I det första avsnittet av De Eurovisa ska panelen ge poäng till bland annat Finlands och Estlands Eurovisionsbidrag som båda är vinnarfavoriter. Gästerna Frida Lindholm och Klaus Suhonen är inte av helt samma åsikt i saken.

Tio låtar ska betygsättas då radiopersonligheten Frida Lindholm från Radio Extrem och Klaus Suhonen, sångare och gitarrist i bandet Hans on the bass som i år deltog i Tävlingen för ny musik UMK, gästar De Eurovisa.

Länderna vars låtar ska få poäng är Moldavien, Armenien, Belgien, Nederländerna, Finland, Grekland, Estland, Makedonien, Serbien och Ungern.

PKN uppträder i början

I programmet ses bidragen i den ordning som de också klättrar upp på Eurovisionsscenen i den första semifinalen. Det betyder att Finlands egen Pertti Kurikan Nimipäivät är låt nummer fem som ska bedömas. Vad tror då Frida och Klaus om Finlands chanser i Wien?

– Det är svårt att säga. Det beror på hur man lyckas marknadsföra PKN utomlands. Om folk känner till deras historia och har sett Punksyndrom-dokumentären så tror jag att vi till och med kan vinna, säger Klaus Suhonen.

– Jag kommer att sätta pengar på dem. Jag tänker slå 70 euro vad om att PKN vinner i år! säger Frida Lindholm.

Fridas lugg behöver tämjas. Frida Lindholm fixar frisyren. Bild: Yle / Hanna Othman

Vilken är din Eurovisionsbakgrund?

– Jag älskar Eurovisionen! utbrister Frida. Under varje final är vi en grupp som samlas för att äta chips och ge poäng.

– Jag har följt med tävlingen sedan jag var liten, berättar Klaus. De år som det funnits bra låtar med har det engagerat mig mera. De senaste åren tycker jag att Finland haft riktigt bra artister.

Klaus Suhonens band Hans on the bass har två gånger varit med och tävlat i Tävlingen för ny musik, UMK. Första gången var år 2012 och andra gången nu i år. Han säger att tävlingen är ett bra sätt att få publicitet. Dessutom är det skojigt.

Klaus Suhonen och programledare Eva Frantz får direktiv av producenten. Klaus Suhonen och Eva Frantz. Bild: Yle / Hanna Othman

Vad får dig att se på Eurovisionen?

– Hela showen, det är ett fantastiskt evenemang. Folk är glada, allting är överdrivet och det är glitter och glans, säger Frida.

– Nyfikenhet på om någon lyckats göra en riktigt bra låt. Det är en svår balansgång. Om man gör en låt som är för speciell och som ingen annan tidigare gjort så är det kanske en kombination som inte fungerar. Gör man å andra sidan sådant som alltid fungerar med möjligast naturliga lösningar så har högst antagligen någon annan redan gjort den.

Johan Lindroos och Frida Lindholm. Johan Lindroos och Frida Lindholm i De Eurovisa-studion. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Vad tycker du om årets låtar?

– Jag har bara sett låtarna som vi bedömer i det första avsnittet av De Eurovisa och jag tycker att det är bra standard, säger Klaus. Här fanns några som var förvånansvärt bra.

– Jag har också bara sett de här första tio låtarna, men av dem är Pertti Kurikan Nimipäivät överlägset bäst. De står ut och har inte samma kärlek- och fredsbudskap som alla andra, enligt Frida.

De Eurovisas studio. De Eurovis Bild: Yle / Hanna Othman

Eurovisionen fyller i år 60 år och Frida Lindholm och Klaus Suhonen ombads välja ut en låt som betytt något för dem från tidigare år. För Fridas del blev det Herreys vinarlåt Diggiloo diggiley från år 1984 medan Klaus valde Paradise Oskar med Da da dam från år 2011. Hör motiveringarna i programmet!

Det första avsnittet av #DeEurovisa är inspelat! Underbara @FridaMLindholm och @KlaffenDanger är gäster i det första avsnittet som sänds den 26.4 på #YleFem. Så här såg det ut när vi skulle ta promobilder. #yleesc #euroviisut #eurovision

A video posted by @deeurovisa on Apr 11, 2015 at 8:44am PDT

De Eurovisa med gästerna Frida Lindholm och Klaus Suhonen på Yle Fem söndagen den 26 april klockan 20.00. Också på Yle Arenan.

Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

Vi fyller på spellistan med hela sju nya låtar. Kolla in vad Catariina Salo tycker om de nya bidragen som kommer att snurra på kanalen.

Saara / Ur Cool

Dansant är det ju, och glatt. Det är kanske det som förkroppsligar före detta Smoukahontas, alltså nutida Saara. Glädje, humor och självsäkerhet - det är i alla fall drag jag uppskattar hos andra människor. Saara jobbar hårt och kommer troligen att gå väldigt långt. Jag ser fram emot nästa singel!

Adam Lambert / Ghost Town

Jag hade glömt bort hela Adam Lambert, har inte hört något av den killen på ett tag. Ghost town är en skön melankolisk historia med gullig visselslinga. Det kan ju aldrig gå fel när man har med en visslad melodi på en låt, se bara på Wind of change!

Galantis / Peanut Butter Jelly

Vad är det med svenskar och elektronisk musik? Det kommer nya låtar på löpande band, den här gången är det Galantis som underhåller oss med Peanut butter jelly. Det här är inget jag lyssnar på när jag mediterar hemma, men jäkligt underhållande är det ju, speciellt om man lyssnar på låten och tittar på den bipolära katten i videon samtidigt.

David Guetta ft. Nicki Minaj & Afrojack / Hey Mama

Jag älskar Nicki Minaj, hon måste vara den absolut coolaste kvinnliga musikern för tillfället. Därför är jag glad att jag får lyssna på henne så här direkt i början av veckan. David Guetta och Afrojack är ju helt okej också, men åh, Nicki.

Maskinen / Upp

Att gå vidare från Nicki Minaj till Maskinen är minsann ingen dålig sak. Allt sedan Segertåget har Maskinen varit lite av husgudar för mig. Den nya låten Upp visar sig hålla måttet och den sköna rappen blandat med electro får mina converse att vippa i takt med musiken.

Katéa / That Ain't Love

Inhemska Katéa är en ny bekantskap. Och tack världen för den bekantskapen, This ain't love låter bombastisk och fantastisk, kan jag kanske till och med höra lite Florence + The machine i det hela? Det måste bli något stort av den här kvinnan.

RMK & Toppen / Allting börjar nu

Ännu en ny bekantskap för mig och ännu en glad överraskning. Jag har en väldigt svag punkt för svensk musik, speciellt indie och hip hop. Allting börjar nu är som en blandning av allt det jag älskar.

Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför presenterar jag med lagom ojämna mellanrum tips på nya schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer ånyo en handfull sådana låtar.

