Varje vecka visar de tävlande i På resande not upp vad de vet - och vad de inte vet - om Europa medan vi tittare bara kan luta oss tillbaka i soffan. Men hur lätt är det egentligen? Gör vår test och se om du skulle platsa i något av lagen eller om programledare Thomas Lundin skulle ge dig bakläxa.
((vis:975999))
Thomas G:son skriver låtar i en rasande takt. Det blir ungefär en ny låt per vecka, och i snitt skickar G:son in 10 låtar till svenska Melodifestivalen varje år. G:son föreläste på Musik och Talang i Vasa.
Hans meritförteckning dignar av musikaliska bedrifter, den senaste är låten Euphoria som framfördes av Loreen. Låten räckte ända fram till seger i Eurovisionen.
G:son bandade in sina första låtar på ett litet mixerbord och skrev vad som helst, alla genrer. Till en början var det rock och senare blev det dansbandsmusik och sedan slutet av 1990-talet är låtskrivandet det som G:son lever för.
- Jag är oerhört tacksam att det går att leva på låtskrivandet, säger G:son som föreläste på musikkongressen Musik och Talang i Vasa på fredagen.
Musikbranschen är i dag en helt annan tillvaro än då G:son började med låtskrivandet på heltid. Det är streaming av musik som dominerar, åtminstone i Sverige. Och när det tidigare var fullt fokus på album är det i dag enskilda låtar som är viktigare.
På frågan vem som är låtskrivarnas största fiende svarade G:son fort: Youtube. G:son hoppas att det snart blir en förändring.
- Om en låt har 10 miljoner visningar på Youtube så är det inte många ören som låtskrivaren får. Men jag tror streaming av musik kommer att växa. Just nu är det stort i Sverige och i Norden, men det kommer bli ännu större, säger G:son.
För den som vill testa på låtskrivande säger Thomas G:son att det allra viktigaste är att man har kul, får jobba med människor som är inspirerande och samarbeta med producenter och andra låtskrivare som kan ge sin syn på en nyskriven låt.
- Ibland kör man fast och tappar lusten. I låtskrivandet tror jag det är viktigt att göra färdigt låten, släppa den och gå vidare. Det är hårt och mycket arbete som gäller.
I slutet av föreläsningen får publiken ställa frågor och G:son frågar vad som blir den nästa trenden inom låtskrivandet?
- Jag väntar på rocksmällen! Det skulle vara så skönt med och friskt med lite gitarrhjältar igen, svarar G:son som själv har ett förflutet som hårdrockare.
Då musikkongressen Musik och Talang inleddes i Vasa på fredagen satt många unga musiker i publiken för att ta del av låtskrivaren Thomas G:sons föreläsning.
Evenemanget ordnas för femte gången och en av grundtankarna till kongressen är att deltagarna får möjlighet att knyta kontakter.
Det är just av den här orsaken som bröderna Adam och Joel Rönn från Nykarleby valde att delta i den två dagar långa musikkongressen.
Anna-Stina Jungerstam, eller Nightbird som hennes artistnamn, är albumaktuell. Hennes debutskiva kommer ut i november.
Anna-Stina Jungerstam, eller Nightbird som hennes artistnamn, är albumaktuell. Hennes debutskiva kommer ut i november.
Bild: Yle/Patrick Sjöholm
- Årets utbud är verkligen bra och jag ser fram emot många av gästföreläsningarna. Här rör sig massor med branschfolk så det är ett fint tillfälle att knyta nya kontakter, säger Adam som är rappare och trummis.
En av fredagens föreläsningar på musikkongressen Musik och Talang.
En av fredagens föreläsningar på musikkongressen Musik och Talang.
Bild: Yle/Patrick Sjöholm
Han får medhåll av Joel som ger tummen upp för de många föreläsarna från Sverige. Musikbranschen i Sverige har ett helt annat go än här hemma och det finns mycket vi kan lära oss av dem, säger Joel Rönn som basist.
Med på Musik och Talang finns också Lovisa Back från Jakobstad och Melina Forsström från Kristinestad. De studerar båda musik vid Yrkesakademin i Jakobstad. För dem är musikkongressen en inspirationskälla.
- Jag är här för att lära mig mera om låtskrivande och hur det går till. Lite nu som då skriver jag egen musik, men jag vill få lite inspiration genom att delta på Musik och Talang, säger Forsström.
Totalt deltar 250 personer i årets Musik och Talang. Här är deltar några i föreläsningen som handlade om musikjournalstik.
Totalt deltar 250 personer i årets Musik och Talang. Här är deltar några i föreläsningen som handlade om musikjournalstik.
Bild: Yle/Patrick Sjöholm
Mycket av innehållet under musikkongressen berör popgenren, men det är inget hinder för Lovisa Back som har klassisk piano som sin inriktning.
- Det mesta som sägs här går ändå att ta till sig även om jag spelar klassisk musik. Du måste nästan vara mångsidig för att klara dig som musiker i dag så här finns mycket nyttigt att hämta för mig, säger Back.
Albumaktuella [link: http://www.nightbirdishere.com;Nightbird;standard;, eller Anna-Stina Jungerstam från Vasa, deltar också i Musik och Talang, hon lockades av kongressens intressanta utbud och de aktuella ämnena som tas upp under föreläsningarna.
- Kongressen har en passlig storlek, vilket gör att det är lätt att ställa frågor till föreläsarna. De har ofta kunskap om sådant som man som musiker och låtskrivare uppskattar att lära sig, säger Jungerstam som släpper sitt debutalbum 20:e november.
På lördag fortsätter Musik och Talang med föreläsningar och uppträdanden. Här är några av lördagens programpunkter:
10.00 Humor och musik – en vinnande combo? Medverkande: Mikko ”Setä Tamu” Tamminen och KAJ.
14.00 Musikvideo – mer än bara en video? Medverkande: Emil Sallinen och FELIN.
16.30 Spot on: Loreen
Svenska artisten Loreen uppträder på Ritz i Vasa klockan 20.00. Senare under kvällen blir det också bland annat Metal-kväll på Brödfabriken med start klockan 23.00.
Inuiternas strupsång får nytt liv i Tanya Tagaqs musik. Hennes arktiska punk värnar om naturen.
Medan polarisarna smälter reser strupsångaren Tanya Tagaq världen runt med sin musik. Hennes konserter är performancer där hon sjunger fram de arktiska vidderna, permafrosten och isarna. Vildrenarna springer, vargarna ylar, människorna viskar och vrålar.
Med total intensitet smeker och piskar Tanya Tagaq fram existensen nära Nordpolen. De långa mörka vintrarna och de långa ljusa somrarna. En stillhet som nästan är högljudd. När en stor fågel flyger över ens huvud är ljudet mäktigt därför att tystnaden runtom är total.
Den unga Tanya Tagaq lämnade tidigt sin lilla stad Cambridge Bay i Nunavut i nordöstra Kanada. Staden ligger på en ö som saknar vägar och skolor på högre nivå än lågstadiet. Senare flyttade Tanya till universitetsstaden Halifax för att studera konst. Det var en enorm kulturchock för henne. Hon längtade hela tiden hem till Nunavut.
