Före detta The Ark-sångaren Ola Salo är aktuell med en ny soloskiva. Men känner han igen sina egna låtar när Janne, Fredrika och Simon spelar dem?

Ola Salo, som blev känd som sångare i The Ark, har nyligen börjat sin solokarriär och kommer att släppa sin debutskiva 20.5. I sommar kommer man att kunna se honom uppträda live på Ruisrock med ett helt nytt fyrmannaband. Hans kriterier för det nya bandet var att det skulle vara både kvinnor och män i bandet och att alla skulle spela ett stråkinstrument utöver ett traditionellt rockbandsinstrument.

Den nya skivan kommer att innehålla mycket stråkar och när Ola beskriver musiken säger han att han vill att det låter som ett ”hittigare Fläskkvartetten”. Live kommer han också spela The Ark-låtar, fast i nya versioner.

Känner OIa igen låtarna?

The Ark-låtar i ny version fick vi också höra i studion. Eftersom Ola varit med i programmet ”Så mycket bättre” där artister gör nya versioner av varandras låtar bestämde sig Janne, Fredrika och Simon att göra egna versioner av The Ark-låtar i ”Så mycket sämre”. Ola fick välja vem som skulle använda vilket instrument och sedan skulle han gissa vilken låt det var som spelades. Kolla in när Simon försöker lista ut hur man använder en ukulele, Fredrika bemästrar en djembe och hur Janne hanterar en didgeridoo.

I år har de politiska partierna och många av deras kandidater gett ut fler valvideon än någonsin tidigare. Men det är ändå förvånansvärt få som tagit musiken till hjälp. Det är mycket glest mellan specialskrivna vallåtar.

Visserligen har en handfull kandidater gett ut något som skall likna en egen vallåt, men de är personliga och således inte gemensamma för hela partiet.

Tidigare år har det förekommit fler vallåtar för olika partier, men i år har endast två partier gett ut en partipolitiskt specialskriven vallåt. Det är Centern och Kansallinen viskipuolue (Nationella whiskypartiet). Ja, tydligen finns det ett sådant parti också.

Centern vill få Finland i form med sin låt Suomi kuntoon. För att illustrera hur det skall gå till har de tagit hjälp av en stor joggande plyschhund.

Jag har nu tagit del av videon ett par gånger, men blir ändå inte riktigt klok på vem den riktar sig till. För den ser närmast ut som ett dåligt barnprogram. Det enda som fattas är en talande stickad socka.

Själva låten är en blandning av suomirock och schlager (iskelmä). Vore det inte för att de med milt våld försökt klämma in ett politiskt budskap mellan tonerna kunde det kanske bli en smärre sommarhit på skogsdansernas parkeringsplatser där kring midsommar. Nu blir helheten tyvärr litet väl haltande. Ungefär som på skogsdansernas parkeringsplatser där kring midsommar.

För säkerhets skull har Centern även gett ut en karaokeversion av Suomi kuntoon, men den får ni själva leta fram.

Whiskyparti

På den mer udda sidan har vi Kansallinen viskipuolue (Nationella whiskypartiet) som på sina webbsidor säger sig arbeta för "frihet och ansvar för individen". Och – ja. De ställer upp i årets riksdagsval. Men de är så små att de inte ens finns i partiregistret, utan ställer upp på Piratpartiets lista.

Trots det har Nationella whiskypartiet ändå gjort en egen vallåt som handlar om ansvar – Vastuullisesti med MC DeBugger.

Här märker man att ett politiskt budskap fungerar något bättre i en låt där det rappas framom att det sjungs som i Centerns låt. På det här sättet får man mer att rymmas med, även om själva budskapet här är förhållandevis populistiskt.

Här blir det också klart vem videon riktar sig till – unga urbaniker i främst huvudstadsregionen. Helhetsintrycket blir ändå aningen oseriöst. Inte minst med tanke på partinamnet Nationella whiskypartiet. Intressant nog dricks det ingen whisky i videon, även om drycken nog figurerar i en biroll.

Det finns en gemensam nämnare i dessa två valvideon och det är att bägge har en hund med. Förmodligen för att inge en känsla av trygghet och trofasthet.

Kanske bägge partier till nästa val kunde samarbeta under namnet Centrala whiskypartiet.

Riksdagskör

Men Nationella whiskypartiet och MC DeBugger kom ändå med ett budskap som jag gillade, nämligen uppmaningen att vi alla skall använda vår röst ansvarsfullt. Och det här är något som riksdagen i framtiden gott kunde ta fasta på.

Till nästa val hoppas jag att hela riksdagen gör en gemensam låt där samtliga 200 invalda ledamöter i kör höjer sina ädla stämmor för att uppmana folk att använda sin rösträtt – oberoende av politisk åskådning.

Det fanns i alla fall tidigare en musikklubb i riksdagen. Om den ännu lever vore detta något för den att ta itu med.

Dilemmat kvarstår

Men i detta val har vi musikdiggare fortfarande ett problem – vem skall vi rösta på? Vem vill arbeta för musikens bästa? Eftersom endast Centrala whiskypartiet gjort egna vallåtar kunde man kanske tro att deras kandidater är de största musikvännerna. Men är det verkligen så?

Det finns ju flera olika valmaskiner. Förutom de mest kända som Yles och MTV3:s har även ett flertal intresseorganisationer i år egna valmaskiner. Borde inte även vi musikdiggare få en egen valmaskin, så vi kan se vilka kandidater som lovar jobba för t.ex. att främja inhemskt musikliv och vår musikexport? Jomenvisst borde vi ju det.

Som det nu är har vi endast två alternativ – antingen rösta på Centern eller Nationella whiskypartiet för att de är de enda partier som gjort egna vallåtar i år. Hur bristfälliga låtarna än är. Eller på vilket annat parti som helst bara för att de haft den goda smaken att låta bli.

Decisions, decisions, som anglosaxarna pläga säga.

Tack till Charlotte Sundström för grundidén till denna text.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Denna vecka blir det först en duett med Lisa Nilsson och Joakim Berg. Så visar Madonna att hon fortfarande vet precis vad hon gör. Och så rundar vi av det hela med brittiska sångerskan Jess Glynne och äkta finlandssvensk elektropop med Kim Kronman. Mycket nöje!

Lisa Nilsson & Joakim Berg / Innan vi faller

När två av Sveriges största namn inom popmusiken kommer samman och gör en duett kan det ju inte bli dåligt. Eller kan det? Nej, det kan det verkligen inte! I alla fall inte när det gäller Joakim "Jocke" Berg från gruppen Kent och Lisa Nilsson. Innan vi faller är skriven av Jocke Berg och han har även skrivit låtar bl.a. för Titiyo, Lisa Miskovsky, Petra Marklund, Freddie Wadling och Erik Hassle. Och sitt band Kent, förstås. Lisa Nilsson å sin sida har hört till den absoluta eliten bland svenska sångare ända sedan genombrottet år 1991 med Himlen runt hörnet. Hon har även agerat skådespelare i såväl film som musikteater.

Madonna / Ghosttown

Varje gång Madonna ger ut nytt material är det något av en världshändelse. Inte för att det är så sällsynt, utan för att hon alltid förnyar sig och således överraskar publiken. Popballaden Ghosttown är andra singeln från Madonnas senaste album Rebel Heart som kom i mars. Temat i Ghosttown är den ökade intoleransen i dagens samhälle gentemot andra människor som är annorlunda än man själv är och hur det på sikt kan leda till hela mänsklighetens undergång. Ett ovanligt seriöst tema för en poplåt.

Jess Glynne / Hold My Hand

Brittiska sångerskan Jess Glynne är en intressant artist. Före hon ens hunnit ge ut en enda egen singel hade hon redan sjungit på inte bara en, utan två ettor på singellistan i Storbritannien. Det var Rather Be med Clean Bandit feat. Jess Glynne och My Love med Route 94 feat. Jess Glynne. Bägge kom ifjol. Först efter det gav Jess Glynne ut egna låtar. Och redan hennes andra solosingel blev även den en listetta. Den singeln var just Hold My Hand. Hennes emotsedda debutplatta kommer i mitten av sommaren.

Kim Kronman / Born Again

Helsingfors-baserade Kim Kronman gav ifjol ut debutsingeln Atlantis som genast fick en hel radiospelande världen över. Det trots att de enbart hade ett litet oberoende skivbolag i ryggen, men det goda ryktet spred sig ändå snabbt. Uppföljaren Born Again följer samma energiladdade elektropoplinje som Atlantis. Paul Oxley har varit med och skrivit låten Born Again som redan gjort stor succé på bl.a. Vegatoppen.

Följ Radio Vega på Spotify:

Ingen av utmanarna lyckades övertyga publiken och komma in på Vegatoppen den här veckan. I täten ligger fortfarande Jannike men Måns Zelmerlöw knappar in på försprånget hela tiden ju närmare som ESC kommer.

Om man får tro vadslagningsbyråerna så får nog SVT förbereda sig på att arrangera tävlingen igen i nästa år men inget är avgjort förrän sista tonen har tonat ut i Wien den 23 maj.

MA i Sverige

En av utmanarna den här veckan har lyckats med konststycket att dela publiken i Sverige i två läger. Han är ungefär som MA Numminen för finländarna. Endera så älskar man honom för hans speciella uttalanden och stil eller så hatar man hans sångröst och allt vad han gör.

Orginell målsättning

Di Levas karriär startade 1982 och det var då som personen Sven Thomas Magnusson förvandlades till artisten som tog sitt nya efternamn från sin mammas italienska flicknamn. År 1985 utkom albumet "På ett fat" och det var då som Di Leva lanserade sin målsättning som finns i rubriken.

Resa i en ufo

I sin självbiografi "Ord och inga visor" berättar Di Leva om hur han blev bortförd av en ufo då han var 13 år. "Om jag tidigare fått besök under nätterna, så tilltog aktiviteten. Länge tvivlade jag på om det är lämpligt att berätta det här, men jag har minnen av att jag var i ett ufo, och att vi svävade ovanför kvarteret där jag bodde att vi var på väg bort". Han berättar också att besöken hade fortsatt under tonåren, ända tills han flyttade till Stockholm. "Då var det några mer jordiska år", skriver Di Leva.

