monica Z

Namnet LSD-trio står alltså för Lindborg-Sjöstedt-Daniel och här kan ju noteras att trummisen Daniel Fredriksson har fått stå med sitt förnamn – var det här för att få till ett intressantare namn?

Ja, svarar Fredrik Lindborg med ett skratt, det var jag och Daniel som grundade bandet och namnet var hans idé, så han gjorde allt för att få till den här förkortningen och valde därför att kalla sig vid förnamnet.

Vad gäller det här med svårt eller lättlyssnat, så kan väl överlag också sägas om LSD-trio att de spelar den typ av jazz som ligger i en klassisk s.k. post bop-tradition och låter på det hela taget som igenkännbar, ”typisk” jazz. Inom den här stilen har också Fredrik sin stora förebild som musiker och saxofonist, nämligen Sonny Rollins, en av de verkligt stora mästarna på tenorsax. Denne 85-årige legendar lär faktiskt också ha hört Fredrik Lindborg och gillat det han hörde.

- Jo, han fick LSD-trios första skiva och skickade ett kort där han skrev att han tyckte om den. Det var förbannat kul, tycker Lindborg, men vi har ju träffast några gånger också, så han visste väl vem jag var och så.

Mera intressant trivia om Fredrik Lindborg är att han för ett par år sedan medverkade i den hyllade filmen Monica Z av Per Fly (regi) och Peter Birro (manus) om sångerskan Monica Zetterlund, där han spelar den kända svenska saxofonisten Arne Domnérus.

Det var så att han lite grann halkade in på ett bananskal i rollen, eftersom besättningarna redan var klara när han fick nys om att det var en film på gång och att det behövdes skådespelare som också kunde spela instrument på riktigt. Men han fick i alla fall komma på en provspelning och då tyckte man att han nog ändå skulle vara det lämpligaste alternativet för rollen som ”Dompan”. Så han fick den.

- Men det är faktiskt inte jag som spelar sax i filmen, berättar Lindborg, det var inspelat tidigare, förutom några få grejer. Så för det mesta agerar jag bara.
Också enligt infon på konvolutet till soundtracket Monica Z märker jag att Fredrik Lindborg är med bara på två spår, av vilka ett åtminstone är klassikern Sakta vi gå genom stan.

Spelningar i Finland

Men när LSD-trio nu uppträder i Musikhusets Black Box-sal ikväll, vad kan vi vänta oss av spelningen?

- Ni kan vänta er att vi ger oss hän fullständigt åt musiken och förhoppningsvis kommer så långt att vi skapar någonting nytt tillsammans med varandra och publiken, berättar Fredrik Lindborg, och att det svänger och är utåtriktat, själfullt, det hoppas jag.

Det här är nog också en bra sammanfattning av hur Fredrik Lindborg vill att jazz ska vara, åtminstone den jazz som hans trio spelar.

Om nu någon blev intresserad att höra LSD-trio, men redan har program för ikväll eller av annan orsak är förhindrad att komma till Musikhuset i Helsingfors, kan det vara en tröst att Fredrik Lindborg är tillbaka i Finland på en miniturné med sin trio i början av november. Den här gången är det Österbotten som gäller och närmare datum och plats för spelningarna lyder som följande: 5.11 på Jakobstads Jazzklubb, 6.11 på Kokkola Jazz club, Finland och den 7.11 på Doobop Jazz club i Vasa.

Bordellmammas visor och andra förbjudna låtar

$
0
0

Idag är man bara några klick ifrån nästan vilka låtar som helst men det fanns också en tid då Yle hade ett skivråd som gick igenom vilka låtar som var olämpliga med tanke på moral och etik.

Men det var inte enbart på Yle som man hade en form av musikcensur. Också på SR och legendariska BBC har man så sent som på 90-talet lagt dödskallestämpel på en del låtar.

Att kalla låtarna för ”förbjudna” skulle vara aningen missvisande för det har under åren mera varit fråga om begränsningar. Trots att det var väldigt få timmar som radion sände per dag så fanns det faktiskt redan på 50-talet ett s.k. skivråd på Yle.

Uppgiften var inte enbart att rata låtar som hade ett alltför politiskt färgat innehåll eller kunde uppfattas som provkativa utan det kunde också gälla kvaliteten. T.ex. sångröster som man uppfattade som lite falska så klassades till C-kategorin. De skivorna blev sällan spelade i radion medan A och B-låtarna kunde höras mycket oftare.

Sjung inte om sprit

På 60-talet stod Yle inför nya utmaningar och många artister testade gränserna. Det var faktiskt Rundradions förvaltningsråd som då bestämde vad som var lämpligt att spela i radion och vilka låtar som blev ”hyllvärmare”. Domen föll till exempel över Juha Vainios Regina Rento och Paavo Paavo, M.A. Numminens Laki epäsiveellisten julkaisujen levittämisen ehkäisemisestä och Irwin Goodmans Homma käy, Poliisi on pop, Uusi Paavo och Ei tippa tapa.



Sex å sånt

Men det var inte enbart i Finland som man ville skydda lyssnarna från omoraliskt och osedligt leverne.

Tjänstemännen på BBC stod och skrapade sig i huvudet då låten ”Je Táime Moi Non Plus” plötsligt toppade listan i England 1969.

Låten var bokstavligen en orgasm framför mikrofonen och det hela slutade med att Jane Birkin och Serge Gainsbourg blev förbjudna att uppträda på Top of the Pops vilket var en historisk händelse. Det hade aldrig förr hänt att en Nr 1 låt på listan inte skulle ha medverkat i TV-programmet.




Då låten så småningom nådde Finland så hittade man tydligen inget par som ville göra det som Birkin och Gainsbourg hade gjort men i alla fall i mixningen gav man riktigt ordentligt med utrymme åt basgitarren.



Bordellmammas pöjk

På Sveriges Radio så startade man också 1959 en form av intern censur av sitt eget skivarkiv. Censuren kunde drabba låtar som hade för utmanande texter, reklaminslag eller dylikt. En del artister kunde också anses som olämpliga. Jazz- eller poparrangemang av klassiska stycken blev också placerade på den dödskallemärkta hyllan.

Det fanns dock inget formellt förbud mot att spela de här styckena i radion men det fungerade som en varning att ”fundera en gång till om det verkligen är motiverat”.

En av de artister som var helt förbjuden att spelas på SR:s kanaler var Johnny Bode som under andra världskriget fascinerades av nazismen och han blev något av en enfant terrible inom svenskt kulturliv. 1968 spelade han in skivan ”Bordellmammas visor” som inte heller fick många spelminuter i svensk radio.

Senare blev Eddie Meduza någon form av nytappning av Bode. Owe Thörnqvist blev också placerad i den speciella hyllan bl a med låten ”Födelsedagen”, eventuellt för den morbida texten.



Cola blev Cherry

För public service bolag har det också varit knepigt med låtar som innhåller produktmärken i texten.

Ända fram till 90-talet var det helt avgörande för artister och band att deras nya låtar kom in på BBC:s spellistor och en del har till och med kompromissat i sina texter för att inte stöta sig med dem.

Ett exempel är The Kinks och låten ”Lola”, som handlade om en transvestit. Det var inte innehållet i låten som BBC opponerade sig mot. Genast då man hade bytt ut textraden I met her in a club down in old Soho where you drink champagne and it tastes just like Coca cola till I met her in a club down in old Soho where you drink champagne and it tastes just like cherry cola blev den spelad.

Paul Simons låt Kodachrome blev också svartlistad på SR då den kom ut 1973.


Gulfkriget lade sordin på krigslåtar

Då England gick med i Gulfkriget i början av 90-talet så gjorde BBC en lång lista på låtar som man ansåg att just då var olämpliga att spela i olika program. Det var också många kommersiella radiostationer som följde den här rekommendationen.

På listan fanns hela 68 låtar som till exempel Back in the USSR (The Beatles), Atomic (Blondie), Buffalo soldier (Bob Marley and The Wailers), In in the army now (Status Quo) och In the air tonight (Phil Collins).



