Eleanora Fagan, Billie Holiday, Lady Day - den legendariska jazzsångerskan är känd under många namn. Under sin allt för korta livstid hann hon spela in närmare sexhundra skivor som gjorde henne till en av jazzens mest betydelsefulla artister. Men hennes liv hade också många tragiska ingredienser som har bidragit till legendbildningen kring hennes person.

Den 7 april firar vi hundraårsminnet av Billie Holidays födelse. Hon såg dagens ljus 1915 i Philadelphia och växte upp i Baltimore under minst sagt svåra förhållanden. Då Billie 1956 publicerade sin självbiografi 'Lady Sings the Blues' var det många som inte ville tro att de ruskiga barndomsupplevelser hon skildrade verkligen var sanna. Men senare tiders musikforskare har kunnat verifiera det mesta.

Harlem

1929 kom den knappt 14-åriga Billie till Harlem i New York, där hon först höll på att råka in på alldeles fel bana. Men från och med 1930 kunde hon försörja sig genom att sjunga på barer och caféer. Billie var en naturbegåvning och gjorde sig rätt snabbt ett namn på den lokala musikscenen i Harlem. 1933 fick hon chansen att göra sin första skiva som anonym sångsolist med Benny Goodmans orkester. Två år senare fick hon själv skivkontrakt med det ansedda bolaget Columbia Records, där hon under återstoden av 30-talet gjorde omkring 150 skivinspelningar. Många av dem har blivit klassiker.

Här en skiva från 1938 där Billie sjunger med Teddy Wilsons orkester. Bildspelet illustrerar de medverkande musikerna: Buck Clayton, trumpet, Benny Morton, trombon, Lester Young, tenorsaxofon, Teddy Wilson, piano, Freddie Green, gitarr, Walter Page, kontrabas, Jo Jones, trummor.

Louis Armstrong var förebilden

Billie Holiday var på många sätt en unik artist. Med sina intensiva tolkningar och sin förmåga att få rösten att låta som ett musikinstrument förnyade hon sättet att sjunga jazz. Hennes stora förebild var Louis Armstrong, som hon hade hört på skiva redan som barn på 1920-talet. Billie föresatte sig att lära sig sjunga på samma sätt som Louis Armstrong spelade trumpet.

Senare, då hon stod på höjdpunkten av sin karriär, fick hon själv möjlighet att samarbeta med Louis Armstrong. 1946 medverkade Billie och Louis i Hollywoodfilmen 'New Orleans', därifrån följande videoklipp är hämtat.

Drogerna förstörde karriären

Droger och stimulantia var på Billie Holidays tid ett vanligt inslag i musikerlivet, och Billie var ända sen tonåren en regelbunden konsument av alkohol och marijuana. Men då heroinet i början av 1940-talet kom in i bilden var loppet kört. Billie blev en daglig missbrukare, och trots några seriösa avvänjningsförsök kunde hon inte frigöra sig från sitt beroende.

Snart fick hon också problem med myndigheterna. I samband med en fängelsedom 1947 förlorade hon sitt så kallade kabarékort, vilket innebar att hon inte längre fick uppträda på utskänkningsställen i New York. Arbetstillfällena blev färre, gagerna sjönk, och Billies karriär gick in i en nedåtgående spiral. Hennes hälsa försämrades också, och redan på 40-talet börjar missbruket höras på sångrösten.

Skivor fortsatte hon ändå att göra nästan ända fram till sin död. Kvaliteten är ojämn, men i sina bästa stunder kunde Billie fortfarande prestera hög kvalitet. En del av hennes inspelningar under de sista åren hör till de bästa hon någonsin gjorde.

Följande TV-framträdande från 1957 är ett bevis på hur suverän Billie Holidays förmåga kunde vara också mot slutet av hennes karriär.

Död 1959

Den sista maj 1959 lades Billie Holiday in på Metropolitan Hospital i New York med skrumplever, hjärtproblem och njursvikt, och där avled hon sju veckor senare, den 17 juli 1959. Vid sin död var hon bara 44 år gammal.

Billie Holiday dog utfattig och svårt skuldsatt, men hon har lämnat efter sig ett stort kulturarv i form av sammanlagt närmare sexhundra unika skivinspelningar. Många av dem räknas fortfarande till jazzens främsta.

Undanglidande person

Att i efterhand få ett grepp om Billie Holiday som person är mycket svårt. Hon förefaller att ha varit en sammansatt personlighet, och synen på henne varierar starkt bland alla de vänner, kolleger, memoarskribenter och biografer som har uttalat sig. En del ser en njutningslysten person som levde en dag i sänder, andra ett tragiskt offer som under sin livstid utnyttjades på alla tänkbara sätt av skrupelfria personer för att till slut gå under i alkohol och droger. En del betonar den starka kvinnan som stod på sig och vågade gå mot strömmen, som slog sig fram i den hårda mansdominerade musikbranschen och alltid ställde sig upp mot rasism och orättvisor.

Billie Holidays motsägelsefulla och inte alltid helt tillförlitliga självbiografi bidrog till att skapa den mystik som omger henne. I dag har musikforskarna lyckats kartlägga hennes liv i minsta detalj, men ju fler fakta vi har desto mer glider människan Billie Holiday undan. Vem hon egentligen var innerst inne får vi kanske aldrig veta.

Fokus på Billie Holiday i Radio Vega torsdag 2.4 kl. 18.03. Repris onsdag 8.4 kl. 13.03. Programmet finns också på Arenan från och med torsdag kväll.

Några läsvärda böcker

Mer än ett dussin biografier har skrivits över Billie Holiday. Kvaliteten varierar, men de bästa baserar sig på seriös forskning. De bästa CD-samlingarna innehåller också värdefulla uppgifter om Billies liv och hennes musik.

Här tre förslag till läsning:

• Billie Holiday: Lady Sings the Blues – Billie Holidays självbiografi, skriven tillsammans med journalisten William Dufty. Mycket läsvärd och underhållande, även om tillförlitligheten inte alltid är den bästa.
• Stuart Nicholson: Billie Holiday – Den bästa och mest vederhäftiga biografin. Saklig och faktaspäckad, baserar sig på grundlig forskning.
• Donald Clarke: Billie Holiday, Wishing on the Moon – Baserar sig på intervjumaterial med en lång rad personer som stod Billie nära. Blir ibland skvalleraktig och polemisk, men är intressant läsning på grund av sitt unika material. Ger en god inblick i musikerlivet på Billies tid.

Sebbe Staxx har funnit Jesus. Budskapet i musiken ska ändå inte förändras, förutom när det kommer till en sak: våldet ska bort.

Sebastian Stakset, som just nu är aktuell med självbiografin Sebbe Staxx - Musiken, Brotten, Beroendet, har funnit ljuset, och i det här fallet står ljuset för Jesus. Sebastian känner vi bäst till som Sebbe Staxx, frontfigur för den (tidigare) något våldsamma hiphop-gruppen Kartellen. Sebbe säger att hans nya livsåskådning ändå inte kommer att påverka Kartellens musik.

- Vi håller på med nästa skiva, och har kommit ungefär sju låtar in, och det jag slås av är att det fortfarande låter precis som Kartellen. Vi belyser fortfarande många problem, och vi beskriver verkligheten, men hoppet lyser i mina ögon. Förut hade jag inget hopp och ingen väg ut, säger Sebbe.

Inga fler hot från Sebbe

Sebbe har blivit dömd för olaga hot mot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, och när Kartellen tillsammans med Timbuktu gjorde låten Svarta duvor & vissna liljor var det heller inga vackra ord de hade att säga om partiledaren. Trots att Sebbe fortfarande har kvar samma åsikter kommer vi i framtiden inte att få höra fler hot i låttexterna.

- Jag kommer inte att hota någon. Det jag skrev om honom var ganska grovt, men det är något som skrivs varje dag i sociala medier. Jag blev dömd för att jag är den jag är, inte för det jag skrev, säger Sebbe.

Hur stor frihet har man som musiker att kritisera politiker i hårdare ordalag?

- Du kan göra vad du vill, men det kommer kosta dig. Vi har förlorat miljontals kronor på att vi blivit utestängda överallt. Men jag drivs inte av pengar, jag har alltid drivits av att lyfta saker till ytan.

Sebbe fortsätter med att prata om det han vill föra fram med sin musik.

- Folk lider verkligen i våra utsatta områden i Sverige. Det är kaos. När jag var mindre var det ovanligt att någon blev skjuten, men nu dödas det folk var och varannan dag. I ett land på nio miljoner människor är det här ingen normal utveckling, så man behöver prata om det, säger han.

"De såg Kartellen som en maktfaktor för underklassen"

Vi går tillbaka till frågan om våld och musik, och funderar över när orden bara är en låttext, och när de är olaga hot. En fråga som visar sig vara lite mer komplicerad än vi trodde.