Terrorattack inspirerade

Di Leva råkade jobba med nytt material i en studio då han fick höra om terrorattacken i Paris. Han tog genast itu med att börja skriva och han ville få den att låta som rave lät på MTV på 90-talet. Låten beskrivs som ett stycke "modern svensk pop" som också vill tolka "de djupa konflikter som kännetecknar vår samtid".

Du kan lyssna på alla låtar på Arenan och du har tid till torsdag kl 10 att rösta.

Norska dansbandet Contrazt har gjort fem korta visiter på Vegas Danslista, men aldrig lyckats ta en plats bland de 10 bästa. Bandet har testats med egna låtar, men också med en cover på Hasse Anderssons vackra låt Det handlar om att leva (Det hainnle om å leve) samt med Lasse Stefanz hiten Nere på söder. Nu är det kanske sjätte gången gillt.

Nu testar vi kramgoa låten Gjennom alle disse år.

Contrazt har funnits i 10 års tid och hör till de flitigaste dansbanden i Norge med upp till 70 spelningar per år. De har också släppt ett nytt album sågottsom varje år sedan starten och setlistan på en spelning kan innehålla upp till 60 låtar på en enda danskväll.

Contrazt grundades av Leif Dybendal och Hanne Mette Gunnarsrud, men efter fem hektiska år valde Hanne Mette att prioritera familjelivet framom turnerandet med bandet.

Hanne Mette har senare gjort comeback som soloartist och här på Danslistan fick hon faktiskt 13 veckor med låten Jeg savner deg så för ett år sen.

Det var alltså Gro Anita Johansen som tog över efter Hanne Mette och Gro Anita är fortfarande Contrazt charmiga kvinna och solist.

Leif Dybendal, på gitarr och sång, hör till ursprungsmedlemmarna och de övriga killarna i bandet är basisten Hans Olav Trøen , trummisen Roar Sagerud samt svenska keyboardisten Conny Nordvall.

Nu utmanar Contrazt med lugna låten Gjennom alle disse år från vinterns skiva Hælj.

Contrazt debuterade i norska eurovisionsuttagningen Melodi Grand Prix i år med kärlekssången Heaven, som är skriven av danskarna Jan Lysdahl och Jacob Collin Launbjerg. Launbjerg har tidigare skrivit två vinnarnalåtar i Dansmarks MGP, medan Lysdahl är mest känd som trummisen för Kim Larsen:

Häng med i röstningen på Danslistan!
I vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Ola Salo, den forna frontfiguren i The Ark, har efter några års paus från scenen där vi är vana att se honom hittat gnistan igen och satsar nu på solokarriär. Han ser fram emot att äntra scenen igen som artist, bland annat på Ruisrock i sommar.

Det är fyra år sedan Ola Salo senast var i Finland. Då turnerade han runt med The Ark och tog farväl av hängivna fans som stod och grät till de sista tonerna i “Calleth you, cometh I”. The Ark hade under tio års tid gjort svensk rockhistoria och lämnade sex album bakom sig med ett eget karakteristiskt sound som alltid skulle komma att förknippas med Ola Salo och hans bandkompanjoner.

- Jag är så tacksam över åren med The Ark. Tänk att ha fått vara med om något så fantastiskt fint med sina bästa vänner. Men det var en fas i livet som kom till sitt slut, konstaterar Ola.

Trött på sig själv

Efter att Ola gick av scenen för sista gången med The Ark upplevde han att han hade sagt sitt inom pop- och rocksvängen. Men han gjorde allt annat än att ta det lugnt. Under de senaste åren har han hunnit medverka i musikalen “Jesus Christ Superstar” i huvudrollen som Jesus, han har fungerat som artistcoach i sångtävlingen “The Voice”, han har skrivit en egen rockmusikal vid namn Kult och så var han en av deltagarna i det folkkära programmet “Så mycket bättre” senaste sommar. Dessutom har han också skrivit låtar med och för andra.

- Jag tror jag var tvungen att tänka mig ur hela ekvationen en tid. Efter att ha varit rätt trött på mig själv som artist var det nånstans där jag hittade gnistan att börja göra musik för mig själv igen, när jag skrev låtar till andra, menar Ola.

Ola Salo var först tveksam till en solokarriär, men ser det nu som ett spännande projekt att komma tillbaka efter några års frånvaro.

- Jag har skrivit väldigt många låtar och har haft en stor mängd material att välja mellan vilket gör att jag upplever alla låtar som väldigt bra. Det är varierad musik som kommer att finnas på mitt nya album, lite som en greatest hits-skiva, säger Ola med glimten i ögat.

Musik som politiskt vapen

Ola är eftertänksam i sina svar men har inga svårigheter att smycka sin djupsinnighet i ord. Han berättar att han alltid varit fascinerad av psykologi och människan och att intresset fördjupats med tiden. Han reflekterar allt mer över livet, speciellt nu när han också är förälder till en femårig dotter.

- När man själv blir förälder börjar man fundera på den egna uppväxten och vilka budskap man fått med sig och hur de har format en och framför allt vilka budskap man vill föra vidare, menar Ola.

- Ur vilken tankevärld kommer då din senaste singel “How I kill”?

Jag vill tro att man alltid skall ha fokus på förståelse. En konflikt skall handla om att förlösa, inte förinta.

- “How I kill” handlar långt om hur man agerar vid en konflikt och vilka metoder man använder. Jag vill tro att man alltid skall ha fokus på förståelse. När man har en meningsmotståndare så skall vi ha fokus på den sida som strävar mot samma mål som en själv, som jag tror är frihet, kärlek och lycka. Det som skall dödas är tankefelet som strävar bort från just det. En konflikt skall handla om att förlösa, inte förinta.

Ola undviker gärna den traditionella politiken med den tillhörande debatten men han vill gärna åstadkomma förändring genom musik, eller bygga tunnlar mellan skyttegravarna som han själv uttrycker det.

- Vi tar låten “Father of a son” som exempel. Om jag för några år sedan skrivit en debattartikel om att de som är emot adoption i samkönade äktenskap tänker fel och är dumma i huvudet, då hade alla som är emot det instinktivt, utan att läsa mer än rubriken, ställt sig aviga. Istället gör jag en låt, som är lustfylld och kul skriven, som är medryckande och manar till en livslust som griper tag i dem som har en annan åsikt än jag. Via det kan min åsikt som jag tror gör flest människor lyckliga tas in hos de som tänker annorlunda än jag. Det är så jag krigar.

Speciell relation till Ruisrock

Ola Salo meddelade tidigare i veckan att han skall uppträda på Ruisrock-festivalen i Åbo i sommar. Han berättar om hur lustfyllt det skall bli att göra sin finländska comeback på just Ruisrock eftersom han känner att han har en speciell relation till festivalen. Det blir femte gången han ställer sig på scen i Runsala.

Han ger löfte om en högenergisk och euforisk spelning som både kommer innehålla nytt material från hans kommande album “Wilderness” och legendariska The Ark-låtar i ny tappning, vilket säkert både nya fans och den trogna publiken ser fram emot.

- Själv ser jag också fram emot det smått surrealistiska inslaget men den samtidigt roliga detaljen med den gigantiska Finlandsfärjan som glider förbi precis bredvid scenen och man undrar hur det är möjligt med de badande festivalbesökarna precis bredvid i det grunda vattnet, avslutar Ola med ett leende och lekfullhet i blicken.

Ola Salo uppträder på Ruisrock i Åbo den 3:e juli. Hans nya album Wilderness utkommer i maj.

Carola Häggkvist intog Eurovisionsscenen för första gången. Ami Aspelund sjöng om fantasier och sändningen blev för första gången över tre timmar lång.

München i Västtyskland stod värd för sångtävlingen efter att Nicole tagit hem segern året innan. Showen var den hittills längsta med sina tre timmar, trots att det också tidigare varit tjugo länder med och tävlat. En av orsakerna till längden var att programledaren repeterade allt på tre språk och dessutom klappade man först åt bidraget, sedan för låtskrivaren, dirigenten och slutligen ännu för artisten.

Ami Aspelund representerade Finland. Sex år tidigare hade hennes syster Monica Aspelund tävlat med låten Lapponia som kom på tionde plats. Lillasystern Ami och Fantasiaa tog sig in på delad elfte plats. Den tyske programledaren var väldigt dålig på utländska namn och kallade dirigenten Ossi Runne för Ossi Runi, medan Ami döptes om till Ami Aspesund.

Sverige representerades av Carola Häggkvist och hon gjorde ett utmärkt framträdande med låten Främling som knep en tredje plats. Carolas mikrofon krånglade i början och följaktligen hördes inte det första ordet, men sextonåringen lät det inte störa utan fortsatte självsäkert. Den gula dräkten Carola haft på sig i Melodifestivalen hade bytts ut till en skjorta med en giraff. Åtta år senare skulle hon återvända till tävlingen och ta hem guldet.

Luxemburg tog sin femte och hittills sista seger med fransyskan Corinne Hermés som sjöng låten Si la vie est cadeau (översatt ungefär Om livet är en gåva). Corinne var den tjugonde kvinnliga soloartisten att vinna Eurovisionen under sångtävlingens första 28 år.

Vinnarlåten blev ändå ingen vidare succé. Svenskarnas Främling (tredje plats) och Jugoslaviens Džuli (fjärde plats) klarade sig till och med bättre på listorna runtom Europa.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Söndagskvällarna är räddade! Ända fram till finalveckan kommer De Eurovisa att titta igenom, diskutera och poängsätta alla årets fyrtio Eurovisionslåtar tillsammans med stjärngäster.

I de fyra avsnitten av De Eurovisa ska alla årets fyrtio bidrag analyseras. Det blir tio låtar per avsnitt. Som programledare fortsätter radiopersonligheten Eva Frantz och som ständig bisittare Johan Lindroos, musikchef för Radio Vega och Radio Extrem. Båda åker också i maj till Eurovisionen i Wien för att för femte året i rad kommentera tävlingen.