Vad är för fräckt?

Idag existerar inte den här formen av självcensur längre. De flesta radiokanaler jobbar idag utgående från spellistor, om man undantar specialmusikprogram, där det är redaktörerna själva som avgör vilka låtar som de spelar.

Yle slutade med sitt interna censureringssystem redan 1972. Men då och då dyker det upp låtar som det kan bli diskussion om.

För några år sedan var det faktiskt en av cheferna Svenska Yle som krävde att låtarna Candy shop (Baseballs) och Herrarna i hagen (Fredrik Swahn) placeras på hyllan p.g.a textinnehållet. Motargumentet att Herrarna i hagen är en visa från slutet av 1800-talet troligtvis sjungen av Hilma Ingberg i Bromarf och senare inspelad av både Hootenanny Singer och Cumulus vann ingen större genklang.



Låten som fick den unga programledaren att rodna

Före spellistornas tid var det fritt fram för redaktörerna själva att välja musik som till stämning och innhåll passade in i det tema som diskuterades. Jag började karriären som programledare på Riksradion som det då hette och programmet hette Magasinet. Ett eftermiddagsprogram där man diskuterade det som ur ett icke-aktuellt samhällsperspektiv kunde vara intressant för lyssnarna.

Programmet krävde en ganska gedigen musikalisk kunskap eftersom ämnena kunde variera stort från en dag till en annan och tiden att förbereda sig var inte många timmar.

Och ibland hände det ju misstag. Som den gången då vi hade ett inslag om butikernas öppethållningstider och jag hade hittat en låt med Robban Broberg som jag tyckte mig ha hört någongång tidigare och jag kom ihåg att han sjöng något om snabbköp men titeln tittade jag inte så noga på. Men då Robban börjar låten stod det klart att valet kanske inte var helt klockrent. Och det blev bara värre. Som tur var blev det nyheter då låten var slut så jag behövde inte förklara mig desto närmare.

Utmanare in på Vegatoppen

Både Sam Smith och Juha Mulari lyckades ta sig in på Vegatoppen den här veckan vilket betyder att det var dags att ta farväl av både Cajs-Stina Åkerström och och Loreen.

A-ha och 30 år med Take On Me

$
0
0

Det har nu gått tre decennier sedan a-ha kom etta på singellistan i USA med popklassikern Take On Me. Men vägen dit var både lång och svår.

Den 19:e oktober 1985 skapade norska a-ha ett stycke musikhistoria när de intog den åtråvärda förstaplatsen på Billboards Hot 100-lista i USA. För de flesta popkonsumenter verkade det som om Take On Me kom från ingenstans. Men faktum är att embryot till hitten hade fötts redan några år tidigare.

Samlarobjekt

I brytningsskedet mellan 1970- och 1980-talen hade de norska tonåringarna Pål Waaktaar och Magne "Mags" Furuholmen ett band som hette Bridges. De gav år 1981 ut LP:n Fakkeltog som idag är något av ett samlarobjekt.

Vid dessa tider övade de också på en låt som hette The Juicy Fruit Song, men den kom inte med på LP:n. The Juicy Fruit Song innehöll det som småningom skulle bli det centrala riffet i a-has Take On Me.

Bridges uppträdde inte många gånger live, men en gång var Morten Harket och lyssnade på dem. Det vill säga han som snart skulle bli sångare i a-ha. Han blev mycket tagen av Bridges musik, men han kände att där ändå fattades något – nämligen han själv.

En kort tid efter skivan Fakkeltog splittrades Bridges. Pål Waaktaar och Mags Furuholmen flyttade till London där de hoppades att slå igenom med sin musik. Men efter ett halvår fick de återvända till Norge panka och med svansen mellan benen.

Samlade nya krafter

Men grabbarna lät sig inte länge vara nedslagna av besvikelse, utan samlade nya krafter för de hade en stark tro på sig själva. De kände ändå att de behövde litet hjälp av en bra sångare.

a-ha, sångaren Morten Harket
Morten Harket a-ha, sångaren Morten Harket Bild: EPA / Rolf Vennenbernd

De kontaktade Morten Harket som då sjöng i bandet Souldier Blue. Morten tyckte att gruppen hade stagnerat, så han nappade på det nya erbjudandet.

Den nya trion döptes till a-ha efter en av Pål Waaktaars låtar och år 1982 flyttade trion till London för att på nytt försöka slå igenom där.

Med sig i bagaget hade de då den gamla Bridges-låten The Juicy Fruit Song. Men de hade nu utvecklat den vidare och döpt om den till Lesson One.

Men det genombrott a-ha hade hoppats på lät vänta på sig och deras pengar tog slut igen.

Tack vare idogt arbete med att dels slipa på musiken och dels fixa kontakter lyckades de efter några månader hitta en studio som trodde tillräckligt mycket på dem för att ge dem gratis studiotid.

Äntligen skivkontrakt

A-ha övade ivrigt och efter ett tag kände studiobossen att de var mogna att presenteras för litet större krafter inom musikindustrin. Några möten senare kunde a-ha skriva kontrakt med det stora skivbolaget Warner Bros.

År 1984 omarbetade a-ha låten Lesson One och döpte om den till Take On Me. Den gavs ut som singel, men floppade rejält utom i bandets hemland Norge där den kom på en tredje plats på singellistan. I Storbritannien sålde den i endast 300 exemplar.

De gjorde också en första video till Take On Me, men den saknade alla de element som den sedermera närmast ikoniska videon skulle få.

Här kunde a-has karriär ha tagit slut, men det gjorde den inte. För skam den som ger sig.

A-ha lät sig inte heller denna gång nedslås, utan de trodde fortfarande starkt på sig själva och på låten.

Litet tur förde framåt

Vilket även skivbolaget gjorde, till deras lycka. Men det krävdes även litet tur i form av den inflytelserike skivbolagsmannen Jeff Ayeroff som just hade flyttat över från A&M till Warner Bros.

En kort tid innan hade nämligen Warner börjat tveka i fråga om bandet. De hade fått höra a-ha-låtar som Take On Me och Hunting High And Low, men inte gillat dem.

a-ha, pål waaktaar
Pål Waaktaar a-ha, pål waaktaar Bild: EPA / Marcelo Sayao

Det gjorde däremot Jeff Ayeroff som kände att här fanns något speciellt. Även om han ansåg att Take On Me var en svår låt att få till en hit. Men han hörde likheter i sången hos Morten Harket och Roy Orbison. Inte heller Orbison hade gjort reguljära popsånger, men blivit stor trots det. Eller kanske just därför.

Jeff Ayeroff kände att här fanns något speciellt som var värt att satsa på. Och när Ayeroff hade gett tummen upp för a-ha gjorde även skivbolaget Warner det.

Nya versioner

Trion spelade in ytterligare en ny version av Take On Me och samtidigt gjordes även en ny video.

Ayeroff ansåg att sångaren Morten Harket var exceptionellt snygg på samma sätt som den unge Elvis Presley och han ville ta fasta på det i videon. Att Morten var nästan som en seriefigur. Därför kom Ayeroff på idén med att i videon blanda både filmade och animerade sekvenser.

Man anlitade Steve Barron att regissera videon. Han hade tidigare gjort bl.a. videona till Don't You Want Me med The Human League och Billie Jean med Michael Jackson.

Handgjord video

Det här var förstås långt före datoranimeringens tid, så allt i videon måste göras manuellt och de tecknade bitarna gjordes således för hand. Arbetet tog över 3 månader och kostade £100.000 vilket var oerhört mycket i både tid och pengar att sätta ner på en video för ett helt okänt band.

Men Jeff Ayeroff var beredd att ta den risken för han kände att här var något speciellt på gång.

a-ha, Magne Furuholmen
Magne Furuholmen a-ha, Magne Furuholmen Bild: EPA / Marcelo Sayao

Den nya singelinspelningen och videon till Take On Me gavs ut i maj 1985 och videon började då visas på vissa biografer före själva filmen.

