Nämn namnet Julie Andrews, och de flesta i lite mognare ålder börjar nynna på någon av melodierna ur Mary Poppins eller The Sound of Music. De två succéfilmerna gjorde den brittiska musikalstjärnan världsberömd på 1960-talet. Den 1 oktober fyller Julie Andrews åttio år. Hon är fortfarande aktiv som skådespelare, även om den lovprisade sångrösten har gått förlorad.

Då Julie Andrews som nittonåring slog igenom på Broadway i New York hade hon tio år bakom sig som barn- och tonårsstjärna på de brittiska musikestraderna. Hon hade fått systematisk röstskolning sedan hon var nio år gammal, och från tioårsåldern hade hon turnerat tillsammans med sin mamma och sin styvfar som var music hall-artister. Hela hennes uppväxttid ser i efterhandsperspektiv ut som en enda lång förberedelse för det stora genombrottet.

Stjärna på Broadway

Sin gyllene chans fick Julie Andrews i scenmusikalen The Boy Friend som hade premiär på Broadway 1954. Därifrån handplockades hon till originaluppsättningen av My Fair Lady, Alan Jay Lerners och Frederick Loewes musikalversion av George Bernard Shaws succépjäs Pygmalion. My Fair Lady blev en framgångssaga utan like, en legendarisk föreställning som gavs mer än 2700 gånger i New York och nästan lika många gånger i London.

Dög inte åt Jack Warner

Då My Fair Lady skulle filmas i början av 60-talet fick Rex Harrison och Stanley Holloway upprepa sina Broadwayroller, men Julie Andrews blev nobbad till förmån för skådespelaren Audrey Hepburn. Beslutet lär ha fattats av studiobossen Jack Warner själv. Warner ansåg att Julie Andrews inte var tillräckligt känd. "Ingen film med Audrey Hepburn har någonsin floppat", sa Jack Warner, och så fick det bli.

Musik och magi på filmduken

För Julie Andrews var besvikelsen stor, men hon fick en rejäl revansch då Walt Disney erbjöd henne huvudrollen i musikfilmen Mary Poppins. Den fantasifulla berättelsen om den flygande barnsköterskan, som med musik och trolleri tar sig an barnen i en direktörsfamilj, blev Disneybolagets största succé dittills, och Julie Andrews fick en Oscar för sin insats.

En liknande roll – en ung barnflicka som med musikens hjälp vinner allas hjärtan i en dysfunktionell barnfamilj – blev Julie Andrews största triumf på vita duken. Filmmusikalen The Sound of Music slog alla rekord och var i flera decennier den mest framgångsrika filmen någonsin.

The Sound of Music slog alla publikrekord Bild ur filmen The Sound of Music. Maria spelar gitarr och sjunger för barnen i en alpsluttning. Bild: 20th Century Fox / The Sound of Music

Femtio år sedan premiären

The Sound of Music var Richard Rodgers och Oscar Hammersteins sista gemensamma verk. Den berömda scenmusikalen, som berättar historien om den österrikiska musikfamiljen von Trapp, kom till 1959 med Maria von Trapps memoarer som grund. Filmversionen hade premiär i mars 1965. I Finland visades The Sound of Music för första gången den 17 december 1965.

Nya tag med Blake Edwards

Rollprestationerna i Mary Poppins och The Sound of Music gjorde Julie Andrews världsberömd men var samtidigt svåra att överträffa. Några motsvarande roller fick hon inte, och på 70-talet gick hennes karriär i det närmaste på tomgång.

Äktenskapet med filmregissören Blake Edwards gav Julie Andrews en omstart, också karriärmässigt. Edwards försåg henne med flera fina roller i sina filmer. I komedin 10 spelade hon mot Dudley Moore och den debuterande Bo Derek, i S.O.B. gjorde hon en satirisk parodi på sin egen tidigare mediaperson, och i Victor/Victoria, som är en lek med könsroller och sexuella identiteter, spelade hon titelrollen.

Framgång och katastrof på 90-talet

På 90-talet omarbetades Victor/Victoria till en scenmusikal med musik av Henry Mancini och Frank Wildhorn. Musikalen hade premiär på Broadway 1995 med Julie Andrews i huvudrollen. Då hade hon inte spelat på Broadway på mer än trettio år. Men Victor/Victoria blev en stor succé och en triumferande comeback för Julie.

Just då det såg som ljusast ut var olyckan framme. I början av 1997, då Victor/Victoria var inne på sitt andra år, drabbades Julie Andrews av en märklig heshet. Det visade sig att hon hade utvecklat knutar på stämbanden, en inte helt ovanlig åkomma bland professionella sångare.

Julie Andrews opererades på ett ansett sjukhus i New York, men dessvärre misslyckades operationen, och det visade sig att hon aldrig skulle återfå sångrösten.

Livet går vidare

Men Julie Andrews är inte den som ger sig. Den klockrena koloratursopranen har gått förlorad, men karriären fortsätter med talroller både på scen och på film, TV-framträdanden, små föredragsturnéer och dessutom en hel rad böcker, inte minst den mycket läsvärda självbiografin Home – A Memoir of My Early Years.

Den 1 oktober 2015 fyller Julie Andrews åttio år. Den mest hektiska tiden i hennes liv är förbi, men det skulle inte förvåna om hon ännu låter höra av sig på ett eller annat sätt. Del två av memoarerna skulle väl inte sitta illa?

Fokus på Julie Andrews i Radio Vega torsdagen den 1.10 kl. 18.03. Repris onsdag 7.10 kl. 13.03. Programmet kan avlyssnas på Arenan hela oktober.

Filmen Roger Waters The Wall är något av en roadmovie på både det musikaliska och det personliga planet.

Mellan åren 2010 och 2013 turnerade Roger Waters världen runt med sitt Pink Floyd-mästerverk The Wall. Det var en synnerligen imponerande uppvisning i modern scenkonst och hur man gör för att till fullo utnyttja kapaciteten som ett stort konsertutrymme erbjuder.

Alla som sett någon av konserterna vet vilket enastående spektakel det var. I synnerhet den senare stadionversionen som var ännu större och mäktigare än den första arenadito som var inomhus. Stadionversionen innehöll dessutom en del nyskriven musik.

Men Roger Waters The Wall är mycket mer än bara en konsertfilm. Den ger sig in på det ofta svåra området att blanda konsertmaterial med dramatiserade eller dokumentära sekvenser. Ofta blir då såväl dokumentärdelarna som själva konsertupplevelsen lidande.

Här fungerar blandningen ändå förvånansvärt bra. De nyfilmade sekvenserna har lagts in på väl valda ställen i konserten och de är heller inte för långa för att konserten skulle tappa i rytm.

Inblick i Waters' värld

De dokumentära delarna ger en intressant inblick i Waters' värld och förklarar närmare varför han är som han är. Närmare bestämt hur traumat att som litet barn förlora sin far i andra världskriget lämnat så djupa själsliga sår hos honom att han i ett flertal skivor återkommit till det temat.

Cynikern kan lätt säga att filmen Roger Waters The Wall inte är annat än en gammal mans försök att hitta sig själv. En självcentrerad resa till sina rötter där Roger Waters sätter den egna personen mer i fokus än vad som hade varit nödvändigt.

Det är berättigat att ställa frågan om Roger Waters som person verkligen är så intressant för gemene filmskådare att det är nödvändigt att lägga sig själv i centrum på detta vis.

Det hade i så fall varit mer logiskt att hålla dokumentärdelarna och konsertmaterialet som två skilda delar istället för att blanda dem som här.

Förvisso. Men samtidigt är det just blandningen av dessa två element som gör att Roger Waters The Wall känns mer angelägen än om det hade gjorts två skilda filmer.