- Det beror mycket på vem du är och vad du representerar. När N.W.A. bildades i Amerika i början på 90-talet fick de FBI efter sig, för det var ingen som hade gjort det de gjorde i Los Angeles på den tiden. Ingen hade sagt det de sade, men nu säger alla det. Så det har att göra med tid och plats, och om du är först ut, säger Sebbe.

Sebbe berättar att Kartellen var först ut i Sverige, men att scenen nu ser totalt annorlunda ut.

- Om du lyssnar på svensk hiphop i dag så kommer du höra hur många direkta hot som helst. Låten Lasermannen som är gjord av flera stora svenska artister, innehåller en massa hot, men den har inte alls fått medial uppmärksamhet.

Kartellen har ändå väldigt många fans, så kanske det beror på det?

- Lasermannen gjordes också av stora artister, så den nådde ut till väldigt många människor, men det är sant – politikerna och polisen såg Kartellen som en maktfaktor för underklassen. En megafon som tidigare inte hade existerat, och det blev ett problem. Därför attackerade de oss, men det blev bara fel, och folk började lyssna ännu mera, säger Sebbe.

Sebbe och Kinesen är frälsta

Trots att Sebbe har ett nytt perspektiv på livet ska Kartellen låta likadant, och Sebbe tror inte det blir ett problem att kombinera det nya med det gamla.

- Jag och Kinesen (Kartellens låtskrivare red. anm.) har alltid värnat om underklassen, och det gör vi fortfarande. Det är kanske därför vi blivit frälsta. Vi har hittat en väg ut och det är den vägen vi ska dela med oss av, men folk behöver fortfarande veta vad som händer där ute.

Och vad är det då som händer där ute? Sebbe förklarar:

- Om vi har sex familjemedlemmar, och en är jättesjuk, så kommer de fem andra att ta hand om den sjuke. Likadant borde det vara i de utsatta områdena.

Sebbe säger att det ändå inte ser ut så i Sverige just nu, och berättar att det finns flera områden som är sjuka och behöver hjälp, men att de friska områdena fokuserar på att göra sig själva ännu friskare, och glömmer de sjuka.

- Det här behöver man ändra på, för annars kommer man att få skörda klassklyftornas bieffekter, som är mord, ökad kriminalitet, droger och misär. Det är inget som Sverige vill skörda. Det kommer att straffa sig i slutändan.

Många nya låtar att hugga tänderna i den här veckan.

Zedd ft. Selena Gomez / I Want You To Know
Samarbetet mellan tysk-ryske dj:n Zedd och amerikanske artisten och skådespelerskan Selena Gomez är veckans EDM-tillskott på spellistan. Låten kommer att finnas med på båda artisternas kommande album. Musikvideon släpptes den 10 mars och för tankarna till 70-tals disko.

Seinabo Sey / Poetic
Ännu en i raden Seinabo Sey-låtar med ett kort, kraftfullt namn.
Seinabo fortsätter vara lika magnetiskt trollbindande som alltid. Svenska Nöjesguiden träffade ganska rätt när de beskrev hennes musik som en bommbox i en kyrka. Och det bästa av allt... Snart uppträder hon på Svenska Talande Klubben i Helsingfors.

Muse / Dead inside
Öppningsspåret på Muse nya album Drones är berättelsen om förlorat hopp och förlorad tro på kärlek. Enligt bandmedlemmarna är det också början på den berättelse som utspelar sig genom skivans låtar. Protagonisten förlorar allt hopp och känner sig död på insidan.
Starka 80-talsinfluenser och man kan höra slängar av såväl Prince som Depeche Mode mellan raderna.

Matoma & The Notorious B.I.G / Old thing back
Det är alltid lika skönt när någon lyckas remixa och lägga några vackra sångslingor på legendariske Notorius BIG:s texter. Biggie är ett av de riktigt tunga namnen inom genren och det här är varken första eller sista gången vi postumt får njuta av hans groove och flow. Artisten Matoma i sin tur är en ganska ny förmåga inom tropical house-genren, som gått från klarhet till klarhet. Den här sommaren är han en av huvudartisterna på festivaler både i hemlandet Norge och i Kanada.

Rihanna / Bitch better have my money
Uppföljaren till FourFiveSeconds som andra singel ut från Rihannas kommande album heter Bitch better have my money. En perfekt låt att lyssna till exempelvis innan man ringer upp Folkpensionsanstalten för att kolla var studiestödet dröjer. Frågan är bara ifall du behöver göra det om du som Rihanna kör en Maserati och bor i ett skyffe på 12 miljoner dollar...

Hozier / Someone new
Allt den irländske sångaren Hozier rör vid verkar förvandlas till guld. Känner du igen kvinnan i videon? Ett tips: Game of Thrones!

Will Sparks ft. Wiley & Elen Levon / Ah yeah so what
Ah Yeah! släpptes redan år 2012 av den australiensiske producenten Will Sparks. Nu hoppar den in på vår spellista i form av en nyutgåva från 2014. Ah yeah so what är ett samarbete mellan Sparks, sångaren Elen Levon och rapparen Wiley.

Måns Zelmerlöw / Heroes
Sveriges bidrag till årets upplaga av Eurovisionsfestivalen behöver knappast någon större introduktion. Måns har hyllats för sin scennärvaro, men det finns de som tycker att Heroes är alltför lik David Guettas Lovers on the Sun och Aviciis The Nights. Frågan är hur stark låten är utan den imponerande scenografin.

Så här ser hela spellistan ut

Här kan du kolla in alla låtar som för tillfället finns på spellistan. Du ser också hur ofta vi spelar dem. Spellistan finns också på Spotify, men där saknas så klart låtar som inte publicerats på Spotify.

Rockpoeten Staffan Hellstrand fortsätter skriva låtar om blod och tårar, om människor i glädje och sorg. Han skriver med samma glöd som på den tiden när Lilla fågel blå ägde radion. Hellstrand fyller 59 men pojkaktigheten och passionen sitter kvar.

Staffan Hellstrands nya album Blod & Tårar släpptes i mars och tillsammans med bandet har han redan hunnit ut på klubbarna. För att presentera låtar om vänner som inte längre finns, Tommy & Magic, om fina vårdagar i stan, Trean ner till vattnet, och om dom som öppnar våra ögon, Poeterna är helgonen.

Det har gått 25 år sedan hans första "riktiga" soloalbum kom, Den stora blå vägen och det är också mer än 20 år sedan Lilla fågel blå som gav honom både en Rockbjörn och en Grammis för Årets låt 1993.

Mottagandet av nya skivan har varit gott hemma i Sverige. Många recensenter gillar hans glöd och fortsatt starka texter. Förutom dom som tycker att han lever kvar i sitt eget 90-tal.

För mig är Staffan Hellstrand fortfarande en storfavorit bland rock-, pop- och vispoeter i Norden.

Som sångare och musiker och som låtskrivare åt sig själv och andra artister.

Hans låt Fiskarna i haven blev Idde Schultz stora hit 1995.

Staffan Hellstrand har också¨samarbetat med Uno Svenningsson och tillsammans skrev de melodifestivallåten för Svenningsson och Irma Schultz 2007, God morgon.

Staffan Hellstrands nya album och låtar han skrivit under 25 års tid!
I Vega Visor måndag 6.4 kl. 21.05 och söndag 12.4 kl. 8.05.

Inspirerade av Carly Rae Jepsens musikvideo med Tom Hanks rotade vi igenom hela cybernätet på jakt efter andra samarbeten mellan skådespelare och musiker.

Veckans tillskott på spellistan gjorde oss lite paffa, när vi insåg att i musikvideon till Carly Rae Jepsens nya låt, I really like you, hittar vi tvåfaldiga oscarsvinnaren Tom Hanks i huvudrollen. Vi har ingen aning om hur det här samarbetet kom till, men vi hoppas ju att de träffats på någon fest där hon gett sitt nummer till honom och sagt "call me maybe?".

Inspirerade av det underliga samarbetet tog vi oss an uppdraget att kolla upp vilka andra artister samarbetat med kända skådespelare i sina musikvideor. Vi blev stort förvånade över hur många vi hittade. Här är resultatet:

Ed Sheeran – Lego house

Det är ju Rupert Grint, alltså Ron Weasley, från Harry Potter-filmerna.

Sam Smith – I’m not the only one

Om du kollat på tv-serien Glee känner du igen Dianna Agron.

Bruce Springsteen – Dancing in the dark

Också kära Courtney Cox har hittat sin väg till musikvideovärlden. Friends-stjärnan behöver knappast någon introduktion. Känner du igen henne i videon?

Enrique Iglesias – Hero

Den här minns vi så väl! Jennifer Love Hewitt och Mickey Rourke är med i Enriques musikvideo. Jennifer medverkar i en massa tv-serier, bland annat Ghost Whisperer och Criminal minds och Mickey Rourke minns vi från filmerna Iron Man 2 och The Expendables.