Tom Robinson / Don't Jump, Don't Fall

Det är 16 år sedan Tom Robinson senast gav ut ny musik. Men nu arbetar han som bäst på sin 15:e studioplatta Only The Now som kommer ut i höst (mer om den då). Häromdagen släppte han smakprovet Don't Jump, Don't Fall. Den handlar om en tonåring som rymmer hemifrån och som det går dåligt för. Det är samtidigt en välgörenhetssingel för att motverka självmord bland män i alla åldrar i Storbritannien. Men även om man inte vet det är låten oerhört stark. Toms röst, texten, arret, instrumenteringen – allting känns ända från skelettet till gåshuden. Det här är en låt som man verkligen skall lyssna på med bägge öron, med tillräcklig volym och ur respektabla högtalare. I skrivande stund finns låten enbart på Spotify, men den ges ut mer officiellt den första juni när Tom Robinson fyller 65 år.

Duke Garwood / Disco Lights

Om Nick Drake och Mark Lanegan hade fått ett hemligt kärleksbarn som bott långt ute i öknen och sedan som vuxen fått jobb med att göra musik till David Lynch-filmer, så hade det kanske låtit så här. Skönt stämningsfull återhållsam musik men med dold energi. Ha inte bråttom. Låt det ta sin tid. Spännande att en Londonbaserad engelsman som Duke Garwood kan låta som om hans rötter hade varit förankrade i Dust Bowl i USA.

Dengue Fever / Rom Say Sok

Smått psykedelisk popmusik med influenser från Kambodja. En khmer-sångerska som startade som populär karaoke-artist i först Kambodja och sedan i Little Pnomh Penh, Long Beach, Kalifornien. Och en text som handlar om den gamla kambodjanska folksagan om en kvinna vars hår sög upp allt vatten i havet, så att bl.a. ett segelfartyg och en enorm krokodil förvandlades till berg. Intressant blandning av litet allt möjligt, detta. Men oerhört medryckande. Man kan inte undvika att bli på gott humör.

Seasick Steve / Summertime Boy

Mungiga! Då kan det ju inte vara helt snett. Nej, men skämt åsido har jag alltid haft ett litet ambivalent förhållande till Seasick Steve. Jag har liksom gillat själva grejen med honom mer än hans musik. Men med Summertime Boy tar han ett klart kliv närmare min skivhylla. Hela nya plattan Sonic Soul Surfer bör nog kollas in närmare. Ja.

Blancmange / Paddington

Det är när man hör välgjord synthpop som man märker hur mycket man emellanåt saknar det. Brittiska Blancmange kittlade mina sinnen redan på 80-talet, men ho vet om inte detta klår t.o.m. det. Här kommer härligt kontemporära retrosynthsound som för tankarna litet till Cabaret Voltaire och senare Thomas Dolby. Musikalisk popkonst när den är som bäst.

Schyssta nya låtar bortom mainstream-listan på Spotify:

Herreys och de gyllene skorna dansade sig in i folks hjärtan. Kirka gjorde mycket annat än bara hängde och en tävlare buades för första gången av scenen.

Luxemburg hade tagit sin femte och hittills sista seger i sångtävlingen året innan och stod således värd för den 29:e Eurovisionen. Nitton länder deltog och finalen arrangerades den femte maj. Det var först den tredje gången som tävlingen hölls i maj, men det skulle bli tradition.

I Finlands videovykort kunde man se kvinnor och män som svettades i bastun. Efter en stund krympte de och det visade sig att de hade suttit på en finsk flagga. Finlands representant var Kirka med låten Hengaillaan. Kirka sjöng säkert, spelade munspel och flirtade med kameran. De tre bakgrundssångarna verkade inte alls ha koordinerat sina kläder, men det kan påpekas att det är Kaija Koo som sjunger i rosa, fluffig dockklänning. Hengaillaan slutade på plats nio.

Storbritanniens Belle and The Devotions buades av scenen. Låten Love games var kanske inte örikets bästa bidrag genom tiderna, men buandet lär ha berott på att engelska fotbollshuliganer härjat i Luxemburg efter en match hösten innan. Tjejtrion slutade på sjunde plats.

Irland kom på andra plats med Linda Martin och Terminal 3. Låten var skriven av Eurovisionsvinnaren Johnny Logan, och kombinationen Johnny Logan och Linda Martin skulle visa sig vara guld värd åtta år senare.

Svenska Herreys hade fått äran att inleda hela tävlingen, och det visade sig att de satt ribban så högt att ingen annan kunde nå den. Diggi-loo diggi-ley vann tvåan med åtta poäng. De tre bröderna Per, Richard och Louis Herrey dansade och sjöng i färggranna skjortor och med gyllene skor på fötterna.

Sverige vann Eurovisionen för andra gången precis tio år efter att Abba tagit hem den första segern med Waterloo.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Hur går traditionell jamaikansk dub ihop med lågmäld finländsk indie? Burning Hearts slog sig ihop med Lee “Scratch” Perry och fick det att funka alldeles ypperligt.

När jag ringer upp Jessika från Burning Hearts tror jag först att jag ringt fel. Hon svarar inte alls med det efternamn jag väntat mig men efter en stunds förvirring inser jag att hon och bandets andra låtskrivare Henry, har gift sig och tagit ett gemensamt efternamn, Neuman.

Förutom giftermål har Henry och Jessika hunnit med både barn och tjänstledighet sedan den kritikerrosade plattan Extinctions kom ut 2012.

- Våren 2013 arbetade vi intensivt med att skriva låtar och hade just fått veta att jag är gravid, och det var i den vevan som Ticket kom till, säger Jessika om den nya singeln som handlar om att byta riktning i livet.

När Jessika för några år sedan tog tjänstledigt från sitt jobb som lärare blev musikhobbyn plötsligt ett heltidsjobb. Redan på förhand anade hon att det skulle bli svårt, och visst kändes det tungt när inspirationssvackorna kom.

- Svackorna kan ju vara ganska länge. När det inte funkade måste man bara försöka på nytt nästa dag och sedan igen på nytt.

Inspiration hittar hon i livet överlag, genom att försöka se på saker på nya sätt och hitta nya intressen. Att tvinga sig själv till kreativitet är nästan ett måste.

Dublegenden Lee "Scratch" Perry remixade Ticket. Bild av Lee Perry med texten Burning Hearts remix. Bild: Jannica Luoto & Edvard Enqvist

Dublegenden Scratch

På 1960-talet utvecklades en ny musikstil, dubben. En av pionjärerna inom den här reggaeinspirerade stilen är Lee “Scratch” Perry.

- Vi råkade på hans remixar på nätet och kom på att vi ville ha honom att göra en på en av våra låtar, säger Jessika om Burning Hearts koppling till legendaren.

Vill man få en världskänd remixare att göra om ens låt kan det räcka med att skicka ett mail. Det var vad bandet gjorde och fick svar av “Scratch” som var villig att remixa deras låt.

Finsk indie kan tyckas ligga ganska långt från dub rent genremässigt, men det är just det som är poängen, menar Jessika.

- Det är kul att få en ny infallsvinkel till låten.

"Vi vill inte släppa skit"

Ett nytt album blir det så småningom från Burning Hearts, men något datum finns inte bestämt ännu.

- Vi har ingen deadline men när vi får låtarna färdigställda kommer albumet. Kanske till årsskiftet.

Förra plattan Extinctions fick två Emma-nomineringar men Jessika vill inte tänka alltför mycket på musikindustrins priser när hon gör musik. Nomineringar är fina men viktigast är det att utvecklas som låtskrivare och alltid göra bättre låtar.