Nu får handlingen i The Wall en konkret förankring och en förklaring till Roger Waters' livslånga aversion mot krig och politiska ledare som med sina inte alltid tillräckligt genomtänkta beslut åsamkar oskyldiga människor lidande och i värsta fall död.

Förlorade både far och farfar i krig

I filmen får vi veta att Roger Waters inte bara förlorat sin far i andra världskriget, utan även sin farfar i det första. Roger var endast fem månader gammal när hans far dog och fadern i sin tur var bara 2 år när hans far (Rogers farfar) omkom. Med andra ord var det två generationer söner som bägge förlorat sina fäder i krig och som växte upp utan att någonsin ha lärt känna sin far.

Filmen varvar scener från stadionversionen av The Wall-konserterna med nyfilmade sekvenser där Roger Waters kör från sitt hem i Storbritannien genom ett senvintrigt landskap med ännu litet snö på marken och ner till Anzio i Italien. På vägen möter han och samtalar med några människor – både gamla vänner och nya bekantskaper. De pratar dels gamla gemensamma minnen, men det kommer också andras minnen av traumatiska krigsupplevelser.

Filmens dokumentära partier blir ett slags roadmovie där Waters först kör till Frankrike där hans farfar dog och sedan till Italien där hans far omkom. Vid bägge ställen finns stora minnesmärken där Roger Waters tar fram sin trumpet och i den ödsligt tysta ensamheten spelar det kännspaka trumpetpartiet från Outside The Wall. Det är mycket känslosamma stunder.

Konserter från hela världen

Konsertmaterialet är filmat från flera olika konserter världen över och det var ett klokt beslut att välja de större och maffigare utomhuskonserterna. Bandet är precis så samspelt och showen just så mäktig som jag kom ihåg från mina tre The Wall-konserter. I synnerhet Comfortably Numb är oerhört snyggt och känslofyllt framfört och regisserat. Det var inte utan att jag kände gåshuden resa sig på mina armar och några tårar bildas i ögonvrån.

Materialet från konserterna är mycket stiligt filmade och de tillåter även längre passager utrymme utan att med våld göra alltför snabba kameraklipp.

Tanken med filmen Roger Waters The Wall är att inte bara låta publiken uppleva eller återuppleva de fantastiska konserterna, utan även – och kanske främst – att göra folk uppmärksamma på dels krigets fasor och dels det lidande som så många oskyldiga människor drabbas av på grund av att de som bestämmer inte alltid till fullo inser vilket lidande de åsamkar genom beslut som inte är tillräckligt välgrundade.

Skrämmande aktuell

Stundvis känns filmen skrämmande aktuell med tanke på all hatretorik som florerar litet varstans i dessa tider. Det gäller i synnerhet låten Waiting For The Worms ("Would you like to send our coloured cousins home again, my friend? All you need to do is follow the worms").

Under turnéerna med The Wall bad Roger Waters att folk skulle sända in bilder på sina nära och kära de förlorat i någon form av militär konflikt. I slutet av filmen bildar dessa fotografier en enorm vägg som bara växer tills den sakta exploderar och upplöses i intet. En mycket talande metafor för alla människoliv som onödigt gått till spillo i någon form av krigshandling.

Waters & Mason svarar på frågor

Efter själva filmen visades den 20-minuter långa filmen The Simple Facts där Roger Waters och Nick Mason besvarade en del frågor som Pink Floyd-fans världen över skickat in. Det var både intressant och värmande att se och höra två gamla vänner och f.d. bandkollegor minnas gemensamma tider. En fråga gällde hur trummisen Nick Mason upplevde det när Roger Waters lämnade Pink Floyd. Nick liknade det vid att förlora sin högra arm – eller ännu värre.

Endast en visning

Filmen Roger Waters The Wall visades i ett flertal biosalonger världen över endast den 29:e september. Enstaka biografer kommer eventuellt att visa den ännu en gång inom de närmaste dagarna, förmodligen dock ingen i Finland. Efter det får man vänta på DVD:n om man vill se filmen. Jag rekommenderar att man tills dess skaffar en stor tv-skärm och ett respektabelt surround sound-system. Det är filmen värd.

Här är den – Svenska Yles pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

((vis:982046))

Nu kan du klä dig enligt Simon Zion style. Ekenäsbördige Simon Zion, en av finalisterna i svenska Idol, säljer sina scenkläder i en webbshop öppnad av hans hustru Annica Zion. Zion har inte bara imponerat med musiken han tolkar utan också med klädstilen. Med batikskjortor, turban och granna hippiebyxor sticker han ut bland de 10 finalisterna som är kvar i tävlingen.

- Ja det är roligt med kläder, säger Simon Zion i en kommentar från Stockholm.

Vid dethär laget får han räkna med att bli igenkänd på gatan i Stockholm. Mycket tack vare det han presterat i Idol, men också tack vare den särpräglade looken.

- Folk kommer fram och vill berätta att de hejar på mig, berättar Zion. Enbart positiva kommentarer, så här långt iallafall.

Annica Zion syr alla kläder

I veckan öppnade paret Zion sin webbshop med kläder i Simon Zion style.

Det är Annica Zion som syr upp alla scenkläder åt sin man.

Simons hustru Annica har hela vägen haft en stor andel i hans deltagande i Idol.

- Det var hon som tyckte att jag skulle anmäla mig till audition. Vi diskuterade saken och kom fram till att det knappast kan följa nånting negativt med ett deltagande, berättar Simon Zion.

Och paret Zion fick ju rätt. Idoljuryn har varit lyrisk, publiken på plats har gett honom stående ovationer och tittarna fortsätter att rösta på honom.

Simon Zion är med bland de 10 finalisterna efter andra finalkvällen. Han röstades vidare av tv-tittarna efter att ha framfört låten Somebody that I used to know av Gotye. En låt som han och Annica lyssnade på första kvällen de möttes år 2011.

- Den har en speciell betydelse för mig. Det är vår låt, sa Simon Zion efter uppträdandet.

Simon Zion har också fått mycket synlighet i media i både Sverige och Finland.

- Hur det än går är jag jättenöjd redan nu, säger Simon Zion.

Han hoppas förstås på att få stanna kvar i tävlingen så länge som möjligt, men väntar på att sen få skapa egen musik och ge ut ett eget album.

Lyssna på Simon Zion i Fonden i Radio Vega 5.10 kl. 18.03 och 10.10 kl. 7.03!

Artisten Ella Sanoo ville ta en bild med Andreas Carlsson men blev för betagen av kändisskapet. Istället var det han som tog initiativet och kom fram till Ella med en hyllning.

Ella Sanoo, eller Ella Koskela som hon heter när gitarren vilar, uppträdde på musikkongressen Musik & Talang i Vasa i mitten av september. I publiken fanns producenten Andreas Carlsson från Sverige, som bland annat skrivit låtar för Backstreet Boys och Celine Dion.

- Jag är med i ett projekt som heter Ung musiker och vi uppträdde på en musikklubb i Vasa. Andreas var i publiken och jag ville ta en bild med honom. Men han var för cool och jag blev blyg. Istället var det han som kom fram till mig och frågade om jag var Ella.

Ella fick sin selfie och en rad hyllningar i samma veva. Och visst pekar karriären spikrakt uppåt. Ella har ett team i Stockholm som arbetar hårt på att etablera henne som musiker. Hon har redan spelat in över tjugo egna låtar och en singel släpps inom kort.

Började som gatumusiker

Sin unga ålder till trots har Ella lång erfarenhet av att uppträda inför publik. Redan som 13-åring sommarjobbade Ella som gatumusiker i Helsingfors, Tammerfors, Stockholm och Köpenhamn. Och det var via sommarjobbet hon blev upptäckt.