Lady Gaga – Paparazzi

En svensk måste ju så klart få rymmas med på den här listan. Svensken Alexander Skarsgård är med i tv-serien True blood.

Elton John – I want love

Här kan du se den tvåfaldiga Golden Globe-vinnaren Robert Downey Jr i sina unga år. Du känner säkert igen honom från bland annat Iron Man- och Sherlock Holmes-filmerna.

Beastie Boys – Make Some Noise

Vi avslutar med dunder och brak:

Seth Rogen, Danny McBride, Elijah Wood, Rashida Jones, Will Arnett, Ted Dansen, Rainn Wilson, Jason Schwartzman, Amy Poehler, Steve Buscemi, Mary Steenburgen, Maya Rudolph, Kirsten Dunst, Chloë Sevigny, Will Ferrell, David Cross, Orlando Bloom, John C. Reilly och Jack Black.

Vilka är dina favoriter bland musikvideor med kända skådespelare?

Abba och Waterloo tog Europa med storm medan Olivia Newton-John fick se sig besegrad. Fransmännen sörjde president Pompidou.

Luxemburg ville inte arrangera tävlingen för andra året i rad efter sin vinst så brittiska BBC ryckte in. Sångtävlingen hölls på The Dome i Brighton och Katie Boyle var programledare redan för fjärde gången. Grekland var med för första gången.

Arton länder hade anmält sig, men endast sjutton deltog. Några dagar innan tävlingen avled nämligen Frankrikes president Georges Pompidou och han begravdes samma dag som showen. Frankrikes rundradiobolag drog sig ur Eurovisionen för att visa respekt.

Tio personer per land fick makten

Röstningssystemet ändrades igen och de nationella juryerna bestod nu av tio medlemmar. Varje jurymedlem fick avlägga en röst på sitt favoritbidrag. Från och med året därpå tog man sedan i användning det poängsystem som används fortfarande idag.

Finland fick igen äran att öppna tävlingen. I vykortet visades Finlands insjölandskap och forsande floder. Tjugoåriga Carita Holmström sjöng den vackra balladen Keep me warm på god engelska, sittande vid ett piano. Tittar man på de andra ländernas fartfyllda bidrag känns Caritas uppträdande ålderdomligt och tråkigt. Finland fick ändå fyra poäng och en trettonde plats.

Storbritanniens representerades av australiensaren Olivia Newton-John. Det här var några år före hon gjorde succé i Hollywoodfilmen Grease, men hon var redan nu känd som sångerska. Den brittiska publiken fick med vykort rösta på vilken låt de ville att Newton-John skulle uppträda med och det ryktades om att hon inte var nöjd då Long live love vann.

Italien representerades av Gigliola Cinquetti som tio år tidigare vann tävlingen i Köpenhamn. Den här gången fick hon ändå nöja sig med andra plats.

Sverige tog hem sin första vinst år 1974 med Abba. Gruppen hade tävlat i Melodifestivalen redan året innan men kom på tredje plats med låten Ring ring. Waterloo blev en enorm succé och fick topplaceringar på listorna runtom i Europa. Waterloo vann också när publiken fick rösta på den bästa Eurovisionslåten genom tiderna då tävlingen firade femtioårsjubileum.

I Yles arkiv kan man se en intervju som gjordes i Finland med Björn Ulvaeus och Benny Andersson efter vinsten i Brighton.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Han startade musikformen afrobeat. Fängslades för sina politiska åsikter. Gifte sig med 27 kvinnor – samtidigt. När han dog följde en miljon människor honom till graven. Hyllad, älskad, hatad och omdiskuterad – men helt unik. Fela Anikulapo Kuti är idag en legend större än sitt namn.

Värsta gången Fela Kuti blev attackerad av de nigerianska myndigheterna var år 1977. Kuti hade med sitt band Afrika '70 gett ut skivan Zombie där de skarpt kritiserade militärens metoder i hans hemland Nigeria och där ordet zombie beskrev hur soldaterna blint lydde order.

Skulle bli läkare

Fela Kuti föddes år 1938 i Abeokuta i Nigeria till en övre medelklassfamilj. Modern var aktiv feminist och fadern präst och skolrektor. Två av Felas bröder blev kända läkare i Nigeria och en av hans kusiner var Wole Soyinka – den första afrikan som fick Nobelpriset i litteratur.

Tanken var att Fela, liksom sina bröder, skulle bli läkare. År 1958 sändes han därför till London för att studera medicin, men väl där upptäckte Fela musiken på allvar och valde att studera musik i stället.

Afrobeat

Efter en tid som radioproducent för Nigerias rundradiobolag åkte Fela Kuti år 1967 till Ghana för att förkovra sig ytterligare i musik. Där upptäckte han den lokala highlife-musiken. Detta blandade Kuti med influenser från bl.a. traditionell yoruba-musik, jazz, funk och soul liksom rytmiskt ropande (chanting) och call and response som är vanliga inom traditionell västafrikansk musik. Den här nya musikstilen fick namnet afrobeat.

Fela Kuti var naturligtvis inte ensam om att utveckla afrobeat, men han var den ledande kraften och den som döpte den nya musikformen till afrobeat. Dessutom lade Kuti till ett politiskt element i form av texter som kritiserade den Nigerianska regimen. Fela Kuti skapade med andra ord ett politiskt budskap man kunde dansa till.

Politiska texter

Under en tid i USA blev Kuti bekant med Black Power-rörelsen och de Svarta pantrarna. Bägge kämpade de för de svartas rättigheter i USA och det gjorde stort intryck på Fela Kuti som efter detta började göra sina egna låttexter ännu mer politiska.

1970 var Fela Kuti tillbaka i Nigeria. Han startade bandet Afrika '70 som tog upp samhälleliga frågor och regimkritik i sina texter. Kuti valde att sjunga på pidgin-engelska framom det egna språket för att så många som möjligt i hela Afrika skulle förstå hans budskap. Det var också nu han startade sitt stora musikaliska kollektiv Kalakuta Republic.

Fela Kuti och Afrika '70 blev snabbt mycket populära bland det vanliga folket, men de som styrde i samhället såg inte deras politiska texter med blida ögon och började snart göra raider mot kollektivet för att störa deras verksamhet. Något som kulminerade år 1977 i den stora attacken där Fela Kuti blev mycket svårt misshandlad och hans mor avled.

27 fruar

I samband med årsdagen av attacken gifte sig Fela Kuti med 27 kvinnor. Många av dem var dansare, sångare och låtskrivare i hans band eller kollektiv. Senare skulle han minska antalet fruar till att ha endast 12 stycken samtidigt enligt ett roterande system.

Fela Kuti vare en nigeriansk musiker. Bild: Wikimedia Commons

Han startade det egna politiska partiet Folkets Rörelse (Movement of the People) och år 1979 ville han ställa upp som presidentkandidat i Nigerias första val på över ett decennium. Men det förvägrades han ändå.

Istället grundade Fela Kuti bandet Egypt '80 och med dem fortsatte han att ge ut skivor, turnera och irritera det politiska etablissemanget i Nigeria.

Samvetsfånge

1984 – storebrors år – fängslades Fela Kuti anklagad för valutasmuggling. Men bl.a. Amnesty International menade att anklagelserna var falska och att Kuti hade arresterats enbart för att de makthavande ville tysta hans högljudda kritik. Amnesty sade att Fela Kuti var en samvetsfånge och hans fall uppmärksammades även av andra människorättsorganisationer.

Efter 20 månader i fängelse frigavs Fela Kuti. När han kommit ut skiljde han sig från sina 12 kvarvarande fruar hänvisande till att "äktenskap föder svartsjuka och själviskhet".

Vägrade behandling

Under resten av 80-talet fortsatte Fela Kuti att ge ut skivor med Egypt '80 och turnerade även i USA och Europa. Han var också hela tiden politiskt aktiv.

Fela Kuti var en nigeriansk musiker Bild: Wikimedia Commons

Arvet efter Kuti

Som musiker tillhörde Fela Kuti den absoluta eliten inte bara i Nigeria utan i hela Afrika. Han spelade bl.a. keyboards, trummor, alt- och sopransaxofon. Dessutom hade han sådan karisma och energi live som är få förunnat. Han dansade sig svettig i timtal från scenkant till scenkant – ofta med en handrullad spliff mellan fingrarna.

Fela Kuti var en stor förespråkare för mänskliga rättigheter och många av hans texter går emot envälde och militärt styre. Han var en social kommentator och anklagade i synnerhet den afrikanska överklassen för att ha svikit sin traditionella afrikanska kultur. Kuti menade att bästa sättet för afrikaner att bli fria från den europeiska kulturella imperialismen var att stöda traditionella afrikanska religioner och livsstilar. Dit hörde bl.a. att ha många fruar.