Stjärngäster

Frida Lindholm och Klaus Suhonen. Frida Lindholm och Klaus Suhonen. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Varje avsnitt gästas av två kända finlandssvenska profiler. I det första avsnittet (26.4) träffar vi radiopersonligheten Frida Lindholm från Radio Extrem och Klaus Suhonen, sångare och gitarrist i Hans on the bass som i år deltog i Tävlingen för ny musik UMK. I det andra avsnittet (3.5) möts Satin Circus-musikern Krippe Westerling och musikredaktören, EBU-veteranen Kjell Ekholm. Också Satin Circus deltog i UMK-uttagningen i år och kom tvåa.

Kjell Ekholm och Krippe Westerling. Kjell Ekholm och Krippe Westerling. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Niklas Rosström och Clarissa. Niklas Rosström och Clarissa. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

I det tredje avsnittet (10.5) träffar vi nöjesproducenten Niklas Rosström och sångaren Clarissa. Clarissa deltog i UMK-uttagningarna ifjol. I det sista avsnittet (17.5) ser vi sångaren Ami Aspelund som representerade Finland i Eurovisionen år 1983, samt regissören Tage Rönnqvist.

Ami Aspelund och Tage Rönnqvist. Ami Aspelund och Tage Rönnqvist. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Årets gäster har en brokig bakgrund och kommer med olika insikter.

– Vi har alltid haft bra gäster i programmet, men den här gången fick vi med många olika synvinklar. Det känns som den mångsidigaste säsongen hittills, säger Eva Frantz.

– Gästerna är faktiskt bra. Det är roligt att ha med några lite äldre Eurovisionsrävar som varit med förut och har det perspektivet, någon som är musiker och någon som jobbar med att göra musikvideor, säger Johan Lindroos.

Fjärde säsongen

– Jag tror att det som skiljer sig mest i den nya säsongen av De Eurovisa är att vi som gör den börjar vara rutinerade, säger Eva Frantz. Vi har alltid varit några radioreportrar som gör ett TV-program men nu när vi är på fjärde säsongen så känns det som att vi faktiskt vet vad vi gör och vad som fungerar. Exempelvis hur studion borde se ut och att vi vill visa så mycket som möjligt av musikvideorna.

De Eurovisas studio är liten och intim. De Eurovisas studio. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Bland bidragen finns i år väldigt många ballader och det kan bli lite tråkigt tycker Johan Lindroos.

– Det finns några riktigt bra ballader men sedan finns det också många jämntjocka. Det finns också förvånansvärt få låtar som hoppar på någon musiktrend från världen. Det finns egentligen ingenting som påminner om Robin Schulz eller den akustiska stilen som nu varit populära. Sveriges bidrag låter som en poplåt från år 2014-15. Den är närmast på pulsen, men är ganska ensam om det.

– Det som också är påfallande är att det finns flera duetter av varierande kvalitet. Det skulle jag kalla en Common Linnets-trend. Nederländernas bidrag blev tvåa ifjol och många tyckte säkert att det var en bra låt, ett bra nummer och bra dynamik mellan sångarna. Man märker att många influerats av dem. De som lyckas bäst med det är Estland och Norge, säger Eva Frantz.

De Eurovisa på Yle Fem söndagar klockan 20.00 med start den 26 april. Också på Yle Arenan.

På sociala medier får man gärna prata om programmet med hashtaggen #DeEurovisa.

Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

Jean Sibelius sånger har alltid funnits på Jorma Hynninens repertoar. Men synen på dem har förändrats under åren.

Hynninen säger att allt det som han har upplevt, på operascenen och i privatlivet, har påverkat honom och hans uppfattning om musik. Då han som ung började sjunga Sibelius hade han nog ingen djupare uppfattning om tonspråket.

- Framförallt påverkar Sibelius sånger mig genom sina stora legatolinjer och det starkt strömmande uttrycket som vi sångare är så förtjusta i.

En symfoniker också i det lilla

Jorma Hynninen Jorma Hynninen. Bild: Copyright Heikki Tuuli 2006

Symfonikern Sibelius märks också i sättet att komponera sånger. De är ofta dramatiska helheter trots det lilla formatet, säger Hynninen.

På frågan om Sibelius är en liedtonsättare tycker Jorma Hynninen absolut att man kan räkna honom till de stora sångtonsättarna.

- Också på annat håll i världen är hans sånger uppskattade. Och många andra icke-finländska sångare har Sibelius på repertoaren.

Lätta att ta till sig

Sibelius komponerade inte mer än ett 80-tal sånger, men enligt Hynninen är det ändå rätt mycket med tanke på att en symfoniker av idag knappast alls skriver solosånger.

- Sibelius sånger är lätta att förstå, eller ta till sig, oberoende av var i världen man sjunger dem. Det är tack vare den dramatiska uppbyggnaden, den djupa känslokraften och den egenartade harmoniken.

Att inte övertolka

Naturligtvis har det en betydelse hur sångerna framförs, men för oss finländare är det på något sätt så tydligt och klart vad Sibelius avsåg, menar Hynninen. Sibelius varnade t.o.m. sin tids sångare för att tolka för mycket.

- Sibelius var före sin tid. Det finns sånger som garanterat var annorlunda, ta nu t.ex. ”På verandan vid havet” - en lite udda sång, eller ”Näcken” som är nästan atonal, eller ”Teodora”.

Jorma Hynninen är en av vårt lands mest kända barytonsångare genom tiderna. I dag är han 74 år och kan se tillbaka på en lång och mångsidig karriär. Han har varit konstnärlig ledare både för Nationaloperan och för operafestivalen i Nyslott och han var professor i sångkonst vid Sibelius-Akademin fram till år 2003. Under sin aktiva operakarriär sjöng han över 70 olika operaroller.

I snart tjugo år har den kubanska veteranorkestern Buena Vista Social Club underhållit världen med sin traditionsrika retromusik. Nu är den glesnande skaran ute på en avskedsturné som når Finland denna vecka med konserter i Tammerfors, Helsingfors och Åbo.

Då den kubanska bandledaren Juan de Marcos González 1996 samlade kring sig en skara veteraner från den kubanska musikens guldålder på 50-talet var det få som kunde ana att orkestern skulle bli en världssensation. Men med draghjälp av den brittiska skivproducenten Nick Gold och den amerikanska gitarristen Ry Cooder blev Buena Vista Social Club på kort tid en internationell succé.

Nu, då framgången varat i närmare tjugo år, är det dags att ta farväl. Buena Vista Social Club är ute på en världsomfattande avskedsturné, som denna vecka besöker Finland.

Första skivan en risktagning

Sin första skiva gav Buena Vista Social Club ut hösten 1997. Till det yttre hade den ingen större hitpotential. Många av de medverkande musikerna var ålderstigna och en del hade inte varit aktiva sedan 50-talet. Men det skulle visa sig att publiken älskade det lite darrhänta framförandet och de inte alltid så klockrena tonerna. Skivan blev en världsomfattande succé och såldes i fem miljoner exemplar. Efter hand belönades den t.o.m. med en Grammystatyett. Skivan följdes av omfattande turnéer, som förde orkestern jorden runt.

Framgången cementerades då den tyske filmregissören Wim Wenders fattade intresse för Buena Vista Social Club och spelade in sin berömda dokumentärfilm om bandet. Filmen hade världspremiär 1999, och den har blivit en långkörare som fortfarande visas på biografer och har god åtgång som DVD.

Stjärnstatus

För många av de gamla musikerna blev kontrasten enorm då de nästan över en natt förflyttades från en händelselös pensionärstillvaro i det fattiga Havanna till ett hektiskt, världsomspännande turnéliv med en publikrespons som kunde ha fått garvade rockstjärnor att blekna. Mest omtumlad av alla var sångaren Ibrahim Ferrer, som hade lämnat musiklivet redan på 70-talet och sedan dess försörjt sig som skoputsare på gatorna i Havanna. Nu såg han sig till sin egen stora förvåning förvandlad till en världsstjärna med kultstatus.

Andra namn i den celebra skaran var Compay Segundo, Rubén González, Orlando "Cachaito" López, Omara Portuondo, Eliades Ochoa och Manuel "Guajiro" Mirabal. Flera av dem hade varit berömda på 40- och 50-talet och fick nu uppleva en omstart på karriären.

På avskedsturné

Producenten Nick Gold höll liv i Buena Vista Social Club i många år med en lång rad turnéer och skivinspelningar. Många av bandmedlemmarna gjorde uppskattade soloskivor med resten av orkestern som ackompanjemang. Med tiden ynglade Buena Vista-projektet av sig ett femtontal album.

Men nu är det snart slut på det roliga. Många av de ursprungliga orkestermedlemmarna har hunnit gå bort, för att under årens lopp ersättas av yngre musiker, och nu har det blivit dags att ta farväl av publiken. Sedan ett halvår befinner sig Buena Vista Social Club på en världsomfattande avskedsturné, som avslutas i höst med en konsert i Havanna.

Innevarande vecka gästar orkestern Finland, där man ger hela tre konserter. Onsdagen den 22.4 spelar bandet i Tammerforshuset i Tammerfors, torsdagen den 23.4 i Kulturhuset i Helsingfors och fredagen den 24.4 på Logomo i Åbo. De främsta dragplåstren på Finlandskonserterna är Omara Portuondo och Eliades Ochoa, som hör till de få originalmedlemmar som ännu är med i svängen.

Allra sista chansen att se och höra Buena Vista Social Club i Finland ges på Pori Jazz den 18.7.

Ny skiva

Mitt under pågående turné har Buena Vista Social Club kommit ut med den nya skivan "Lost and Found". Materialet är tidigare outgivet och härstammar från olika skivsessioner i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Till skivans höjdpunkter hör tre konsertupptagningar från år 2000 då Buena Vista Social Club uppträdde på Zenith i Paris med Ibrahim Ferrer som sångsolist.