- När jag spelade i Stockholm kom det fram en kvinna som gav mig ett nummer. Hon var gift med en svensk låtskrivare och producent och bad mig ringa honom. Jag ringde upp och vi skrev ett kontrakt, säger Ella.

Artistnamnet en kompromiss

Varifrån kommer då artistnamnet Ella Sanoo? Det var det svenska teamet som funderade länge på vad de skulle kalla henne. Hennes efternamn Koskela är svåruttalat i Sverige men ändå ville de behålla en finländsk koppling.

- Ella Sanoo har något med Finland att göra och så förstår man att jag inte är från USA och kan ursäkta min engelska. Och så tycker jag att namnet är fint, säger Ella.

Just nu studerar Ella vid musiklinjen vid Vasa Övningsskolas gymnasium. Vad framtiden bär med sig är ännu öppet men visst finns musiken med på något hörn.

- Jag är faktiskt ganska stressad över framtiden och vet inte riktigt vad jag vill. Men jag hoppas så klart att jag kan jobba med musik. Åtminstone som en hobby, säger Ella.

*Rubriken uppdaterad klockan 13:00

Nästa år har det gått 50 år sedan han grundade Visans Vänner i Åbo. Och ännu i dag är han still going strong som vissångare och vismakare, med ett 60-tal visor på sitt samvete. Tom Gardberg är mycket mera än visitkortet Natthamn.

Tom Gardberg började musicera redan som liten kille. Först var det klarinett och jazz som gällde men snart tog visorna över.

Som 20-plussare köpte han en gitarr på en resa till Leningrad. Snabbt lärde han sig spela på den och starkt inspirerad av idolen Olle Adolphson började han snart uppträda som trubadur och så småningom också skriva egna visor.

Tom Gardberg kom tidigt i kontakt med visvänner ute i Norden och tog initiativet till att bilda Visans Vänner i Åbo år 1966. I många år var han sällskapts ordförande och ännu i dag sitter han i styrelsen.

Natthamn

Vid sidan av visorna har seglingen alltid varit Toms stora passion. Redan som barn lärde han sig segla ombord på familjens segelbåt s/y Violetta, en båt som har följt honom hela livet.

Fortfarande seglar han med henne varje sommar.

Det var ombord på Violetta, under en seglats i mitten av 60-talet som hans visitkort Natthamn kom till.

- Natthamn finns alldeles på riktigt, i Nötö-arkipelagen, säger Gardberg.

- Visan föddes en sen sommarkväll när vi ankrade för natten. Jag skickade in den till Rundradions vistävling år 1965, samma tävling där också en viss Höstvisa tävlade. Ingendera visan vann, men båda blev ju klassiker ändå, säger Gardberg.

Med åren har Natthamn spritt sig i hela landet och ute i Norden. De flesta vissångare och körer har någon gång haft visan på sin repertoar.

Allt oftare hittare Gardberg visans tredje vers som minnesvers i dödsannonser.

- Det är förstås smickrande, men också förvånande. Jag tänkte verkligen inte i sådana banor när jag skrev texten på Violettas däck. Men visst är döden en sorts natthamn, där man ankrar efter den sista seglatsen, säger Tom Gardberg.

Omöjlig att kringgå

Så gott som alltid är Natthamn med på repertoaren när Tom Gardberg uppträder. Ibland har han försökt lämna bort den, men det har inte tagits väl emot.

- Folk förväntar sig att få höra den, så då är det väl lika bra att ha med den. Jag har aldrig tröttnat på Natthamn, men ibland kan jag tycka att den nästan stått lite i vägen för alla andra visor jag skrivit.

Bland Tom Gardbergs visor hittar vi allt från vaggvisor, seglarsånger och naturlyrik till kärleksvisor och protestsånger.

Thomas Lundin

Tom Gardberg gästar Vega Visor 5.10 kl. 21.05, med repris 11.10 kl. 8.05.

Jag befinner mig i Tjeckien. Hettan är olidlig, oljudet ihärdigt, ihållande och långt över smärtgränsen. Jag tittar runt och ser mina vapenbröder. Vi är tiotusentals. Vi är svartklädda, vi är bleka, vi har alla varit i krig.

Själv är jag är en fyrtioårig dam från Svenskfinland. Jag joggar och äter mina grönsaker, jag lämnar alltid in biblioteksböckerna i tid och ser så mycket nyproducerad teater jag bara hinner. Jag tittar ut över folkhavet på mina vapenbröder och under dessa dagar är alla dessa människor mina bästa vänner.

Ett omaka par

Bredvid mig står Josef, han har kanske aldrig tvättat håret, han har bara ett ben eftersom det andra blev under tåget när han som barn skulle ta en genväg till skolan. Hela hans look, som inte är en look, utan hans utseende utstrålar potentiell mördare.

Vi står bredvid varandra som en enad front. Vi må se omaka ut, men vi har på många sätt en liknande historia. Vi skrattar åt samma saker, vi gillar samma tecknade serier, vi kan citera samma meningar ur obskyra böcker och framförallt gillar vi samma band. Vi har samma osmakliga, puerila humor och just nu är vi nästan lyckliga.

Brutal Assault 2015 Bild: Anne Hietanen/YLE

Mina vänner förstår inte

Brutal Assault i Tjeckien är en femdagar lång festival med tung musik. Mina vänner förstår sig inte på min musiksmak. När jag får frågan varför jag lyssnar på grindcore, speed- black- och deathmetal, har jag ingen förklaring. Jag säger att jag tycker att det är bra. Men här kommer sanningen.

Jag lyssnar för att det för en stund sveper bort allt som gör ont.

Vi blev fel

Jag tror att vi som deltar i festivalen är de som blev sist valda under gymnastiken, vi är de som hade mest finnar och minst vänner. Vi har varit fjorton och känt sorgen, äcklet och skammen av att vara människa i en värld vi inte kan godkänna. Vi har legat i våra pojkrum, flickrum och hatat oss själva och alla andra - normalt tonårstillstånd som de flesta växer ut ur. Det har många av oss också gjort, åtminstone utåt sett. Vi har jobb, vi anpassar oss, men inom oss finns ännu den där tonåring som inte vill vara här.

Vi hade andra drömmar, vi ville vara starka, kloka och vackra, men snabbt märkte vi att vi bara var små meningslösa lortar. Vi blev helt fel.

När jag i tonåren hittade hårdare musik fick jag utlopp för alla dessa känslor jag inte kunde och ännu inte kan sätta ord på. Ännu i denna dag funderar jag på hur jag hade överlevt de värsta åren utan min musik.

Vi överlevde

Och det är detta vi alla har gemensamt, vi har alla överlevt fastän få saker blev som vi önskade. Vi tittar på varandra och känner igen oss själva. På samma sätt som soliga vårdagar gör mig nedslagen gör hård och arg musik mig glad. Jag är hemma i det som känns verkligt för mig. Faktum är att jag sällan ser så många glada ansikten som på dylika festivaler.

Vi må vara fula, vi må vara barnsliga och fjantiga, men vi är det tillsammans.

Lasso handlar på onsdagen 7.10 om fans, kl. 20 på Yle Fem

Två sorglösa somrar i Korpo skärgård var andningshålet för Jean Sibelius åren 1886 och 1887. Där njöt han av havet och solen och komponerade musik för sig själv, farbror Pehr, systern Linda och brodern Christian. Samtidigt tog han artistnamnet Jean.