Det var först efter det som musikkanalen MTV nappade på videon. Och det var då det hela småningom lossnade för a-ha.

Förstaplatsen i USA!

Efter att videon blivit populär på MTV vågade även radiokanalerna spela låten. I juli 1985 började Take On Me sakteligen klättra på listorna och den 19:e oktober intog singeln den åtråvärda förstaplatsen på Billboards Hot 100-lista i USA.

Det var på dagen ett år efter att a-ha gett ut den första versionen av Take On Me.

Sammanlagt toppade Take On Me ett flertal singellistor världen över, bl.a. Norge. Dock icke i Storbritannien där a-ha först hade hoppats att slå igenom.

I september 1985 gavs Take On Me ut som singel där en tredje gång (efter 1984 och maj -85), men trots det lyckades den inte rubba listettan The Power Of Love med Jennifer Rush, utan fick nöja sig med en andraplats.

Videon belönades med ett flertal priser och är en av 1980-talets mest kända musikvideon. Tack vare Take On Me blev norska a-ha världsstjärnor precis som de hade drömt om.

Tjejen i videon

En fråga som ofta ställts är vem tjejen i videon var. Hon är en brittisk dansare, modell och skådespelare vid namn Bunty Bailey. Hon började sin karriär i dansgruppen Hot Gossip i början av 80-talet och valdes ut till Take On Me-videon eftersom hon dels kunde dansa och dels var en grann flicka som såg ut som en grannflicka.

Videoinspelningarna mellan Morten Harket och Bunty Bailey gjorde honom smått nervös för Morten var en ung blyg man med inte alltför mycket erfarenhet av kvinnor.

Sällskapade på riktigt

När han skulle ta Buntys hand i videon gjorde han det först mycket försiktigt. Men ju mer videoinspelningarna framskred började de två alltmer hitta varann och till sist gick de hela tiden hand i hand och de började även sällskapa på riktigt. Det var Mortens första mer seriösa förhållande och det höll i ett par år.

a-ha, sångaren Morten Harket
Morten Harket a-ha, sångaren Morten Harket Bild: Wikimedia Commons

Bunty Bailey var sedan även med i videon till a-ha-singeln The Sun Always Shines On T.V.. Man kan också se henne i videona To Be A Lover med Billy Idol och Talking Loud And Clear med Orchestral Manoeuvres In The Dark. Men det är ändå med Take On Me hon fortfarande är mest känd.

Splittring och återförening

Tack vare Take On Me blev a-ha världsberömda och de fick ett flertal stora hittar (bl.a. ledmotivet till James Bond-filmen The Living Daylights), men ingen blev lika stor som Take On Me. Och år 2010 meddelade a-ha att de hade splittrats.

a-ha
a-ha a-ha Bild: Wikimedia Commons

Men i mars 2015 kom beskedet att trion kommit samman igen för att fira 30-års jubiléet av Take On Me.

Den 27:e september uppträdde a-ha på den enorma festivalen Rock In Rio i Rio de Janeiro dit de var speciellt inbjudna. I september gav a-ha även ut en skiva med nytt material och tanken är nu att bandet skall vara aktivt i två års tid. Sedan får de se hur det känns.

Popklassiker

Men oberoende av om a-ha fortsätter efter det eller ej, så är en sak säker – Take On Me är en popklassiker och kommer som sådan att leva länge ännu. För som Morten Harket själv sagt är Take On Me inte längre a-has låt.

Take On Me har fått ett eget liv och har helt enkelt blivit något av var mans ägendom. En låt de flesta känner igen senast när det kännspaka synthriffet kör igång.

Mästerverket Höstvisa fyller 50 år

$
0
0

Erna Tauros och Tove Janssons mästerverk Höstvisa fyller 50 år i år. Ingen av de två upphovskvinnorna kan fira jubiléet, men det kan den sjungande skådespelaren Bo Andersson som var med då det begav sig. Han uruppförde sången år 1965 och har aldrig tröttnat på den.

- När den som ackompanjerar mig slår det första ackordet av Ernas melodi blir jag som en kapplöpningshäst, säger Andersson.

- Jag vaknar till och fylls av blod och lust att sjunga sången. Den är ett mästerverk, där sång och musik gifter sig med varandra på ett helt unikt sätt.


Höstvisa med Vikingarna

Bo Andersson är inte ensam om att älska Höstvisa. Den är en av de mest spridda finlandssvenska sångerna, översatt och inspelad på åtminstone finska, engelska, tyska, franska, norska och danska.

- Men mest på svenska förstås, där Toves originaltext kommer mest till sin rätt, säger Andersson och rabblar upp en hel rad svenska artister som har spelat in Höstvisa: klassiska sångerskor som Kjerstin Dellert, Zarah Leander och Nannie Porres, vissångerskan Jeja Sundström, Ainbusk Singers och till och med Gösta “Snoddas” Nordgren och dansbandet Vikingarna!


Cumulus på Svensktoppen

Det var ändå en finlandssvensk inspelning som gav Höstvisa första platsen på Svensktoppen år 1977, nämligen Cumulus klassiska inspelning.


Andra finlandssvenskar som gjort den på skiva är bland andra Annika Cleo, Johanna Grüssner, Anders Rusk och Walton Grönroos.

Höstvisa specialskrevs av Tauro och Jansson för Rundradions tävling för nyskrivna visor år 1965. Otroligt nog kom visan bara på tredje plats.

Vann gjorde Erna Tauro med Den gamla brudkläderskan. Bo Andersson framförde också den sången.

- Redan då insåg jag och de flesta andra att Höstvisa var den riktiga vinnaren. Det var knäpptyst i salen en lång stund efter att jag sjöng den och sedan brakade en vild applåd i gång, minns Andersson.

- Tiden har ju utvisat att vi hade rätt, vi som tyckte att fel låt vann, konstaterar Bo Andersson.

Thomas Lundin

I Vega Visor bjuder Bo Andersson och Thomas Lundin på Höstvisa i sju helt olika inspelningar.
Radio Vega 19.10 kl. 21.05 och 25.10 kl. 8.05.

Känner du igen killen som sjunger?

$
0
0

Känner du igen killen som sjunger på Sigalas nya låt Easy Love? Han heter Michael Jackson.

Sigalas Easy Love är en av låtarna vi plockar in på Radio X3M:s spellista den här veckan. Vi känner att det behövs lite härliga tropiska toner i höstmörkret.

Sigala / Easy Love

Den glada killen som snackar och sjunger i den här låten heter Michael Jackson. Samplingen kommer från Jackson 5, gruppen som Michael Jackson sjöng i tillsammans med sina syskon. Originallåten är givetvis deras stora hit ABC.

Tito Jackson själv lär faktiskt ha gett tummen upp för Sigalas version.



Adam Lambert / Another Lonely Night

Adam Lambert står för låtlistans snyggaste video. Hans video till Another Lonely Night visar hur showlivet i Las Vegas ser ut bakom kulisserna. Luke Gilford har regisserat klippet.

Las Vegas-livet och videon passar perfekt till den sorgsna refrägen.

Shawn Mendes / Stitches

Stitches är Shawn Mendes tredje singel från albumet Handwritten. Idag jobbar Shawn Mendes med duktiga producenter men han började med att spela in coverlåtar och själv ladda upp dem på nätet. Under den nya videon kan du höra hans tidiga version på Drop In The Ocean.




Fler nya låtar på spellistan

Julia Adams / 0400 AM
5 Seconds of Summer / Hey Everybody!
Rationale / Fuel To The Fire

Hela spellistan på Spotify


Peter Lüttge: Mitt i allt är man med i en musikvideo

$
0
0

Under mina drygt 25 år som mer eller mindre offentlig person i Svenskfinland har jag fått en och annan förfråga om jag kunde delta i olika tillställningar. Som föredragshållare, tolk, reklamröst, moderator, paneldeltagare, diskussionsledare, översättare m.m.