Du kan höra musik från Buena Vista Social Clubs nya skiva i Café Continental i Radio Vega onsdagen den 22.4 kl. 18.03. Repris torsdag 23.4 kl. 21.05. Från och med onsdag kväll ligger programmet också på Arenan.

Daevid Allen, poet, visionär, filosof, gitarrist och sångare lämnade det jordiska livet den 13 mars 2015. Och vem var han då, undrar säkert många. Bäst känd är han kanske som grundare av grupperna Soft Machine och Gong. Men han hade också många andra järn i elden.

Han hade som vana att resa omkring och grunda grupper litet här och där. Första gången Whitney Houston sjöng på skiva var det med gruppen Material som hade sina rötter i Daevid Allens kortlivade New York Gong. Jimi Hendrix, William S. Burroughs och Sting är bara några av de många kända namnen vars vägar korsade Allens under deras karriärer.

Nästa steg i karriären var Melbournes universitetsbokhandel och här hittade Daevid en ny passion. Beat-författarna och poesi vidgade hans värld och han insåg snabbt att det vore bäst för honom att lämna Australien. Han sålde sin bil, hoppade på båten och fann sig snart i...

Europa

Daevid Allen steg i land i Grekland och tog sig till Paris där han hiitade diverse likasinnade figurer. Det här var en röd tråd i hans liv, han hade en tendens att träffa mänskor helt av en slump som skulle få en stor betydelse i hans liv på ett eller annat sätt. I Paris träffade han bl.a. författaren William S. Burroughs som han skulle komma att samarbeta mycket med och Terry Riley som lärde honom att göra bandkollage (tape loops). I London figurerade Daevid först på skumma jazz-barer i Soho, men blev senare hyresgäst hos BBC-journalisten Honor Wyatt, vars 14-åriga son Robert var en begåvad sångare och trummis. Via familjen Wyatt kom Daevid Allen också att bekanta sig med byn Deiá på Mallorca som skulle komma att bli en betydelsefull plats i hans liv. Där träffade han bl.a. poeten och mystikern Robert Graves som skulle komma att initiera Daevid i mystisk filosofi.

Det tidiga 60-talet var för Daevid Allens del ett fritt experimenterande med poesi, jazz, teater, film, droger, mystik och allt som kändes roligt och/eller viktigt.

Här ser vi Robert Wyatt och Daevid Allen som statister i filmen "Playa de Formentor" från år 1964:



I slutet av år 1964 träffade Daevid Allen Gilli Smyth som kom att bli en av de mest betydelsefulla människorna i hans liv. Efter en period i Paris flyttade de till Deiá där de ägnade sig åt poesi och meditation. Under en LSD-tripp fick Daevid Allen en vision om sin framtid. Rockmusik, något han inte tidigare varit speciellt intresserad av, skulle bli hans främsta medium för att förmedla sin livsfilosofi. Hans gamla kompisar från Canterbury, i synnerhet Robert Wyatt, hjälpte honom genast på traven. David Allen grundade Soft Machine tillsammans med Wyatt, Kevin Ayers, Mike Ratledge och amerikanen Larry Nolan. Ayers hade råkat träffa en rik amerikan, Wes Brunson, som efter några LSD-tripper för mycket fick för sig att börja tro på rösterna i sitt huvud som ville att han skulle ge bort sin ansenliga förmögenhet. Vilket han också gjorde. Soft Machine tackade och skaffade sig instrument och ett hus i Kent där de kunde ägna sig åt sitt musicerande. Larry Nolan försvann snabbt ur gruppen, dock inte före han via sin flickvän sammanförde Soft Machine med managern Mike Jeffery. Jeffery hade också nyligen skrivit kontrakt med en annan okänd artist, amerikanen Jimi Hendrix. Soft Machine och Hendrix delade replokal och när han gjorde sin första spelning i England lånade han Daevid Allens förstärkare.

År 1967 blev det dags att bli pop-stjärnor:

Soft Machine blev nästan genast ett av de stora namnen på Londons nya psykedeliska/progressiva musikscen och kom senare att räknas som ett av de viktigaste namnen inom den s.k. Canterbury-scenen

Här minns Daevid Allen många år senare tillsammans med Steve Hillage den perioden:

Det såg ut som om Daevid Allen hade en lysande framtid som brittisk musiker framför sig. Soft Machine var också mycket populära i Frankrike, där de turnerade flitigt. Efter ett längre besök i juli år 1967 blev det plötsligt problem då gruppen återvände till England. Daevid Allens visum hade gått ut och passmyndigheterna vägrade släppa in honom i landet. Allen ersattes av gitarristen Andy Summers. Daevid Allen och Gilli Smyth bosatte sig i Paris där de började syssla med diverse musikaliska projekt i vilka namnet Gong började figurera.

Gong

Den första versionen av Gong (senare kallad Protogong i historieskrivningen) bestod av Daevid Allen, Gilli Smyth, Tanner (en excentrisk turk) och en varierande samling musiker som mest sysslade med fri improvisation och poesi. Paris år 1968 var precis rätt tid och plats för den här sortens yrande och bland personer som besökte deras spelningar kan bl.a. Yoko Ono och jazzmusikern Ornette Coleman nämnas. Det bar t.o.m. av till Stockholm där de uppträdde på Moderna Museet tillsammans med Don Cherry. Hemma hos Don träffade Daevid och Gilly lilla Neneh, 4 år gammal.

Den här tidiga versionen av Gong fick ett abrupt slut då Paris drabbades av studentrevolter:

Myndigheterna i Paris började haffa skumma figurer vars ID-handlingar och uppehållstillstånd inte tålde dagsljus och Daevid och Gilli fick snart höra att deras namn var på listan. De lyckade fly till Deiá ett dygn före polisen kom. Där fördrev de tiden med att skriva låtar och planera Gongs framtid. Under ett kort besök i södra Frankrike råkade de träffa en gammal bekant, saxofonisten Didier Malherbe som Daevid och Gilli hade blivit bekanta med då han bodde i en grotta på Robert Graves tomt i Deiá. Han slog sig samman med Daevid och Gilli och när trummisen Rachid Houari blev medlem var Gong en ganska stabil kvartett som sedan spelade tillsammans med diverse gästande musiker.

Daevid Allen hade i det här skedet kommit i kontakt med Jean Karakos, chef för det lilla franska skivbolaget BYG. Ett kontrakt för tre album skrevs av vilka det första var "Magick Brother" (1970). Det här brukar räknas som det första egentliga Gong-albumet och här hör vi för första gången Daevid sjunga om planeten Gong - centralidén i den kommande Gong-mytologin. På sidan om gjorde Gong också soundtracket till en fransk film ("Continental Circus") om motorcykeltävlingar. De gjorde också musik till TV-reklamer, bl.a. för kylskåp.

Daevid Allen hade i början av 1971 lyckats smyga sig över gränsen till England där han snabbt samlade ihop en bunt bekanta från Canterbury-scenen, bl.a. Robert Wyatt, Archie Leggett, Pip Pyle och Kevin Ayers. De gick mera eller mindre direkt in i studion och bandade albumet "Banana Moon" som gavs ut som ett Daevid Allen solo-album.

Gong bestod nu av trummisen Pip Pyle,den franska basisten Christian Tritsch och trion /Allen/Smyth/Malherbe. De bodde alla tillsammans i ett hus på den franska landsbygden tillsammans med diverse andra figurer som ljudteknikern Francis Linon. Vid det här skedet började också de besynnerliga pseudonymerna dyka upp. Daevid Allen kallade sig bl.a. Bert Camembert och Dingo Virgin, Gilli Smyth blev Shakti Yoni medan Didier Malherbe kallade sig Bloomdido Bad de Grasse.

Kommersiell framgång

I slutet av 1971 var det dags för Gong att ge ut ett nytt album. Camembert Electrique. Det här är ett av gruppens mästerverk. På framsidan av LP-konvolutet gör de besynnerliga figurerna ur Gong-mytologin, Pot Head Pixies i sina flygande tekannor och propellerhattar sitt första framträde.

I det här skedet började Gong kasta sina blickar på den engelska marknaden. De uppträdde på 1971 års Glastonbury festival och år 1972 var det dags för en brittisk turné. Det här var inte så enkelt eftersom majoriteten av gruppen inte var brittiska men de lyckades smyga sig in, enligt Daevid Allen delvis tack vare Gilli Smyths förmåga att distrahera gränsvakterna med sin charm och generöst avslöjande klädsel.

År 1972 blev ett avgörande år för Daevid Allen. Han gladde sig åt framgången, men var samtidigt trött på att ha ansvaret över gruppen. Gilli Smyth väntade parets första barn vilket ledde till att Allen blev ännu mera distraherad. Hans managers övertalade honom att fortsätta och när Gongs manskap förstärktes av gitarristen Steve Hillage och hans flickvän Miquette Giraudy samtidigt som det nya brittiska skivbolaget Virgin var beredda att skriva kontrakt gick han med på det.

Gongs första album på Virgin bandades samtidigt som Mike Oldfields "Tubular Bells". Resultatet var Flying Teapot, en av den här genrens klassiker:

Flying Teapot hade underrubriken "Radio Gnome Invisible part 1" och skulle tillsammans med uppföljarna Angel's Egg och You bilda den s.k. Radio Gnome-trilogin som grundade sig på mytologin som Daevid Allen skapat. Här hittar vi huvudpersonen Zero the Hero, den goda häxan Shakti Yoni, planeten Gong vars Octave Doctors kommunicerade via telepatisk radio, deras medhjälpare Pot Head Pixies som färdades omkring i flygande tekannor, den öldrickande gurun Banana Ananda och diverse mer eller mindre absurda figurer. Daevid Allens mytologi var ganska humoristisk men hade samtidigt ett allvarligare budskap i bakgrunden.

Långt senare, år 2009, skapade de japanska animatörerna Mood Magic en vision om hur det hela såg ut:

Under tiden som Radio Gnome-trilogin skapades hade olika musiker kommit och gått. Basisten Francis Moze och trummisen Pierre Moerlen var mera instrumentvirtuoser som inte var speciellt intresserade av Daevid Allens propellerhattar och absurda lyrik.