- Man vill ju inte släppa något som är skit.

Och skit är verkligen inte den nya låten Ticket. Lyssna på båda versionerna här under.

Valborg och första maj är snart här och då hör det till att klä ut sig. Jenni Vartiainen besökte Succémorgon och berättade om sin vappenkostym. Dessutom deltog hon i tävlingen Så mycket sämre.

När Jenni besöker Succémorgon har Janne Grönroos och Fredrika Lindholm precis pratat om sina rädslor. Naturligtvis ville de också veta om Jenni har några fobier.

- Jag har lite bacillskräck. Jag tvättar händerna väldigt ofta, men inte så mycket att huden går sönder.

Jenni berättar också att hon är noga med att smyglyssna på andra som går på toaletten, för att kolla om de tvättar händerna efter utförda bestyr. Hon menar att väldigt många faktiskt låter bli handtvättningen.

- Jag håller räkning! skrattar hon.

Valborgsmustasch

På valborgsmässoafton (30.4) spelar Jenni på Nosturi i Helsingfors. Spelningen är en valborgstradition som hon ärvt efter PMMP.

- Det är andra året i rad nu, före det spelade alltid PMMP på valborg.

Att ha ett gig i valborgstider betyder att utstyrseln får vara ännu mer yvig än vanligt. Jenni har bara ett krav när det gäller scenkläderna.

- Oberoende vad jag har för kostym så måste jag ha en mustasch. Oftast hålls den bara kvar den första timmen, sedan svettas jag loss den, säger Jenni.

Så mycket sämre

Jenni Vartiainen var med i den finska versionen av Så mycket bättre, programmet där musiker tolkar varandras låtar. Succémorgon har valt att ta konceptet ett steg vidare och tävlar i Så mycket sämre.

Om du vill höra hur det lät när Jenni skulle gissa vilka av hennes låtar Fredrika och Janne spelade ska du lyssna på klippet här under.

År 1968 var Lasse Tennander i London. I en musiktidning läste han en annons där Beatles skivbolag Apple sökte låtskrivare. Lasse tänkte att det var värt chansen och gick dit. Det var han förstås långtifrån ensam om att göra. Där fanns många andra hugade låtskrivare. Men till sist fick även Lars Arthur Tennander från Stockholm provspela.

Redan efter två låtar började han som hade hand om auditionen att telefonera. Vi vet inte vem han ringde. Kanske rentav någon i Beatles. Eller så inte.

Lasse fick ändå höra den berömda frasen "Don’t call us, we’ll call you" och det var det sista han hörde från Apple. Lasse blev inte så värst besviken för han hade väl egentligen heller inte väntat sig så mycket mer än det. Men han har ändå aldrig slutat fundera på vilka andra som satt där i väntrummet tillika med honom den där dagen.

Från Beatles till Dylan

Beatles var en stor influens för den unge Lasse Tennander. Liksom The Who och Elvis Presley, förstås. Men mest var det kanske Bob Dylan. För Dylan visade att även en till synes lättsam popaktig låt kunde ha en seriös text. Dylan visade också att en låt inte behövde hålla sig inom 3-minuters ramarna, utan kunde ta den plats den behövde. Det här var något som tilltalade den unge aspirerande artisten och låtskrivaren Lasse Tennander.

Som drygt 20-åring blev Lasse Tennander i mitten av 60-talet anlitad av skivbolaget Karusell som låtskrivare. De behövde nya sånger till sina artister. Lasse skrev låtar som blev framgångsrika för bl.a. The Wayfarers och Peter Lundblad. Och till sist erbjöds även Lasse Tennander att göra ett eget album.

Ska vi gå hem till dig

År 1974 kom debutplattan Lars Vegas. Den innehöll bl.a. låten Ska vi gå hem till dig som blev en hit. Men inte då. Och inte för Lasse Tennander. Utan i en coverversion av Magnus Uggla 13 år senare. Än idag är det många som tror att det är en Uggla-låt.

LP:n Lars Vegas gjorde alltså inte mycket väsen av sig. Men det gjorde däremot uppföljaren Alla är vi barn i början (1976).

Bra melodier med seriös lyrik

För att dryga ut kassan jobbade Lasse Tennander även som lärare vid sidan av låtskrivandet. Han hade alltmer börjat se sig själv mer som låtskrivare och mindre som artist. Men i och med Alla är vi barn i början fick han ändra på de planerna.

För här lyckades Lasse Tennander nu för första gången kombinera allt det som gjort inflytande på honom som ung – bra melodier med seriös lyrik. Han skrev texter om den svenska verkligheten, texter som på sitt sätt var politiska och där många kunde känna igen sig själva. Låtar som fungerade lika bra hemma med akustisk gitarr som på stora elektriska konserter. Mitt i allt var Lasse Tennander en viktig del av den svenska progressiva musikrörelsen.

På omslaget till Alla är vi barn i början skrev Lasse Tennander bl.a. så här: "För mig är progressiv musik en ärlig musik. En musik som ställer sig på folkets, på arbetarnas, på de förtrycktas sida. En musik som inte är ett självändamål för en gitarrvirtuos. En musik som inte söver, inte ljuger. En musik som värmer och som krymper avstånd. En positiv, enkel musik som sprider glädje och medvetenhet. En musik som vågar ta ställning".

Samhälleligt engagerad

Lasse Tennander fortsatte sitt musikaliska samhällsengagemang år 1979 med LP:n Längst därinne är himlen ändå röd. Medproducent här var Rolf Wikström. Tennander var nu en flitigt anlitad artist på Sveriges alternativa spelställen, de s.k. musikforumen.

Men när 80-talets yuppiekultur kom blev det kärvare tider för en samhälleligt engagerad artist som Lasse Tennander. "Det är en rutten bransch", konstaterade han flera gånger och befarade att han måste sälja sitt sommarställe på Gotland när han inte hade råd med amorteringarna. Men år 1985 kom räddningen – Rötter.

Låten Rötter var aldrig så himla allvarligt menad. Den handlade närmast om vad Lasse Tennander själv lyssnade på innan han började skriva egna låtar. Men hans sätt att beskriva det gjorde att texten blev mer allmängiltig och att många på något sätt kände igen sig i det hela.

Förutom titelspåret innehöll albumet Rötter även klassiska Tennander-låtar som Någorlunda mogna män, Honungshöst och Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad).

Nu upptäckte både en ny och en gammal publik Lasse Tennander och han kände själv att han hade frihet att göra precis sådan musik han ville, att den inte längre behövde ha någon politisk underton, utan kunde t.ex. handla om olika sorts människorelationer som den mellan far och son.

Uppskattningen kom även från annat håll än publikens. År 1987 tilldelades Lasse Tennander det nyinstiftade prestigefyllda Fred Åkerström-stipendiet. Nio år senare skulle han även erhålla det kanske ännu mer prestigefyllda Cornelis Vreeswijk-stipendiet.

Lasse Tennander började nu göra fler låtar som hyllade hans hemstad Stockholm. 1990 kom den mest kända av dem – Lisa Lisa där Lasses påhittade polare Lisa och Per tar oss igenom kvarteren på Söder.