Sibelius hade hunnit studera musik i Helsingfors ett läsår och var full av iver att omsätta kunskaperna i praktiken. Chansen kom under de två somrar han tillbringade i Åbolands skärgård, framförallt på Korpo och Norrskata. År 1886 kom pianotrion i a-moll ”Hafträsk-trion” till och följande år en pianotrio i D-dur ”Korpo-trion”. Havträsk är namnet på en av byarna på Norrskata.

Janne, Linda och Kitti

Oftast var det Janne själv som spelade violin, brodern Christian (”Kitti”) cello och systern Linda piano. Ibland hoppade värdinnan på Korpo gård, Ina Wilenius, in som pianist.

Det hörs i musiken att Sibelius hade lyssnat på och lärt sig av de wienklassiska och romantiska mästarna som Beethoven, Haydn och Mendelssohn. Men här finns också egna idéer och infall som visar att Sibelius redan efter bara några få års musikstudier kunde prestera fullödig musik.

Starkare självförtroende

Själv skrev han i ett brev till sin farbror Pehr anspråkslöst om sina första kompositioner: Dåliga är de ju, men det är bra att ha något att syssla med på regniga dagar.

Jean är nu mitt musiknamn

Länge var de här ungdomsverken bortglömda. Först omkring hundra år efter att de kom till hittades de och spelades in på skiva.

Dokumentären ”Sibelius i Korpo” kan ses på Arenan under hela hösten:

Under två timmar på måndagkvällar är det Redrama som väljer musiken i Radio X3M. Han brukar ha ryggsäcken full av bra låtar.

Redrama väljer musiken. Bild: YLE / Jyrki Valkama

- Denna vecka är det mycket instrumentala trapgrejer.

Redrama hänvisar till bland annat Mr. Carmacks låt som han kör i början av sändningen.

- Jag spelar också bland annat Slum Village, en grupp som har inspirerat mig mycket.

Också Flo Rida, Oskar Linnros, Yelawolf och Musa Masa (Redramas absoluta favorit inom den genren) finns på listan.

Lyssna på alla låtar här.

Du kan också klicka igång hela Musikrepubliken här.

Unga flickors idolkultur blir ofta föremål för åtlöje, eftersom det analyseras ur vuxenperspektiv. Detta är en hyllning till alla små Spice Girls-fans och det sena nittitalets girl power.

Jag saknar Spice Girls. Den där klibbiga poppiga pastellkänslan från barndomen har plötslig börjat sippra tillbaka in i mitt medvetande. Sådär som det oundvikligen blir med gångna årtionden, efter att vi först har försökt förtränga dem tillräckligt länge.

Kanske det är nåt med avståndet. För de känns inte längre alltigenom pinsamma, de där åren i slutet av nittitalet, utan sympatiska och rent av stärkande.

Kanske det är därför jag har börjat lyssna på Spice Girls igen. Inte för att det är speciellt bra musik, men för att det är ett fenomen som har format mej och min syn på jämtälldhet djupare än jag trodde.

Flickenergin gav makt

Det är lätt att göra sej lustig över småflickors idoliserande av Spice Girls, att avfärda det som fånigt och ytligt. Det är ännu lättare att kritisera de bakomliggande strukturerna – Spice Girls var ju bara en produkt av kapitalismen och patriarkatet, en noga koreograferad grupp styrd av män som ville tjäna pengar. Oäkta. Plastig, i jämförelse med till exempel den punkiga Riot Grrrl-rörelsen. Rent kontraproduktiv, kan man hävda. Varför lyssnade jag inte på Bikini Kill, det skulle ha varit mycket mer trovärdigt.

Spice Girls debutalbum år 1996 sålde över 30 miljoner exemplar och gjorde dem till historiens mest framgångsrika tjejgrupp. Spice Girls Bild: Diego Azubel / EPA / All Over Press

Men jag var ett barn av min tid. Det var slutet av nittitalet, det var evighetslånga somrar på dammiga smågator i Borgå, det var jobbiga pojkar och funderingar kring den egna kroppen och fumlande osäkerhet. Och det var Spice Girls som nådde ut med budskapet om girl power åt mej, min syster och våra grannflickor – långt före vi visste vad feminism var. Det var Spice Girls som introducerade oss till den hisnande tanken om att det ÄR tufft att vara tjej.

Kultur- och genusforskaren Aino Tormulainen vid Östra Finlands universitet har undersökt girl power-fenomenet och intervjuat kvinnor i min ålder, som var barn och unga då Spice Girls var som störst. Hon bekräftar att jag inte är ensam om mina tankar. Många har, precis som jag, känt nån slags skam för sitt Spice Girls-intresse. Man visste att äldre kompisar eller vuxna tyckte det var löjligt. Samtidigt har de kvinnor hon talat med betonat upplevelsen av girl powerns styrka. Den väckte insikten om att också flickor kan vara stjärnor, som motvikt till den då rådande pojkbandstrenden.

- Senare har många av kvinnorna börjat se mer analytiskt på jämställdhetsfrågor och en del av dem kallar sej idag feminister. Det här var den första generationen som från barnsben fick lära sej att kvinnor har samma möjligheter som män. Girl powern bekräftade det, säger Tormulainen.

Vänskap och kreativitet

If you wanna be my lover, you gotta get with my friends, sjöng Spice Girls. Och det är hela essensen i girl powern. Sisters before misters, systerskap på ett självklart och okonstlat sätt.

Visst, den teoretiskt feministiska bakgrunden kanske saknades både hos de ursprungliga Spice Girlsen och deras fans. Och det är klart man kan kritisera Spice Girls som inkörsport i nyliberalistiska värderingar, konsumtionshysteri, utseendefixering, en individualistisk livssyn, osv. Västerländska medellkassungar (eller våra motvilliga föräldrar) lade ut en massa pengar på alla de prylar som den kommersialiserade girl powern gjorde reklam för. Vi var ju så lättpåverkade.

Också idag kritiseras unga flickors idolbeteende för att vara marknadsinriktat och utseendebetonat. Kulturhistorikern Heta Mulari, som har forskat i flickrollen inom populärkultur, påminner ändå om vikten av att lyssna på hur flickorna själva upplever det.

- Spice Girls väckte många kreativa sidor hos sina fans. Flickor grundade egna band, sjöng och dansade eller klippte och klistrade bildcollage, säger hon. Det var ett identitetssökande, men också en kollektiv kraft, något man gjorde tillsammans.

Sexualisering eller subjektskap

Så stolta vi var över våra platåskor och tighta neongröna jeans, så det pirrade i magen då vi smygsminkade oss med glitterögonskugga på vägen till skolan för pappa tyckte att vi var för unga för make up, så helhjärtat vi sjöng med i alla låtar på den blanka cd-skivan, if you want my future, forget my ass (de sjöng egentligen forget my past men vi kunde inte engelska så det kvittade), så ogenerat vi poserade och fotograferade varandra på bakgården, såg oss själva, varandra, flickorna – styrkan i det.

Spice Girls motarbetade slutshaming och lärde oss att tjejer får klä sej precis hur utmanande som helst utan att förlora sin integritet. Ida Henrikson Bild: Yle/Barbro Ahlstedt

Vi hade fått våra första egna kameror. En ny makt. Makten att själva bestämma hur vi ville bli porträtterade. Det var en imitation av något vi såg på samlarbilderna av Spice Girls, en sexualiserad flickighet som många vuxna, kanske vi själva som vuxna, var rädda för. Samtidigt var det varken mer eller mindre än ett försök att hitta rätt, eller fel, i en viss sorts könsuttryck.

Våra fotosessioner var en lek med objekts- och subjektspositionen, en lek med hur vi såg oss själva och hur vi ville bli sedda. Vi iscensatte bilder av flickrollen. Det var en performans, i sann Judith Butler-anda. Fast det visste vi inte då.