Det måste ju kanske också erkännas att det krävs en hel del av en musiker som förväntas se ut så här:

Motsatsen mellan faktionen som ville klä sig i propellerhattar och sjunga om flygande tekannor och de mera seriöst sinnade musikerna som hellre hade spelat instrumentalmusik ledde år 1975 till att Daevid Allen lämnade Gong. Han kunde förstås inte bara meddela det hela i god tid utan fann sig hindrad att stiga in på scenen i Sheffield av ett osynligt energifält.

Resten av Gong (förutom Gilli Smyth som för tillfället var på moderskapsledighet) fortsatte en kort tid, gav ut albumet Shamal men tappade så småningom flera medlemmar. Steve Hillage, Miquette Giraudy och Didier Malherbe överlät Gong åt Pierre Moerlen i vars händer gruppen snabbt blev ganska tråkig med sin instrumentalmusik.

En annan sak som delade meningarna inom Gong var droger. Daevid Allen hade med tiden insett att droganvändning utgjorde ett hinder för hans sprirituella sökande efter esoterisk kunskap och bestämde sig för att sluta. Somliga av hans kolleger var av annan åsikt.

Daevid och Gilli levde en tid familjeliv på Deiá men så småningom blev det dags att skapa mera musik. De inledde diverse olika projekt av vilka många hade Gong i namnet. Inte ens Daevid Allen själv minns alla varianter på äldre dagar:

Här hittar du en karta över en del av grupperna:

Gong Familjeträd

Förutom de här Gong-relaterade grupperna gav Daevid Allen ut en hel del solo-material och samarbetade med olika grupper. Under en stor del av 80-talet tog han det litet lugnare och livnärde sig emellanåt som taxichaufför i Australien. Han och Gilli Smyth gick sina skilda vägar och det blev mera äktenskap och barn.

Återförening

Mot slutet av 80-talet började den telepatiska radion från planeten Gong återigen skicka sina signaler åt Daevid och det blev dags att återförenas. The Invisible Opera Company of Tibet blev Gongmaison som i sin tur blev Gong. År 1992 kom nästa avsnitt i historien om Zero the Hero ut i form av Gong-albumet Shapeshifter

År 1994 firade Gong 25-års jubileum och många av de tidigare medlemmarna började återvända till flocken, bl.a. Gilli Smyth och basisten Mike Howlett. Howlett hade efter sin tid i Gong varit med om att grunda gruppen Strontium-90 som senare (utan Howlett) blev The Police.

År 2000 var det dags för del 5 av Gong-mytologin; Zero to Infinity

2000-talet såg också festivalerna "Gong Family Unconvention" där de olika Gong-relaterade grupperna uppträdde. Den sista som ägde rum år 2006 i Amsterdam sträckte sig över tre dagar med bl.a. Gong, Acid Mothers Gong och det av Steve Hillage ledda dans/ambient-projektet System 7 på scenen.

År 2008 gjorde Gong en rejäl comeback. Nu var Steve Hillage och Miquette Giraudy igen med och år 2009 gav Gong ut albumet 2032 med tillhörande turné.

Att turnera med den här bemanningen var ekonomiskt omöjligt på heltid. Daevid Allen gav sig ut med mindre sammansättningar, där bl.a hans och Gilli Smyths son Orlando ingick som trummis.Den här versionen turnerade också utan Daevid Allen efter att han insjuknade i cancer år 2014. Samma år gavs albumet I See You ut.

I slutet av februari 2015 ställde sig Daevid Allen på en scen för sista gången:

Dryga två veckor senare, den 13 mars meddelade Orlando Allen att hans far var död vid 77 års ålder.

Hemligheten med att överleva inom rockmusiken är att inte bli alltför populär och att aldrig spela för mera än 1500 mänskor åt gången ifall du bara kan undvika det― Daevid Allen

Daevid Allen såg mera eller mindre alla de olika musikscenerna utvecklas från 1960 framåt och medverkade själv i en hel del av dem. Han blev aldrig någon stor stjärna med masspublik, men hade däremot en trogen skara fans som uppskattade hans produktion. Och det var just så han ville att det skulle vara.

Om du vill veta mera om mannen som lyckades kombinera progressiv rock med ett sinne för humor kan jag rekommendera Daevid Allens Gong-historik Gong Dreaming 1 och Gong Dreaming 2. Det här böckerna är svåra att få tag på och ofta ganska dyra, men ser du dem på antikvariatet så lönar det sig att köpa dem.

Fokus på Daevid Allen 23.04 kl. 18.03 med repris 29.04 kl. 13.03

Karlebybandet Wentus Blues Band är nog Finlands internationellt mest kända bluesorkester. Och det helt med rätta. Det är imponerande att de efter nästan 30 år fortfarande orkar ge över 100 konserter varje år både i Finland och utomlands. Och det hela tiden med samma höga kvalitet.

Wentus Blues Band har spelat och turnerat med kända musiker som sångaren Kim Wilson (Fabulous Thunderbirds), bluesartisten Louisiana Red, gitarristen och sångaren Duke Robillard och gitarristen Mick Taylor (ex-The Rolling Stones). För att nämna några.

Och det är just live som WBB kommer till sin rätta.

Nyligen utgivna Man Of Stone är bandets tredje konsertalbum och gästartist här är den smått legendariske brittiske saxofonisten Dick Heckstall-Smith (bl.a. Blues Incorporated, The Graham Bond Organization, John Mayalls Bluesbreakers, Colosseum, Bo Diddley).

Smälter väl in

Bandet är hur tight och bra som helst och Dick Heckstall-Smith smälter in i helheten som om han aldrig gjort annat än lirat med WBB. Man hör verkligen att de gillar att spela tillsammans. Vilket de gjorde så pass mycket att de sedan gav sig iväg på inte bara en, utan två gemensamma nordiska turnéer.

Så länge musiken pågår sitter jag och gungar leende med och funderar på om jag borde gå till kylen och hämta mig en öl för att ytterligare förhöja stämningen.

Musikerna är oerhört samspelta, de har den rätta känslan, öset och värmen och allt är hur prima som helst. Det hörs att det här är en av de där konserterna man borde ha upplevt på ort och ställe. I detta fall den 5:e april 2002 på Cantina West i Helsingfors för det var där och då som detta spelades in.

Publiken saknas

Därför är det litet beklagligt att de nu på skivan inte helt lyckats fånga den där magiska känslan som kan infinna sig under en extra lyckad konsert. För den fanns helt tydligt där under konserten. Den förmedlas bara inte tillräckligt väl på skivan. Eller närmare bestämt – publiken hörs inte.

För det är ju den sköna dialogen mellan bandet och publiken som gör att den musikaliska matematiken i bästa fall kan bli smått förvirrad så att 1+1 blir 3. Det vill säga att helheten är större än de enskilda delarna. Och här märker man att kalkylatorn är på väg att börja svaja. Men att den ändå till sist håller sig till den väntade tvåan.

Wentus Blues Band & Dick Heckstall-Smith Wentus Blues Band Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Och det är så himla synd, för hade den lilla, men i live-sammanhang ack så väsentliga biten publikreaktioner varit bättre med hade detta kunnat bli en hur fin konsertplatta som helst.

Det är förstås mycket möjligt att publikens reaktioner inte hörs ordentligt helt enkelt för att de inte hade mickat publiken då. Och då är det ju svårt att få dit trovärdiga publikreaktioner i efterhand. Sådana overdubs är rätt vanskliga att göra.

Värdig hyllning

Man Of Stone är ändå en värdig hylling till den mycket fina musikern Dick Heckstall-Smith som tyvärr redan två år efter samarbetet med Wentus Blues Band gick bort i cancer. Lagom svettigt gung som återuppväcker bluesdiggaren i mig. Kanske jag ändå borde gå och hämta den där ölen och lägga på plattan en gång till.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Denna vecka är kompotten minst sagt blandad med allt från Ola Salo och Florence and the Machine till Nickelback och Ed Sheeran. Varsågoda!

Florence and the Machine / Ship To Wreck

Brittiska Florence and the Machine startade år 2007 och de lyftes genast fram av musikmedia. Men det tog ett par år för allmänheten att upptäcka Florence + The Machine (som det ibland skrivs) och deras egna speciella form av indierock där de ofta blandar in element från andra musikstilar, t.ex. soul. I månadsskiftet maj-juni ger Florence and the Machine ut deras tredje studioplatta – How Big, How Blue, How Beautiful. Ship To Wreck är en singel från den skivan.

Ola Salo / How I Kill

När kommer månntro den dag då vi kan nämna Ola Salo utan att samtidigt nämna The Ark? Kanske inte riktigt ännu. För hittills har Ola gett ut endast en soloskiva – Wilderness. Eller för att vara exakt har han inte ens gjort det, för den kommer först om en månad. Men det är nog värt den lilla väntan, för de singlar Ola Salo hittills släppt från Wilderness lovar mycket gott. How I Kill är den senaste.

Nickelback / Satellite

Kanadensiska Nickelback är ett band som det ofta rynkas litet på näsan åt i många rockkretsar. Men ingen vet egentligen riktigt varför. Och egentligen spelar det ingen roll för Nickelbacks mer än 50 miljoner sålda skivor världen över talar sitt eget tydliga språk. Kritikerna må klaga, men folket jublar. Vilket väl är huvudsaken. Satellite är nyaste singeln från Nickelbacks senaste album No Fixed Address.

Ed Sheeran / Photograph

I december ifjol förkunnade Spotify att Ed Sheeran var världens mest streamade artist. Och på iTunes var han den artist som sålt mest i Storbritannien, på Irland och på Nya Zealand. Vilket inte alls är så illa för en blott 24-årig singer/songwriter från England med endast två plattor i bagaget. Photograph finns på Ed Sheerans andra skiva betitlad kort och gott x. Men det uttalas inte som den snarlika bokstaven, utan "multiply", alltså "multiplicera".