Sedan 90-talet har det blivit allt glesare mellan nya Lasse Tennander-plattor. Vilket gjort att de drunknat i det musikaliska överutbudet och att han litet glömts bort av den stora allmänheten.

Men Tennander har ändå hela tiden fortsatt med sin musik och med att beskriva det Sverige han ser. Om det inte är med egna låtar, så är det med en cover-version av bandet Kents låt Sverige. Eller en hyllningsplatta till Evert Taube (Så länge hjärtat kan slå).

En stor orsak till att det blivit glesare mellan plattorna är att Lasse Tennander emellanåt valt att prioritera annat här i livet än sin karriär. Så där som familjen, resor och huset på Gotland. Han har helt enkelt prioriterat livet. Och det fortsätter han att göra än idag. Det borde kanske även fler av oss göra. Så länge hjärtat kan slå och innan sista ljuset har blåsts ut.

De två första åren av sitt liv bodde Johan Julius Christian, kallad Janne, Sibelius i ett gult trähus på Regeringsgatan (dåvarande Residensgatan) 11 i Tavastehus. Staden var den unga Jannes hemstad i 20 år.

Jean Sibelius födelsehem på Regeringsgatan 11 i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Skylten vid Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Noter på ett piano i Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Reseharmonium i Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Kaffedukning i ett av rummen i Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Vaggan och sängen i Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Bronsbyst av Kain Tapper föreställande Jean Sibelius Bild: Yle/Bertil Blom

Tavla föreställande Jean Sibelius som hedersdoktor vid universitetet i Yale 1914 Bild: Yle/Bertil Blom

Flygeln i salen, Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Tavastehus museum
Jean Sibelius födelsehem

Varifrån får jag mat då kylskåpet är tomt? Hur ska jag trösta lillebror då han är hungrig och gråter och borde sova? Jag är rädd men mamma och pappa är inte hemma, vem kan jag ringa till?

Tusentals finländska barn tvungna att fundera över saker, som borde vara fullkomligt i deras tillvaro. Vardagen blir en kamp för barnen då föräldrarna inte klarar av att ta hand om sina barn.

Att inte kunna dela vardagen med sina föräldrar då man är ett litet barn, känns overkligt för de flesta av oss. Ingen som ser till att du får mat eller har rena kläder, ingen som hjälper till med att borsta tänderna eller läser godnattsaga. Så har drygt 18000 barn i vårt land upplevt sin vardag.

Orsakerna till att barnen har blivit omhändertagna kan vara många men det handlar om att föräldrarna inte anses vara kapabla att bära föräldraansvaret. Barnets utveckling och trygghet är helt enkelt äventyrad.

Aino och Onni-kampanjen

SOS-Barnbyar i Finland arrangerar kampanjen Aino och Onni, och med den vill man väcka allmänhetens uppmärksamhet vid de barn, som hemma har det svårt.

För Onni är storasyster Aino den viktigaste mänskan. Aino ser till att Onni får mat, tröstar honom då han gråter och för ut honom till gungorna på gården. På kvällen kryper Aino nära sin lillebror då det blir mörkt och hon är rädd.

När föräldrarnas omvårdnad saknas, måste en liten pojke och flicka reda sig på egen hand. Ofta tar de äldre syskonen hand om sina yngre syskon så gott det går, även om de själva är bara barn som skulle behöva en förälders trygghet.

Barndomens bekymmerslösa lekar och en tro på att det finns en vuxen som bär ansvaret, saknas i många unga barns liv.

SOS-barnbyar

SOS-Barnbyar hjälper barn som Aino och Onni, och även deras familjer. Den här verksamheten startade för 50 år sedan och finns numera på sex orter: Vihanti (Brahestad), Punkaharju, St Karins, Hagalund (Esbo), Övertorneå och Tammerfors.

Ett femtiotal fosterfamiljer ingår i dessa barnbyar, och i samband med byarna verkar också ungdomshem. För att verksamheten skall kunna upprätthållas är donationer från allmänheten en viktig del av ekonomin.

Stöd verksamheten via Tongåvan

Tongåvan är under hela maj månad med i kampanjen och hoppas att många av Tongåvans lyssnare och de som skickar hälsningar skall stöda Aino och Onni-kampanjen.

Ring till donationstelefonen 0600 04235 (19,95€ + lna)
eller
gå in på SOS-lapsikyläs webbplats
eller
skicka sms till 16499 och skriv SOS (10€) .

Fredagen den 1.5 kl 19.30 startar insamlingen

Tittade på lite gamla bilder och plötsligt började jag tänka på min farfar. Minns honom som en trevlig gammal gubbe. Har hört om honom att han alltid orkade skämta. William, som han hette, var bonde och murare hemma från Norrby i Kronoby. Lite butikshandel drev han också en tid. Farmor Johanna hann jag aldrig träffa. Hon dog året innan jag föddes. Så det blev en pratstund med enbart farfar.

Mårten: Hej faffa!

Kronoby Skyddskår marscherar på 1920-talet Kronoby skyddskår marscherar på 1920-talet Bild: Ur Börje Vestös fotosamling i Kronoby

Farfar: Nå va vil tö tå?

M: Bara prat lite.

F: Om va tå?

M: Förr i världen.

F: Nå va sko he nu vara ti prat om?

M: Jag är intresserad. Minns du någonting från slutet av 1800-talet?

F: He e no liti he.

M: Hur var det vid sekelskiftet? Var det festligt värre?

F: Nä… ungefär som ett vanligt nyår. Antagligen sov jag då. Skulle upp tidigt och hjälpa till i föusi. Jag var ju nästan nio år då.

M: Dina föräldrar dog när du endast var några år gammal. Vad jag förstått så blev du såld på auktion? Stämmer det?

F: Det var så på den tiden. Den tidens socialsystem. Jag hamna hos min faster som var snäll. Så jag fick nog en någorlunda trygg barndom. Knapert var det men vi hade nog mat på bordet.

M: Långt efter du avlidit på 70-talet fick vi reda på av en slump att du deltagit i inbördeskriget på de vitas sida. Varför berätta du aldrig om det?

F: Frihetskriget heter det! Int var he na ti tala om. Vi skulle jaga ut de röda från Gamlakarleby. Men de var en som i misstag avlossa ett skott för tidigt så vi blev avslöjade och fick retirera med rumpan millan beinen tibaks till Kronoby. He va nu int na ti skryt me.

M: Var du med och smuggla vapen från S/S John Grafton också? Alltså skeppet som sprängdes utanför Larsmo så att vapenlasten inte skulle falla i ryssarnas händer.

F: Nästan alla var involverade i smugglandet. Det var vanligt. Annars så bytte jag tre stycken Graftongevär mot en transistorradio. Det var väl av den orsaken som du inte gjorde karriär inom det millitära och hamnade istället på radion. Kanske bäst så.

M: Har du smugglat brännvin också?

Mårten Holms farfar med vit skjorta, andra från vänster i nästöversta raden. Holms pappa i knästrumpor på första raden, tredje från vänster. Mårten Holms farfar med vit skjorta, andra från vänster i nästöversta raden. Holms pappa i knästrumpor på första raden, tredje från vänster. Bild: Ur Börje Vestös fotosamling i Kronoby

F: Nå int helder!