Fela Kuti förnyade den afrikanska musiken med afrobeat – en rytmisk musikform med socialt medvetna texter som under årens lopp inspirerat massvis med andra kända afrikanska musiker och som fortsätter att göra det än idag.

Inspirerade miljoner

"Musiken är ett vapen", sade Fela Kuti. Med det menade han att det mänskliga hjärtat inte kan skydda sig mot det. Så fort människorna tagit musikens anda in i sina hjärtan, så kan ingen diktator krossa det – oberoende av hur mäktig han är.

Fela Kuti Fela Kuti var en nigeriansk musiker Bild: Wikimedia Commons

Ett talande exempel på Fela Kutis starka politiska engagemang finns i hans namn. Under sitt politiska uppvaknande bytte Fela Kuti sitt andra namn Ransome till Anikulapo eftersom han menade att Ransome var ett slavnamn. Anikulapo betyder "han som bär döden i sin ficka".

Antti Einiö startade sin karriär redan på 50-talet med jazzkonserter och litet senare blev han anställd av det legendariska skivbolaget Scandia för att söka nya artister och nya låtar för dem.

Under årens lopp har han haft ett finger med i spelet i det viktigaste som har hänt inom det finländska nöjeslivet.

Skulle han bestämma sig för att ännu söka ett nytt jobb så skulle hans CV blir väldigt speciell.

Eller vad säger ni om följande: Inspirerade Benny Andersson att få sin första hitlåt, fixade skivkontrakt åt The Renegades, gick på öl med Jimi Hendrix i Helsingfors, uppmanade AC/DC att inte spela så högt, lånade grannens bil åt Chuck Berry, gav sömnpiller åt Jerry Lee Lewis o.s.v

Musik och sport

Men inte nog med att han själv fixade konserter och uppträdde som artist. Han har också spelat bollspel på landslagsnivå och varit kapten för det finländska landhockeylaget.

Här kan du se ett stilprov på Anttis stil i låten Shake, Rattle and Roll som han sjöng tillsammans med The Islanders som var en av de mest anlitade kompgrupperna i Finland i mitten av 60-talet,

Smällar man får ta

Men alltid har det inte gått så bra att jobba som promotor och arrangera konserter i Finland. Einiö minns ännu hur det kändes då AC/DC var första gången i Finland och sålde 273, Queen ca 500 och Bon Jovi ca 700 biljetter. Däremot var 80-talet en guldgruva då det gällde konserter säger Einiö.

- Det räckte med att du lade in en liten annons i Helsingin Sanomat så var det slutsålt.

Under årens lopp har Einiö arrangerat konserter med bl.a. Dire Straitsin, Tina Turner, ZZ Top, Frank Sinatra, Pretenders, Sting, Iron Maiden, Eurythmics, Metallica, The Rolling Stones och 1997 Michael Jackson.

Abba spelade gratis

Efter sin ESC seger i Brighton 1974 gav sig Abba ut på en turné men de hade stora problem att få ihop ett band. Einiö hade fixat gruppen Boris and the Beatmakers till Hesperia, delvis för att ägaren var mycket förtjust i dem.

Abba behövde en del av musikerna i gruppen för sin turné så Einiö föreslog att efter konserten i Finlandiahuset så ger de en gratiskonsert på Hesperia. Och alla var glada och nöjda.

Grand old man

Einiö fyller 80 år i år men har fortfarande farten uppe och han är med och arrangerar konserterna med Tomas Ledin i sommar.

I Radio Vega torsdag 9.4 kl.18.03 och onsdag 15.4 kl.13.03.

För ovanlighetens skull spelar Finntroll i sitt hemland i april. Enligt bandet har det varit poänglöst att spela i Finland eftersom publiken bara stått och tittat på. I andra länder är publiken galen.

För ungefär sex-sju år sedan hände det något. Folkmetall, metallmusik med folkmusikelement, spred sig över världen som en epidemi. Det bästa med detta var det att nästan alla de största banden i den genren var hemma från Finland.

- Vi har väl aldrig varit ett typiskt folkmetallband, svarar Mathias Lillmåns, solist i en av pionjärerna, Finntroll.

Mathias Lillmåns använder namnet Vreth i Finntroll. mathias lillmåns Bild: Petter Sandelin

Finntrolls andra album, Jaktens Tid från 2001, är definitivt en av hörnstenarna i hela folkmetallgenren. Sedan dess har det blivit otaliga turnéer i nästan alla världsdelar.

- Tyskland var tidigare landet där det helt klart gick bäst för oss. Nu har Frankrike börjat tävla hårt med Tyskland, avslöjar Mathias.

Finntroll gjorde en cirka en månad lång turné under hösten tillsammans med Hatesphere från Danmark samt Profane Omen från Finland. Den turnéns tre spelningar i Frankrike gick så bra att lokala krafter omedelbart bokade trion tillbaka till Frankrike för att göra ytterligare sju spelningar där. I samma veva turnerade banden i Spanien samt i några andra länder.

- Sämsta kvällen drog dryga 250 personer. Annars var det runt 500 personer per kväll, säger en nöjd Mathias.

Sällsynt med Finland

Eftersom intresset för Finntroll varit så stort i bland annat Mellaneuropa har spelningarna i hemlandet Finland blivit allt färre.

- Känns lite poänglöst att spela på en lördag här. Människorna i Finland bara står och tittar medan publiken i andra länder är helt galen oberoende veckodag, klagar Mathias.

Som tur har det har ändå blivit ändring på detta.

- För drygt ett år sedan gjorde vi en handfull spelningar i Finland, och då var mottagandet helt grymt, berättar Lillmåns, som i Finntroll använder namnet Vreth.

I och med detta så vågade man boka en hel hög med spelningar i Finland. Nu i april turnerar de tillsammans med inhemska Wolfheart och Man-Eating Tree. Bandet kan ses i bland annat Joensuu, Helsingfors och Vasa med start den 10.4.

Klicka igång ljudklippet föra höra mer om Finntroll.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Denna vecka blir det svenska toner på både svenska och engelska med Loreen och Hasse Andersson. Varsågoda!

Loreen / Paper Light (Higher)

År 2012 vann Loreen hela Eurovision Song Contest med Euphoria. I år var hon med i Melodifestivalen med Paper Light (Higher). Dock icke som tävlande, utan som mellanakt i Andra chansen. Paper Light (Higher) är första singeln från Loreens kommande andra skiva Paperlight. De flesta tänker säkert på Loreen i första hand som sångerska, men hon kan faktiskt även titulera sig låtskrivare, röstskådespelare, programledare och TV-producent.

Hasse Andersson / Guld och gröna skogar

Hasse "Kvinnaböske" Andersson har gett ut fler än 25 skivor sedan debuten år 1980, men det finns ändå främst en låt som man förknippar med honom och det är förstås klassikern Änglahund. Hasse Andersson började som tonåring med att sjunga på Kiviks marknad, men vågade inte då ännu satsa helt på musiken, utan blev först plåtslagarlärling varefter han omskolade han sig till särskollärare och arbetade även inom vården. Men till sist vann ändå musiken och det är många glada för. Guld och gröna skogar var Hasse Anderssons tävlingsbidrag i årets Melodifestival och där placerade han sig på en fin fjärde plats.

Följ Radio Vega på Spotify:

Det blev inga större förändringar på Vegatoppen den här veckan. Jannike är fortfarande etta och ingen av utmanarna lyckades ta sig in på listan. I ett skede såg det faktiskt ut som om Satin Circus var på väg ut men de lyckades hålla sig kvar med ett nödrop.

Mutt gjorde susen

En av utmanarna denhär veckan är kanadensarnas stolthet, Nickelback, som är en av de mest framgångsrika banden under 2000-talet. Och de har sålt mängder av skivor, totalt över 50 miljoner. Och är man så populär så får man också vara beredd på att kritikerna älskar att hata bandet. Ursprungligen var Nickelback ett rent och tungt heavyband och de första skivorna var inga stora försäljningssuccér, men på det tredje albumet som utkom 2001 hade de hittat en egen stil. Både med låtarna och soundet. Skivan "Silver side up" sålde i hela 6 miljoner exemplar både i USA och Kanada.

Allmän spottkopp

Bandet utvecklades hela tiden men ett steg mot den mera radiovänliga och hitbetonade stilen tog man då man spelade in skivan "Dark horse" år 2008. Man jobbade då första gången med superproducenten John "Mutt" Lange som blivit känd för att fixa hitlåtar åt bl a Foreigner, AC/DC, Bryan Adams, Def Leppard och Shania Twain. Skivan gick som en raket upp på listorna och framgången var garanterad.
Men i samband med de följande skivorna började kritikerna att skorra över att man sedan 2008 har kört med ett s.k. Lange-templat och att alla skivor de gjort efter det började låta lika.
Även om t.ex. AC/DC har gjort skivor enligt samma koncept så har kritikerna varit mycket snällare mot dem.