Följ Radio Vega på Spotify:

Kim Kronman steg med raketfart från sjätte till första plats på Vegatoppen. Den nästan eviga ettan, Jannike, föll ned ett trappsteg. En av de nya utmanarna imponerade först med sina imitationer och nu gör hon premiär som artist.

För drygt ett år sedan var hon ännu okända Sara Forsberg men videon som hon postade på Youtube den 3 mars 2014 kom att förändra hennes liv på en gång. På videon, som har över 12 miljoner klickar, imiterar hon olika språk.
På den följande så ställde hon sig i badrummet och gav sina egna versioner av olika låtstilar.

Historiskt kontrakt

Efter det tog hon sitt pick och pack och åkte till USA och gjorde ett kontrakt med ett distributionsbolag om inslag på webben. Och senaste sommar så gjorde hon sedan historia. Hon blev den första finländska artisten som har fått ett skivkontrakt med ett så stort skivbolag i USA. Bolagschefen för Capitol Records i USA, Steve Barnett, hade till och med sagt att förutom Adele och Sam Smith så är hon den enda artist som han har haft en speciell känsla för att det här kommer att bli något.

Bytte namn

Den som egentligen tog henne under sina vingars skydd var Rodney Jerkins som är känd för sitt samarbete med Michael Jackson, Mary J. Blige och Mariah Carey och många fler. Men några detaljer ville man i USA ändra på. Hon heter nu SAARA för enligt skivbolaget så fanns det en prostituerad som rappar som har ett liknande namn som Smoukahontas och det satt ju inte riktigt bra.

Dunderproducent

Och nu är första singeln då ute på marknaden. Låten är producerad av Ronald "Jukebox" Jackson. Musikaliskt får Saara nu hålla sig till amerikansk r&b medan hon i videon får imitera olika nationaliteter. På Youtube är det tills vidare mest finländare som har kommenterat låten och där är mottagandet minst sagt varierande. Jackson producerade bl a Willow Smiths hit från 2009, Whip my hair.





Du kan lyssna på alla låtar på Arenan och du har tid till torsdag kl 10 att rösta

Den här våren har det gått 35 år sedan Hans Martin startade upp Tommys hemma i Sundom. Efter några år i Sverige valde han mellan ett sommarhus i Stockholms skärgård och en återflytt till österbotten. Hemma vägde tyngst. Martin lämnade både Sverige och ett erbjudande om att spela i ett proffsband. Istället grundade han Tommys.

Det här var våren 1980. Men vad skulle bandet heta?

- Det nybildade bandet behövde ett namn för en katalog. Efter en träningskväll med bandet började jag och Gunborg fundera. Vår äldsta son heter Tommy, så vi tänkte: Tommys, berättar Hans Martin.

Och så fick det förbli. Nu fyller Tommys redan 35 och firar med jubileumskonsert de första dagarna i maj. Till konserten i Villa Lande, Kimito 1 maj finns i skrivande stund biljetter kvar, men i Borgå 2 maj är konserten slutsåld.

- Tommys 35-års jubileum är inget marknadsföringstrick, som så många andra bands såkallade jubiléer, säger Martin. Tommys har varit och är ett aktivt band med regelbundna spelningar året om. Så har det varit genom hela 80- och 90-talet och så har det fortsatt för killarna under hela 2000-talet.

Ny skiva i höst

Hans Martin slutade som solist och frontfigur i Tommys år 2001. Tom Käldström tog över både bolaget och sångsolistskapet i bandet.

Istället startade Hasses solokarriär. Första skivan var en andlig skiva, Landet där solen ej går ner. Den kom till helt på initiativ av skivbolagsdirektören vid Frituna.

- Jag hade aldrig tänkt mig en skiva med andliga sånger, säger Martin. Å andra sidan hade jag ingenting emot det. Vår mor var troende och sångerna hade jag med mig från barndomen.

Med Tommys hade Hans Martin upplevt den stora succén tack vare låten Vår dotter 1991. Den öppnade alla dörrar i Sverige.

- Mitt första soloalbum sålde dubbel platina på tre månader år 2002. Ett mottagande jag aldrig hade kunnat förvänta mig, säger Martin.

Hans hustru Gunborg har under alla år spelat en viktig roll. Tillsammans har de skrivit många låtar både för Tommys och för soloskivorna. Och det arbetet fortsätter.

- Just nu skriver vi några nya låtar för min kommande skiva. Vi blandar välkända covers med helt nytt material, säger Martin.

Nya albumet, som blir den nionde soloskivan för Hans Martin, ska släppas under hösten.

Om inte förr kommer Hans Martin att höras i dehär sammanhangen då.

Tommys ligger fortsättningsvis etta på Danslistan med Att ännu älska dig. Av 29 veckor på listan har bandet hela 25 veckor på första plats, vilket är rekordmånga topp-placeringar för ett och samma band.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Då gungiga grungeriff väller ut över biosalongen påminns jag om varför Nirvanas låtar är de enskilt viktigaste konstverken i mitt liv. Det kan heller inte bli kusligare än då regissören låter endast sångspåret ligga kvar över filmens sluttexter och Kurt Cobain upprepande kvider ”a denial”, de episka slutraderna i ”Smells like teen spirit”, låten som 1991 transformerade Nirvana från underground till världsstjärnor.

Filmen Kurt Cobain: The montage of heck är ändå inte ytterligare en ikonisering av den döda rockstjärnan utan ger en unik beskrivning av människan bakom musiken.

Smulad gemenskap

Då jag fick veta att Kurt Cobain var död satt jag naglad vid Mtv och torkade mina tårar. Jag minns att jag skulle ha velat vara där, i Seattle, bland de där sörjande långhåren som klädde sig i flanellskjorta precis som jag själv. Det här var tiden innan internets genombrott och det var genom den delade musiken som jag upplevde att jag hörde samman med andra människor världen över.

På biografen i Åbo hade jag tagit finkläderna på mig, en Nirvana skjorta, och bredvid mig satt en kille i min ålder med en sliten Pearl Jam dito. Känslan av samband var som bortblåst, att ha lyssnat på samma populära band för tjugo år sedan räckte bevisligen inte till för att någon av oss i salongen skulle ha satt igång och gruppkramas. Men kanske är det bioformatet som gör det, på fest inför Pearl Jams konserter har jag nog skrålat en annan 1990-tals hymn; ”Alive” tillsammans med främlingar.

Bakom bilden

The montage of heck har kallats för den bästa rockdokumentären någonsin och på många sätt lever den upp till superlativen. Regissören Brett Morgens har haft en obegränsad tillgång till videomaterial som tillhör Cobains familj, främst eftersom dottern Frances Bean Cobain är en av medproducenterna.

Hennes motiv är att just visa upp människan, den far hon aldrig kände, istället för en kulturell ikon.

Det man ser är Cobain som liten, glad och med lysande ögon, Cobain som ung och frustrerad och som hög, trashig, miljonsäljande men ledsen rockstjärna. Filmen bjuder också på några hjärtskärande scener då han tillsammans med hustrun och rocksjärnan Courtney Love badar och leker kärleksfullt med deras lilla dotter. Det är med facit på hand mycket gripande, precis som skräcken i Cobains mammas ögon då hon minns hur det var att höra master versionen av genomslagsplattan Nevermind för fösta gången. ”Är du färdig för det här”, undrade hon. ”Det här kommer att förändra allting”.

Arkivfilmerna varvas med animationer av Kurts liv men hans konstverk, målningar och anteckningar animeras också till liv och upplevelsen är häftig. Varje scen i filmen vill överraska tittaren.

Dygden i filmen

Nirvana gav rätt få intervjuer under sina få aktiva år och gillade heller inte att analysera sin egen musik. Allt finns i musiken, ansåg man.

Jag är glad över att det här inte blev en biografisk film. Mina upplevelser av Nirvana hänger samman med energin i deras musik, i hur Cobains texter skapade ett intresse hos mig för såväl språk, sound som konst.

Det här var naturligtvis också musik som råkade finnas i ett livsskede där nya känslor och vänskaper utvecklade sig och då livet kändes för fullt.

Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i biografisk musikjournalistik. Att veta att Cobain gjorde ditt då och datt lite senare har väldigt lite med musikupplevelsen att göra och jag är glad att Morgens inte använder sig av det här typiska rockgreppet och heller inte låter experter analysera sönder Nirvana.

Olyckan att vara begåvad

Filmen är en film om en känslig, begåvad, lycklig och olycklig pojke vars begåvning delvis blir hans eget fall.

Cobains rädsla för skam och vilja att ha något så normalt som ett hem är ett återkommande tema, men främst är filmen i sig en konstnärlig upplevelse. Cobains musik, text och bildkonst ges plats vid sidan om människan och det är ju det allting egentligen handlar om, därför man sitter där och kollar på filmen.

Bild: AP Graphics Bank

Cobain var besatt av kroppen, vätskor, döden, aborterade foster och i hans skrivhäfte står det ”I abort Christ for you”, kanske den yttersta, mest makabra kärleksbeskrivningen?

The montage of heck förskönar inte Kurt Cobain men den lämnar knappast någon oberörd. Liveklippen ger känslan av att själv vara på spelningarna, känslan av att Cobain på något sätt lever. Morgens skiljer mellan konst och konstnär – man kan vara intresserad av båda men de här två behöver inte varandra för att man skall beröras, känna, eller begripa.

Filmen lyckas få mig att känna det som jag tror att är så viktigt då det gäller musik, att det är det musiken gör med en själv, inte med någon annan, som är det viktiga. Och visst satt jag och skakade precis som tjugo år tidigare. Och jag är glad att den här musiken känns så mycket, fortfarande.

Kurt Cobain: The montage of heck visas på biografer runt om i Finland på söndag 26.4.

Det var i högstadiet som jag – precis som typ resten av klassen - började intressera mig för filmer om kriget i Vietnam och jag har fortsatt se på krigsfilmer ända sedan det. Då det begav sig så såg jag mest soldater i någon pissdjungel, brinnande byar, helikoptrar som flög mot solnedgången och det såg bra ut och var coolt.