M: Hur firade du som adertonåring första maj år 1909?

F: Satt med andra ungdomar från Norrbyin på en stor sten och drack mjöd. Å he var alkoholfri. Vi hade väl na bolla å. Det var inte så mycket festande förr i tiden. Bröllop å begravningar var vanligast.

M: Ha nu en trevlig Valborg faffa var du nu än firar den!?

T: Int vaal he na firas. Papp den och jag hamnar å rappa pärleporten. He ha byrja flagna.

Efter en blygsam start 1948 blev familjebandet The Staple Singers en av 50-talets mest framgångsrika gospelgrupper. På 60-talet drogs de med i den amerikanska medborgarrättskampen, och på 70-talet var de ett av soulens stora namn.

Då den 21-åriga Roebuck 'Pops' Staples 1936 flyttade från Mississippi till Chicago med hustru och två små barn var han redan en erfaren bluesmusiker. Men hans hjärta klappade inte för bluesen utan för gospelmusiken, som var hans stora passion.

Innan 30-talet var slut var Pops far till fyra barn, Cleotha, Pervis, Yvonne och Mavis. Pops ville ge sina barn en god musikalisk uppfostran i kristen anda, och syskonen Staples fick tidigt lära sig sjunga fyrstämmig gospel till pappas gitarrackompanjemang.

1948, då yngsta systern Mavis var åtta år gammal, var familjen mogen att börja sjunga offentligt. Under namnet The Staple Singers började man uppträda med gospelsång i kyrkorna i Chicago.

Mavis var stjärnan

Mavis Staples hade redan som ung flicka en mörk och fyllig altröst, och det var hon som fick leda sången tillsammans med Pops. Äldsta systern Cleotha och brodern Pervis sjöng bakgrundsstämmorna.

Sin första skiva gjorde The Staple Singers 1953 på det lilla Chicagobolaget United Records. Genombrottet kom 1956 med sången Uncloudy Day, som blev en stor framgång och gjorde familjen känd i gospelkretsar i hela USA. Mot slutet av 50-talet hade The Staple Singers förvandlats till en professionell kvartett, som hörde till eliten inom gospelgenren.

Martin Luther King förändrade synen

Ett möte med baptistpastorn och medborgarrättsledaren Martin Luther King i början av 60-talet fick Pops Staples att inse att musiken kunde ställas i samhällets tjänst, inte bara i religionens. Socialt och politiskt medvetna sånger blev nu en viktig del av The Staple Singers repertoar. Samtidigt ökade gruppens berömmelse och skivorna såldes i allt större upplagor. Den stora allmänheten förknippade inte längre The Staple Singers enbart med frikyrklig gospel utan i lika hög grad med folk- och medborgarrättsrörelsen.

Storhetstiden på Stax

Efter många byten av skivbolag kom The Staple Singers 1968 till det legendariska bolaget Stax, ett av soulerans främsta skivmärken. Här gjorde gruppen många av sina finaste skivinspelningar och hade också den största kommersiella framgången. Under första hälften av 70-talet hade The Staple Singers en lång rad hitmelodier som klättrade högt på topplistorna. Till de mest berömda hör sånger som Respect Yourself, I'll Take You There, If You're Ready (Come Go With Me) och Let's Do It Again.

Efterspel

Sin sista stora hit, Let's Do It Again, hade The Staple Singers 1975. Efter det började karriären långsamt dala, och tio år senare gjorde gruppen sin sista gemensamma skiva.

Både Pops och Mavis fortsatte ändå med solokarriärer, som för bägges del resulterade i flera fina skivor. Mavis, som i dag är 75 år gammal, håller fortfarande i gång, och på 2000-talet har hon gjort några av sina bästa soloskivor, inte minst den Grammybelönade You're Not Alone (2010).

För några veckor sedan kom dessutom en överraskning, albumet Don't Lose This med tio hittills outgivna spår med hela familjen Staples, inspelade 1999 för ett skivprojekt som avbröts av Pops Staples död år 2000. Det här materialet är det sista som hela gruppen spelade in tillsammans.

Fokus på The Staple Singers i Radio Vega fredag 1 maj kl. 17.10. Repris onsdag 6 maj kl. 13.03. Från och med fredag kväll kan du också höra programmet på Arenan.

Vi är många som gärna piggar upp vår arbetsdag med att låta något musikprogram från radion spela i bakgrunden. Kommer rätt låt vid rätt tillfälle kan man på bara tre minuter glömma en hel veckas dynga. Eller åtminstone få en att känna att man inte är ensam i sitt onda öde.

Vid sidan av kärlek, sex, religion, bilar, alkohol och kanske tusen andra saker är arbete ett av våra vanligaste teman inom musiken. Det är t.o.m. så pass vanligt att det finns en speciell musikgenre för s.k. arbetssånger.

För människan har egentligen i alla tider försökt lätta upp sin arbetsbörda med en sång. Till en början mestadels i samband med jordbruk, men även i hemmet och till havs (s.k. shanty).

Blues och protestsånger

Ofta förknippar vi arbetssånger med de svarta slavarna i USA som på 1800-talet sjöng under jobbet för att dels få kraft att orka fortsätta och dels finna tröst i deras mycket tunga tillvaro. Det var vanligt att sången ackompanjerades av ljudet från diverse vektyg som spadar och hackor. Det brukar sägas att det var då bluesen föddes.

När det moderna industrisamhället uppstod i början av 1900-talet fick vi samtidigt en ny kategori arbetarsånger som baserade sig på brittisk och nordamerikansk folkmusik, men där texterna inte längre var t.ex. pastorala, utan handlade om industriarbetarens liv och vardag. Det här var således en av upptakterna till det som skulle bli protestsånger.

Det i all korthet om arbetssånger.

Men hurdana arbetssånger finns det då för dagens moderna arbetare? Det är ju inte längre så många som plockar bomull eller vänder åkern för hand med hacka och spade. Nej, kanske inte. Men även om arbetsuppgifterna måhända har förändrats under årens lopp, så har känslan likväl bestått. Därför kommer här några förhållandevis klassiska arbetssånger, men i kanske något mindre kända versioner.

Lisa Miskovsky & Christian Kjellvander / Hanna från Arlöv

Nationalteaterns klassiker här i fin tappning med Lisa Miskovsky och Christian Kjellvander. Hittas på plattan Nationalsånger – Hymner från Vågen och EPAs torg där Sveriges rockelit tolkar Nationalteatern. Det här är en av de bästa versionerna på den skivan.

Jeff Beck & Billy Gibbons / Sixteen Tons

Sixteen Tons förknippas ju alltid med Tennessee Ernie Ford, men det var countrysångaren Merle Travis som gav ut originalet redan år 1946. Den här versionen är av litet modernare slag med Jeff Beck och Billy Gibbons från ZZ Top.

Nina Simone / Work Song

Det var jazzmusikern Nat Adderley som år 1960 skrev och spelade in en första instrumental version av Work Song. Den mest kända versionen är kanske med hans bror Cannonball Adderley. Men den bästa är med Nina Simone. Texten är skriven av Oscar Brown Jr. som även själv spelade in en egen version av Work Song. Med tiden har den blivit något av en jazzstandard. Men den bästa versionen är fortfarande med Nina Simone.