Men en dag fick hon ett paket av sin mor på posten.Det var en C-kassett med uråldrig strupsång med inuitkvinnor. Sången baserar sig på ut- och inandning i ett snabbt tempo, ljud som kan låta som djur i strupen.
Tanya Tagaq hade inte hört det här sättet att sjunga förr. Inuiternas strupsång var under hennes uppväxt ännu förbjuden av kyrkan. Den betraktades som farligt förförande. Hon började öva sig i strupsång i duschen och sången kändes så bekant, som om hon hört den miljoner gånger tidigare.
Tanya Tagaq är i dag en av världsmusikens mest originella profiler. I fjol fick hon Polarispriset, en utmärkelse för artister med stor konstnärlig integritet.Hon har givit ut fyra skivor, varit på världsturné med den isländska sångaren Björk och sjunger tillsammans med Kronoskvartetten, Amerikas mest kända stråkkvartett med gränsöverskridande musik som specialitet.
Tanya Tagaqs karriär kom i gång av en slump, för egentligen var det bildkonstnär hon skulle bli. Men under en nattlig fest runt brasan berättade hon spontant att hon kan sjunga strupsång.
Följande dag fick hon äntra scenen som ersättare åt en utebliven artist. Vänner till Björk satt i publiken och filmade henne och två månader senare fick hon en förfrågan om hon ville åka med på världsturné med Björk. Sedan dess har hon haft musiken som yrke.
Tanya Tagaq kan inte läsa noter. Hennes konserter bygger alla på improvisation, de är explosiva helheter där den uråldriga strupsången är stommen och byggs på med ljudeffekter, violin och trummor.
När Kronoskvartettens grundare David Harrington tog kontakt och ville ha ett samarbete med henne var det två olika världar som möttes. Noternas strukturerade värld och den utlevande fria strupsången.
Resultatet blev ett verk med temat Nunavut, de arktiska färgerna som går från vinterns svarta till sommarens och höstens röda. Stråkarna och sången rör sig tillsammans och resultatet är en arktisk gobeläng.
Lyssna på Tanya Tagaq i Dokumenterat, Radio Vega den 20.9 kl.9.03 och 23.9 kl.11.03. Redaktör: Gungerd Wikholm. Ljudarbete: Joakim Kosk.
Den kända svenska låtskrivaren och musikproducenten Thomas G:son intervjuades i samband med musikkonferensen Musik och Talang, som arrangerades i Vasa 18-19.9.2015.
Här kan du ta del av intervjun, där G:son berättar om låtskrivandet och karriären och hur det kom sig att det blev Loreen som sjöng G:sons hittills största hit Euphoria. Thomas G:son intervjuades av musikredaktör Kjell Ekholm.
Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Den här veckan erbjuds ni ett extra saftigt paket. Varsågoda!
Den starka kraften i holländska duon The Common Linnets heter Ilse DeLange och enligt henne är tanken att The Common Linnets skall vara en plattform för holländska artister som vill göra country, Americana, bluegrass eller annan dylik musik och att medlemmarna därför kommer att variera. The Common Linnets fick sitt genombrott i och med Eurovisionen 2014 där de placerade sig på en andra plats med låten Calm After the Storm. Common linnet är det engelska namnet på fågeln
hämpling som hör till finkarna. The Common Linnets kommer från de östra delarna av Nederländerna och folk därifrån kallas ofta för heikneuters, d.v.s. hämplingar.
Runaway är Grankulla-artisten Joey Edströms nya singel som just nu ligger högt på Vegalistan. Tyvärr har det ännu inte kommit någon video till den, men förutom Radio Vega kan man även höra den på bl.a. Spotify.
R. City är en amerikansk duo som gärna blandar hip hop med pop, R&B, calypso och reggae. Under de drygt 10 år de funnits har de ändå gjort sig mest kända för att skriva och producera hitlåtar för artister som Sean Kingston, Miley Cyrus, Nicki Minaj och Rihanna. Locked Away är ett samarbete med Adam Levine, d.v.s. sångaren i Maroon 5. Melodin här är lånad från Captain & Tennille-hitten Do That To Me One More Time.
Det är redan 10 år sedan Carrie Underwood slog igenom när hon vann American Idol-tävlingen. Sedan dess har hon blivit en av USA:s mest populära countryartister. Musiktidskriften Billboard har t.o.m. utropat henne till countryns regerande drottning. Men Carrie Underwood har även haft stora framgångar utanför countryvärlden och tidskriften Time har henne med på sin lista över de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Smoke Break är Carrie Underwoods senaste singel och den blev snabbt en stor hit när den kom i slutet av augusti. Det var många som kunde känna igen sig i låten som handlar om hur alla tungt arbetande människor behöver en avkopplande och välförtjänt paus emellanåt.
Det har redan gått 30 år sedan norska A-ha fick en internationell popklassiker med Take On Me. Därefter följde hittar som The Sun Always Shines On TV, Hunting High And Low, The Living Daylights, Stay On These Roads och Summer Moved On. 2010 meddelade bandet att de hade splittrats, men tidigare i år kom beskedet att de tre medlemmarna i A-ha bestämt sig för att återförenas för två år då de bl.a. åker ut på en världsturné. Men före det gav de nyligen ut nya skivan Cast In Steel. På den finns singeln Under The Makeup som går i gammal god A-ha-stil och som redan hunnit bli en topp-10-hit i Storbritannien.
Siri Widestam från Borgå placerade sig högt på Vegalistan med Hitta mitt land – en låt som är maffigare än den trubadurstil som hittills mest gällt för henne. Här är det mer litet Roger Pontare-aktigt över såväl låt som video. Texten är också aktuell (om än omedvetet) med tanke på flyktingströmmarna just nu.
Kikki Danielsson förknippas kanske oftast med schlager och dansbandsmusik, men hennes hjärta har alltid klappat varmt även för countrymusiken. Dessutom kan hon spela dragspel, men det hörs tyvärr inte i nya låten Not About Me Anymore. Däremot hörs här countryinfluenserna desto mer.
Småningom börjar väl Hasse Andersson bli känd även utan tillägget "Kvinnaböske". Året var 1982 då Hasse Andersson & Kvinnaböske band slog igenom med den svenska låtklassikern Änglahund. Men han har även haft framgångar med låtar som Höstens sista blomma, Marknadsvarité, En rynkig gammal fru och Dans på Vejby ängar. God morgon finns på Hasse Andersson & Kvinnaböske bands färska skiva Guld och gröna skogar. Skivan kom etta på svenska albumlistan.
En australiensisk popattack. En kommande världsstjärna från Lahtis. Lite England, lite Sverige. Veckans nya låtar på vår spellista kickar energiskt åt alla håll.
Troye Sivan fortsätter att charma världen från sin hemmabas i Perth, Australien. WILD är både namnet på nya singeln och hans nya EP, som följs av en videoserie om två killar som går från vänskap till kärleksrelation.
En annan nykomlingarna är Jeremy Folderol med Little Sister. Egentligen är det frågan om 19-årige Jere Saharinen från Lahtis. Som vi tidigare berättat är han som bäst på väg till Sverige för att förhoppningsvis få igång karriären med en smäll.
Mycket gnistor slår det också om samarbetet mellan Zara Larsson och MNEK. Larsson har du kunnat höra i flera omgångar på X3M, senaste Lush Life snurrar flitigt som bäst.