Ofta tackar man ja, ibland säger man nej. Man tycker att man har varit med om det mesta. Men ibland dyker det ännu upp något nytt. Någonting man inte har gjort förut. Och någonting man inte kan tacka nej till.

The making of Drifters' Collectives musikvideo Any Day Now
Jag försöker mig på att vara arg The making of Drifters' Collectives musikvideo Any Day Now Bild: Andreas Af Enehielm

Som här om dagen, när Andreas Af Enehielm, gitarristen i Helsingforsbandet Drifters' Collective inboxade mig och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp som skådespelare i deras nya musikvideo.

Jag sade ja men med två förbehåll: jag ville höra låten först och ville veta vilken roll jag skulle spela. Låten, Any Day Now, tyckte jag om direkt. Annat var det med min roll: en arg pizzeriaägare med "short man syndrom". Det var det sistnämnda jag hade lite svårt med. Förvisso är jag kort, men...

Kaotiska inspelningar

En dag innan videon skulle bandas kom regissören Johan Karrento hem till mig för att rota i min garderob. Han valde svarta skor, svarta kostymbyxor och en stilren Jokamiesskjorta. Nästa dag skulle jag infinna mig på en pizzeria i Tölö. Kl 15.

Jag kom en kvart försenad men var ändå en halv timme för tidigt. Musiker, ni vet.

I pizzerian fanns en mängd ungt folk, bandmedlemmarnas vänner som utnyttjades skamlöst som statister. Bandet själv medverkar i videon både som band och i olika roller. Det fanns bara en enda riktig skådespelare på plats: Fabian Silén som spelar huvudrollen i musikvideon.

Regissören Karrento och fotografen Max Smeds försökte behärska kaoset med den äran. Jag får i alla fall precisa anvisningar om hur jag skall agera, var jag skall vara och när jag inte får synas. Det sista var det viktigaste. Det var trångt i pizzerian och mest stod man i vägen: för kameran, för personalen, för skådespelarna.

Efter ett par timmar var vi färdiga på pizzerian. Jag for hem och karavanen drog vidare till nästa inspelningsplats.

Release Gig

En och en halv månad senare var videon färdig och det blev videoreleasekonsert på klubben Semifinal i centrala Helsingfors. Förstås ville jag vara närvarande. Jag hade nämligen aldrig tidigare sett Drifters' Collective live on stage. Men innan pojkarna hiphopade loss visades videon på en stor skärm.

The making of Drifters' Collectives musikvideo Any Day Now
Publiken tittade, lyssnade och gungade The making of Drifters' Collectives musikvideo Any Day Now Bild: Yle/Peter Lüttge

Och här, mina damer och herrar, liebe Musikfreunde, är den nu. Världens första musikvideo med mig i en liten roll som arg pizzeriaägare med "kort man syndrom".

The making of Drifters' Collectives musikvideo Any Day Now
Drifters' Collective är tighta på scen The making of Drifters' Collectives musikvideo Any Day Now Bild: Yle/Peter Lüttge

Efter videon var det sedan dags för spelningen. I en fullsatt klubb. Eller nej, en fullstått klubb. Och det var bra ös. Mycket bra ös.

Drifters' Collective är ett renodlat finlandssvenskt band men spelar det oaktat en hiphop som för tankarna snarare till London eller Berlin än till Helsingfors. Tighta är de. Och det svänger rejält.

Drifters' Collective är:
Victor Bäck
Fredrik Ginman
Andreas Af Enehielm
Theo Af Enehielm
Alec Koskinen
Niclas Lundström

Tips för rockaren på bokmässan

$
0
0

"Läs dina läxor i stället! Det där kommer du aldrig att ha någon nytta av i arbetslivet!"
Det här fick jag ständigt höra då jag satt och läste texten på skivfodralen eller böcker som handlade om rockmusik.

Här sitter jag dock dryga 40 år senare och förtjänar mitt levebröd med den kunskap jag inhämtade genom att läsa om rockmusik hemma och på biblioteket.

Någon dag skall jag ju ändå gå i pension och för att uppmuntra den som kanske tar över mitt jobb (eller något annat jobb där kunskap av det här slaget är till nytta) vill jag rekommendera några pärlor ur min bokhylla.

Böckerna jag har valt faller inom olika kategorier, Här finns både fakta och fiktion, humor och allvar, böcker skrivna av rockmusiker, böcker skrivna om rockmusiker, litteratur som har inspirerat rockmusik, en barnbok och t.o.m. en bok som handlar om mat tillredd av rockmusiker.

Kristin Hersh: Paradoxical Undressing a.k.a Rat Girl

Den här boken hör till mina absoluta favoriter.

Kristin Hersh Paradoxical Undressing
Kristin Hersh Paradoxical Undressing Bild: YLE/Monica Eklund

Den baserar sig på Kristin Hersh dagbok under de sena tonåren, en händelserik period under vilken hennes grupp Throwing Muses får skivkontrakt och börjar nå framgång. Samtidigt blir Kristins mentala problem allvarligare och hon är nära att gå under.

Man skulle ju inte tro att en beskrivning av mentalsjukdom kan vara rolig, men man får skratta ganska ofta när Kristin avslöjar hur hon tänkte. Men det viktiga är att man skrattar med henne, inte åt henne.

I synnerhet konversationerna mellan Kristin och hennes bästa studiekompis på universitetet, den 45 år äldre f.d. Hollywood-stjärnan Betty Hutton hör till bokens höjdpunkter.

Throwing Muses musik öppnar sig också på ett helt nytt sätt efter att man har läst den här boken.

"Paradoxical Undressing" är den europeiska versionen av boken. "Rat Girl" är den amerikanska. Köp alltså inte båda eftersom det är samma bok. Eller gör det bara och ge bort någondera åt din bästa vän.

Han eller hon kommer att tacka dig.

Kristins nya bok "Don’t Suck, Don’t Die: Giving Up Vic Chesnutt" publiceras i oktober så det kan kanske löna sig att kolla in nyheter också, inte bara antikvariaten på bokmässan.

PS Jag fick mitt förhandsbeställda exemplar för ett par dagar sedan och rekommenderar också gärna denna bok.



Ian Hunter: Diary of a Rock'n'Roll Star

Ian Hunter: Diary of a Rock'n'Roll Star
Ian Hunter: Diary of a Rock'n'Roll Star Bild: YLE/Monica Eklund
Den här bortglömda klassikern baserar sig också på en dagbok.

I november 1972 åkte brittiska Mott The Hoople iväg på en fem veckor lång USA-turné och sångaren Ian Hunter bestämde sig för att dokumentera den skriftligt.

"Diary of a Rock'n'Roll Star" (en titel som Ian Hunter mot sin vilja tvingades gå med på) tar oss bakom kulisserna.

Det är inte bara glamour och fest på en turné, man skall också ha rena kalsonger och ibland måste man sova. Man måste också skaffa hundvakt och komma i håg att betala elräkningen på förhand för att inte komma tillbaka till ett mörkt och kallt hus.

I likhet med Kristin Hersh står Hunter själv för skrivandet utan hjälp av de spökskribenter som egentligen står bakom många "självbiografier" av diverse rockfigurer.

Just det gör rockstjärnedagboken så bra.

Boken publicerades år 1974 och har mig veterligen inte kommit ut i nya upplagor sedan den första.

Någonting att hålla utkik efter på antikvariatet eller avdelningen för begagnade böcker på bokmässan!



George R.R. Martin: The Armageddon Rag

George R.R. Martin: The Armageddon Rag
George R.R. Martin: The Armageddon Rag Bild: YLE/Monica Eklund

Förvånansvärt nog finns det ganska litet ren fiktion som handlar om musik och musiker.

Det finns ganska litet böcker där rockmusikscenen utgör miljön och en stor del av de som finns är inte speciellt bra.

Ett undantag är "The Armageddon Rag" skriven av George R.R. Martin. Boken handlar om den legendariska 60-tals gruppen the Nazgûl vars sångare sköts till döds på scenen.