Jackie Wilson & Count Basie / Chain Gang

Chain Gang är en känd Sam Cooke-låt. Och han gör förstås en fantastisk version av den. Men den här tolkningen där Jackie "Reet Petite" Wilson och jazzlegenden Count Basie kommer samman lyckas ändå hitta nya dimensioner i stycket.

Relient K / Manic Monday

Ja, det är Bangles-låten. Skriven av Prince under pseudonymen Christopher. Den här versionen är med det kristna rockbandet Relient K. De är med här långt för att de varit litet kreativa och ändrat i texten från "he tells me in his bedroom voice, c'mon honey, let's go make some noise" till "he said to me in his Quiet Riot voice: C'mon feel the noise". Litet skoj.

Rage Against The Machine / Maggie's Farm

Maggie's Farm är naturligtvis en klassisk Bob Dylan-arbetarlåt. Men när Rage Against The Machine tar sig an den kommer verkligen den arga och besvikna texten fram ännu mer.

Devo / Working In A Coalmine

Allen Toussaint är mannen som skrev denna klassiker, men det var Lee Dorsey som sjöng in den idag fortfarande mest kända versionen. År 1981 spelade Devo in deras inspirerade tolkning som blev en osannolik topp-10-hit på Nya Zealand.

Peter Sellers / A Hard Day's Night

Ja, visst är det ju Beatles-låten. Men här i en härligt teatralisk tolkning med den evige Peter Sellers.

USA For Africa / Banana Boat Song

Till sist en liten påminnelse om att det faktiskt kan vara ganska skoj på jobbet emellanåt. När USA For Africa sjöng in We Are The World utbröt den stora kören med idel ädel musikaliska legender i en spontan hyllning till en av de hårdast arbetande artisterna i deras sällskap – Harry Belafonte.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Denna vecka bjussar kanalen på Hans On The Bass och Eros Ramazzotti. Varsågoda!

Hans On The Bass / A Year, A Week And Half A Day

Hans On The Bass deltog ju i uttagningen till Eurovisionen med Loveshine. Där gick det inte så långt som många hade hoppats, men HOTB lät inte det tynga ner dem, utan samlade krafterna och resultatet är denna catchigt glada singel som är skriven av Klaus Suhonen i bandet och producerad av Niklas Nylund. Hitvarning hela sommaren!

Eros Ramazzotti / Alla Fine Del Mondo

Om det är någon som tycker att det känns som om Eros Ramazzotti varit med i evigheter, så stämmer det inte riktigt. Det är bara drygt 20 år sedan hans stora genombrott. Eros har heller aldrig tappat i popularitet, utan hela tiden lyckats hålla sig på topp. Han har även sjungit duett med bl.a. Cher, Tina Turner, Andrea Bocelli, Patsy Kensit, Anastacia, Joe Cocker, Luciano Pavarotti, Laura Pausini, Nicole Scherzinger och Ricky Martin. Alla Fine Del Mondo är Eros Ramazzottis senaste singel.

Följ Radio Vega på Spotify:

I dag är det första maj och Catariina Salo har valt att använda dagen till att fira jämställdhet, jämlikhet och drömmen om ett klasslöst samhälle.

För att fira den gamla arbetarhögtiden första maj, har jag plockat ut några gamla goda protestlåtar och blandat dem med nyare alster. De nya låtarna är samhällskritiska i samma mån som de gamla klassikerna, men på ett lite annat sätt.

Den svenska rappen har i modern tid fått en stark koppling till vänsterrörelsen och arbetarklassen. Vi har Looptroop Rockers, Silvana Imam och Kartellen som alla jobbar för ett mer jämställt samhälle i sina texter. På finska har vi förstås Paleface som skyddar den lilla individen.

En bubblare på listan är Dixie Chicks låt Not ready to make nice, som är en protest mot den massiva kritik bandet fick när de i sin tur protesterade mot George W. Bush politik. Det är en låt om yttrandefrihet och censur.

Här under hittar du en fin liten lista på låtar, både i Spotify- och Youtubeformat, du kan lyssna på efter att du varit ute och marscherat i första maj-tåget! Kanske höja en skål för jämställdhet och tolerans. Glad första maj!

Musikern och sångerskan Susanne Sonntag firar i år sitt 30 års-jubileum som artist. Åren till ära har mediastuderandena Robert Ehrnsten och Robin Holmberg följt henne både i klassrummet och backstage.

Den pedagogiska ådran var också tidigt tydlig.

Till vardags arbetar hon som musiklärare vid högstadiet och gymnasiet i Karis.

Den iakttagande minidokumentären Susanne Sonntag och hennes musikaliska vardag är ett yrkesprov inom ramen för inlärning i arbetet vid Yle Västnyland.

Robert Ehrnsten studerar till medieassistent vid Practicum medan Robin Holmberg går motsvarande utbildning vid Luksia i Lojo.

Ehrnsten och Holmberg svarar själva för manus, inspelning och editering av tv-dokumentären.

Nu har hon debuterat som skivartist och Smoukahontas heter nu Saara. Hon blev den enda utmanaren som kom in på Vegatoppen den här veckan. Istället föll Ella Henderson ut från listan och Jannike är tillbaka i toppen.

En av de nya utmanarna den här veckan är Mariah Carey som fortfarande räknas som en av världens bäst säljande artister. Och med 18 nummer 1 låtar på USA-listan i ryggsäcken så kan man nog vänta sig att Infinity också säljer av bara farten. Men alla kritiker i hennes hemland har inte varit så positiva. Och senaste årets "nystart" gick inte alls enligt planerna.

Skiljsmässolåt

I texten finns en del som antyder att den handlar om skiljsmässan från Nick Cannon. Låten är uppbyggt enligt ett typiskt 90-tals mönster för Mariah där sången når sin högsta tonsmässiga punkt i slutet. Trots allt är den här den mest radiovänliga låten på hennes Greatest hits-album.

Premiär på svenska

För Danny Saucedo igen så är den nya singeln den första som han ger ut på svenska. Han hade skrivit en del poesi redan i tonåren för att uttrycka sina känslor även om han inte följde poesins regler som han själv säger.

Musiken handlar om uppväxten på Södermalm under 80/90-talen och att hänga med polarna då han kom upp i tonåren. Till hösten kommer hans nya album som han under våren har spelat in tillsammans med producenten Mattias Andréasson.

Måns till Finland

Och få se om det inte är årets ESC-vinnare som stiger upp på scenen före Tomas Ledin i Borgå och i Stallörsparken i Ekenäs i mitten av augusti. Så överlägsen är i alla fall Måns Zelmerlöw bland vadslagningsbyråerna ute i Europa. Men Finland hänger fortfarande med i täten och spekulationerna är naturligtvis vilda då det gäller röstningen. Hur mycket kommer juryer som till en del består av musikproffs att se till annat än själva låten. Den 23 maj avgörs Eurovision Song Contest i Wien.

Du kan lyssna på alla låtar på Arenan och du har tid till torsdag kl 10 att rösta.