Det har aldrig varit någon hemlighet att Zara Larsson skulle bli en stor artist. Tittar vi långt in i backspegeln så hittar vi en seger i tv-tävlingen Talang år 2008. Då var hon tio år.
Nu har Larsson skapat en minst sagt spännande duo med brittiska MNEK. Han heter till vardags Uzo Emenike och har hunnit gästa på en lång rad radiosinglar.
Vi kör lite namedropping, okej?
-
Ready for Your Love med Gorgon City.
-
White Noise med Disclosure.
-
Baby med Rudimental.
Han var också en av de kommande storheterna på BBC:s lista över de viktigaste artisterna år 2014 (samma lista som Years & Years toppade för i år).
Kolla gärna in de andra nykomlingarna för veckan:
Venior - Sugar Rush
Redrama - Weekend On Repeat
Kygo ft. Ella Henderson - Here For You
Selena Gomez - Same Old Love
Cherrie - Tabanja
Behövs det en manlig artist för att ge Taylor Swift den respekt hon förtjänar?
Taylor Swifts album 1989 var ett av fjolårets mest hyllade. Hennes perfekta pop, men också att hon tog fighten mot Spotify genom att plocka bort sina låtar ur tjänsten, gjorde att hon fick en hel del uppmärksamhet.
Ibland fick jag känslan av att offentligheten var förvånad över att en popartist kunde vara så engagerad.
Vad är det att vara förvånad över?
Med sitt album 1989 bröt Taylor Swift med den countrypop som hon förknippats med. Hon visade sig vara en utmärkt låtskrivare och blev en världsstjärna.
Vad innebär det då en alt-country profil som Ryan Adams gör om och ger ut hennes popalbum?
Knappast att han tänker som slovenska gruppen Laibach gör, då de gör anspråk på att med sina coverversioner ge den riktiga tolkningen av låten som covereras.
Men Adams 1989 innebär åtminstone att de musikdiggare som inte ens med tång tar tag i musik som figurerar på topplistor, nu tryggt kan lyssna på Swifts läckra låtar utan att tappa sitt diggaransikte.
Ett tecken på att en låt är bra brukar sägas vara att man kan stöpa om den i olika former och att den fortfarande fungerar. Adams lager av 80-tals radiorock, hårdrock och country befinner sig egentligen inte så långt från den musik Swift skriver.
Swift är heller inte så långt från Adams skulle jag vilja säga, bägge har något att göra med country. Adams som ofta gör covers brukar ändå kunna konsten att få låtar att låta som sina egna.
Merle Haggard, en av de största countryartister som ännu lever, klagade nyligen på moderna låtar och konstaterade att man inte ens kan vissla till dem.
Adams versioner är ofta mera avskalade, melankoliska och organiska än Swifts elektroniska och energiska pop – men vissla kan man här och det står klart att Swift är en låtskrivare som är sitt countyarv trogen i och med att melodierna är så klockrena.
Det är spännande att jämföra Adams vemodiga och småsläpiga sjungande av hiten ”Shake it off”: ”I stay out too late, got nothing in my brain, that´s what people say” med vad det uttrycker då Swift sjunger samma ord.
Man kan anta att Swift har en hel del erfarenheter av att ifrågasättas som konstnär och också intellektuellt, förminskas på grund av kön helt enkelt, medan Adams förmodligen har kunnat traska igenom sin karriär rätt odissad.
Men det skälver plötsligt till i Adams frasering av ordet "shake" och man kan ana en ilska i honom, en uppmärksamhet mot vad låten egentligen handlar om , en angelägenhet om vad Swift uttrycker i den.
I Ryan Adams grepp blir hatet synligt på ett nytt sätt och visst kan man säga att det synliggörs då han, om än tillfälligt, tar det på sig.
Hatets obegriplighet lyser ändå lika klart som en motellskylt i neon på vägen mot Nashville.
Så blir musiken djupare då den görs som alternativ rock eller country?
Nej, men vi lever i en tradition där vi i viss mån förlorat hörseln då det gäller djup och meningsbärande popmusik.
Haters gonna hate sjungs det alltså, men Swift skakar av sig hatet i texten och att Adams gör om ett helt album av Swift är ett tecken på djup respekt, trots att den cyniske kanske skulle kalla det för ett jippo.
Kanske inser en hel del musiknördande män i och med det här att Swift är en artist med nivåer som de missat?
Men här vill jag nu inte dra alla över en och samma kam – visst har 1989 fått de goda recensionerna jag nämnde i början av texten. Jag vill mest peka på ett drag i musikdiggarkulturen.
Musikaliskt landar 1989 ganska nära Adams senaste, självbetitlade album – ett album vars ekande gitarrer och light-mörker är utmärkt sällskap på motorvägar, i öppna landskap och på bensinstationers caféer eller parkeringsplatser..
För den som vill pussas i bil eller studentrum skulle jag däremot rekommendera 1989. 1989 är nämligen ett väldigt romantiskt album men funkar säkert också på landsvägen.
Albumet är till stora delar en fullträff och själv njuter jag mest av lugnet, sorgen och skönheten i "Blank Space".
Det fina med det är att det dessutom påminner om både Adams och Swifts personliga genialiteter.
Det sorgliga är att det förmodligen i vissa läger krävs en Ryan Adams för att Taylor Swift skall tas på ett visst allvar.
Nu finns hur som helst två 1989. Det ena kan man dansa till på natten, det andra softa till nästa morgon.
Jägarmarschen blev en succé och spelades år 1918 till och med oftare än "Vårt land". Men den fanns också en tid på Rundradions svarta lista över förbjuden musik.
Politiken som sådan har aldrig intresserat mig. Jag har försökt bidra på annat sätt, sade Jean Sibelius 1935. Ändå tog han politisk ställning genom att komponera Jägarmarschen.
Året var 1917 och det var spända tider i Finland. Vita skyddskårer och röda gard beväpnades på olika håll i landet.
Tanken med marschen var att muntra upp humöret hos de finländska jägarna som då genomgick sin militärutbildning i Tyskland. Texten skrevs av Heikki Nurmio och Sibelius komponerade musiken i ”hög fosterländsk stämning”. Sin officiella premiär fick Jägarmarschen på en akademisk fest i Helsingfors den 19 januari 1918.
Läget förändrades snabbt. En vecka senare började inbördeskriget. Trakterna kring Träskända och Sibelius hem Ainola kom att kontrolleras av de röda. Jean Sibelius beordrades i husarrest.
pöbelväldet växer som en lavin
I sin dagbok skrev Sibelius den 2 februari 1918: Mord på mord! Icke allenast de som deltaga i striderna utan öfverhufvudtaget alla bildade äro osäkra. Och pöbelväldet växer som en lavin. Därhän alltså. Min tur kommer nog snart då ju jag som Jägarmarschens autor är en persona ingrata.
Brodern Christian Sibelius var överläkare för Lappvikens mentalsjukhus och övertalade Janne att flytta till Helsingfors. I början av mars inkvarterades familjen Sibelius i Lappviken. Men också där sökte röda gardet efter vapen utan att hitta någonting annat än ”en som inte var klok i huvudet”. Soldaten hade sett den cigarrökande Jean Sibelius fördjupad i sina noter.