Men det är orättvist att underskatta oss, att ta ifrån oss den makt och det subjektskap vi fick i och med Spice Girls. Vi var inga offer. Det var så äkta det kunde bli. För oss, just då, i slutet av nittitalet.

Aino Tormulainens forskning intygar att flickorna själva inte led av någon översexualisering. För dem, för oss, handlade det om rätten till våra egna kroppar.

- Många upplevde det befriande att inse att flickor får klä sej hur utmanande som helst, utan att någon får röra dem för det, säger hon.

Tormulainen påpekar ändå att samma flickor som var unga på 90-talet och inte hade några problem med Spice Girls sexighet, nu ur vuxenperspektiv själva kan förfasa sej över dagens avkäldda idoler. Kulturhistoriker Heta Mulari jämför misstänksamheten mot Spice Girls med den mot artister som Miley Cyrus idag.

- Jag vill inte uttala mej om hurdan Miley Cyrus är som förebild, men kritiken mot henne bottnar i samma nedlåtenhet mot flickkulturen, säger Mulari.

Bejaka din inre Spice Girl

I ett Finland drabbat av feministisk backlash, där kvinnoföraktet verkar genomsyra allt från regeringsprogram till kommentarsfält på nätet, saknar jag verkligen Spice Girls. För jag vill hävda att de gjorde mycket mer för jämställdheten än vad de har fått cred för. Vi har helt enkelt inte råd att förlöjliga Spice Girls och den generation som har vuxit upp med deras generiska poplåtar, eller någon annan flickkultur heller. Jag vill ha fler tuggummibubblor av positiv, lättillgänglig girl power.

Ifjol ordnade den feministiska teatergruppen Blaue Frau och ett gäng andra konstnärer en Spice Girls-kväll på Pop up art house i Helsingfors. Jag och mina vänner grävde fram våra gamla plastarmband och fyndade platåskor på loppis, likadana som vi hade haft som barn. Att stå omgiven av en massa svettiga och glittriga kvinnor på dansgolvet och fulskrika Wannabe var en oerhört helande upplevelse. Att bejaka våra inre Spice Girls, istället för att se ner på dem. Att vi var så många som kände nostalgin och gemenskapen. Det blev som en uppmuntran till oss själva som yngre. Det ÄR tufft att vara tjej, bland andra tjejer.

Kulturprogrammet Lasso handlar den här veckan om fans och fankultur.
På Yle Fem onsdagar kl.20:00 och torsdagar kl.17:25, samt på Yle Arenan.

Finlandsaktuella Louise Hoffsten har försonats med sin sjukdom multipel skleros.

Louise Hoffsten älskar grus, utan grus finns det ingen blueskänsla. Men, ”To have the Blues” och ”To sing the Blues” är två skilda saker.

Den förra betyder att man är ledsen, sorgsen och deprimerad. Den senare ser musikformen Blues som en spricka i asfalten, möjligheten till nytt liv.

Den utdragna tonen som rubbar rytmen en aning, en känsla av den blåa färgen och ett pågående glidande och slirande mellan tonerna och ett munspel som klagar och klättrar i låten ”Perfect is boring”, det är Louise i ett nötskal.

Pappa som mentor

Louises stora mentor var hennes pappa, Gunnar Hoffsten. Han hade en musikaffär i Linköping där Louise efter skolan kunde lyssna på de nyaste låtarna, han var kapellmästare med egen orkester som bl.a. uppträdde i programmet Café Linköping, han var byggd av musik.

Louise drömde egentligen om en utbildning inom teaterkonsten, men märkte snart att musiken är starkare. Hon gjorde sin debut i gissa vad? Café Linköping!

Det ledde till ett skivkontrakt och idag, dryga 20 år senare är hon en av Sveriges mest etablerade artister med ett tiotal egna album och åtskilliga utmärkelser; Grammis, Rockbjörnen, Evert Taube-stipendiet, Cornelis Vreeswijk-stipendiet och dessutom kan hon titulera sig hedersdoktor vid Linköpings universitet.

Krya på Dig!

Redan tidigt under sin karriär fick Louise diagnosen MS (multipel skleros). Vänner som hon mötte gav henne ofta rådet, Krya på dig! Louise blev förbannad. I sagor kan man vinna och förlora - och krya på sig.

Med MS i bagaget kan man inte vinna. Men, hon har försonats med sin sjukdom trots att den tidvis betyder ett helvete på jorden och lärt sig att leva med den och göra det bästa av situationen.

Det kunde tidigare hända att folk trodde att hon var berusad när hon hade problem med balansen, men efter att hon valde att öppet berätta om sin diagnos har många fått en förståelse för vad sjukdomen innebär. Hon är en ofta anlitad föreläsare i sammanhang som rör MS.

Only the dead fish follow the stream

Att delta i Melodifestivalen var som ett rött skynke för Louise. Musikstilen som evenemanget stod för var fel, den mediala karusellen kändes fel och med sjukdomen som bakgrund kändes hela upplägget minst lika fel.

Men, Only the Dead Fish Follow the Stream, som blev hennes bidrag med en fin femte plats som resultat, säger allt om Louise.

Sångtiteln är hämtad från en graffiti hon såg på en Tunnelbanestation. Hon reagerade omedelbart på den.

Den innersta musiken

Det är Blues. All den musik som Louise under årens lopp har gjort genomsyras av Blues och Grus. Hennes stora dröm var att bli lanserad i Amerika där hennes stora förebilder fanns och finns, men den drömmen har inte gått i uppfyllelse trots goda försök.

Däremot spelade Faith Hill in Louises låt Bringing Out the Elvis. Den sålde i sex miljoner exemplar. I dag är hon aktuell med ett nytt album L, som står för Louise och den latinska siffran 50. Hennes nyutkomna bok heter En näve grus.

Den 6 september 2015 fyllde Louise Hoffsten 50 år.

Louise Hoffsten uppträder tillsammans med Wentus Blues Band i Helsingfors 15.10, i Ekenäs 16.10 och i Borgå 17.10.

Fokus på Louise Hoffsten kan du höra i Radio Vega torsdagen den 8 oktober kl.18.03 och onsdagen den 14 oktober kl.13.03. Programmet går också att lyssna på via Arenan.

Här är den – Radio Vegas musikfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

((vis: 982047))

Om John Lennon fortfarande hade levt så hade vi idag haft en möjlighet att fira hans 75 årsdag. Istället tog hans liv ett abrupt slut då han sköts av Mark Chapman den 8 december 1980 utanför Dakota byggnaden där han bodde i New York.

Det var de tuffa flickorna i skolan som gillade Lennon. De snälla tyckte mer om Paul McCartney och några kunde till och med gilla George Harrison men de som satsade på Ringo Starr hade något fel på prioriteringarna. I alla fall tyckte vi killar så.

Rockrebell och hemmapappa

Men Lennon var inte bara stor i käften och rolig. Han hade också en gudabenådad talang att skriva låtar och en av rockmusikens bästa sångröster. Och dessutom var han smart.

Trots att han kom från ett bräckligt hem med en far som drack och lämnade familjen och en mamma som placerade honom hos sin syster så utvecklades Lennons kärlekstexter ganska snabbt till mera samhällsinriktade och kritiska.

Och då Yoko Ono steg in i hans liv, i samband med en konstutställning i London 1966, så var det ett definitivt slut på glada sorgfria låtar och första spiken i kistan på The Beatles. Här några exempel på Lennons humor. Kolla speciellt intervjun som börjar vid 1 minut.



Sonen Sean föddes på samma dag som sin pappa 9 oktober 1975 och efter det tog Lennon en paus på 5 år från musiken. Han blev vad vi idag kallar för en hemmapappa.