20 år senare börjar det ryktas om en återförening, och samtidigt börjar det hända skumma saker.

"The Armageddon Rag" är gedigen George R.R. Martin trots avsaknaden av svärd och drakar. Själv beskriver han boken som ett av sina mest ambitiösa projekt, men samtidigt en total kommersiell flopp som höll på att ta kål på hans karriär.

Om inte ens miljonsäljande Martin hittar en publik för litteratur om rock så är det kanske inte så förvånande att genren inte är större.




Nick Cave och Carl-Johan Vallgren

Nick Cave: The Daeth of Bunny Munro
Nick Cave: The Daeth of Bunny Munro Bild: YLE/Monica Eklund

Vänder man däremot på slanten och låter rockmusiker skriva fiktion om annat än musik tycks det fungera hur bra som helst.

Nick Cave och Carl-Johan Vallgren sysslar både med musik och litteratur. Av dem är kanske Cave mera utpräglad musiker, Vallgren hade redan gett ut ett antal böcker före debutalbumet Klädpoker med Djävulen år 1996.

Cave däremot sysslade med musik i ca. 20 år före hans debutroman "And the Ass Saw the Angel" publicerades år 1989.

Gemensamt för båda är att deras litterära verk påminner om deras låttexter. Kanske det t.o.m. är så att de bara sitter och skriver och ser om det blir låtar eller böcker av det hela.

Båda herrarna, både som författare och musiker hör till mina favoriter. Man bör dock förstå sig på ofta ganska mörk humor för att uppskatta deras alster.

Ulf Lundell kan ju också nämnas i detta sammanhang, han har ju varit framgångsrik både som rockare och författare.

När jag för några dagar sedan läste bokmässans program såg jag till min glädje att Carl-Johan Vallgren hör till gästerna och kommer att visa upp sig och bli intervjuad både på fredag och lördag.






Mark Shipper: Paperback Writer

Mark Shipper: Paperback Writer
Mark Shipper: Paperback Writer Bild: YLE/Monica Eklund
Mark Shippers Paperback Writer är en bok där gränsen mellan fakta och fiktion slingrar sig fram och tillbaka. Den här parodin på en Beatles-historik från år 1978 hör till de roligaste böcker om rock jag har läst.

För att uppskatta den bör man dock känna till The Beatles historia.

Jag kan tänka mig ett scenario där en av dagens tonåringar plockar ner boken från föräldrarnas hylla och tar allt på allvar, vilket kan leda till pinsamma situationer när hen deltar i rockfrågeport på puben.

Författaren Mark Shipper är något av rocklitteraturens J.D. Salinger. Efter att Paperback Writer kom ut har han hållit mycket låg profil.

Mark Shipper var inte ensam om att parodiera The Beatles. Neil Innes och Eric Idle skapade ungefär samtidigt The Rutles som förekom både på film och på skiva.

Själv tycker jag att Mark Shippers humor är minst lika bra, om inte rent av snäppet bättre.

Carol Clerk: The Saga Of Hawkwind

Carol Clerk: The Saga of Hawkwind
Carol Clerk: The Saga of Hawkwind Bild: YLE/Monica Eklund
Rocklitteraturens ryggrad och majoriteten av det du hittar i "Rock"-hyllan är mera eller mindre seriösa biografier om artister och grupper.

Allt från billiga hastverk som baserar sig på kopierade Wikipedia-artiklar till böcker som innehåller alla de obskyra detaljer som du behöver för att imponera på de medelålders gubbarna som ägnar sig åt rockfrågesport på krogen.

Av någon orsak är det just medelålders gubbar som läser de här tegelstenarna. De briljerar med att kunna rabbla upp alla Uriah Heeps basister i ordningsföljd och hänvisar till Rolling Stones-singlar med katalognumren i stället för låttitlarna.

Kvinnor sysslar mera sällan med sådant. Men eftersom jag inte är en vän av könsstereotyper gläder det mig att en av mina favoritrockbiografier, en bok späckad med obskyra detaljer, men också med insikt om personliga relationer inom rockgrupper är skriven av en kvinna.

Carol Clerk var en av Storbritanniens ledande rockjournalister och berättar här allt du vill veta om rymdrockarna Hawkwind.




Legs McNeil & Gillian McCain: Please Kill Me

Legs McNeil & Gillian McCain: Please Kill Me
Legs McNeil & Gillian McCain: Please Kill Me Bild: YLE/Monica Eklund

Nära släkt med rockbiografierna är böcker som behandlar olika musikaliska fenomen, stilinriktningar eller perioder.

För den som är intresserad av punk, i synnerhet ur det amerikanska perspektivet, är Legs Mcneils och Gillian McCains "Please Kill Me" obligatorisk läsning.

Legs (som i verkligheten heter Roderick Edward McNeil) var en av den legendariska tidskriften Punk Magazines grundare. Punkscenen var ju inte bara musik, s.k. fanzines och självpublicerade tidskrifter var en viktig del av det hela.

"Please Kill Me" baserar sig på ett otaligt antal intervjuer som Legs McNeil gjorde under åren som DIY-journalist.

Johnny Thunders, The Ramones och Iggy Pop är bara några av namnen som figurerar i boken.

Vad Gillian McCains roll är förblir litet oklart. Med sin bakgrund som kanadensisk poet kanske hon såg till att texten blev läsbar. Om det var hennes uppgift så lyckades hon verkligen bra.

Please Kill Me hör till böckerna man läser i ett sträck och sedan placerar i hyllan på en plats där man hittar den för att kunna ta fram den och kolla fakta och roliga historier vid behov.

Keith & Theodora Richards: Gus and Me

Keith & Theodora Richards: Gus & Me
Keith & Theodora Richards: Gus & Me Bild: YLE/Monica Eklund

Keith Richards och böcker har gått hand i hand sedan den tidiga barndomen då han var stamkund på biblioteket i Dartford.

År 1998 var det nära att böckerna hade blivit hans öde då han föll från en stege i sitt hem och bröt tre revben efter att ha försökt nå Da Vincis bok om anatomi som fanns på den högsta hyllan.

Efter att ha sett andra skriva metervis med mera eller mindre sanna böcker om honom och Rolling Stones bestämde han sig på 2000-talet för att skriva den självbiografi som publicerades år 2010 under titeln "Life"

Boken blev en framgång och år 2014 gav Keith ut barnboken Gus & Me som illustrerades av hans dotter Theodora.

Den handlar om Keiths barndom och hans förhållande till sin morfar Gus Dupree som hade ett förflutet som musiker och var Keiths hjälte.

Här har vi ju ett perfekt tips för familjefadern (eller modern) som helst av allt vill botanisera i rockhyllorna på bokmässan trots att hen har ett eller flera barn med sig.

Köp Gus & Me så kan ingen beskylla dig för att ignorera din efterkomma.

Det är dessutom en bra bok.



A Musical Feast

A Musical Feast
A Musical Feast Bild: YLE/Monica Eklund

Jo. En kokbok.

Om du undrar vad Keith Richards och liknande figurer äter eller kanske rentav tillagar i sina kök ger "A Musical Feast" dig svaret.

Här hittar vi recept valda av över 100 artister, bl.a. Keith Richards, Mick Jagger, Steven Tyler, Emmylou Harris och Julio Iglesias.

Boken var ursprungligen ett välgörenhetsprojekt. Intäkterna gick till organisationer som hjälper hemlösa i städer som New York City och San Francisco.

Vill du äta likadan Shepherd's pie som Doris Richards brukade laga åt sonen Keith, vegetarisk Vindaloo a lá Joe Perry, Madonnas körsbärspaj eller om du vill veta hur Bon Jovi-trummisen Tico Torres tillreder lax i en diskmaskin är det här boken för dig.

Jag har själv prövat några av recepten med framgång. Visserligen är temperaturer och mått enligt amerikansk standard, men det är ju lätt att hitta konverteringstabeller på nätet.