Mannerheims trupper besegrade de röda efter blodiga strider och i mitten av april 1918 dirigerade Sibelius Jägarmarschen på en konsert som hyllade det tyska befälet. Sibelius blev en ännu större nationalhjälte i segrarnas ögon och marschen spelades under de kommande åren till och med oftare än nationalsången ”Vårt land”. Men den sågs också som alltför vit i de rödas ögon och en tid fanns den på Rundradions svarta lista över förbjuden musik.
Jägarmarschen är idag Försvarsmaktens honnörsmarsch, och den spelas varje år som första musikstycke vid presidentens självständighetsmottagning på slottet.
Här är den – Svenska Yles pop/rockfrågesport!
Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?
Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.
Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.
Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!
((vis:979164))
Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför presenterar jag med lagom ojämna mellanrum tips på nya schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer ånyo en handfull sådana låtar.
Popmelodiernas mästare är tillbaka! Somliga väntar på julen, andra på att Jeff Lynne skall ge ut nytt material. Julvännerna behöver bara vänta ett år på nästa högtid, men Jeff Lynne-fansen har nu fått vänta hela 15 år på att han äntligen skulle ge ut nytt material som Electric Light Orchestra. Eller Jeff Lynne's ELO som han nu kallar bandet. Eller rättare sagt duon, för förutom Jeff Lynne är endast keyboardisten Richard Tandy med från tidigare kända ELO-sammansättningar.
When I Was A Boy gavs ut i förrgår och är första smakprovet från kommande plattan Alone In The Universe som kommer i mitten av november. Det blir förmodligen min julklapp åt mig själv i år. En litet tidigare sådan. Men har man väntat i 15 år må det vara förståeligt.
Dan Auerbach är mest känd som sångare och gitarrist i The Black Keys. Vid sidan av det startade han i våras sidoprojektet The Arcs och nyligen kom debutskivan Yours, Dreamily, som fått väldigt fina recensioner. Själv har jag enbart hört singlarna varav Put A Flower In Your Pocket är den tredje och senaste. Men jag gillar dem alla skarpt – i synnerhet denna.
The Arcs har sköna psykedeliska influenser, men med en modern touch som gör att allt känns som en skönt gungande eftermiddag utan desto vidare brådska någonstans.
Oj! Det här var spännande! En härlig fusion av jazz, soul och pop. Otroligt inspirerande stuff från denna Melbournegrupp. Här händer hela tiden saker med diverse tempoväxlingar, men utan att det blir oroligt eller rörigt – bara roligt och uppfriskande. Hiatus Kaiyote är nu aktuella med deras andra platta och på deras officiella webbsidor (hiatuskaiyote.com) finns en tävling där vem som helst kan göra en video till en av deras låtar. Vinnaren belönas med fina priser och videon kommer att stå som bas för deras följande musikvideo. Det ni!
Det här är alltså helt suveränt. "Mä olen käki, mutta näytän ihan pöllöltä." Såväl låten som videon är fullständigt fängslande. Drömsk på gränsen till det skrämmande. Om David Lynch kunde finska skulle han digga detta. Draama-Helmi beskriver själv sin musik som "otydlig rap". Eller varför inte rap som någon försöker framföra efter ett par lugnande piller för mycket.
Det är hypnotiskt och spännande och jag sugs med i det hela tills jag inte längre är säker på var jag egentligen befinner mig. Bäst att koka litet kaffe åt sig, sätta sig på balkongen och kontemplera existensen som fenomen en stund. Låten finns ej i Spotify. Därför saknas den från listan där.
Destroyer är namnet på en berömd Kiss-platta. Men när kanadensaren Dan Bejar skulle hitta på ett namn åt sitt band kände han inte till att den skivan ens existerade. Han tyckte bara att Destroyer var ett coolt namn för ett rockband. Men här handlar det inte om hårdrock – snarare då snygg pop som litet för tankarna till David Bowies soulperiod blandat med The Waterboys och varför inte en gnutta Morrissey. Gillar du den kombinationen gillar du även detta. Skönt svalt svängande låt som gärna kunde få fortsätta en halvtimme till eller så.
Efter 20 veckor på Danslistan toppar Lasse Stefanz med söta sången Jag skulle ge vad som helst, en låt med Änglahund-tema. Bandet och låten har varit jurygruppens favorit hela vägen och nu vaknade också webbröstarna. Lasse Stefanz kallar sig Nordens största dansband och där är de kanske inte så långt ifrån sanningen.
Lasse Stefanz bildades av bröderna Sigfridsson i Kristianstad 1967 och 50-års jubiléet närmar sig. För en 50-åring är speltakten beundransvärd. Också under denna höstliga "lågsäsong" har Lasse Stefanz mellan sex och åtta spelningar inbokade varje månad. Dansmarknaden är hela Norden.
Karismatiske sångaren Olle Jönsson anslöts till bandet som trummis redan från starten och tog över sången när Sigfridssons gick egna vägar. Jönsson är definitivt bandets frontfigur.
En viktig kugge i bandet är också gitarristen Christer Ericsson, som skrivit många av succélåtarna under decennierna som gått.
Anders Pettersson spelar keyboards och dragspel och Gunnar Nilsson tog över trummorna efter Jönssons handledsoperation för några år sedan.
Det här är konstellationen och danspubliken bara fortsätter att gilla Lasse Stefanz.
Vinnarlåten på Danslistan är hämtad från fjolårsalbumet Honky Tonk Rebels. Sedan dess har bandet släppt en ny skiva, Whiskey Barrel, där duetten Leva tills jag dör med Mikael Wiehe finns med. En låt som Danslistans lyssnare redan väntar på som utmanare.
Österbottniska bandet Carisma släpper sitt första fullängdsalbum i oktober. Första singeln Bara vi två utmanar på Danslistan. En låt skriven av svenska låtskrivarna Henrik Sethsson och Thomas Berglund.
Carisma bildades av kända österbottniska musikprofiler år 2011, Tomas Fant, Mats Ekblom, Jan Enqvist och Peter Hatt. Senaste tillskottet är Anton Plogman på gitarr och saxofon.
Carisma släppte en singel med två låtar och Vänd inte om gjorde stor succé på Danslistan. Med den fick Carisma en plats i Guldklassen efter ett helt år på listan.
Carisma har nu samarbetat med Thomas Enroth på Termmusik och Tom Käldström på Krs Musik och debutskivan släpps inom några veckor.
Häng med i röstningen på
Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.
Den finlandssvenska musiken lever och mår bra, kanske bättre än någonsin tidigare. Det kan man konstatera om man lyssnar på Vegatoppen och det kunde man också notera på årets Musik och Talang i Vasa.
Det var femte året som kongressen för musikutövare i hela svenskfinland arrangerades och de flesta som nu finns på Vegatoppen var också på plats. Det blev dessutom rekordantal deltagare. Över 350 musikutövare hade samlats för att delta i workshops, debatter, infotillfällen och en massa konserter.
- Jag hade faktiskt inte en aning vad det var fråga om utan jag trodde egentligen att det var en talangjakt, konstaterade Siri Widestam samtidigt som Joey Edström var nöjd över att videon till låten Runaway nu har blivit färdig.