Rösten dominerar

En stor del av deras sound vilar på Chad Kroegers röst som i vissa ögonblick låter skör och sårbar för att i följande ögonblick vara rå och stark. Satellite är en av de bästa "mjuka balladaktiga" låtarna på skivan som i vanlig Nickelback stil är mer en samling potentiella singlar än ett album.
Gruppen kommer på konsertbesök till Finland den 30 september.

Du kan lyssna på låtarna på Arenan och du har tid till torsdag kl 10 att rösta.

Isac Elliot pendlar mellan Norden och USA. I USA har han redan träffat storheter som Will.i.am och Cee Lo Green. Isac hoppas på ett genombrott i USA men lovar att inte glömma bort sina nordiska fans.

Det händer en hel del i den 14-åriga grankullakillens liv just nu. Han har gjort en deal i USA och han ska göra en till. Massvis med möten och inbandningar av nya låtar har stått på agendan under den senaste tiden.

- Vi ska snart fara dit igen. Vi har en stor grej på gång. Pappa väckte mig en morgon klockan sju och visade ett mail åt mig som mitt nya management hade skrivit. Jag hoppade direkt upp ur sängen och gjorde mig klar. Jag är helt sjukt glad. Tyvärr får jag inte avslöja mer just nu, men ni får veta mer om ungefär en månad, säger Isac hemlighetsfullt.

Han avslöjar dock att det handlar om någotslags samarbete med en manlig stjärna, inte nödvändigtvis en artist.

- Jag är jätterädd för att mina fans i Norden ska glömma bort mig medan jag är i USA. Det får bli en hel del pendlande över Atlanten, säger Isac.

Fick ett kylskåp av ett fan

I Finland är hans ellioteers lite lugnare än till exempel vårt grannland Norge. På senare tid har Isac även fått fans i Turkiet.

- Jag var nyligen på min första spelning till Turkiet. Det var proppfullt. Fansen där är helt hysteriska. Det var på riktigt skrämmande. De var så ivriga att de låg på golvet och skrek. Det är svårt att fatta ibland, jag är en helt vanlig pojke från Grankulla som går i skola där. I Turkiet var jag tvungen att ha turkiska livakter som är över två meter långa då fansen hoppar på mig, skrattar Isac.

Isac Elliots fans brukar överösa honom med gåvor. Allt från mjukisdjur till skärmmössor. Han brukar ge bort en del till barnsjukhus och till barn i fattiga familjer i Finland. Det märkligaste han har fått är ett kylskåp.

- Det var ett minikylskåp som är ungefär 50 cm högt. Jag brukar förvara min lemonad i den, säger Isac.

Fanträffen i Vasa

I samband med Isac Elliots första spelning någonsin i Österbotten och Vasa ordnade Veckoslutskommittén på Radio X3M en tävling där två lyckliga vinnare fick gå på spelningen och träffa Isac efteråt.

De lyckliga vinnarna blev Malin Ek från Eskilstuna som flög på ett dygns varsel till Finland med sin mamma och lillasystern Sara. Den andra vinnaren var Lina Hyöty från Solf, hon tog med sin kompis Janina Pellas. Samtliga fyra ytterst hängivna ellioteers. Så här såg det ut då de träffade Isac backstage.

Ett samtal med Disco i mitt hjärta om spräckliga skiddräkter och huruvida man kan älska Toto offentligt.

Axel Brink från Disco i mitt hjärta kan det här med nostalgi. Hans musik är baserad på 80-talet trots att han inte levt en sekund av decenniet.

- Jag är född 1990, så jag har aldrig ens haft en fot i 80-talet. Om man tittar tillbaka nu så känns det som en väldigt overklig tid. Framtiden var både mörk och ljus. Jag brukar säga att jag har en metanostalgi till 80-talet.

Vad var bättre i musiken på 80-talet?

- Det fanns pengar. Studiotekniken hade utvecklats under en lång tid och nådde en kulmen. Det var innovativa produktioner. Man vågade göra modigare popmusik och man vågade också sätta tid på hittarna. Idag känns det som att det ska gå så jävla fort. Det fanns mera eftertänksamhet i låtskrivandet.

I maj åker Axel till Stockholm för att spela in en fullängdare. Hemma på hårdskivan finns bland annat den i princip färdiga låten Dynamo som ska finnas med på skivan. Soundet blir “mer 80-tal än någonsin”. Låten handlar så klart om ett välkänt hak i Åbo.

- Det känns som om Dynamo alltid har funnits, alltid kommer att finnas och aldrig kommer att förändras. Ännu om hundra år kommer folk att stå där och dansa till Smiths. Även om huset har rasat sönder.

Vuxenrock

Musik från 80-talet är givetvis mycket mer än synthar. Axel gillar det riktigt sliskiga.

- Just nu lyssnar jag på America. De hade några hittar med countrybaserad vuxenrock på 70-talet. 1984 gjorde de en skiva som är så “over the top”.

Den som vill göra en snabbspolning i musikhistorien kan med fördel lyssna av en låt från Americas sjuttiotalsproduktion och sedan slänga igång maffiga Perspective från 1984.

Ofta förknippar man 80-talet med låtar som man både älskar och skäms för att man älskar. Axel bestämt sig för att inte längre skämmas.

- Bland musiker är det kutym att man inte ska tycka om Toto offentligt. Men i något skede började jag fundera på det där. Vad är det för skillnad? Varför ska man ha "guilty pleasures" och inte bara "pleasures"? Jag är jävligt all out.

Så du gillar alltså Toto?

- Alltså. Ja och nej. Det är nog lite äckligt ändå. Det är superduktiga musiker som samlats för att göra popmusik och då blir det lite för mycket. Fast Africa är ju samtidigt en av pophistoriens bästa låtar.

Vi lämnar svaret på Toto-frågan lite öppet.

Det är fem nya låtar som har sökt sig in på X3M:s spellista den här veckan. Stilen på alla låtarna går i samma tema: avslappnande och sköna låtar att lyssna på.

De nya låtarna är av Taylor Swift, Robin Schultz, Jess Glynne, Rödsögården och sist men absolut inte minst: Lost Frequencies.

Robin Schulz ft. Ilsey / headlights

Robin Schultz har fått njuta av en anmärkningsvärd mängd framgångar under de senaste två åren. Allt sedan nomineringen av remixen av Mr. Probz ”Waves” som blev en internationell hit.

Jess Glynne / Hold My Hand

Den här låten är den 25-åriga brittiska sångerskans andra singel. Många känner säkert igen hennes röst från låten "Rather Be" av Clean Bandit, där hon medverkade.

Taylor Swift / Style

Taylor Swifts låt Style från albumet 1989 har nu nått våra spellistor. Hennes låtar har en tendens att handla om verkliga personer. Gäller det samma för den här, tror du?

Rödsögården / What Are We Fighting For

Det finska rockbandet från Kokkola har fått med en av låtarna från sitt andra album Love's The Enemy. Låten är mjuk med ett passligt tempo som gör den lätt att lyssna på.

Lost Frequencies / Are you with me

Äntligen har också den belgiska dj:ns låt Are you with me anlänt till vår spellista. Orginallåten är gjord av Easton Corbin.

Så här ser hela spellistan ut

Här kan du kolla in alla låtar som för tillfället finns på spellistan. Du ser också hur ofta vi spelar dem. Spellistan finns också på Spotify, men där saknas så klart låtar som inte publicerats på Spotify.

Österbottens svenska kulturfonds pris på 10 000 euro går till dirigenten Anna-Maria Helsing. Enligt kulturfondsjuryn är hon en person som ständigt har brutit ny mark inom sitt område.

Helsing var den första kvinnliga chefsdirigenten i Finland 2010. I dag har hon dirigerat alla de ledande finländska orkestrar plus en mängd orkestrar i Tyskland, England och framför allt de nordiska länderna. Anna-Maria Helsing säger själv att hon aldrig har karriärplanerat och att hon fortfarande är förvånad över hur det ena projektet har lett till det andra. Hon började som violinist och nu står hon och leder de främsta orkestrarna.

- Speciellt om man dirigerar väldigt fina orkestrar så kan man nog lite haja till och tänka, hur i vida världen är det här möjligt?

Mångsidigheten blev en styrka

Anna-Maria Helsing har varit dirigent för Wegelius kammarorkester och konstnärlig ledare för Jakobstads sinfonietta. Den finländska publiken har sett henne dirigera den nyskrivna operan Magnus-Maria och nu senast Leonard Bernsteins Candide. Men konserter har det också varit på Island och framförallt i Sverige. Kungliga filharmonikerna i Stockholm har hon dirigerat flera gånger och de har bjudit in henne igen.