Det var egentligen David Bowie som hade gett Lennon rådet att flytta till New York. Allt sedan The Beatles slog igenom 1963 hade de steg för steg dragit sig tillbaka från publiken. De slutade till och med att ge konserter. Vart de än gick som privatpersoner så blev de antastade av människor som ville ha deras autografer eller växla några ord med dem.

Bowie hade berättat för Lennon att i New York bryr sig ingen om vem du är, där kan du gå ifred på gatan utan att någon noterar dig även om du är en kändis.

Sista mötet

I flere böcker har man beskrivit hur det sista mötet blev mellan John och Paul 1976 och en antydning om att Lennon vill vara borta från musiklivet i alla fall för en tid.

”Året är inte 1956 nu och du kan inte bara dyka upp med en gitarr vid min dörr längre”, var Lennons kommentar då Paul McCartney besökte honom i Dakoka-lägenheten.

Jag har läst otaliga böcker både om Lennon och The Beatles men bilden av en av rockmusikens STORA är fortfarande totalt diffus för mig.

Jag blev mäkta överraskad då han 1980 gav ut albumet Double Fantasy och i stället för de svåra kompositionerna och djupa texterna så var det nu i princip raka enkla rocklåtar som till och med hade en stänk av pop i sig.

Men bara för att det var Lennon skulle ingen kritiker ens ha våga nämna ordet enkel i sin recension. Det var ju trots allt Lennon och även om låtarna till sin uppbyggnad var enkla slå kunde man inte säga det. Titelnamnet på albumet anspeglade på att ena sidan var Lennons medan den andra var Yoko Onos.

Skivan utkom i slutet av november 1980 och det är ett ofrånkomligt faktum att det som hände den 8 december, bara några veckor efter skivreleasen, kom att påverka det intryck som var och en fick av skivan.

Det var inte längre det come-back album som det skulle bli utan i stället det sista albumet som en av rockmusikens mest inflytelserika artister gav ut medan han ännu levde.

I en intervju för BBC den 6 december 1980 så sade Lennon att friheten att röra sig på stan var det som slutligen fick honom att flytta till New York.
Två dagar senare och efter att ha sagt upp sina livvakter så blev han skjuten på gatan av Mark Chapman.

Han lyckades ta några stapplande steg in genom ytterdörren och samtidigt som han föll ihop sade han "I´m shot".

Vegatoppen

På Vegatoppen blev det en hel del turbulens den här veckan. Jannikes låt, Into the sun, föll ut från listan efter 12 veckor men långköraren Into the sun finns fortfarande kvar. Joey Edströms Runaway gick samma öde till mötes och nya artister på listan är Loreen och Cajsa-Stina Åkerström.

Du har tid att rösta fram till torsdag klockan 10.

Det är tjugo år sedan Peter Jöback och Helen Sjöholm gjorde succé i orginaluppsättningen av musikalen Kristina från Duvemåla. Den 24 oktober är det dags för dessa två guldstrupar att åter igen dela scen då det mastodontiska musikspektaklet I love musicals når Helsingfors.

Redan innan Kristina från Duvemåla slog igenom med buller och bång 1995 hade Peter sjungit i Melodifestivalen iklädd en rosa kostym och gjort roller i de största musikalerna i Stockholm. Idag är han en av världens mest eftertraktade manliga sångare med tunga meriter på sitt CV. Efter att ha spelat huvudroller på i både Londons West End och på Broadway i New York kan han välja sina uppdrag.

Peter: Jag och Helen träffades första gången på presskonferensen för Kristina och med den produktionen hade vi fyra fina år tillsammans, det var fantastiskt att få vara med och skapa något från början, speciellt då det var baserat på Wilhelm Mobergs epos som var så rotat i den svenska folksjälen.

Från doldis till hyllad stjärna

Många blev nog förvånade då Björn och Benny valde en så okänd sångerska till rollen - och det blev nog jag med! - Helen Sjöholm

Helen Sjöholm slog igenom över en natt då hon 1995 bland tusen andra sångerskor blev vald att spela huvudrollen i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus nyskrivna musikal Kristina från Duvemåla. Efter det har hon bl.a. gjort film, blivit tilldelad Guldmasken och gjort Svensktoppen-historia med Benny Anderssons orkester.

Helen: Jag hade jobbat professionellt i några år men jag ännu helt okänd. Många blev nog förvånade då Björn och Benny valde en så okänd sångerska till rollen - och det blev nog jag med! Den är ju lika aktuell idag då man ser på världen, så många människor som flyr.

Kan en sångare ha dåliga dagar?

Som proffssångare är man givetvis helt beroende av sin röst och dagsformen är avgörande för att kunna prestera bra på jobbet. Även rutinerade rävar som Helen och Peter erkänner dock att även de har dåliga dagar.

Helen: Halsen är ju så känslig och alla blir såklart sjuka ibland men även fast jag är frisk så är jag aldrig riktigt nöjd, det är sällan jag tänker att ”där satt den” men det är väl kanske så det måste vara för att man ska fortsätta utvecklas.

Helen Sjöholm och Peter Jöback poserar på scenen. Bild: peterjoback.com

Jag blir fortfarande riktigt nervös fem minuter före jag ska gå upp på scen men det kan vara av olika orsaker. Ibland har man kanske bara inte repat tillräckligt bra, haha. - Peter Jöback

Helen: Samtidigt så är det där med ”perfekt” ändå så himla ointressant, charmen finns ju i de sprickor och brister som vi alla har.

Peter: Ja, det har med mognad att göra. Man har ju respekt för sitt yrke. Jag blir fortfarande riktigt nervös fem minuter före jag ska gå upp på scen men det kan vara av olika orsaker. Ibland har man bara inte repat tillräckligt bra, haha.

I love musicals

Den 24 oktober når konsertturnén I love musicals Helsingfors och då invaderas Hartwall-arenan förutom av Helen och Peter även av en symfoniorkester. Med finns också svenska sångerskan Emmi Christensson och Hugh Panaro som spelat Fantomen längst på Broadway.

Helen: Vi vill såklart bjuda publiken på de stora sångerna och maffiga numren som de längtar efter men också på musik som många kanske inte har hört tidigare. Det kommer säkert människor som älskar musikal men även såna som inte är lika övertygade musikalfans. Vår förhoppning är att vi ska få missionera lite.

Peter Jöback i I love musicals 2013. Peter Jöback i I love musicals Bild: KARIN TORNBLOM

Peter: Jag hade en idé om att det här konceptet skulle kunna vara lite utbildande. Det finns så många olika stilar och inriktningar inom musikalgenren. Här får man höra låtarna i stora, fantastiska arrangemang med massiv orkester.

Peter: Det kommer att finnas någonting för alla. Vi har med låtar från Fantomen, My fair lady, Chess, Les Miserables, West side story, Sound of music, Cabaret, Chicago….

Helen: ...och Kristina förstås, det är ju trots allt tjugo år sedan så det här är ett sätt för oss att fira det.

Helen Sjöholm och Peter Jöback intervjuades för Radio Vega av Hannah Norrena.

What The World Needs Now... är en klar och logisk fortsättning på PiL:s eminenta comebackplatta This Is PiL från år 2012. Men det är samtidigt en förbättring och vidareutveckling.

Inte alltför lättsmält

Det här är Public Image Ltd. som mest poppiga och publikvänliga. Men i PiL:s fall innebär det ändå att musiken inte är alltför lättsmält, utan som vanligt kräver det litet av lyssnaren för att det hela skall öppna sig för en. Vilket alltid varit en del av deras charm. Att man hittat ett smutsigt litet guldkorn inte alltför många andra känner till.