Mer om Joey Edström kan du höra i Fonden på Radio Vega på lördag 26/9 kl 7.03
En av arrangörerna är Martin Enroth som är verksamhetsledare på musikorganisationen D.U.N.K. och han gick omkring med en kopp kaffe i handen och småmyste för sig själv då han snappade upp positiva kommentarer från deltagarna.
-Där var en ung flicka, Kitty, från Helsingfors som var med första gången och hon uppträdde på Doo-Bop-klubben. Hon kom efteråt och sade åt mig att det här var en av de bästa veckosluten i hennes liv.
Sånt känns bra, konstaterar Enroth som hoppas på fortsättning också i nästa år.
Men Kitty hade också lycktas fånga Andreas Carlssons uppmärksamhet. I sin presentation om branschen idag så nämnde han titt och tätt Kitty som exempel.
Och speciellt skivbranschen är snårig och svår i dagens läge. Det kunde förutom Carlsson också de andra kända dragplåstren, Thomas G:son som skrev Euphoria, samt ESC-vinnaren Loreen konstatera.
Inkomsterna för de flesta låtskrivare har minskat och de flesta hoppas att det skall dyka upp något annat än Spotify och YouTube som skulle fördela pengarna rättvisare.
Det blev inga större förändringar på Vegatoppen den här veckan. Siri lyckades hålla sig kvar med ett nödrop och Jannike tog tillbaka den andra och tredje plats som hon hade tidigare. Joey Edström ser också ut att ha en trogen publik som vill ha honom kvar på listan.
En av utmanarna är Petra Marklund som lade allsångsjobbet på hyllan och nu har hon kommit ut med andra låten från ett kommande studioalbum. Joakim Berg från KENT är en av låtskrivarna.
Mer om Musik och Talang kan du höra i Fonden på Radio Vega på måndag kl 18.03.
Du kan rösta på Vegatoppen fram till kl 10 på onsdagen.
Kolla Vegatoppens sammandrag på Arenan
Bryan Ferry är en gudabenådad låtskrivare. Men man glömmer lätt bort att han även är en sällsynt begåvad tolkare av andras låtar. Riktigt namn: Bryan FerryFakta om Bryan Ferry:
Född: 26.09.1945 i Washington, Tyne and Wear, England
Aktuell med: fyller 70 år
Yrke: sångare, låtskrivare, musiker, artist
Band: Roxy Music
För att fira Bryan Ferrys 70-års dag 26:e september kommer här en lista med fem av hans bästa covers. De mest uppenbara coverlåtarna som Smoke Gets In Your Eyes, Jealous Guy och A Hard Rain's A-Gonna Fallär ändå inte med, utan vi har istället valt att lyfta fram några andra mycket fina versioner som även de är väl värda att spisas.
För att ytterligare hylla Bryan Ferry och samtidigt fortsätta ta fasta på coverversioner har vi sedan letat fram fem av de bästa tolkningarna av Roxy Music- och Bryan Ferry-låtar. Även här har vi valt att inte ta med de mest kända som Love Is The Drug med Grace Jones eller bandet The Venus In Furs från filmen Velvet Goldmine.
Den som orkar hänga med ända till slutet av listan får sedan en litet annorlunda bonusversion som present. Och den är nog en liten överraskning för de flesta.
Ferry gjorde det nog med hedern i behåll även om det på långt håll märktes att han var rätt nervös att sjunga sin idols låtar bara några meter ifrån honom... Under årens lopp har Bryan Ferry sjungit in ett flertal olika Dylan-covers på skiva och år 2007 gav han ut albumet Dylanesque som enbart innehåller tolkningar av Bob Dylan-låtar. En av höjdpunkterna på den är Simple Twist Of Fate.
På så gott som varje Bryan Ferry-soloskiva finns det minst en coverlåt. Men han har även gett ut några renodlade coverplattor.
En av dem är As Time Goes By (1999).I'm In The Mood For Love gavs ursprungligen ut redan år 1935. Den sjöngs då av Frances Langford och var med i den populära musikalfilmen Every Night At Eight.
Bryan Ferry tolkar den precis så stiligt man kan vänta sig av honom.
I Put A Spell On You är naturligtvis mest känd i originalversionen med Screamin' Jay Hawkins från år 1956. Men om den versionen är mer skrämmande, så lyckas Bryan Ferry göra sin tolkning mer hypnotiskt sensuellt ödesmättad.
Den är inte lika uttalat ruggig som den med Screamin' Jay Hawkins, utan den här är skrämmande på ett mer dämpat vis. Ungefär som vissa gator vid vissa tidpunkter i de latinska kvarteren i New Orleans – man ser inte spökena, men kan känner att de är där. Och de iakttar dig leende medan du sakta dansar fram längs den mörka gatan...
The 'In' Crowd sjöngs ursprungligen in av Dobie Gray år 1964 i en schysst glatt Motown-inspirerad version.
Bryan Ferry gör den mer aggressiv och har bytt ut många av originalets blåsinstrument mot elgitarrer. Tankarna går här närmast till tidiga Roxy Music-hittar som Virginia Plain och Do The Strand. Men så gav Bryan Ferry ut The 'In' Crowd år 1974 d.v.s. bara ett par år efter Roxy-singlarna. Ferry får The 'In' Crowd att låta som om han själv hade skrivit den och det är ju det som är tanken med att göra goda covers – att sätta sin egen prägel på dem.
I november ifjol gav Bryan Ferry ut sin senaste och utmärkta soloskiva Avonmore. På den finns denna otroligt stiliga tolkning av Robert Palmer-klassikern Johnny And Mary. Frågan är nästan vilkendera version som är bättre.
Det här är ett samarbete med den norska DJ:n och skivproducenten Todd Terje och den finns även på hans debuplatta It's Album Time som kom ifjol. Tack och lov inkluderades den sedan även på Bryan Ferrys skiva. Annars hade denna snygga cover riskerat att falla i skymundan.
Efter att ha låtit Bryan Ferry ge sin musikaliska syn på andra artisters låtar är det inte mer än rätt att låta även andra musiker tolka Ferry och Roxy Music.
Kanadensiskan Melissa Auf der Maur blev mer känd för allmänheten i mitten av 1990-talet när hon var basist i Courtney Loves band Hole. Melissa Auf der Maur var bl.a. med på Holes kanske mest kända skiva Celebrity Skin.
Efter det var hon ett kort tag med i The Smashing Pumpkins, men kring millennieskiftet valde hon att satsa på en solokarriär och är idag en av de mest hyllade kvinnliga musikerna inom den alternativa rocken.
Vid sidan om musiken är Auf der Maur även en uppskattad fotograf och skådespelare. Hennes version av Roxy Music-klassikern Love Is The Drug kom år 2000 på välgörenhetsskivan Shanti Project Collection, Vol. 2 för AIDS-drabbade personer i San Francisco.
Scissor Sisters lyckas här göra Do The Strand i en ännu mer dansant version än originalet. Dessutom luktar det precis passligt mycket futuristiskt Giorgio Moroder-1980-tal över denna cover som kom år 2009 på välgörenhetsskivan War Child Presents Heroes.
Tanken med skivan var att en musikens legend skulle välja ut både en egen gammal låt samt vilken artist från den följande generationen som skulle få tolka den på ett mer modernt vis. Med andra ord var det Bryan Ferry och Roxy Music själva som ville att Scissor Sisters skulle versionera Do The Strand.