Ryssland sjunger i år i Eurovisionen om fred. Den Eurovisa panelen måste ta ställning till om de ger poäng för låten eller om de låter sig påverkas av politiken. Gäster är Satin Circus-sångaren Krippe Westerling och EBU-veteranen Kjell Ekholm.

Både det största och det minsta deltagarlandet ska poängsättas då De Eurovisa tar sig an bidragen av Ryssland, San Marino, Montenegro, Irland, Rumänien, Vitryssland, Albanien, Danmark, Litauen och Georgien.

Förutom programledare Eva Frantz och bisittare Johan Lindroos får vi i programmet också träffa Kristian ”Krippe” Westerling. Krippe är mest känd från Helsingforsbandet Satin Circus som i år kom tvåa i Tävlingen för ny musik UMK. Den andra gästen är Radio Vegas tidigare musikchef Kjell Ekholm. Kjell har dessutom i åtta års tid suttit i European broadcasting unions styrgrupp och på nära håll följt med hur Eurovisionstävlingar arrangerar.

De Eurovisas studio. De Eurovisas studio. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Ryssland sjunger om fred

Ryssland representeras i år av Polina Gagarina med låten A million voices. Bakom låten hittas bland annat några svenska låtskrivare.

– Det är en bra producerad låt, och om damen sjunger lika bra på scenen så kan det gå riktigt bra. På grund av det politiska läget är det ändå fråga om ifall folk röstar, säger Kjell Ekholm.

– Om låten också görs bra på scenen så kommer jag nog att få kalla kårar. Men låtens budskap är naivt, säger Krippe Westerling.

Alla paneldeltagare håller med om att det är fel att dagens politiska läge går ut över sångaren som representerar Ryssland, men tror ändå att det kan inverka på slutresultatet i tävlingen. Vilka vitsord panelen ger bidraget kan man se i programmet på söndag.

Eva koncentrerar sig på sina repliker medan Kjell får lite puder i ansiktet. Eva Frantz och Kjell Ekholm. Bild: Yle / Hanna Othman

Vad tycker du om årets låtar?

– På basis av videoinspelningarna är det svårt att säga. I en studio kan alla sjunga men i verkligheten kan det låta annorlunda. Videor kan också ge felaktiga bilder på bidragen, men jag skulle säga att det är ett varierande år, säger Kjell. Jag tycker mig också höra lite nationella karaktärsdrag i många av låtarna.

– Inte så många sticker ut, men vårt grannland Sverige är jätteduktiga på det här. Måns Zelmerlöws låt är jättebra, han har bra chanser att klara sig. Italien verkar också ha en bra låt.

De Eurovisa i sin studio. Bild: Yle / Hanna Othman

Vad behöver en vinnarlåt?

– Både låten och framförandet behöver vara något extra. Största delen av publiken ser och hör bidragen för första gången i sändningen. Det ska vara något som tilltalar en stor publik och något som gör att man kommer ihåg det, säger Kjell.

– De senaste åren har det varit bra med en lite chockfaktor. Men det ska också vara en bra låt, oberoende om det är Conchita Wurst eller Lordi så har de också haft starka låtar, säger Krippe.

De Eurovisa ser på musikvideor i sin studio. Bild: Yle / Hanna Othman

Vad tror du om Finlands chanser?

– Pertti Kurikan Nimipäiväts bidrag har twisten, men är låten tillräckligt stark? Endera vinner de eller så blir de något annat, svårt att säga, säger Krippe Westerling diplomatiskt.

– Jag tror att de får många röster från publiken, men jag tror också att de nationella juryerna drar ner på PKN:s chanser att klara sig. Juryerna tänker på de musikaliska aspekterna i bidragen, tippar Kjell Ekholm.

Johan Lindroos och Krippe Westerling. Johan Lindroos och Krippe Westerling. Bild: Yle / Hanna Othman

Eurovisionen fyller i år 60 år och Kjell Ekholm och Krippe Westerling ombads välja ut en låt som betytt något för dem från tidigare år. För Kjells del blev det Lordis vinnarlåt Hard rock halleluja från år 2006 medan Krippe valde nederländska Teach-in med deras vinnarlåt Ding dinge dong från år 1975. Hör motiveringarna i programmet!

De Eurovisa med gästerna Krippe Westerling och Kjell Ekholm på Yle Fem söndagen den 3 maj klockan 20.00. Också på Yle Arenan.

Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

Ed Piskor är serietecknaren som har gjort världssuccé genom att berätta hiphopens historia i serieformat. Han vet varför lösa byxor blev mode.

När de första sidorna delades tusentals gånger på en dag visste Ed Piskor att han var något på spåren. Ed Piskor Bild: Fantagraphics

Omslaget till den första samlingen. Omslaget till den första volymen Bild: Fantagraphics

Samma dag som Ed publicerade de första sidorna på boingboing visste han att han var något på spåren. På en dag delade tusentals människor artikeln och förlagen började ringa.

- Som serietecknare spenderar man en hel del tid inne i sitt egna huvud. Jag har tänkt på hur de här kulturerna hänger ihop hela livet. Allt hände på en dag. Jag förstod att jag var på rätt väg.

Det finns många likheter mellan serier och hiphop. Båda är kulturer som ofta existerat vid sidan av mainstream, på egna villkor. Den gemensamma historien är lång. Till exempel tecknade de första graffitiartisterna ofta serieliknande karaktärer på väggarna.

Före vi går tillbaka till hiphopens tidiga historia finns det en fråga jag måste ställa till Ed. Det är en fråga jag ställde mig själv varje dag i högstadiet. Det var på den tiden då Biggie, 2Pac och Wu Tang Clan var störst och ingen hade bälte.

Varför har hiphopare lösa byxor?

- Baggy pants är verkligen en grej från 90-talet. Tänk på vilken sorts hiphop som var stor då: Gangsta rap. Det sägs att de hängiga byxorna kommer från fängelsekulturen, förklarar Ed.

Vakterna i fängelset brydde sig inte ett dugg i om fångarnas kläder passade eller inte. Därför gick man omkring med byxor och overaller som hängde till knäna. Det var speciellt de fångar som satt långa straff för grova brott som blev vana med de lösa byxorna. De fortsatte bära lösa byxor när de kom ut.

- Jag är inte helt säkert på om det här är en urban legend, men jag jobbar med historier och det här är en bra historia. Jag tycker att det låter logiskt.

Allt började 1974

Hiphopen föddes i Bronx i New York. En av de viktigaste figurerna var DJ Kool Herc. Han ordnade fester.

- DJ Kool Herc bodde i ett höghus i södra Bronx i New York. Läget i Bronx var deprimerande just då. Staden skar ner på skolorna. De första timmarna de drog in var så klart musik och teckning. Tidigare var det vanligt att varje familj hade ett piano eller i alla fall någon sorts instrument hemma. Så var det inte nu. Ingen hade pengar.

Kool Herc bestämde sig för att hyra ett rum i källaren och ordna fester där. Han tog 25 cent i inträde. Konceptet med en DJ som snackade på och mellan låtarna fanns redan på en del nattklubbar, men det var ställen dit varken han eller hans grannar hade råd att gå.