Utanför Rockhyllan

George Orwell: Nineteen Eighty-Four
George Orwell: Nineteen Eighty-Four Bild: YLE/Monica Eklund

När du står där med plastkassen full och har kammat igenom varje hylla som det står "rock" eller "populärkultur" på tror du kanske att du har gjort ditt.

Men det finns en betydande och intressant kategori kvar och den hittar man på alla de andra hyllorna. Rockmusiker tillbringar ju en hel del tid i turnébussar och hotellrum och trots legenderna om groupies och vilt festande så har de ofta böcker som sällskap.

Ofta blir de också inspirerade av det de läser. Och här har vi vår sista kategori: litteratur som har inspirerat rockmusik.

Visste du t.ex. att Rolling Stones "Sympathy for the Devil" inspirerades av Michail Bulgakovs "Mästaren och Margarita" eller att David Byrnes och Brian Enos album "My Life In The Bush Of Ghosts" lånade sin titel av en roman skrivan av den nigerianska författaren Amos Tutuola?

Jag blev glatt överraskad för några år sedan på ett antikvariat när jag fick syn på boken "Creek Mary's Blood" av Dee Brown och efter att ha bläddrat i den insett att Nightwish-låten med samma namn grundade sig på boken.

Tuomas Holopainen från Nightwish tycks annars också ofta inspireras av böcker, från Kalle Anka till Charles Darwin. Är man Tuomas Holopainen så behöver man inte heller nöja sig med att bara läsa boken, man kan också kontakta författaren och inleda ett samarbete vilket han gjorde både med Disney-tecknaren Don Rosa och med professor Richard Dawkins

Du hör Dawkins från och med 5.20 i videon.

Bibeln, Tusen och en Natt, Science fiction, Sagan om Ringen och liknande alster har inspirerat en hel del texter. Ibland direkt, ibland mindre direkt eftersom också ett tredje medium ibland kan blandas in i det hela.

Filmer grundar sig ju ofta på böcker och filmer behöver ju soundtracks. För en musiker är det ganska lukrativt att medverka på eller att komponera musik för en film.

När det började ryktas om att göra film av George Orwells klassiska dystopi "1984" som du ser på bilden här invid blev bl.a. David Bowie intresserad. Han skrev en massa låtar som baserade sig på boken, men filmprojektet drog ut på tiden och på den tiden (tidigt 70-tal) var det ovanligare med rockmusik i soundtracken till mainstream-filmer. Bowie samlade ihop låtarna och gav ut dem på albumet "Diamond Dogs".

Det hade kunnat fungera. I denna youtube-video har någon klippt ihop material från filmen med Bowies "Big Brother" som musik.

När filmen till slut gjordes år 1984 var det ursprungligen meningen att den skulle ha ett traditionellt orkestersoundtrack. Dominic Muldowney skrev musiken, men i något skede såg finansiären Virgin Films en möjlighet att tjäna mera pengar och beställde musik av då omåttligt populära Eurythmics.

Mot Muldowneys och regissören Michael Radfords vilja fylldes filmen med popmusik.

År 2003 gavs det ut en DVD på den amerikanska marknaden med Muldowneys originalmusik som soundtrack. Den försvann snabbt från hyllorna och utgör i dag något av ett samlarobjekt.

"Kul! Läskigt! Danny var kanon!" sade Neil Young...

...i boken "Fredsförklaring" som är den svenskspråkiga översättningen av originalet "Waging Heavy Peace: A Hippie Dream", en självbiografisk bok utgiven år 2012.

Och här kommer vi till språkfrågan. Som du kanske märker är majoriteten av böckerna i denna artikel på engelska. När det gäller rocklitteratur tycker åtminstone jag att man har nytta av goda kunskaper i engelska. En hel del rockbiografier och liknande har översatts till våra inhemska språk, men de är ofta dyrare och ibland fungerar det helt enkelt inte att översätta engelskspråkiga personers tankar och citat. "Läskigt" för att citera Neil Young.

När det gäller svensk och inhemsk musik är ju förhållandet sedan det motsatta.

Hur som helst finns det en hel del för den rock- och musikintresserade på bokmässan (och i bokhandeln också för den delen).

Hoppas att du hittar någonting!

Mera musik och funderingar hör du i Fokus på Rock och litteratur 22.10 kl. 18.03 i Radio Vega med repris 28.10 kl. 13.03 - och på Arenan.


Musiktest: Vilken låt slog Cyndi Lauper igenom med och vem är Farrokh Bulsara?

$
0
0

Här är den – Radio Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

((vis:982049))

Roxie tackar för sig

$
0
0

Österbottniska dansbandet Roxie har beslutat att upphöra som dansband. Orsaken är för många musikaliska engagemang utanför dansbandet. Dessutom har österbotten ett 40-tal aktiva dansband, så marknaden är ganska mättad.

Det konstaterade bandmedlemmarna Per-Erik Krooks och Stefan Skata på besök hos Pia Lagus i Österbottnisk förmiddag.

- Det finns nog musikalitet i österbotten också utan oss, konstaterade Stefan Skata, själv aktiv i Vörå Spelmansklubb.

Många dansvänner har ändå hört av sig och undrat varför Roxie slutar.

- Vi har ju inte haft någon officiell fanklubb, men en trogen publik som har följt oss under åren. Endel har kommit ända från södra Finland, speciellt till sommardanserna.

32 år är en lång tid.

- Jag har varit längre gift med dansbandsmusiken än med min fru så visst känns beslutet lite som en skilsmässa, säger Skata. Men musikprojekten fortsätter för oss alla.

- Jag jobbar mycket ihop med Thomas Enroth så just nu står Årets Stora Julkonsert för dörren. Sedan blir det spelningar med Henrik Åberg, Lasse Bberghagen, Erik-André Hvidsten i Norge och till sommaren Visor på väg. Min tid räckte helt enkelt inte till för dansbandet längre, säger Per-Erik Krooks.

Roxie, som startade 1983 i Lotlax, Vörå, har gett ut sju studioinspelningar under årens lopp. Albumen är en viktig del av dansbandskulturen i svenskfinland och ett minne för alla som följt Roxie under årens lopp.

Nykära Bo Kaspers Orkester

$
0
0

Man har kallat deras förra album för skilsmässoskivan men nu är det helt nya tongångar. Basisten Micke Malmgren är nykär och Bosse Sundström har fått ordning och reda i sitt äktenskap.

Båda ler i kapp med den starka höstsolen då jag träffar dem på en restaurang i Helsingfors.

Och den nya skivans öppningsspår anslår tonen. "Kom ut ikväll, du har inget att förlora, kom ut ikväll du skriver din egen historia", sjunger Sundström i låten Att vara ung. När de gjorde den förra skivan så var tre av gruppens medlemmar inne i en svår personlig period vilket också återspeglades på skivan. Och båda två intygar att de nu mår bra.

Det var pianisten Mats Schubert som hade varit inne i en svår skilsmässa som i något skede hade sagt att nu är jag redo att gå söder igen och det blev så småningom titelspåret på skivan.


Kolla frågan de har till dig!

Nordens bästa live

Det är inte utan orsak som man säger att BKO är ett av Nordens bästa live-band och det var just det som de ville ta vara på då de gick in i den legendariska Atlantis-studion i Stockholm.

"Vi frågade vad är vi bra på? Jo vi är bra på att spela", säger basisten Micke Malmgren.

Och Bosse Sundström fortsätter: "Vi tänkte traditionellt! Skriv en låt, repa den och spela in låten. Man skall inte göra saker och ting för svårt. Vi spelade in 15 låtar på 7 dagar. I princip har det varit rakt av med undantag av lite stråkar för då får du också med en bra studio upp den där live-känslan vi har varit ute efter".

Man lär sig så småningom

Och ävenom det här är BKO:s 11:te album så upplever de att bandet nog kunde skärpa sig lite då det gäller övningsdiciplinen. Bosse Sundström säger att de måste vara ännu bättre förberedda då de går in i studion nästa gång.