Amerikanska bandet Melvins är kanske inte så värst kända för den breda massan, men de var en stark influens för band som Nirvana och Soundgarden och grungemusiken överlag.
Men Melvins har även influerat andra band som Tool, Sunn O))) och Mastodon. Det handlar således om rätt tung musik med attityd. Ofta kryddad med smått bisarr humor. En härlig blandning av allt detta hittar man i Melvins version av In Every Dream Home A Heartache.
Gästartist här är punklegenden Jello Biafra (f.d. Dead Kennedys) på sång. Låten finns på Melvins-plattan Everybody Loves Sausages (2013) som enbart består av coverlåtar.
Jazzlegenden "Little" Jimmy Scott står för den enda Bryan Ferry-covern här. 1998 gav denne numera hädangångne stilfulle sångare ut coverplattan Holding Back The Years där han på sitt oefterhärmligt känslosamma vis tolkar låtar man kanske inte i första hand skulle tänka på som jazzlåtar.
Men Jimmy Scott visar här att Slave To Love innerst inne är ett smärtsamt skönt jazznummer.
Sea Breezes är en låt som ursprungligen kom på Roxy Musics debutplatta år 1972 och som tyvärr är litet bortglömd. Men år 1987 gjorde Siouxsie & The Banshees en version som låter som om de själva hade skrivit den.
De ger Sea Breezes helt nytt liv som det både skummar och stormar om. Den hade gärna fått fortsätta växa förbi sina drygt fyra minuter. Den här versionen finns på skivan Through The Looking Glass där Siouxsie & The Banshees enbart tolkar andra artisters låtar.
Två killar från Kronoby bestämde sig för att klippa ihop en Slipknotvideo med den finländska låten Dirlanda. Åtta år senare har videon närmare fem miljoner visningar med kommentarer som ”fortfarande en av de bästa videorna på Youtube".
Killarna heter Kim Filppula och Fredric Nynäs, båda är 24 år och studerar i Vasa. Fredric ska bli klasslärare och Kim studerar ekonomi på Hanken. Idén till videon fick de när de gick igenom Kims pappas dator.
- Vi kollade vad pappa hade för musik på datorn och hittade en skiva av Jean S. I samma veva såg jag på musikkanalen MTV och tyckte att låten Dirlanda passade ihop med alla musikvideor som spelades, säger Kim.
Arbetsfördelningen var mycket enkel. Kim gjorde allt kreativt arbete och Fredrics uppgift var att ladda upp videon på sitt nyöppnade konto på Youtube.
- De tog tre timmar att klippa videon och fem timmar att ladda upp den. Internet var inte så snabbt då, säger Fredric.
Slipknot – Dirlanda som videon heter var ingen omedelbar succé. Det tog sin tid innan den hittade sin publik. Men när den väl gjorde det var videon en tid den mest sedda videon med Slipknot. På gott och ont.
- Jag har fått mordhot per e-post. Jag tror inte att de menade allvar och vi skrev att allt var på skoj. Men vissa tar tydligen livet på för stort allvar, säger Fredric.
Att det är just Kim och Fredric som står bakom videon är inget de själva brukar ta upp. Men visst händer det att videon kommer på tal.
- I militären var det en beväring som frågade om vi sett Slipknotvideon. Han var en stor fan och ville slå den som gjort videon, säger Fredric.
Dessutom fungerar videon som en samtalsöppnare på förfester. Den kommer på tal och sen rusar alla till närmaste dator för att se den. Men videon börjar ha några år på nacken och låten Dirlanda är ännu äldre. Känner folk fortfarande igen den?
- Du ska nog skämmas om du inte känner till den. Men det är tudelat. Vissa kommer ihåg den, andra inte, säger Kim.
Med fem miljoner visningar, troligen rekord i antal visningar i Svenskfinland, kunde man tro att det finns eller har funnits en tanke att försöka återupprepa succén och möjligtvis förtjäna pengar på reklam.
- Nej, vi stannade när vi var på topp. Och så äger vi varken rättigheterna till låten eller videon, säger Fredric.
- Vi förblir ett one-hit-wonder, säger Kim.
Anki Lindquists egenart som sångerska, hennes känslosamma tolkningar och personliga stämma i kombination med hennes repertoar, som var oberoende av trender gjorde henne till en av vårt lands främsta solister.
Agneta Elisabeth ”Anki” Lindquist föddes i Helsingfors den 27 september 1945 och tog sina första steg på sångarkarriären i Finlands Rundradios program Tant Veras önskevisa. Tant Vera var Ankis barnträdgårdslärarinna och hon märkte tidigt att Anki var bra på att sjunga.
I slutet av 1950-talet när Anki var 15 år fick hon chansen att hoppa in som överraskningsgäst när Nalle Lindströms orkester spelade på Rigårdsnäs sommarfest i Porkala i Kyrkslätt, där familjen Lindquist hade sitt sommarställe. Hon gjorde succé och det blev upptakten till en karriär som varade i över 40 år.
1961, när Anki var 16 år, deltog hon i en sångtävling som kunde ses i Tesvisios program Nuorten tanssihetki. Hon vann andra pris med låten St. Louis Blues. En annan Anki, Ann-Christine Nyström, som senare blev populär artist, vann med en halv poängs marginal.
Andra priset var en inspelning med The Savages, där bland andra Martin Brushane (trumpet) och Ole Halén (gitarr) medverkade. 1962 släpptes singeln Neiti yksinäinen med Olkoon niin på B-sidan. Den blev ingen framgång och Anki kände sig obekväm med ståltrådsmusiken. Hennes intresse var folk och 1964 bildades trion Anki, Bosse och Robert, som samma år debuterade på skiva.
Parallellt med trion gjorde Anki också soloskivor. Teinitytön blues (1963), Ne kesäyöt (1965) och Sunny (1966) med flera bäddade för en popularitet som ledde till att Anki valdes till Finlands populäraste kvinnliga artist åren 1966 och 1967. Under de här åren var hon också med i sommarturnéerna Danny-show, som på sin tid var de största popevenemangen i Finland. Som en absolut höjdpunkt i sin karriär såg Anki själv sin medverkan i BBC-programmet Ready Steady Go.
Hippiemusicalen Hair tog världen med storm 1968 och ett år senare sattes den upp på Svenska Teatern. Anki hade under sommaren åkt runt i Europa för att se olika föreställningar av Hair tillsammans med Heikki ”Hector” Harma, som då ännu var helt okänd som artist. Anki var självskriven i huvudrollen som Sheila och det blev givetvis succé.
Mitt under en pågående föreställning nåddes Anki av sorgebudet att hennes far hade dött. Anki samlade sig och slutförde föreställningen. Därefter kom tårarna.
När Hair-produktionen tog slut efter ett femtiotal föreställningar var det några i gänget som trivdes bra tillsammans, vilket ledde till att gruppen Cumulus med Anki, Hector, Cay Karlsson och Sakari Lehtinen bildades. Cumulus blev mycket populär tack vare deras stämsång och mångsidiga repertoar och hade engagemang runtom i världen. Deras version av Höstvisa är fortfarande ett paradnummer i den svenska visskatten.