- Det är ju en fantastiskt fin orkester och jag tror att vi har kommit bra överens helt enkelt, säger hon anspråkslöst.

Skumt men fascinerande med Beethoven

I Tyskland blev hon prisbelönad redan 2011. Hon var den första dirigent som fick Louis Spohr-medaljen.
Anna-Maria Helsing är en musiker som gärna tar sig an ny musik, det framhålls i prismotiveringen. Men hon älskar också att fördjupa sig i de stora klassikerna.

- Det är ju nog skumt med t.ex. Beethoven att det finns hur mycket som helst när man börjar se i dom där partituren. Och det är så fascinerande!

En längre intervju med Anna-Maria Helsing sänds i "Amadeus" i Radio Vega ti 14.4 kl.18.03 och kan efter det höras via Arenan.

Seinabo Sey förtrollade publiken med sin djupa röst på Svenska Talande Klubben i Helsingfors. I en timme fick vi leva i en härlig soulbubbla.

Det var kvinnliga artisters tur att inta scenen på Svenska Talande Klubben som gick av stapeln på legendariska Tavastia i Helsingfors. När lokalens dörrar öppnades var det ingen rusning precis, men mot slutet var det packat och nästan omöjligt att röra sig i salen. Ungefär 500 personer hade kommit för att se Seinabo Sey och Ronya.

Ronya

Ronyas speling på Svenska talande klubben i Tavastia, Helsingfors den 14.4.2015.

Finlandssvenska Ronya var först på scen. Iklädd sina skyhöga platåklackar strålade hon självsäkerhet och och en cool attityd. Publiken var aningen stel till en början men Ronya lyckades värma upp dem, och mot slutet vickades det på höfter i musikens takt. Mot slutet var det Flame, On The Run och Work Harder som fick stämningen på topp.

Seinabo Sey

Seinabo Sey på STK i Tavastia, Helsingfors den 14.4.2015.

När huvudartisten intog scenen hände något magiskt. Hela Tavastia gick in i en Seinabo Sey-bubbla. Publiken stod som förhäxade och lyssnade på den fylliga vackra rösten. Där stod hon stilla, mitt på scen iklädd röd kaftan och sjöng. Det var så enkelt men tilltalade ändå de alla sinnen.

Sanningen är att hon aldrig gjort en hel timmes spelning fötur. Vi i Helsingfors var de första som fick bevittna det. Innan spelningen var Seinabo orolig över hur rösten skulle hålla, men den levererade verkligen.

När Seinabo Sey plötsligt sjöng en låt acapella så var hela Tavastia i trans. Hon hade ännu inget namn åt låten i fråga men bad publiken om förslag. Den kvinnan kan verkligen sjunga, tänkte vi när vi stod och stirrade på henne i vår magiska bubbla.

Seinabo sjöng även låten Burial från sin nya EP For Maudo. Låten har hon tillägnat sin pappa som gick bort för två år sedan. Det var ett rörande ögonblick och åtminstone jag fick gåshud. Så himla vackert var det. Hiten Younger spelades till sist och fick publiken att jubla.

Seinabo Sey fick massiva applåder efter varje låt. Ibland ville publiken nästan inte sluta applådera. Hon var härligt ödmjuk och tackade hjärtligt. Seinabo har spelat på Tavastia i oktober i fjol. Det första hon sa på scen var att det inte fanns lika mycket publik den gången. Nu var det packat och publiken kunde gå hem saliga efter att ha spenderat en timme i Seinabo Seys soul-sagovärld.

Det sägs att Jean Sibelius en gång slog vad om att han kunde skriva en psalm på melodin till ”Säkkijärven polkka”. Det är en bra historia, men tyvärr är den inte sann.

För det första så komponerade Sibelius sin musik år 1897 medan den karelska folkmelodin Säkkijärven polkka blev allmänt känd först på 1930-talet. För det andra så var det inte en psalm som Sibelius skrev.

Polkan i långsammare tempo

Likheterna mellan de båda melodierna är många. Om man spelar polkan i hälften långsammare tempo så framträder konturerna till den melodi som Sibelius komponerade och som numera finns som psalm 451 i psalmboken: ”Ljud högt du psalm att lova”. Men melodin var inte avsedd som en psalm. Musiken ingick i den kantat som Sibelius skrev till doktors- och magisterpromotionen vid Helsingfors universitet 1897. Kantaten innehöll nio satser, av vilka den sjätte hette ”Soi kiitokseksi Luojan” och hade en text av A.V.Forsman (senare Koskimies).

Promotionskantatens sång blev populär

"Ingen kunde väl påstå som tidigare att han inte kan förstå denna musik! Den är lika förståelig som en finsk folkvisa", skrev recensenten Oskar Merikanto i Päivälehti dagen efter uruppförandet. Tydligen anade Merikanto att sången hade folklig anknytning. Den blev populär bland körsångare och den spreds i vida kretsar tills den år 1899 publicerades tillsammans med de övriga körsångerna ur kantaten.

”Ljud högt du psalm att lova”

”Soi kiitokseksi Luojan” fann också sin väg till kyrkliga kretsar och togs med i ett andligt sånghäfte 1920. Slutligen, år 1938 kom sången med i psalmboken med en delvis omarbetad text och med ny titel ”Soi kunniaksi Luojan”. I dag är den en omtyckt psalm och framförs på båda språken. På svenska heter den ”Ljud högt du psalm att lova” i Alfons Takolanders översättning. Efter ”Giv mig ej glans” är den Sibelius mest kända andliga sång.

Säkkijärven polkka nonstop i radion 1941

Den karelska folkmelodin Säkkijärven polkka spelades in av dragspelaren Viljo Vesterinen år 1939 och blev snabbt en känd melodi under vinterkriget. Under fortsättningskriget fick den ett överraskande ”uppdrag”. Sovjetstyrkorna hade placerat ut radiostyrda bomber runt Viborg och den finska krigsledningen försökte lösa problemet på olika sätt tills någon kom på att man kunde störa de sovjetiska radiofrekvenserna med hjälp av musik. I början av september 1941 beordrades Rundradion att spela musik oavbrutet dygnet runt och av en slump hade man skivan med Säkkijärven polkka i studion. På så sätt lyckades man desarmera bomberna.

Ifall du missade den senaste Svenska Talande Klubben i Helsingfors har du nu din chans att ta del av stämningen i efterhand. Här får du se de bästa bitarna från Seinabo Seys och Ronyas uppträdanden.

Svenska Talande Klubben återvände till Helsinfors den 14 april 2015. Denna gång med den förtrollande svenska Seinabo Sey och förtjusande finandssvenska Ronya som överväldigade publiken med sina väldigt olika men framför allt kraftiga uppträdanden. Kolla videoklippen nedan för att ta del av stämningen.

Seinabo Sey

Kvällen skulle inte ha varit komplett utan hitlåten Younger som Seinabo avslutade spelningen med.

Ronya

Då Ronya erövrar världen är vi säkra på att det kommer att vara med låten Work harder.

Se bilder och läs om stämningen på spelningen här.

Uzbekistan har som de flesta andra länder ett rikt musikliv, men uzbekiska artister blir sällan kända särskilt långt utanför landets gränser. 53-åriga Nasiba Abdullajeva är ett sällsynt undantag. Hon är populär i många länder i Centralasien, Mellanöstern och Kaukasus, och genom ett par fina internationella skivutgåvor har hon skaffat sig fans över hela världen.

Nasiba Abdullajeva är egentligen av iransk och tadzjikisk härkomst, men hon är född och uppvuxen i den historiska staden Samarkand i Uzbekistan. Det legendomspunna Samarkand var en gång i tiden en viktig knutpunkt på den s.k. Sidenvägen mellan Istanbul och Peking. I dag är staden ett populärt turistmål.

Nasiba inledde sin karriär som folk- och schlagersångerska på 80-talet, då Uzbekistan ännu var en del av Sovjetunionen. I dag hör hon till de allra populäraste pop- och schlagerartisterna i hela den centralasiatiska regionen.

Sjunger på många språk

Nasiba är mycket språkkunnig. Hon kommer från en del av världen där språkgränserna inte alltid följer nationsgränserna, och hon är flerspråkig redan på grund av sina släktrötter. På sina skivor sjunger Nasiba på minst sex olika språk: uzbekiska, tadzjikiska, farsi, urdu, azerbajdzjanska, turkiska och ryska. Till hennes vidsträckta popularitet bidrar att hon väljer sångerna i sin repertoar från ett stort geografiskt område och i allmänhet sjunger dem på originalspråket.

Internationell karriär

2001 tog Nasibas karriär ett stort kliv framåt då hon genom ett tyskt skivbolag gav ut albumet 'Samarkand'. Skivan distribuerades till en början i Europa men kom ett par år senare också i amerikansk upplaga. Mottagandet var gott, och skivan gav Nasiba en hel del uppmärksamhet runt om i världen. Sedan dess har hon hunnit turnera både i Europa, USA, Japan och Indien.