"De är ju så att det inte finns pengar att som Elton John sitta på ett slott i fyra månader och mejsla ut Goodbye Yellow Brick Road".

Bästa albumet?

Och det är så här som Bo Kaspers Orkester ska låta. Och det roliga är att BKO vågar gå mot strömmen och tänka annorlunda. Medan de flesta idag satsar på enskilda låtar så har BKO kommit ut med ett album som är ett av de bästa som de gjort under hela sin karriär.

Sällan hör man en sån mäktig avslutning på en skiva som den här. Låten "Tack" lämnar knappast någon oberörd.

"Jag älskar att hålla på med musik! Jag har hållit på i 23 år och jag har aldrig haft tråkigt. Det kan finnas någon lång resa i norra Norge som kanske har varit lite jobbig men i övrigt är det vansinnigt roligt. Men privat så tittar jag ju helst på femmilen i skidåkning i TV, säger Sundström och skrattar hjärtligt.

Bo Kaspers Orkester har två konserter i Finland i november. 28.11 på Tavastia (slutsålt) och 29.11 på Kulturhuset Helsingfors.

Veckans Sibbe: Simon Rattle återinförde intresset för Sibelius i Tyskland

$
0
0

Sir Simon Rattle hör till kapellmästarnas superliga. Berliner Philharmoniker är en av världens mest framstående orkestrar och det är självklart att de behöver en chefsdirigent i toppklass. Under Rattles tretton år som musikchef har en del tyska kritiker ibland ifrågasatt hans tolkningar och repertoarval.

De flesta kan dock hålla med om att han har lyckats höja den konstnärliga nivån och introducerat många verk som den anrika orkestern sällan eller aldrig tidigare hade spelat.

Sibelius sju symfonier i ny box

Berlinfilharmonikerna under ledning av Simon Rattle har nyligen på sitt eget skivbolag släppt en snygg, men alltför stor box med nya inspelningar av Sibelius samtliga sju symfonier. De presenteras på fyra CD-skivor och en blu-ray disc. Dessutom ingår det en video med liveframföranden av alla dessa verk. Man kan även ta del av en intervju som Helsingin Sanomats kritiker Vesa Sirén gjorde förra året med Sir Simon.

Den intervjun gjordes innan Berlinfilharmonikerna spelade in symfonierna, men jag fick intervjun med Sir Simon efter att ha hört Sibeliuskonserterna de gav i samband med skivinspelningarna.

berliner philharmoniker, sibelius
Nya inspelningar av Sibelius sju symfonier berliner philharmoniker, sibelius Bild: Berlin Phil Media

Jag bor i England och fick i februari en chans att höra Berlinfilharmonikerna livslevande när de besökte Barbican i London. Rattle vet att britterna älskar "sin" Sibelius och därför var det viktigt för honom att även i England presentera sina senaste tolkningar av symfonierna.

Sibelius i England och Berlin

"Sibbe" besökte England fem gånger mellan åren 1906 och 1921, men tackade därefter nej till ytterligare inbjudningar att dirigera i Storbritannien. Detta trots att nästan alla hans verk blev mycket väl mottagna och av hans brev framgår att han älskade London och Oxford speciellt mycket.

I Storbritannien försvann Sibelius aldrig från de viktigaste orkestrarnas repertoar och idag är han populärare än någonsin tidigare. Utan vidare hjälper det att flera finska dirigenter är verksamma här i landet - Sakari Oramo, John Storgårds och Esa-Pekka Salonen.

I början av Sibelius internationella karriär upplevde Sibelius även flera triumfer i Berlin. Han stod själv på dirigentpulten när Berlinfilharmonikerna 1902 för första gången presenterade ett verk av honom, tondikten En Saga. Två år senare återvände han med Finlandia och året därpå uppfördes andra symfonin också under ledning av tonsättaren.

Samma år dirigerade Richard Strauss violinkonsertens tyska premiär med Filharmonikerna i Berlin.

Simon Rattle, Berliner Philharmoniker
Sir Simon Rattle och Berlinerfilharmonikerna Simon Rattle, Berliner Philharmoniker Bild: Holger Kettner 2015

Politiseringen av Sibelius i Tyskland

Maestron som Wilhelm Furtwängler, Eugen Jochum och Thomas Beecham såg till att Sibelius fanns med på Filharmonikernas konsertprogram under 1920 och 30-talet. Politiseringen av Sibelius i Tyskland började när sociologen Theodor Adorno förklarade att Sibelius stod på samma nivå som de amatörer som är rädda att studera kompositionslära.

En av anledningarna till Adornos hårda kritik var att de tyska nazisterna hade tagit Sibelius till sitt hjärta för att de betraktade honom som en arisk tonsättare. Adorno ansåg också att Sibelius representerade ärketypen av en konservativ tonsättare för att han inte gick över till tolvtonstekniken.

På 60-talet, långt efter Sibelius död, fortsatte Adorno, som föreläste i modern musik i Darmstadt, att måla en nidbild av Sibelius. Det har visat sig vara svårt att krossa den bilden av Sibelius i Tyskland.

Von Karajan Sibelius förkämpe

Som tur fortsatte Berlinerfilharmonikerna under Sergiu Celibadaches och senare Herbert von Karajans ledarskap att spela Sibbes symfonier och tondikter. Von Karajan var länge utan vidare Sibelius främste förkämpe i den tyskspråkiga världen, men efter Karajans död 1989 försvann Sibelius helt från repertoaren ända tills Sir Simon 2010 gjorde sin första Sibeliuscykel med orkestern 2010. I efterhand kan man se den "genomspelningen" som en uppvärmning, men i år kom eldprovet.

Inte allt blev lika lyckat och Rattle erkänner att orkestern kämpade med femman och jag tycker att man kan höra det.

Simon Rattle spelade tidigare in hela Sibeliuscykeln med the City of Birmingham Symphony Orchestra mellan 1984 och 1988. Dessa inspelningar fick stort beröm av kritikerna och står sig även idag.

Simon Rattle, Berlinerfilharmonikerna
Simon Rattle och Berlinerfilharmonikerna Simon Rattle, Berlinerfilharmonikerna Bild: Holger Kettner

Rattle ingen vän av popmusik

Simon Rattle föddes den 19 januari 1955 i The Beatles hemstad. Han har berättat att han inte hade minsta intresse för popmusik. Han studerade vid Royal Academy of Music i London och spelade i ett antal orkestrar som perkussionist. Under andra halvan av 70-talet var Rattle assistent åt Paavo Berglund som var chefsdirigent för Bournemouth Symphony Orchestra fram till 1979. Rattle är en stor beundrare av Berglund och tog starka intryck av dennes tolkningar av Sibelius verk. I mitt program förklarar Rattle hur Berglund fortsätter att påverka honom.

Rattle blev 1980 utnämnd till förste kapellmästare för Birmingham Symphony Orchestra. Han stannade kvar i aderton år och lyckades inte bara höja sin egen profil utan även orkesterns rykte. Samtidigt agerade han gästdirigent hos alla de mest anrika orkestrarna.

Sir Simon

Rattle blev Sir Simon Rattle när han 1994 adlades av den brittiska drottningen. När Berliner Philharmoniker utsåg Rattle till Claudio Abbados uppföljare kom det ändå som en ganska stor överraskning.

Som sagt, den tyska pressen har inte alltid varit stormförtjust i Rattles tolkningar och val av repertoar. Däremot har orkestermedlemmarna alltid understött honom. Rattle fortsatte föryngringen av orkestern som inleddes under Abbado och introducerade många nyskrivna verk. Berlinfilharmonikerna har också på nytt fått lära sig att ackompanjera operaföreställningar.

Folkbildaren

Sir Simon är ett tacksamt intervjuobjekt. Han gör ett sympatiskt intryck, är mycket energisk, men även eftertänksam och noggrann. Han är känd som en folkbildare och bemödar sig att arbeta med ungdomsorkestrar i Storbritannien, Tyskland och nyligen även i Australien. Sir Simon berättar att han skulle älska att dirigera Sibelius med en finsk orkester. Han har besökt Finland ett antal gånger men då alltid med sina egna orkestrar.