Jag varken lyssnade eller tittade speciellt noggrant på den tiden och det var lätt att ryckas med av scener där soldater åkte patrullbåt, lutandes på sitt gevär med tobak i käften medan rockmusiken spelade och signalerade styrka och personlighet. Att soldaterna ofta kom från samhällets bottensegment fattade jag inte då, ja först senare insåg jag den kritiska kraft som de här filmerna ofta har. Att deras styrka bara är tillfällig, att de när som helst kunde dö var något jag insåg först mycket senare.

”Why do we always send the poor” så formulerade bandet System of a down mycket senare den amerikanska arméns krassa värvningspolicy.

Plutonen, brass och underjorden

Filmen alla i högstadiet ville se, Plutonen, är rätt intressant just med tanke på musiken roll i filmen. Filmen är en slags historia om den kamp mellan ont och gott som utspelar sig såväl inom huvudkaraktären Chris, spelad av Charlie Sheen, som i själva plutonen. I plutonen är soldaterna en och samma massa, men genom musiken beskrivs de, och i viss mån deras moraliska karaktär, lite djupare.

Det finns en scen där Chris introduceras till underjorden, där gräsrökarna samlas. Jefferson Airplanes låt ”White rabbit” spelas och textens Alice i Underlandet referenser och uppmaning ”feed your head” understryker hur Vietnam också är en kamp mellan två förnuft – det ena ett som ser fienden och vapenbrodern som människa, det andra ett som är troget den militära ordningens utilitarism där ingen är värt något utöver sin roll i ordningen. Gräset blir också en begriplig flykt från vansinnet.

Vänskapen i helvetet

I samma underjord spelas en annan låt, The Miracles/Smokey Robinsons R&B-pärla ”The tracks of my tears” i en fin scen där soldaterna höga dansar tillsammans och man tänker att ja, vad annars skulle man göra. Vänskapen är det enda vackra, det som vittnar om att det trots allt är människor som lever där i ett helvetiskt Vietnam där alla normer satts ur spel, där man egentligen mest bara vill gråta.’

Segregering och country

De etniska skillnaderna mellan soldaterna är också ett tema i filmen. Countrystjärnan Merle Haggards ”Okie from Muskogee” spelas i en scen där en rödnackad soldat dricker öl och biter loss en bit ur aluminiumölburken. Texten lyder: ”We don´t smoke marijuana in Muskogee” och låten har fått rollen av en slags redneckhymn, också om Haggard själv var en supande och gräsrökande liberal musiker från den vita amerikanska underklassen.

Genom att ställa country mot psykedelisk rock och en svart soldats krav på ”Motown” etablerar Stone några stereotypa människobilder som säkert bär med sig en del sanning men som han själv grumlar på ett intressant sätt. Genom låtarna inbjuder han också till reflektion om vita människors problem jämfört med svartas. I Smokey Robinsons låt överskrids också den segregering som präglat det amerikanska samhället tillfälligt.

Kriget som sårar alla

Det är redan länge sedan jag slutade se krigsfilm som underhållning. Då filmen är bra kan den beskriva något av det ofattbara lidande som krig innebär för alla inblandademänniskor och väcka en medkänsla i tittaren som hen kan bära med sig ut i världen.

Plutonens titelspår är Samuel Barbers ”Adagio for strings”, en melankolisk, vemodig melodi som likt en antik kör verkar vilja begråta det öde som drabbar alla involverade i ett krig. Oberoende av vilken roll i kriget man har eller på vilken sida man strider så går man inte odrabbad ur det. Kriget ger ärr för resten av livet. Det gäller soldater, de civila och också dem där hemma.

Give peace a chance

”Bring `em home” sjöng folksångaren Pete Seger om pojkarna i Vietnam, och samma sång sjöng Bruce Springsteen om Irak och med sin version påminde han om det minimala avståndet mellan Vietnam och dagens krig.

Det verkar hela tiden uppstå nya Vietnams och också musiken i filmerna verkar försöka påminna oss om att det är något som vi inte kan komma oskadda ur. Det påminner också Vietnamfilmerna och den livsbejakande rockmusiken bör egentligen ställas i kontrast till att ett krig fråntar en människa.

Med en fördröjning på endast några millisekunder kan två musiker befinna sig på helt olika orter, men ändå spela simultant som om de satt bredvid varandra i samma rum. Det är fiberoptikens snabbhet som öppnar nya dörrar för scenkonsten.

Men det är inte enbart musiker som har glädje av detta. Det här innebär att även en teaterpjäs kan spelas på två eller flera ställen samtidigt, men att det ändå vore som om alla befann sig på samma scen i samma stund.

Sharegarden

Under tre dagar ordnas nu utbildningskonferensen Sharegarden på kulturcentret Alandica i Mariehamn. Programmet är tvådelat – ett för tekniker inom scenkonsten och ett för övriga som arbetar inom samma bransch. Här får de alla bekanta sig närmare med den nytta och glädje som vi kan ha av fiberoptiken. Och på det stundvis litet isolerade Åland har man redan fått idéer.

Fiberteknikens hjärta på Alandica. fiberoptik Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Mårten Fröjdö är viceordförande för Företagarna på Åland och dessutom projektledare för Sharegarden. Han konstaterar att de geografiska avstånden ofta är ett bekymmer här. Att man på Åland är litet avskild från omvärlden. Framför allt tidsmässigt om man skall ta sig någonstans.

- Det samma gäller kulturen, säger Fröjdö. Det inbegriper en hel del resande och tid om man skall åka och se på någonting eller om någon, artist eller publik, skall komma till Åland. Det var det som för ett antal år sedan födde tanken till detta.

Fördröjningen försvinner

Mårten Fröjdö berättar att svårigheten när man skall göra kommunikation med närvaro är att det inte får finnas fördröjning i överföringen.

- Den känner vi ju väl till när broadcastingbolagen har en korrespondent någonstans. När den personen pratar med studion är det alltid väntan innan frågan kommer fram.

Fiberoptik. fiberoptik Bild: Wikimedia Commons

Men de största kvalitetskraven har ändå kulturen – främst musik och teater.

- Därför börjar vi med dem. För om det fungerar för olika musiker att spela tillsammans i olika länder, så fungerar det även för t.ex. business och konferens eller prat, säger Fröjdö.

Videokonferens och internet

Man kan förstås här inflika att videokonferenser redan länge varit vanliga och att det idag även finns band och musiker som spelar simultant via t.ex. Youtube. Men fibertekniken tar det till en annan nivå.

- Kvaliteten är så mycket högre här, förklarar Mårten Fröjdö. Det är väldigt kort fördröjning, kanske fem millisekunder. Vilket motsvarar 1,5 meter i luft mellan oss. Åländske operasångaren Björn Blomqvist testade det så att pianisten var i Stockholm. Efter det konstaterade han att: "jag var närmare honom än jag vanligen är på scen".

Fiberoptisk kabel. fiberoptik Bild: EPA / Jens Buettner

Björn Blomqvist är även rektor för Musikinstitutet på Åland och han har behov av att kunna ha elever som går på Stockholms musikutbildningar. När eleverna kommit så långt i sin utbildning att skolans egna lärare inte längre kan hjälpa dem måste man söka hjälp från annat håll. Det är stor kostnad att ta lärare till Åland utifrån eller att skicka eleverna veckovis till Stockholm.

I höst lägger Blomqvist upp en utbildning för en cellist där läraren är i Stockholm medan eleven är på Åland. Han har tidigare testat bl.a. videokonferens, Skype och Youtube, men de fungerar inte kvalitetsmässigt.

Eliminerat mellansteg

- Det man nu gjort är att man tagit bort så många fördröjande mellansteg som möjligt så att det till sist enbart tar den lilla tid det krävs för att fysiskt skicka ljudet i ljusform geografiskt via fibernät. Det innebär att det blir en rimligt kort latens som fungerar inom en radie på ca 1.000 km. Men för vanliga möten är den sträckan mycket längre, berättar Mårten Fröjdö.

Men den här tekniken kan ändå inte ersätta den magi som föds när två eller flera personer skapar musik i samma rum. Mårten Fröjdö håller med.

- Absolut. Jag gick nyligen med min dotter på Gävle symfoniorkesters konsert här i Alandica och hon har ju lyssnat på Grieg, så hon kände igen stycket. Men hon var helt överväldigad av den dynamik som finns när man sitter framför en symfoniorkester.

- Däremot ger den här tekniken ett bra sätt att öva tillsammans innan man ger en konsert. Eller man kan skriva nytt drama för två scener. För det händer något speciellt när man har två scener och två publiker men en gemensam pjäs. Då finns det plötsligt helt nya möjligheter både tekniskt och idémässigt. Det blir ett tredje rum som inte finns, men som plötsligt ändå finns och alla är i det rummet.

Via den här maskinen kan man prata med en annan person på annan ort och se personen i ögonen eftersom kameran finns rakt fram i ögonhöjd bakom glaset och inte litet vid sidan om som t.ex. på en dator.. fiberoptik Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

De har även testat på att låta publiken i två olika länder s.a.s. sitta bredvid varann och sedan under pausen fortsätta umgås via fler stora teleprompter-aktiga skärmar. Det blir väldigt konstiga, men roliga möten, ler Fröjdö.

Riksteatern ledande

Riksteatern i Stockholm besitter stor kunskap vad gäller gränssnittet mellan fiber och scenteknik och det är främst dem Sharegarden nu samarbetar med. Riksteatern är en av världens största turnerande scenkonstorganisationer och de vill vara med och utveckla den nya tekniken för scenkonst.

Mårten Fröjdö, projektledare för Sharegarden. Mårten Fröjdö Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Men även bl.a. Åbo Svenska Teater är med på det här. Mårten Fröjdö berättar att ÅST gärna vill använda skådespelare som befinner sig i Ålands skärgård, men ändå via länk är med på scenen i Åbo. Vi har förstås sett sådant tidigare, men då har det antingen varit färdigt inspelade videosnuttar eller så har det varit med lätt fördröjning. Men med den här tekniken blir det istället en helt annan upplevelse.