Ny skiva

Just nu är Nasiba Abdullajeva aktuell med sin andra internationella skivutgåva, albumet 'Majnun'. Också här sjunger hon på många språk, och sångerna kommer från ett halvdussin olika länder. Soundet är modernt men innehåller många traditionella orientaliska element. Etnopop kunde man kalla den här anrättningen, där lyssnaren förs längs en modern variant av Sidenvägen från Turkiet ända fram till Tadzjikistan vid den kinesiska gränsen.

Musik med Nasiba Abdullajeva kan du höra i Café Continental i Radio Vega onsdagen den 15.4 kl. 18.03. Repris torsdag 16.4 kl. 21.05. Från och med onsdag kväll ligger programmet också på Arenan.

Pixies blandade noisepop och surfrock med trallvänliga melodier på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Men interna motsättningar i bandet gjorde att de splittrades innan de hann bli riktigt stora. Men även om Pixies inte själva längre existerade då kunde man höra att de nog ändå fanns med där någonstans. Ett sådant inflytande går inte att dölja.

Radiohead, The Strokes, Bush, Weezer och Nirvana. Det är bara några av de många band som blivit influerade av Pixies. Kurt Cobain från Nirvana har t.o.m. sagt att han hade velat spela i ett Pixies-coverband. Och jämför man Pixies-låtar med Nirvana-låtar hör man varifrån Kurt Cobain fått idén till att varva lugna och hårda partier i samma låt. Det är inte utan orsak Pixies kallas för grungerockens gudfäder.

När Pixies år 2004 gjorde comeback hyllades de som något av rockens frälsare. Äntligen ett band som kunde rädda oss från all plastigt och ytligt popdravel!

Historien om Pixies inleds i början av 1980-talet vid University Of Massachusetts Amherst i Boston, USA. Bandets blivande frontman Charles Michael Kittridge Thompson den fjärde, alias Black Francis, studerade antropologi – inte av intresse, utan i brist på bättre alternativ. Där blev han kompis med en jämnårig filippinsk kille som spelade gitarr. Han hette Joey Santiago och skulle bli gitarristen i Pixies. Men inte riktigt ännu.

För Charles Thompson kände att han först måste hitta på något annat i livet. Han fick ett stipendium som gjorde att han kunde studera i San Juan i Puerto Rico i ett halvår. Även om han aldrig riktigt lyckades lära sig ordentlig spanska, så gjorde vistelsen där stort intryck på honom och flera av de första Pixies-låtarna kan härledas till den här perioden.

När tiden i San Juan närmade sig sitt slut hade Charles två alternativ. Antingen åka till Nya Zealand för att se på Halleys komet eller åka hem till Boston och starta ett rockband. Det förra hade förstås varit det mer romantiska alternativet, men Charles valde att skriva ett vykort till sin kompis gitarristen Joey Santiago. På kortet stod det: "Vi måste göra det. Nu är det dags, Joey".

Först måste de två förstås hitta fler medlemmar till Pixies. De började med att sätta in en tidningsannons där de skrev att de letade efter en kvinnlig basist som gillade både 60-tals folkpopparna Peter, Paul and Mary och punkbandet Hüsker Dü. De visste att det inte var många som passade in på den litet udda kombinationen, men de visste också att de som gjorde det skulle vara mycket speciella personer.

Eller person. För det lär ha varit endast en person som svarade på annonsen och det var Kim Deal. Trots att annonsen efterlyste en basist och hon enbart spelade gitarr. Men hon fick ändå jobbet. Hon tipsade sedan grabbarna om en trummis som spelat på hennes bröllop och som hon tyckte kunde passa i det nya bandet. Den trummisen var David Lovering och han blev den fjärde och slutgiltiga pusselbiten i Pixies.

Efter idogt tränande och lirande kunde Pixies år 1987 skriva kontrakt med det brittiska indierock-skivbolaget 4AD. Det var också de som samma år gav ut Pixies debutplatta, mini-LP:n Come On Pilgrim.

Från första början märktes att Black Francis var en exceptionell låtskrivare med en helt egen stil där han fritt blandade melodiös pop med rå punk och skrev texter som handlade om allt från surrealism och stympning till sex och religion. Gärna blandat med fraser på litet knagglig spanska.

Han var även begåvad med en speciell sångröst som innehöll frustration, smärta och var på gränsen till galenskap.

Udda namnbyten

På skivkonvolutet står det förstås vilka som är med i bandet och där kan man läsa att två av medlemmarna mitt i allt bytt namn. Sångaren, kompgitarristen och den huvudsakliga låtskrivaren Charles Thompson har nu valt att kalla sig för Black Francis. Något han håller fast vid under hela Pixies-perioden.

Men ännu intressantare var att basisten Kim Deal nu kallade sig för Mrs. John Murphy. Kim kallade sig det efter sin dåvarande make helt enkelt som ett ironiskt feministiskt skämt efter att hon på en fest träffat en kvinna som på fullt allvar hela kvällen ville bli kallad för Fru Den-och-den, för hon ansåg att hon på så vis visade sin man respekt. Det här tyckte Kim Deal att var så underligt och lustigt att hon på skämt kallade sig för Mrs. John Murphy på Pixies två första skivor.

Pixies andra platta, Surfer Rosa, kom år 1988. Eller egentligen var det den första riktiga fullängdaren, eftersom debuten Come On Pilgrim var en mini-LP.

Det var här som Kim Deal för första gången syntes som låtskrivare. Tillsammans med sångaren Black Francis skrev hon det som blev skivans enda singel – Gigantic. Det är Kim Deal som sjunger den. Vilket kanske är lika bra eftersom låten lär handla om intimt umgänge med en osedvanligt välutrustad man.

Bägge skivor är smått legendariska i rockkretsar. Många kritiker har hyllat Surfer Rosa som en av de bästa rockplattorna någonsin, medan bland annat Kurt Cobain lyft fram Come On Pilgrim och sagt att den var en stor influens för honom när han skrev låtarna till Nirvanas mest kända album Nevermind, alltså den med Smells Like Teen Spirit.

Pixies två första skivsläpp hade mötts av strålande kritik, men trots det hade de sålt dåligt och Pixies var fortfarande ett band som endast ett fåtal hade upptäckt. Men det började ändra i och med tredje plattan Doolittle (1989).

Låtarna på Doolittle är mestadels mer lättillgängliga än de på föregångarna och soundet är också lättare och mindre aggressivt. Doolittle innehåller även två av Pixies mest kända låtar – Here Comes Your Man och Monkey Gone To Heaven.

Men även om Doolittle på sitt sätt var litet mer radiovänlig än de två tidigare plattorna, så innebar det inte att det på något sätt var en lätt eller lättsam skiva. Det avslöjar redan arbetsnamnet på plattan som var Whore – Hora.

Spelade i alfabetisk ordning

När Pixies inledde sin Doolittle-turné i Storbritannien förvirrade de publiken en aning genom att spela alla låtar i alfabetisk ordning. Och för att göra det hela ännu litet intressantare, så gjorde de samma sak även följande kväll. Fast då spelade de låtarna i omvänd ordning. Dessutom inledde de med extranumret – drog en låt och gick ut igen. För att sedan komma tillbaka och fortsätta med resten av setet.

Med singlarna Here Comes Your Man och Monkey Gone To Heaven ökade Pixies alltmer i popularitet. De spelades mer i radio och tv och gav allt fler och större konserter. Men inom bandet började ändå motsättningarna växa.

Det var främst basisten Kim Deal som hade börjat bli less på att det var Black Francis låtar som de hela tiden spelade och att hon hade svårt att få sina egna låtar med. De två stred alltmer öppet. Även på scenen där Black Francis en gång slängde en gitarr på Kim Deal. Som i sin tur var nära att få sparken när hon vägrade spela på en konsert. De slutade i det närmaste att ens prata med varann.

Dessutom tärde deras hårda arbetstakt på stämningarna i bandet. Skivorna kom ganska tätt och de turnerade nästan hela tiden. Och mot slutet av år 1989 ledde slitaget till att Pixies lades på is.

Det var efter en turné som hade det smått passliga namnet Fuck Or Fight.

Berusad och frustrerad

Kim Deal var stundvis så berusad att hon knappt kunde spela och gitarristen Joey Santiago var så frustrerad att han en gång krossade inte bara sin egen gitarr, utan även en massa av bandets övriga scenutrustning. Och efter turnéns sista konsert var alla fyra i bandet så pass trötta att ingen av dem orkade delta i den traditionella festen efteråt. En liten paus var mer än behövlig för Pixies just då.