- Kool Herc tog det där formatet och gjorde det demokratiskt. Sedan tog snöbollseffekten över.

Det var här hiphopen föddes. Några år senare snurrade djs skivor i varje gathörn och på basketplanerna breakdansade folk och rappade.

Ett legendariskt strömavbrott

Tre år senare händer något som kom att få en oväntad effekt på hiphopens historia. I juli 1977 slocknar elen i nästan hela New York. Bronx är mörkt hela natten. Det stora strömavbrottet skildras på flera sidor i The Hiphop Family Tree. Orsaken är det som hände när det blev mörkt. I den fattiga stadsdelen begav sig alla ut för att plocka med sig lite grejer från affärerna.

- KRS-One var mitt i smeten. Han var bara ett barn då, men han har berättat att han såg sin lärare springa över gatan med en tv.

Det säger något om hur utbrett plundringen var.

- Många som idag är en del av hiphopens historia minns exakt var de var den natten. Det var monumentalt. Det fanns många som drömde om att bli DJ, men som inte hade råd med utrustningen. Dagen efter strömavbrottet fanns det en ny DJ i varje kvarter. Alla hade de där skivorna man måste ha för att få folk att breakdansa.

Det tredje seriealbumet kommer alltså ut i höst. Nya sidor publiceras varje vecka på boingboing. Ed har skrivit ett kontrakt för sex album, men hur många det blir har han ingen aning om. Materialet är i princip oändligt och hiphopens historia fortsätter så klart ända till 2015.

Skapar nya läsare

Med sin serie skapar Ed inte bara nya serietidningsläsare utan också nya läsare. Det är något som gör honom extra stolt. Längst bak i boken finns ett index där man kan kolla vilka artister som nämns på vilka sidor.

- Jag har fått minst tio meddelande där folk säger att det är deras favoritdel av boken. De här människorna har aldrig sett ett index tidigare. De har alltså aldrig titta längst bak i en bok tidigare. De tror att det är jag som hittat på det.

Det kommer också reaktioner från hiphopvärlden innersta kretsar. Många av de legender Ed ritar och skriver om har ringt honom och tackat.

- Det är coolt men tyvärr har jag inte kunnat utnyttja det för att göra serien bättre. Jag kunde ju ha fått in deras perspektiv och berättelser, men många av dem vill bara snacka skit om sina fiender och framhäva sig själv till vansinniga nivåer. Det är så hiphop. Tyvärr.

En sida ur den första volymen. Utdrag ur The Hiphop Family Tree. Bild: Fantagraphics

Programledaren Lill Lindfors stal nästan showen från Norges vinnarduo Bobbysocks. Kikki Danielsson hade bra vibrationer och årets yngsta deltagare var nio år gammal.

Tävlingen i Sverige var den största hittills, i alla fall om man såg till lokalen som den ordnades i. Spelplatsen var Göteborgs Scandinavium med plats för 8 000 åskådare efter att scenen stod klar.

Den svenska Melodifestivalen har präglats av att också programledarna ska showa och sjunga. Kanske det har sina rötter i det som programledaren Lill Lindfors gjorde år 1985, nämligen öppnade Eurovisionen genom att själv sjunga låten My joy is building bricks of music (Musik ska byggas utav glädje). Det här var första gången som också programledaren sjöng i sändningen.

I videovykorten fick man se tävlingsbidragens upphovsmän utforska Göteborg. På det här sättet underströk man att Eurovisionen är en låtskrivartävling.

Finlands Sonja Lumme klarade sig hyfsat bra och kom på nionde plats med Eläköön elämä. Danmark var det enda Nordiska landet som inte tog sig in i topp tio. Gruppen Hot Eyes hade kommit på fjärde plats året innan och gjorde nu ett nytt försök med Sku' du spørg' fra no'en? (ungefär Skulle du fråga av någon?). År 1985 fanns det inte ännu någon åldersregel och med på scenen hade Søren Bundgaard sin nioåriga dotter som både sjöng och klädde sig i accessoarer som hon rev av bakgrundssångarna.

Kikki Danielsson representerade Sverige och hemmapubliken gav henne stora applåder. Bra vibrationer kom på tredje plats och har blivit en svensk klassiker.

Då det blev dags för poänggivningen lyckades programledaren Lill Lindfors få allas uppmärksamhet på sig själv igen. Då hon kom in på scenen låtsades hon att hennes kjol fastnade på en spik och kjolen föll av. Hon stod i bara trosor en stund på scenen och såg skräckslagen ut, tills det visade sig att övre delen av hennes klädsel kunde vändas ner till en klänning.

Publiken applåderade förtjust och Lill Lindfors förklarar att hon ville se till att alla var vakna. Hon intervjuades av Bettina Sågbom år 2009 och berättade då att endast åtta personer kände till att hon skulle göra tricket.

Hela fyra bidrag fick över hundra poäng i den trettionde Eurovisionen. Tyskland kom på andra plats trots att de kom in i tävlingen som förhandsfavoriter. Norge segrade för första gången, på sitt tjugofemte försök. Innan dess hade de dessutom lyckats bli sist sex gånger.

Bobbysocks bestod av Hanne Krogh och Elisabeth Andreasson. Elisabeth och trean Kikki Danielsson hade representerat Sverige bara tre år tidigare, nu tävlade de skilt. La det swinge handlar om lusten man får att dansa av de gamla melodierna som spelas på radio.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Helène "Till en fader" Nyberg kilade förbi toppbandet Tommys på Danslistan och ligger nu etta. Vinnarlåten är singeln Lika tyst som löven faller från hennes nya album.

Till en fader slog tidernas rekord på dåvarande Vegalistan. Publiken glömmer aldrig den låten.

- Ja den låten förföljer mig och det är jag glad för, säger Helène Nyberg.

Till en fader var ett samarbete mellan Thomas Enroth och Lasse Berghagen. Lika tyst som löven faller är skriven av Helènes hovkompositör Enroth med text av svenska låtskriverskan Maritha Johansson.

Klangen i din röst

Nya skivan heter Klangen i din röst och titelspåret är skrivet av Enroth och Thomas Lundin. Här samsas nyskrivet material med några covers på Agnetha Fältskogs låtar.

- I 11-12-års åldern upptäckte jag ABBA och hos grannen hittade jag EP:n Jag var så kär. Jag blev helt förtrollad av hennes mjuka, fina, sårbara röst. Sen dess har Agnetha varit och kommer nog att förbli min stora idol, säger Helène Nyberg.

Nya albumet släpps lämpligt inför sommarens turné Visor på väg, där Helène också i år medverkar. De övriga i årets uppsättning är Roger Pontare, Cecilia och Bengt Kyllinge samt Thomas Lundin. Allt under ledning av Thomas Enroths orkester.

- Min plats på Danslistan har förstås också betydelse för skivan och för mig som artist. Att sen ligga etta... Jag är så glad, säger Nyberg.

De närmaste vårveckorna går till promoting av nya skivan, till körjobb för kolleger och så lite egna ströjobb.

- Och så vill jag hinna med att vara fammo åt mina barnbarn, två tvillingspojkar!

Lyssna på Helène i Fonden 4.5 kl. 18.03!
Och i Danslistan 3.5 kl. 14.06!