Anki var till utbildningen fotograf, dimitterad från Konstindustriella högskolan 1969. Under hela sin sångarkarriär arbetade hon också som redaktör vid Svenska Yle, först som frilansare och från 1980 som fast anställd på Yles Svenska TV-underhållning. Vid sidan om redaktörsjobbet tonsatte hon en hel del sånger till texter av sin mor Marita Lindquist.
Under hela sin karriär brottades Anki med dåligt självförtroende. Därför satsade hon aldrig helhjärtat på en solokarriär utan kände att hon stod i bekvämare skor när hon uppträdde i grupp. Hon var en fredens och frihetens kvinna i likhet med sin roll i Hair och t.ex. invasionen av Prag 1968 fick henne att ställa sig på barrikaderna.
Världsmusik och folk var hennes genrer och på sin repertoar hade hon sånger på femton olika språk. Hon har själv sagt: De flesta sånger som jag sjunger har en folklig prägel, alltså inga schlagermelodier, och de är inte tänkta som shownummer. De kräver ingen glans och glamour. De folkliga sångerna är enkla och anspråkslösa och detsamma krävs av den som framför dem.
Anki trivdes bäst i öppna landskap. En fast punkt i hennes tillvaro var hemmet i Porkala. En annan var stugan i Muonio, där Anki avled den 15 november 2007.
Läs också: Anki Lindquist och Cumulus
Benny Törnroos, vän och kollega
Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Den här veckan är mångsidighet nyckelordet. Mycket nöje!
Cheyenne är andra singeln från mångmiljonsäljande artisten Jason Derulos fjärde platta Everything Is 4 som gavs ut i juni. Everything Is 4 kom på en nionde plats på den finländska albumlistan. Som av en slump är det även just nio personer som ackrediterats för att ha varit med och skrivit Cheyenne. Låten har toppat singellistan i Israel.
Senaste singeln med Bo Kaspers Orkester för tankarna litet till Procol Harum och det är ju inte illa alls. Håll ut är en duett med sångerskan Christel Alsos. Hennes namn må vara aningen obekant hos oss, men i hennes hemland Norge är hon desto mera känd.
På sin Facebook-sida skriver Bo Kaspers att Håll ut är en hyllning till alla som orkar hålla i hop trots allt vardagsnötande. "Till tron på den livslånga vänskapen", som de skriver.
Hanoi Rocks-legenden Michael Monroe vill i sin senaste singel Old King's Road litet hylla punken, vilket kanske är ett litet steg bort från den glamrock vi blivit vana vid att förknippa med honom. Men denna glampunk fungerar också mycket bra och visar att Mike Monroe idag tycks ha mer energi och attityd än ungefär någonsin.
Nya plattan Blackout States kommer 9:e oktober. I samband med det kommer Michael Monroe & band att åka på en Europa-turné. De kommer då att lira i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Italien, Schweiz och förstås här i Finland.
Alla ni som av en slump har råkat snubbla över Jamie Lawsons "I wasn´t expecting that" har säkert fått en klump i halsen när han kommer till sista versen. Man kan ana sig hur det kommer att gå men ändå blir det nästan som en chock.
Det är nästan som i verkliga livet. Alla har vi haft nära och kära som vi vet att snart kommer att dö men det där ögonblicket då vi får budet så känns allt ändå så overkligt.
Låten har blivit en enorm hit överallt och för Lawson var det nog YouTube som blev nyckeln till framgång. Det som gör hans låt så nära och familjär är att det är en rak och enkel låt som i princip bara innehåller sång och en akustik gitarr. Den lyckas beröra en på ett sätt som få andra låtar lyckas idag. Men i pophistorien är den inte unik på något sätt.
Redan 1961 skrev Jaques Brel en låt, "Le Moribond" (Den döende mannen), som handlade om en god vän till Brel som var döende i cancer. I låten tar han farväl av sina närmaste. Det finns en ”live-version” som är 15 minuter lång och trots att mina kunskaper i franska är mycket begränsade så kommer jag ihåg att jag satt som fastklistrad i stolen första gången som jag hörde den. Den versionen är tyvärr väldigt sällsynt och finns inte att hitta ens på webben.
I den versionen blev låten ”Seasons in the sun” ingen större succe men 10 år senare dvs 1974 så hände det. Den kanadesiska sångaren och låtskrivaren Terry Jacks hade upptäckt låten och han gjorde om en del av texten så man kan inte avgöra om huvudpersonen tar farväl av sin flickvän eller sin lilla dotter.
Han gjorde också små förändringar i melodin. Jacks hade också medverkat på en del skivor med Beach Boys och han hade också föreslagit för dem att göra en version av låten. Det gjorde de också men av någon anledning tycke de att den inte var tillräckligt bra för att ge ut på skiva.
Senare gav de trots allt ut den här versionen och då förstår man varför den blev på hyllan. Det låter som om de är på väg till en begravning men först tar de en tur med surfbrädena på vågorna.
Och efter en nära väns bortgång beslöt Terry Jacks att spela in låten själv. Men låten fick ligga på hyllan i hans källare i nästan ett år. En dag då Jacks funderade på vilken låt han skulle ge som följande så råkade en ung brevbärare komma in med posten och hörde låten och blev helt tagen av den. Han kom tillbaka senare samma dag med en vän och tillsammans lyckades de övertyga Terry Jacks att ge ut låten som sålde i över 10 miljoner exemplar.
En annan av pophistoriens storsäljare var "Honey" som skrevs av Bobby Russell och det intressanta är att det var också Kingston Trio som fick första tjing på den här sentimentala balladen. Men inte heller den här gången blev det någon större succé för dem.
Däremot blev det en enorm hit då countrysångaren Bobby Goldsboro spelade in låten 1968. Texten börjar med att sångaren ser på ett träd som hans stora kärlek hade planterat en gång i tiden och på samma sätt som i Jamie Lawsons låt så kan man också förutspå det tragiska slutet.
Men i motsats till Lawson så växer arrangemanget till svulstigt och stort och en coloratursopran gör att det skär in i hjärtats djupaste kamrar då Goldsboro kommer till sista versen. Trots det hittar jag en del stämningsmässiga likheter i Lawsons låt. Men lyssna och bedöm själva.
Så som vi skrivit på Vegatoppens webbsida så slutade veckans omröstning kl 9 på onsdagen och ingen av utmanarna lyckades ta sig in den här veckan. Siri Widestam klättrade upp mot toppen igen men The Sparrows är fortfarande överlägsna ettor. Nu är vi tillbaka i normal rytmen så det finns tid fram till torsdag 8 oktober kl 10 att rösta.
Vi finlandssvenskar kan delas in i två kategorier när det kommer till bordsfester och sillfrukostar: de som älskar snapsvisor och de som - om inte hatar - så åtminstone irriteras av snapsvisor.
När Helan går stämmer de flesta i av hjärtats lust, men det finns oftast några vid bordet som helst slipper alltför många putslustiga visor till maten. Snapsvisan har blivit både en sinnebild och en nidbild för festerna i ankdammen. Men nya snapsvisor kommer till på löpande band.
Det skrivs åtminstone ett hundratal nya snapsvisor varje år bara här hos oss. Säkert många fler om man räknar med alla som åker rakt ner i skrivbordslådan.
Till årets snapsvise-FM lämnades 104 bidrag in till Finlandssvenska Rimakademin, som arrangerar de Finska Mästerskapen varje höst. På söndag (4.10) är det igen dags.