Public Image Ltd. / What The World Needs Now... Public Image Ltd Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Det är fortfarande samma killar i bandet som på förra plattan och man hör att de närmat sig varann ännu mera än på This Is PiL. Det är tight, samspelat och det märks att de haft roligt när de gjort skivan. Sådant kan man inte fejka ens med den mest avancerade inspelningsteknik i världen.

Lyriken viktig del av rytmen
Enligt äkta PiL-mönster är orden en lika viktig del av rytmen som bas och trummor. Men det innebär inte att lyriken skulle vara utan mening. John Lydon ger sin vana trogen välformulerade, småbitska och ironisk-humoristiska slängar åt såväl höger som vänster och en hel del däremellan också.

Den humoristiska rytmtunga Double Trouble gavs ut som albumets första singel och den inleder även hela skivan. Fredagen den 13:e november ges The One ut som nästa singel i Europa och Bettie Page i USA. Bägge är bra val och visar upp den mer melodiösa sidan av WTWNN.

En annan personlig favorit är den tungt malande Corporate ("all humans seem to hate humanity"), men den har nog tyvärr för mycket attityd för singelmarknaden.

Hänger kvar i luften
What The World Needs Now... är en skiva som hänger kvar i luften en bra stund efter att den tagit slut. Definitivt en av PiL:s bättre plattor och den befäster bandets position som en av de mest klart lysande stjärnorna på den alternativa musikhimlen.

Dick Holmström har än en gång packat ner Jaques Brels odödliga sånger och begett sig ut på en konsertturné. Dethär är den sjungande teaterchefens hobbyprojekt. Vid sidan av chefsjobbet vid Åbo Svenska Teater njuter Holmström av att möta sin publik igen.

Möta sin publik och beröra med sångerna av Brel.

- Det är det som är styrkan i Brels material. Sångerna berör oss ända in i hjärtat också när vi sjunger dem såhär ett halvt sekel efter Jaques Brels tid, säger Dick Holmström.

Med sig på turnén har han en trio bestående av Seppo Wahl, piano, Vesa Saloranta, bas samt Marko Valtonen, dragspel.

Precis såsom Brel själv mötte sin publik på klubbarna i Paris en gång. Akustiskt, avskalat och nära.

Vin, öl och sång

Jaques Brel sjöng om livet och kärleken, om vännerna och människorna i marginalen.

- Men han gjorde det mesta med humor och med en glimt i ögat. Det är berättelser som är universella och gäller oss alla människor här på jorden, säger Dick Holmström.

I Holmströms föreställning ingår de mest kända sångerna. Bland andra Amsterdam, Du får inte gå, Jeff, Kanske kärlek är allt och Det doftar öl.

I den sistnämnda tar han publiken med i en skummande, och gungande refräng och föreställningen förflyttas för en stund till ett schapp nånstans mellan London och Berlin.

Holmströms föreställning heter Kanske kärlek är allt.

Dick Holmströms samlade Brels sånger på skiva redan 2010. I samband med det presenterade han också den belgiske trubadurens chansoner för första gången.

Nu går turnén också utanför Åboland. För det mesta ges föreställningarna på krogar och klubbar i svenskfinland, en miljö som är just så intim som materialet kräver.

Dick Holmström gästar Fonden i Radio Vega 12.10 kl. 18.03 och 17.10 kl. 7.03.

En auditiv orgasm utlovas när du lyssnar på Musikrepubliken med Malin.

På onsdagkvällar är det Malin Nyqvist som håller i musiken som spelas på Radio X3M. Ifall du missade livesändningen så har vi samlat låtarna åt dig här.

- Dagens program är som en terrorbalans mellan aggressioner och ett drömlikt zen-varande, berättar Malin.

Hon utlovar en strålande setlista som ger dig en auditiv orgasm. Artister som hittas på spellistan är till exempel Die Antwoord, Lilla Namo, Silvana Imam och Yo Majesty.

Här kan du ta del av låtlistan eller lyssna på hela programmet.

Stefan Sundströms senaste bok Låtar, funderingar & bilder är egentligen tre böcker i ett paket.

Vanligtvis brukar artister ge ut sina låttexter, foton och biografier som tre olika böcker. Här blandar Stefan Sundström alla tre genrer mellan samma pärmar.

Det är ett smått riskfyllt grepp som i värsta fall hade kunnat bli till en enda röra. Ungefär som att sätta både ketchup och senap på korven. Men Sundström lyckas ändå hålla dem isär och samtidigt blanda dem på ett mycket smakfullt och lockande vis.

Personlig stil hela vägen

Stefan Sundström skriver som han pratar. Han har inte försökt skriva något slags fin och rumsren svenska, utan han har hållit stilen mycket personlig hela vägen. Och eftersom detta är ett slags självbiografi från en av Sveriges mest folknära artister, så passar det mer än väl.

Stefan Sundström Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Redan inledningsvis konstaterarar Stefan Sundström att han är trött på musik, att han varken orkar spela själv längre eller knappt ens lyssna, utan vill närmast förbjuda musik.

Men ändå är det just musiken som leder läsaren genom hela boken. Låtarna och kanske främst texterna.

Löst strukturerad medvetandeström

Låtar, funderingar & bilder präglas av en löst strukturerad medvetandeström som nog är någorlunda kronologisk, men som ändå låter tankarna emellanåt flyga fritt från tidevarv till tidevarv. Detta blandat med belysande låttexter från den egna produktionen. Texter som mitt i allt får en förklarande kontext.

Ställvis slutar Sundström helt skriva och låter istället enbart låttexterna tala. Och det räcker, faktiskt.

Stefan Sundström Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Boken Låtar, funderingar & bilder är selektivt självutlämnande på äkta biografivis, men den tar upp även mer personliga minnen som när han som barn kissade i sängen till hur han upplevde när fadern gick bort.

Det finns många fina stunder i boken, men det vackraste är nog just när Stefan Sundström personligt skriver om sin döende far. Det går rakt in i hjärtat.

Läsaren blir terapeut

I ett skede i boken säger Sundström själv att han bara babblar på, ungefär som om läsaren var en terapeut som han nu öppnar sig för. Och kanske boken har varit ett slags renande process för honom – ett sätt att sätta punkt för ett skede i sitt liv och börja på nästa mening i livet.

Boken går aldrig ner på djupet, utan skrapar mest på ytan. Reguljärt hade det greppet irriterat min nyfikenhet oerhört och gjort mig närmast gramse, men av någon outgrundlig anledning lyckas Stefan Sundström ändå få det att fungera.

Stefan Sundström Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Helhetsintrycket är mycket positivt och varmt och trots att man kanske inte fått veta så mycket som man hade önskat, så känns det ändå som att man efteråt blivit betydligt rikare och klokare.

Även om boken liksom slutar litet mitt i. Kanske som livet. Plötsligt är det slut och då får man vara glad för det man haft och inte gråta över det man går miste om.

Ett talande fotoalbum

Att läsa Låtar, funderingar & bilder är litet som att bläddra i ett eget gammalt fotoalbum. När man ser bilderna minns man ungefär vad som hände just i den stunden, men kanske inte allt runtomkring. För det är det som detta är – ögonblicksbilder från Sundströms liv.

Samtidigt är detta också ett fotoalbum med talande bilder från hela Sundströms liv. Förutom egna privata foton är de flesta tagna av Jeanette Andersson som följt med på Stefans turnéer i över 20 års tid.

Låtar, funderingar & bilder är en högst sympatisk bok och ett litet måste för alla respektabla Stefan Sundström-diggare.

Stefan Sundström Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Som ett litet bonus har Stefan Sundström satt samman en Spotify-lista med de närmare 80 låtar som är med i boken. Det är över fem timmar Sundström. Reservera tid. Se länken nedan.