- Det är som om man vore på samma ställe, säger Mårten Fröjdö. Närvarokänslan är påtaglig.

Mer om Sharegarden och fiberteknik:

• På lördag kväll kan du själv där hemma se hur det går till att göra scenkonst simultant på två olika scener! Sharegarden livestreamar från Alandica då Nordens Institut på Åland firar 30-års jubileum. Närmare info: http://tnt.riksteatern.se/.
• I samband med teaterdagarna i Tammerfors i augusti kommer det att hållas ett seminarium kring fiberoptik.
• Senare i höst ordnas en workshop på Island där tanken är att skriva för det här nya formatet, d.v.s. att en pjäs mitt i allt kan utspela sig på två scener samtidigt.

Allt började 1967 på Broadway. Eller snarare sagt off Broadway. På Joseph Papp's Public Theater. Där hade musikalen Hair (text: Gerome Ragni och James Rado, musik: Galt MacDermot) sin premiär den 17 oktober.

Framgången var så stor att musikalen flyttade till riktiga Broadway och Biltmore Theatre. Hair var den första musikalen någonsin som flyttades från off-Broadway till Broadway. Där visades den hela 1750 gånger.

Först 1979 hade sedan filmen Hair i regi av Miloš Forman premiär. Den tredje bästa musikalfilmen ever, om ni frågar mig. Efter West Side Story och Jesus Christ Superstar, men det är förstås en smaksak.

Skivan hade fallit från lastbilen

Min originalskiva Skivkonvolutet Bild: Yle/Peter Lüttge

Jag kommer inte längre ihåg om jag såg filmen först eller lyssnade på filmens underbara soundtrack först men jag tror faktiskt att jag hörde filmen innan jag såg den.

En snabb check på nätet säger mig att lp-skivan jag äger är ett original från 1979. Underligt nog den amerikanska utgåvan. Men det kan bero på att jag den tiden köpte mycket vinyler av min vän Klaus. Skivorna var sådana som hade ramlat ur en lastbil. Det var den eufemism vi använde oss av när vi fick saker billigt och av tvivelaktig proveniens.

Jag var i alla fall 16 år gammal. Ett år senare spelade jag percussion i ett coverband med namnet Reziprok. Vi skrev namnet spegelvänt: Korpizer. Funny, eller hur? Hur som haver hade vi redan då filmens ingångslåt Aquarius på repertoaren. Det var en svår låt. Ännu ett år senare blev jag punkare. Då behövde jag inte längre kämpa med Aquarius. Det var bättre så.

Efter punken blev jag mod. Man kunde bli allt möjligt som tonåring i slutet av 70- och början av 80-talet. Förutom hippie. Det var no no. Färggranna kläder. Långt, lockigt hår, skägg herregud. Och så deras yviga danser. Hemskt. Vi dansade inåt. Så som Mick Jagger och David Bowie i videon till Dancing in the Street.

Men till saken.

På hemmafronten mycket nytt

George Berger (Treat Williams) Skivkonvolutet Bild: Yle/Peter Lüttge

Lp-skivan är fantastisk. Den är enligt mig mycket bättre än filmen. Filmen är nämligen stundvis ganska kökkig. Så om du bara har 2 timmar av ditt liv att spendera lyssna på skivan.

Filmen hör till genren Vietnamfilmer fastän den inte alls utspelar sig i Vietnam. Den skildrar livet på hemmafronten. I New York, faktiskt. Jag har märkt att många tror att Hair utspelar sig i San Francisco. Flower power och Scott McKenzie, ni vet. Men nej, det är Central Park som är huvudscenen.

Hair handlar om en man från landet; Claude Hooper Bukowski (John Savage) från Oklahoma. Han far till New York för att ta värvning för kriget i Vietnam. Väl framme i The Big Apple träffar han och blir vän med ett gäng med långhåriga hippies vars ledare heter George Berger (Treat Williams). Det här mötet komplicerar Bukowskis planer. Och slutar illa för George Berger. Mer än så berättar jag inte. Antingen känner du till filmen och vet hur det hela slutar eller så skall du se den utan att veta hur det hela slutar.

Om du inte har sett Hair, gå och se den. Eller skaffa åtminstone soundtracken. Du kommer inte att ångra dig. Jag lovar. Jag menar titta bara på det här! Eller förresten, titta inte på det här om du inte har sett filmen. Det här är ju slutsången: Let the Sunshine in!

Det finns så många filmer om kriget i Vietnam, filmer som utspelar sig både där och på hemmafronten, att de tävlar i en egen klass och har fått en egen genre: Vietnamfilmer.

Under temaveckändan Mitt Vietnam skriver olika kulturjournalister på Svenska Yle:s kulturredaktion om sina favoritvietnamfilmer. Först ute i den här artikel är producent Staffan von Martens, filmredaktör Johanna Grönqvist samt frilansaren Viktor Granö. Under rubriken Relaterade länkar längst nere på sidan hittar du bland andra filmredaktör Silja Sahlgren-Fodstads artikel om Platoon och producent Peter Lüttges artikel om Hair. Läs och njut!

Staffan von Martens: Good Morning, Vietnam (1987)

Regisserad av Barry Levinson (Diner, Rain Man, Wag The Dog). Skriven av Mitch Markowitz (Crazy People, för tv: M*A*S*H, Monk).

Dvd-konvolut Bild: Yle/Peter Lüttge

Men Good Morning Vietnam är också en mycket annorlunda Vietnamskildring. Vi rör oss inte på slagfälten eller i de mörka djunglarna, utan i ett vardagligt Saigon, dagtid, på krogar, i skolor, på gator. Och här är, till skillnad från många andra filmer, vietnameserna också mänskor, som t.o.m. – hör och häpna – har en orsak att hata amerikanerna!

Det här är kanske skälen till att filmen visas med jämna mellanrum, också de år då Robin Williams inte dör.

Johanna Grönqvist: Apocalypse Now (1979)

Regisserad av Francis Ford Coppola. Skriven av samma man och John Milius.

Jim Morrison Jim Morrison 1943-1971 Bild: Ap Graphics Bank

Apocalypse Now av Francis Ford Coppola räknas som en modern klassiker, en episk krigsfilm som inte enbart handlar om kriget i Vietnam utan som också är en resa in i galenskap.

Filmen har en suverän inledning. En inledning som jag kan se om och om igen. För att början på filmen kanske egentligen är slutet, på allting.

Den första bild vi ser i filmen är en skogskant av palmer som sakta vajar i vinden, samtidigt hör vi det dova ljudet av stridshelikoptrar. Det hela är filmat i slow motion och med ett teleobjektiv som gör att bilden av palmskogen och helikoptrarna ser tillplattade ut, hela bilden saknar djup.

Vi ser stridshelikoptrarna flyga över bilden, vi ser sand som piskas upp i luften. Och i samma stund som vi hör Jim Morrisons sjunger den första raden i låten ”The End” exploderar hela bilden i ett enda eldhav.

I samma stund blir det också klart att det här är inte ”bara” en krigsfilm. Detta är Inferno.

Francis Ford Coppola Francis Ford Coppola Bild: EPA/JUANJO MARTIN

Filmen för en sedan in i en värld där verklighet och mardröm går samman. Det är en film som befinner sig på gränsen till det hallucinatoriska, en film som för mig in i galenskap och det är osäkert hur jag som åskådare kommer ut på andra sidan.

Hela landskapet brinner, den tunga röken förmörkar bilden och ovanpå de här bilderna dyker det upp en bild på huvudpersonen, kapten Benjamin L. Williard (Martin Sheen). Williard ligger i ett hotellrum i Saigon men djungeln och kriget är närvarande, vi förstår att han inte längre kan lämna kriget, kriget har blivit en del av honom.

Apocalypse Now utspelar sig under Vietnam-kriget och Williard får ett specialuppdrag att tillsammans med några andra soldater resa in i djungeln för att möta överste Kurtz (Marlon Brando). En man som blivit galen och nu måste ”fixas”. Det blir en resa in i mörkrets hjärta (filmen är också en nytolkning av Joseph Conrads roman med samma namn).

Vietnamkriget var traumatiskt och förvirrande, både för dem som stred men också för hemmafronten i USA. Det var ett krig som ingen riktigt förstod, ett krig där man vann striden men ändå förlorade. Och just den här ambivalensen fångar Apocalypse Now. Samtidigt som den skildrar vad krig gör med en människa.

Filmen slutar i ett förvirrat blodbad och med ord har tolkats på många olika sätt men som sammanfattar de upplevelser Willard och jag som åskådare upplevt - ”The Horror… the horror…”

Se inledningen på Apocalypse Now här

Viktor Granö: Winter Soldier (1972)

Två teman går igen i var och en av de bästa Vietnamfilmerna: den meningslösa grymheten i den amerikanska krigsföringen, och de djupa, inflammerade såren i soldaternas själar. Ingenstans är behandlingen lika omruskande och obevekligt rak på sak som i dokumentären Winter Soldier (1972). Filmen är en sammanställning av vittnesbörd från en presskonferens i Detroit, ordnad av Vietnam Veterans Against the War.

De unga, nu långhåriga och skäggiga krigsveteranerna förklarar hur krigsutbildning och ständig skräck förvandlar människan till rovdjur. Med stadiga röster beskriver de det som var deras vardag. Att kasta bundna fångar ur flygande helikoptrar. Stena barn, bränna byar. Gruppvåldta och avrätta unga kvinnor. De talar om den dagliga tävlingen, där den som återvänder till lägret med flest avskurna öron får mest öl, och om det systematiska manipulerandet av body count-siffrorna: en död ”gook” är en kvantitativ militär framgång, om hon så råkar vara en fyraårig flicka.

Dokumentären är inspelad och hopklipp av det fjortonhövdade Winter Film Collective. Filmen gör inga konstnärliga anspråk, den visar det som måste visas. Den lämnar mig aldrig.