Under bandpausen bilade Black Francis med sin flickvän runt i USA och gav spridda solokonserter. Basisten Kim Deal å sin sida startade bandet The Breeders där hon kunde få utlopp för sina egna låtar. De gav även ut debutskivan Pod som möttes av hyllande recensioner. Det spekulerades om det här innebar slutet för Pixies. Men det var det ändå inte.

Det gjorde tvärtom gott för de fyra Pixies-medlemmarna att vara ifrån varandra ett tag. För när de kom samman igen hade de ny energi och spelade raskt in den rosade skivan Bossanova. Första singeln från skivan var Velouria och den blev deras första topp-30-hit i Storbritannien. Hela skivan kom på plats nummer tre på den brittiska albumlistan.

Varken frid eller fröjd

Men trots framgångarna med skivan Bossanova var allt ändå inte frid och fröjd i Pixies-lägret. Black Francis fortsatte med att ge solokonserter och Kim Deal höll sitt sidoband The Breeders vid liv.

1991 gav Pixies ut det som skulle bli den sista plattan med den klassiska Pixies-uppsättningen. Trompe Le Monde hyllades i vanlig ordning av kritikerna, men trots det fanns det de som menade att den lät mindre som en Pixies-platta och mer som en Black Francis-soloskiva. Trompe Le Monde sålde bra och de fick sin andra brittiska topp-30-hit med singeln Planet Of Sound.

Efter plattan Trompe Le Monde blev det en längre paus för Pixies. Och år 1993 förkunnade Black Francis för brittisk radio att Pixies hade upphört att existera. Tyvärr hade han glömt att på förhand informera sina bandkompisar om det, så han fick ytterligare bekräfta det för dem via fax.

Beklagligt nog hade Black Francis valt en litet olycklig tidpunkt för att lägga ner Pixies. För det var egentligen först nu – under 90-talets första hälft – som deras influenser och betydelse för nyare band och artister började lyftas fram. Till exempel grunge-musiken med Nirvana i spetsen.

Nirvana och Nevermind

Det var nu som Nirvana gav ut deras klassiska skiva Nevermind. På den kunde man klart höra influenserna från Pixies – något som Kurt Cobain heller inte försökte dölja – tvärtom nämnde han dem själv i flera intervjuer. Och Smells Like Teen Spirit var ju skriven enligt ett rätt typiskt Black Francis-mönster där stillsamma och högljudda partier varvades om varann.

Pixies Pixies Bild: Creative Commons

Men även om Pixies inte längre fanns innebar det inte att de skilda bandmedlemmarna låg på sofflocket och spottade i taket.

Sångaren och låtskrivaren Black Francis döpte om sig till Frank Black. Under åren som följde gav sedan Frank Black ut flera skivor både solo och med sitt nya band Frank Black and the Catholics. Men ingen av dem sålde något vidare. Även om det dragits parallaller mellan mycket av Frank Blacks soloproduktion och senare populära band som The White Stripes och The Strokes.

Basisten Kim Deal å sin sida fortsatte med sitt band The Breeders. År 1993 gav de ut deras mest kända skiva Last Splash, d.v.s. den med indie-klassikern Cannonball. Men de stora framgångarna uteblev ändå.

Gitarristen Joey Santiago blev sessionsmusiker och spelade på flera av Frank Blacks soloplattor, men han startade också bandet The Martinis tillsammans med sin fru Linda Mallari. Till en början var även Pixies-trummisen David Lovering med och de gav ut en skiva. Desstom gjorde Santiago en del musik till diverse tv-serier.

Vetenskaplig fenomenalist

David Lovering å sin sida trappade ner på trummandet och inledde en karriär som trollkarl. Han kallade sig för "The Scientific Phenomenalist", "Den vetenskaplige fenomenalisten". Tanken var att göra trollkonster som hade en vetenskaplig grund. Magikern David Lovering fick ibland vara ett slags förband till Frank Black på hans konserter.

Men även om Pixies inte längre existerade, så hölls deras musik ändå vid liv. Man kunde höra den i olika filmer och tv-serier. Kända artister som David Bowie gav ut covers av deras låtar. Och nyare indie-band hyllade dem som en stor influens. Plus att indie-rocken i början av 2000-talet hade blivit något av mainstream – vilket den inte hade varit under Pixies livstid. Det gjorde också sitt till att en helt ny generation började upptäcka Pixies.

Det här såg förstås även bandets frontman Black Francis alias Frank Black.

Pixies återupplivas

Frank Black märkte att de bästa av hans soloalbum alla hade en sak gemensamt – Pixies-gitarristen Joey Santiago var med på dem. Och då kom den uppenbara frågan – om Frank Black gjorde sitt bästa stuff med Pixies-gänget – varför då inte återuppliva bandet? I synnerhet som Pixies alltid nämndes varje gång det skrevs om Frank Black. Och på hans konserter var det de gamla Pixies-låtarna som publiken gillade klart mest.

Men Frank Black insåg en sak till – om fansen skulle godta en återförening av Pixies, så måste bandets alla fyra originalmedlemmar vara med. Han kontaktade dem och i januari 2004 kom det officiella beskedet – Pixies hade återuppstått i originaluppsättning!

Joey Santiago, Black Francis, David Lovering, Kim Deal Pixies Bild: Creative Commons

Pixies turnerade nu världen runt för större massor än någonsin tidigare i deras karriär. Det var ofta tiotusentals personer i publiken där förvånansvärt många kunde sjunga med i låtarna. Pixies var med andra ord mitt i allt mer populära än de någonsin tidigare varit.

Konserterna fick inte bara publiken, utan för en gångs skull även en rätt enad kritikerkår att jubla och utropa att rockmusiken nu var räddad när Pixies äntligen var tillbaka efter en paus på 11 år.

De följande åren fortsatte Pixies turnera med främst gammalt material (de gav ut endast en nyskriven låt), medan Kim Deal emellanåt gav ut litet ny musik med sitt band The Breeders.

Kim Deal slutar

Till sist valde hon ändå att helt satsa på The Breeders och sommaren 2013 kungjorde Pixies att Kim Deal inte längre var en del av bandet. Men att hon nog var välkommen tillbaka om det passade hennes och The Breeders tidtabell. Istället för Kim Deal har Pixies sedan dess anlitat ett par andra kvinnliga basister, men ingen av dem har blivit bestående.

En kort tid efter Kim Deals avhopp gav Pixies ut deras första nya låt på flera år. Den hette Bagboy och efterföljdes av tre EP:n som i rask takt gavs ut både digitalt och i en begränsad vinylupplaga. 2014 slogs de tre EP:na samman till en hel skiva som gavs ut under namnet Indy Cindy. Den blev Pixies första nya skiva på över 20 år. Och den första utan basisten Kim Deal.

Genom rockhistorien finns det vissa band som med tiden blivit legendariska, men som under sin livstid aldrig hann bli så värst stora. Hit hör till exempel Velvet Underground, New York Dolls, Sex Pistols och Television. Varför inte även Ramones och Iggy & The Stooges. Band som varit oerhört inflytelserika för senare och betydligt större band. Men själva har de fått nöja sig med endast en liten del av framgången.

Felande länk

Pixies utgjorde den felande länken mellan det som kan kallas alternativ eller indierock och det som är mer mainstreamrock. Trallvänliga popmelodier men med rå attityd. Deras låttexter var på en helt annan litterär nivå än det vanliga rimmande hjärta-smärta-köret.

Det var Pixies som banade väg för alternativa band och artister som Nirvana, Smashing Pumpkins, Green Day, Blur, Oasis, Radiohead, Coldplay och varför inte även Beck. Om inte Pixies hade gått i bräschen och mjukat upp våra örongångar hade de andra nog haft det svårare att bli så stora som de blev.

I samma takt som dagens populärmusik bara blir allt mer konstgjord och långt handlar om utseende behövs Pixies kanske mer än någonsin. Ett band som vågar göra sin egen musik utan att tänka på listaplaceringar, och visa upp sig precis som man ser ut.

Pixies 2014: David Lovering, Joey Santiago, Black Francis Pixies Bild: EPA / Pedro Granadeiro

Ingen i Pixies är direkt någon fotomodell och sångaren Black Francis är skallig, tjock och har ofta en litet för liten skjorta på sig, så man kan glimta hans runda håriga mage emellanåt. Men han bryr sig inte. Så varför skulle vi göra det? Tvärtom visar han med sitt exempel att man verkligen inte behöver se ut som en popstjärna för att vara en popstjärna.

För när allt kommer till kritan, så handlar det ju om en enda sak – musiken. Låtarna. Är låtarna tillräckligt bra och vågar man gå sin egen väg och tro tillräckligt mycket på sig själv, så kan ens musik i bästa fall bli smått odödlig.

Radio Vega sänder programmet Fokus på Pixies torsdag 16.04.15 kl.18.03 och onsdag 22.04 kl.13.03.

Läs också:
Catariina Salo: Grunge - de håglösas musik