Då samlas visvänner och snapsvisesnickare för att tävla om årets FM-titel i Helsingfors.
En urvalskommittée bestående av Finlandssvenska Rimakademins ordförande Stefan Federley, professorn Ann-Mari Häggman, musikläraren och vissångaren Sara Selenius samt barnläkaren Taisto Sarkola har vaskat fram 10 finalbidrag för söndagens tävling.
De fem bästa går sedan vidare till landskampen mot Sverige som arrangeras den 14 november i Stockholm.
De tio finalister som tävlar i FM är: Kristina Bruun (Vasa), Lasse Fredriksson (Mariehamn), Lasse Halén (Vanda), Anders Hedman (Helsingfors), Tom Palmberg (Helsingfors), Gunilla Stenfors (Grankulla, 2 bidrag), Gunnevi Winberg (Pojo, Raseborg) och Bosse Österberg (Helsingfors, 2 bidrag).
Bosse Österberg hör till våra flitiga snapsvisesnickare och hans Minne, till melodi av musikallåten Memory, är en av hans stora succéer. Kanske den största.
Minne har spritt sig i hela Norden och i svenskfinland har Minne fått litet av nationalsnapsvisestatus med åren.
För att den är så bra. Och för att alla kan den.
Minne, jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne, kommer inte ihåg.
Inne, är jag ut eller inne, jag har luckor i minnet, såndär små alko-hål.
Men besinn er, man tätar med det brännvin man får, fastän minnet, och helan går.
Snapsvisan har kommit till Finland från Sverige. Arrangemangen av Världsmästerskapen alternerar mellan länderna. I år står Stockholm i tur.
Men redan före FM började ordnas i Finland åkte finländska snapsvisemakare över till Sverige och tävlade där.
Endel med stor framgång. Bland andra Henrik Huldén kammade hem segern i Sverige redan 1998 med snapsvisan Jag tar en liten nu, till melodi av Tico tico.
Jag tar en liten nu, jag tar en liten sen
om några timmar tar jag säkert en igen.
Och när det sen blir kväll, tar jag en hel butelj
så kan du vrida fram min klocka e' du snäll!
Så sent som ifjol gick segern i landskampen också till Finland. Lasse Fredriksson från Mariehamn vann med snapsvisan Köp inhemskt till melodi av Det var en lördagsafton.
Vårt jordbruk går på knäna på alla sätt och vis
som bönderna i Kina om ingen köpte ris.
Vi måste handla inhemskt
som vete, råg och raps.
Vi mäste stödja bönderna
vi måste dricka snaps!
De flesta snapsvisor som sjungs idag är skrivna under 1900-talet.
Men det är en gammal tradition att sjunga dryckesvisor. Under medeltiden kallades det rituella skålandet "minne" och minnesvisorna sjöngs bland annat på gillen och bröllop.
Det var först på 1800-talet som snapsvisesjungandet spred sig och då främst bland studenter och i nationsliv med manskörer.
Från 1920-talet har det tryckts snapsviseböcker och tack vare dem och den muntliga traditionen lever snapsvisan vidare.
Men det är ingen lätt konst att skriva en snapsvisa.
Melodin måste vara välkänd. Så att alla genast kan den. Kända barnvisor är ganska tacksamma, likaså julvisor.
- Texten måste vara rolig och folk får gärna bli underhållna av visan, säger Lasse Fredriksson, fjolårssegraren i landskampen och en av finalisterna i årets FM också.
- En snapsvisa måste vara lätt att sjunga och det betyder att betoningen av stavelserna ska sitta rätt. Nödrim kan du skippa. Sådana minns ingen. En tumregel kan vara att antalet stavelser ska överensstämma med antalet toner, säger Fredriksson.
Så vilken är världens bästa snapsvisa?
Frågar man Lasse Fredriksson är det nog Helan går.
- Ändå uppfyller den inga kriterier för en bra snapsvisa, men Helan går har konstigt nog fastnat hos alla, säger Fredriksson.
Och sen Bosse Österbergs Minne.
- Den är bara så otroligt bra. Minne har nog efter Helan går fått den största spridningen i svenskspråkiga trakter i Norden, säger Lasse Fredriksson.
Här kan du höra Lasse Fredriksson och flera kända snapsvisor! (19 min 30 sek in i programmet)
Skivan som är fylld med Jean Sibelius ”cellomusik” har sålt guld i Finland. Det här trots att Sibelius bara komponerade ett enda verk för cello: Malinconia.
Hur är det möjligt? Jo, förklaringen heter arrangemang.
Cellisten Jussi Makkonen och hans pianist Nazig Azezian har låtit arrangera om Sibelius originalmusik. På så sätt har duon kunnat bjuda publiken på hela bredden i Sibelius produktion.
De två musikerna spelar orkesterverk, pianostycken, sånger och kammarmusik av Sibelius. Och efterfrågan har varit stor. Bara i september har duon uppträtt på 12 konserter i USA.
Skivan är samtidigt den första klassiska cello-pianoskivan i Finland som någonsin har sålt guld.
Så här såg det ut i februari:
Cellisten Jussi Makkonen betraktar sig som en sagoberättare då han turnerar i skolor i Finland, Norge och USA med Jean Sibelius i bagaget. Och barnen vill lyssna, säger han.
Allt började med Makkonens första Sibeliusskiva som gavs ut år 2008. Den skickades också till många skolor i Finland. Därifrån började förfrågningar strömma in om han inte kunde komma och spela och berätta om Sibelius för eleverna.
- Jag märkte genast hur intresserade eleverna var. Det hela blev till en snöbollseffekt och efter ett par år fick projektet statsstöd och nu har över en kvarts miljon barn upplevt Sibelius musik live.
Det låter mycket men Jussi Makkonen säger att de bara har kommit halvvägs. Målet är en halv miljon barn. Efter konserter i Finland och Norge finns en turné i USA inprickad.
Jussi Makkonen är aktiv på Facebook och Youtube eftersom han vet att många tillbringar tid på sociala medier. Tillsammans med pianisten Nazig Azezian har han gjort flera videofilmer. Den senaste är inspelad i den stuga i östra Finland dit Jean Sibelius reste med sin fru Aino strax efter vigseln i Tottesund i Maxmo.
Känner han sig då som en missionär för Jean Sibelius’ musik?
- Snarare som en sagoberättare. Folk uppskattar att få veta mera om Sibelius, om hur han tänkte och kände och i vilket sammanhang musiken kom till. Det gör upplevelsen av musiken mycket djupare.
Att Jussi Makkonen kom att satsa allt på Sibelius är en slump, säger han. Också otippat, eftersom Sibelius knappt komponerade någonting för cello. Hur är det överhuvudtaget möjligt att turnera med ett Sibeliusprogram då man är cellist?
- Skulle någon för tio år sedan ha sagt att jag kommer att spela Sibelius för 100.000-tals människor så skulle jag ha skrattat högt. Men nu är det ett faktum, och det blev möjligt tack vare att musiken har arrangerats om.
Först gjordes arrangemang för cello och piano och numera också för trio. Ibland har Makkonen och Azezian med sig en sångare. Det har gjort det möjligt att bjuda publiken också på sånger och orkesterverk, men i det lilla intima formatet.