Stefan Sundström på Spotity: Soundtracket till boken Låtar, Funderingar och Bilder

Förra gången jag var på någonting som liknande en rejvfest var för över tjugo år sedan. Platsen var en övergiven industrilokal utanför Berlin.

Stämningen var uppslupen, musiken dunkade i kropparna, och de psykedeliska ljusmönstren dansade tillsammans med publiken när klockan närmade sig gryning och en känsla av frihet och framåtrörelse låg i luften.

Förutom diverse skandalrubriker har det varit ganska tyst kring rejvkulturen under de senaste åren. Men visst lever den och frodas - inte minst musiken. Det visar bland annat festivalen Weekend i Helsingfors som växer för varje år.

Långt ifrån klassisk rejv

Nu har den genreöverskridande performance-gruppen Oblivia plockat upp rejvet som genre för att göra något helt eget av det. I den fjärde delen om postmodernismen ­MOPMA 4 (Museum of Postmodern Art)­ bjuder de in till sin version av rejvfest i föreställningen The Rave, som hade premiär i lördags.

Föreställningen är en del av den pågående festivalen Mad Houses andra säsong. Det är ett slags anti­rejv som vi får ta del av under den 2,5 timmes långa föreställningen. På flera sätt är det så långt ifrån ett “klassiskt” rejv som man kan komma.

Via en live­stream på en enorm filmduk ser vi skådespelarna/ dansarna Annika Tudeer, Timo Fredriksson, Anna­-Maija Terävä och Juuso Voltti i ett upplyst och vitmålat litet rum. De dansar, skuttar, hoppar och viftar var och en för sig genom hela föreställningen. Publiken följer dem från ett annat nedsläckt rum.

Inga ljud hörs

Vi hör ingen musik eller andra ljud förutom några klickljud som kommer vid ett par tillfällen. Överhuvudtaget är detta en väldigt tyst föreställning. Det enda som hörs är publikens ljud – skrap med stolar, hostningar, emellanåt ett skratt eller en gäspning, någon klickar med sin telefon, reser sig, smackar.

Jag har inget emot tystnad, långsamhet, det repetitiva, men här skapar frånvaron av musik - eller förväntan om hög discomusik - snarare en kylig, uttråkad stämning som lägger sig som ett tungt lock över föreställningen.

Ibland går någon av skådespelarna ut ur det lilla rummet för att lite senare komma tillbaka och dansa vidare. Varför? För att ta en drickpaus, för att vila? Inga svar, bara frågor. Detta är så långt ifrån ett “klassiskt” rejv som man kan komma. Inga ljusstavar, inga neonfärgade alvhuvor, ingen dunkande musik, ingen interaktion.

Istället bär de medverkande helt vanliga gymnastikkläder som efter ett par timmar dryper av svett. De verkar inte heller euforiska eller upplyfta. Istället är de tämligen sammanbitna, avskurna från både varandra och publiken, var och en i sin klaustrofobiska värld.

Rejvdansarna dansar sig svettiga. Frågan är vad de vill säga? Rejvdans i tystnad på Oblivias performance på Mad House Bild: Oblivias presscenter

Ingen gemenskap genom dansen

Rejv är uppbyggt på kollektivism och sammanhållning, såsom det är med subkulturer. Man känner igen sina likar med hjälp av kläder, symboler, tecken och nickar igenkännande när man ser dem.

Genom dansen frigörs energier och kroppar som talar med andra kroppar genom ordlös rörelse. I The Rave är intrycket snarare slumpmässigt, att de skulle kunna vara vilka som helst, att de egentligen inte tycker om dansen, sina kroppar, att de är tvingade till detta.

De förstärker känslan av kyla och tomhet - att det här i själva verket är fullständigt meningslöst och att vi i publiken, som snällt sitter kvar, inte är smarta nog att förstå det. Att vi bokstavligen blir förda bakom ljuset där vi sitter i mörkret.

Viktiga frågor utan problematisering

Genom The Rave säger sig Oblivia lyfta upp frågor om hur framtidens föreställningar kan ta sig uttryck för att minska på våra ekologiska fotavtryck som turnerande medför. Kan man ändå vara en del av en internationell global konst ­och teaterscen? Ytterst intressanta och framförallt viktiga frågeställningar som varje artist oavsett vilket område man än jobbar inom bör fråga sig, men framför allt också svara på och arbeta för.

Tyvärr problematiserar inte alls föreställningen det som den lovat att göra, mer än att vi får veta att den samtidigt också kan ses i Austalien och Berlin. Frågan är dock vad vi i publiken ska göra med den informationen? För det ges ingen koppling till de andra som tittar, ingen kollektivism av typen "hallå Berlin, tittar ni också?"

Publiken får ta saken i egna händer

När jag lämnar lokalen får jag känslan av att ha blivit utsatt för ett experiment. Att vi har blivit granskade och bedömda för hur vi reagerar på en sådan här tom, enformig anti­rejv-föreställning, där våra uppfattningar om eller erfarenheter av rejv kom på skam.

Efter ett par timmar går några ur publiken upp och börja dansa framför skärmen, bara för att bryta tristessen. Antagligen är det just det vi måste göra för att komma ur postmodernismens relativism. Ta saker och ting i egna händer för att få till en förändring och komma ur våra konformistiska bubblor. Söka och kräva fördjupning och svar.

Inget neonljus i denna rejv-performance I Oblivias performance The Rave dansar skådespelarna i flera timmar Bild: Oblivias presscenter

För vi behöver inte utkast till frågeställningar om alltings relativitet eller upplösning i en slags post-postmodernistisk anda. Snarare samhörighet, fördjupning och diskussioner, oavsett vilken form det än tar. Inte - som i The Rave - kylig tystnad där vi går eller dansar tranceliknande omkring var och en i sin ljusa eller mörka bubbla.

Text: Ylva Larsdotter

Det finns vissa band och artister man som musikdiggare önskar att fler skulle upptäcka. För det är de värda. Sweet Billy Pilgrim är ett av dessa band.

Ända sedan Sweet Billy Pilgrims skivdebut för 10 år sedan har deras plattor fått utmärkta recensioner av musikkritiker, men trots det har den stora skivköpande allmänheten inte hittat dem.

Sweet Billy Pilgrim Motorcade Amnesiacs skivkonvolut Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Kanske för att (främst) brittiska Sweet Billy Pilgrim är ett av dessa band som litet ändrar stil från platta till platta och således är aningen vanskliga att kategorisera i ett visst fack.

Även inom samma album låter de sig inte hindras av några onödiga musikaliska begränsningar.

Kryddar fritt

Pop och rock är ändå stommen i deras musik, men sedan drar de sig inte för att krydda med influenser från folkrock, americana, elektronica, konstrock och progressiv rock.

Själva kallar bandet sin musik för "thrash pastel" vilket torde täcka det mesta inom pop/rock.

Sweet Billy Pilgrims senaste album Motorcade Amnesiacs är ett album som har just den bredden. Det är en levande organism ända från början till slut som inte vilar ens i de mer stillsamma akustiska partierna.

Här finns fängslande melodier, progressiva finurligheter, dynamiska sångharmonier och en varmt ödesmättad stämning överlag.

Tankarna går stundvis till XTC, Prefab Sprout, Radiohead, Todd Rundgren, 10CC och varför inte litet Squeeze. Det finns även partier som luktar litet amerikansk koskällerock.

Mer helgjutet än tidigare

Trots bredden på stilar och influenser är Motorcade Amnesiacs ändå ett mer helgjutet album än Sweet Billy Pilgrim någonsin tidigare gjort. Helt enkelt deras bästa skiva hittills. Och det är inte litet det när det gäller Sweet Billy Pilgrim och den standard deras tidigare plattor hållit.