London kallar

Om två år tar Simon Rattle över chefdirigentskapet för London Symphony Orchestra. Rattle uppträder redan några gånger om året med huvudstadens äldsta symfoniorkester, men från och med september 2017 kommer han att bosätta sig fyra månader om året i London. Men han tänker inte flytta tillbaka till England. Rattle har tre unga barn med sin tredje hustru, den tjeckiska mezzosopranen Magdalena Kožená.

Här berättar Simon Rattle varför familjen valde att stanna kvar i Berlin. Sir Simon berättar också att han tycker att London Symphony Orchestra arbetar alltför hårt.

Ger unga tonsättare en chans

Valerij Gergiev är fortfarande London Symphony Orchestras chefdirigent men han startade nyligen sin avskedsturné med orkesterns som han har lett i åtta år. Sir Simon anser att orkestern redan bör räknas till världens bästa, men han vill också utvidga deras repertoar och planerar bland annat att inkludera mycket mera barockmusik.

Rattle hör till den nutida musikens främsta vapendragare och han tänker fortsätta att beställa nya verk av unga tonsättare som ska få en chans att jobba med en topporkester.
Här berättar Simon Rattle om sina planer med London Symphony Orchestra.




Hör Albert Ehrnrooths hela intervju med Simon Rattle i Amadeus i Radio Vega, tisdag 20.10 kl.18.03 och i repris 25.10 kl.22.15. Programmet finns också på Arenan.

Albert Ehrnrooth

Spira Ensemble vann årets Evert Ekroth-pris

$
0
0

Årets pris till en ensemble - kör eller orkester - som “utmärkt sig för musikaliska framgångar, aktivitet och initiativkraft” har tilldelats Spira Ensemble.

Det handlar om Finlands svenska sång- och musikförbunds pris uppkallat efter Evert Ekroth, en tidigare bärande kraft inom musikrörelsen, som fungerade som förbundets sekreterare och ordförande i sammanlagt 35 års tid under förra delen av 1900-talet.

Evert Ekroth -priset på 2 000 euro delades ut i lördags vid FSSMF Musikforum i Ekenäs.

Brinner för körsång

Spira Ensemble föddes under hösten 2013. Aktiva körsångare ville bilda en projektkör som skulle samla likasinnade utan att närmare definiera målet, utom att man hade ett brinnande intresse för körsång.

Körens dirigent Kari Turunen var bekant med de flesta körsångarna sedan tidigare, och tillsammans byggde man upp programmet till premiärkonserten i maj 2014 genom att välja bland sådant som redan var bekant för de flesta, välklingande etablerad men också trendig musik som var både utmanande och angenäm att sjunga.

Sedermera har kören deltagit i körmönstringen Tampereen Sävel där man i somras fick det stora priset, Grand prix, som enda kör bland närmare 50 körer, både inhemska och utländska.

Den vackra klangen främsta egenskap

Från början ville man inte bilda en toppkör, men efter hand har trycket ökat vad gäller kvalitetsaspekten.

– Man börjar nu skönja körens möjligheter och potential, helt nya sångare söker sig till Spira Ensemble, och målsättningen börjar definieras mera i detalj, menar Kari Turunen.

Projektidén står sig, vilket ställer rätt stora krav på sångarna, men ett regelbundet övningsschema är inte aktuellt. Sångarnas eget arbete är därför väsentligt, vilket kanske inte alltid låter sig göras. Det oaktat säger Turunen att Spiras främsta egenskap är den vackra klangen - men det sker inte utan att repertoaren handplockas.

– Svårighetsgraden på repertoaren är därmed heller inte den högsta, visst har vi på kommande t.ex. Rachmaninovs Vigilia, som bjuder på motstånd, men vi balanserar med rimligare verk, menar Kari Turunen.

Vid valet av repertoar vill man också presentera musik från körländer som hos oss hör till de mera ovanliga.

Här vill Turunen lyfta fram de baltiska nationerna, och i synnerhet Lettland, som är ett rikt och stort körland, inte bara räknat per capita utan ett av de rikaste körnationerna internationellt sett.

I Finland vilar ansvaret för körmusiken på amatörkörerna

– Körsången utesluts helt då finansieringsbesluten fattas, vilket är fel, men det är svårt att råda bot på problemet.

Med detta avser Turunen det statliga organisationsstödet, som nästan uteslutande går till orkesterväsendet. Också finansieringslagens namn, orkesterlagen, talar sitt tydliga språk, körerna räknas inte då man delar ut pengar till ensemblerna.

I Finland finns för tillfället inte en enda professionell kör, och det är klart att systemet med regionala institutionsorkestrar bör finnas, men Finland behöver också professionella körer och en körkultur som gör det möjligt att som musiker kunna få sin utkomst av att sjunga i en kör.

– Man kan inte stå stilla, i så fall blir man vekare, man måste kunna göra saker som gör oss starkare, slår Kari Turunen fast.

Dirigent Kari Turunen
Dirigent Kari Turunen Bild: Leif Nysten/Yle

Den rytmiska musiken har blivit allmänhetens ‘musikaliska modersmål’, den klassiska musiken har därmed en mindre nisch i musikvärlden. Men hos oss i Finland har vi starka strukturer som stöder s.k. klassisk musik, just orkesterväsendet är ett gott exempel på detta.

De ambitiösa amatörkörerna har det på sätt och viss besvärligast. Bland dem har det blivit varje körsångares uppgift att fylla salarna, den stora konsertbesökande allmänheten hittar inte körkonserterna eftersom orkesterkonserterna dominerar klart.

Kari Turunen menar att det är rätt svårt att slå igenom på samma sätt som orkestrarna som har etablerade marknadsföringskanaler och separat personal.

– Körsångarna måste sälja och jobba hårt, och när de gör det så brukar det lyckas, men att folk skulle notera t.ex. Spira Ensemble utan detta arbete är otänkbart, hävdar Turunen.

"Spiritisterna” är till 95 % f.d. Lyror och Akademare

Till vardags kallar sig sångarna i Spira Ensemble för spiritister. Den gemensamma nämnaren för dem är att de har ett förflutet i huvudstadens studentkörer, Lyran och Akademen.

Kari Turunen säger att sångarmaterialet är gott i huvudstaden och i de större städerna. Men nivån på sången är sjunkande, trots fina enskilda prestationer. Studentkörerna kommer nog att överleva, men det som händer före studentlivet är rätt avgörande, ett stort ansvar vilar på skolan och musikinstituten.

– Men när man väl kommit med i körkretsarna är det mycket svårt att sluta, körsång är addikterande, hävdar Kari Turunen.

Alla kan inte vara med

Körsång är konst, och att umgås med körsång erbjuder en möjlighet att umgås med vår finaste nationella tonkonst och de finaste dikterna från olika epoker. Det är ett rätt enkelt sätt att komma i kontakt med praktiskt musikerskap, man strävar efter att producera konst på allvar.

Turunen ger sina korister all ära för utmärkelsen:

– Jag är helt beroende av mina sångare, det är de som producerar ljudet, jag ger bara tonen.

Dessvärre är Turunen också tvungen att säga nej till hugade körsångare regelbundet.

– Alla kan inte sjunga i en kör som tolkar rätt komplicerade tonala strukturer. Men många övar sig och kommer igen, då känns det bra.

Evert Ekroth -priset på 2 000 euro är betydande för vilken kör som helst”, säger Turunen

– Vi kommer att använda summan till noter, organiserandet av konserter, körläger - kort sagt till substansen av verksamheten.

Text: Leif Nysten

Radio Vega sänder Spira Ensembles premiärkonsert från maj 2014 i repris på tisdag 27 oktober kl. 21.05 och torsdag 29 oktober kl. 22.15.

Viewing all 2895 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>