Jimmy Westerlund är Lappfjärdspojken som inte visste vad han skulle bli då han blir stor. Han prövade sig fram i olika branscher för att sedan satsa fullt ut på en karriär som musiker, låtskrivare och producent. Drömmen tog honom till änglarnas stad Los Angeles där han under flera år jobbat stenhårt för att bli ett namn att räkna med.

- Nu då jag varit några år i USA så får jag ofta frågan om jag kommer ihåg att hålla fötterna på jorden och det är ju inte speciellt svårt då man har den österbottniska jantelagen inpräntad i sitt DNA, snarare är det svårare att tillåta sig själv att hänga från molnen mellan varven och tro på sig själv och bara köra på det man tror på själv.

Jimmy kommer från den lilla orten Lappfjärd i södra Österbotten och har som så många andra startat med att spela på krogar och fester runt om i nejden till att ta sig ut i den stora världen och verkligen jobba med de internationella lirarna, hur gör man det?

Jag tänkte att jag måste satsa helhjärtat om det ska bli något. Så jag började bo i studion, sov på soffan och försökte lära mig. Det gäller att vara bra förberedd, träna och öva mycket.

-Jag har nog tänkt på det många gånger själv också. Jag vet inte hur det går till, det är väl bara att ta en grej i taget. Jag var ju ganska sent ute med att satsa professionellt, jag sökte runt ett tag men märkte att studerandet inte var något för mig så då tänkte jag att jag måste satsa helhjärtat om det ska bli något. Så jag började bo i studion, sov på soffan och försökte lära mig. Nu har jag gjort många dåliga produktioner men kvaliteten blir väl bättre med åren, haha.

- Jag tror att man måste vara väldigt PÅ hela tiden och tacka ja till det mesta för man vet aldrig vart saker och ting leder. Mittiallt märker man att man hamnat någonstans man aldrig trodde var möjligt men det måste gå vissa kringelikrokar. Det gäller att vara bra förberedd, träna och öva mycket.

musiker Bild: Jimmy Westerlund

Vägen till toppen

Jimmy gjort namn för sig i Finland bl.a. med att producera Sturm und Drang som blev en enorm succé och hans låt Game On framförd av världsartisterna Pitbull, Dario G och TK Zee valdes till officiell maskotlåt för FIFA World Cup i Sydafrika 2010. För att förädla sin talang och skapa de rätta kontakterna packade han ihop sitt pick och pack och åkte till Los Angeles för att studera studioteknik på Los Angeles Recording School.

- Då jag kom dit så kände jag ju ingen. Det är som att börja från noll. Jag gjorde skolan bara för att komma i kontakt med folk och det gick som jag hade tänkt och jag blev bekant med lärarna där som introducerade mig till en massa folk och plötsligt fick jag ett fantastiskt erbjudande av Warren Riker, trefaldig Grammyvinnare som ville att jag skulle komma och jobba med honom. I hans studio kom det in en massa folk som man lyssnat på själv, t.e.x. Eagles, Steve Vai, Michael Landau…det var fantastiskt att få sitta där och lyssna på deras samtal. De här musikaliska giganterna har faktiskt skitit i allt och bara gjort allt exakt som de velat göra. De är kompromisslösa, hänsynslösa, raka och ärliga från början till slut. Det är därför de är så bra. Rent privat är alla sedan ganska flippade och bara underhåller varandra men då de jobbar så jobbar de. Det är en väldigt speciellt miljö att vistas i.

Hemligheten bakom framgången

Jag har ju faktiskt en hel del erfarenhet, min fru Sofie räknade just häromdagen att jag gjort över 55 album så något lär man väl sig längs med vägen.

Köper folk CD-skivor längre eller har skivbutikerna inte någon uppgift längre? Vad betyder skivan för artisten? Vi ringde upp Jyri Lipponen, verkställande direktör på Levykauppa Äx, och så snackade vi med det inhemska rockbandet Damn Seagulls om den försvinnande skivan.

Även om vi på X3M forstätter att hamstra CD-skivor är det tydligt att tjänsterna med musikstreaming börjar ta över marknaden. Då den kända skivbutiken Stupido Shop i Helsingfors gick i konkurs i juni, bestämde vi oss att ta reda på CD-skivans framtidsutsikter.

Köper någon CD-skivor längre?

– Helhetsmarknaden för CD-skivor har minskat drastiskt under de senaste 10 åren och den här minskningen kommer att fortsätta i två-tre år enligt min uppskattning, men där kommer vi också att möta ett så kallat botten då marknaden jämnas ut, säger Jyri.

Jyri menar att det inte går att tillämpa någon stereotypi om att folk inte värdesätter CD-skivor längre. Det är individuellt, och det kommer alltid att finnas människor som köper och har CD-skivor radade upp i alfabetisk- eller genreordning i hyllan. Man kan spekulera kring om det finns någon koppling mellan en viss genre och konsumtionsbeteende, men i den frågan har Jyri en tydlig åsikt – det är helt individuellt och har inte med genre att göra.

Skivbutikernas uppgift

Förutom att tillfredsställa folkets behov av musik har skivbutiker en stor betydelse för artister. Jyri nämner bland annat den nu stängda Stupido Shop.

– Det är en jättedålig grej för många artister att Stupido Shop stängdes, speciellt indie-band. Stupido Shop kunde lyfta fram och stöda nya artister och fenomen, säger Jyri.

Nu är den kanalen stängd, beklagar han, men säger att hans skivbutik, Levykauppa Äx, har också uppfyllt samma funktion under åren.

Medan han beklagar Stupido Shops konkurs, känner han inte att minskningen av marknaden är ett problem för hans verksamhet med Levykauppa Äx.

Jyri konstaterar att samma utveckling har skett i hela Europa, och det var därmed inte något oväntat ¬– det gäller bara att anpassa sin verksamhet efter marknaden. Och så har också Levykauppa Äx gjort. Även om CD-skivor utgör ungefär 70 % av deras försäljning, skulle de inte klara sig på enbart det.

– Kunden kommer alltid först och vi lyssnar på kunderna om hurdana tjänster de vill ha. En stor del av vår företagsverksamhet just nu är då människor beställer skivor på nätet och hämtar dem från våra butiker. Då sparar de på postkostnaderna, säger Jyri.

– Såklart utvecklar vi också andra tjänster och produkter hela tiden. Vinylutbudet växer hela tiden och så erbjuder vi också exempelvis CD + t-skjortspaket.

Bild: YLE/Boas Jonsson

Den fysiska skivan

Jyri konstaterar att singlar har redan i lång tid kommit ut enbart digitalt, även om det finns en liten del artister som släpper sina singlar på CD eller vinyl. Som exempel lyfter han fram vår egen Olavi Uusivirta. När frågan gäller hela album, är svaret tydligt för Jyri.

– CD-skivan fortsätter att vara det viktigaste formatet, säger Jyri.

Enligt hans erfarenhet skulle en artist bli riktigt sur om någon kom med en minnessticka istället för en fysisk skiva på en skivlanseringsfest. Det är viktigt att få röra och peta på den fysiska skivan och se hur det känns efter allt det jobb man gjort. Jyri konstaterar att så länge som artister vill ge ut skivor, kommer de att finnas.

För de inhemska Damn Seagulls som kom nyligen ut med sitt fjärde album är det sist och slutligen inte så viktigt om människor har deras fysiska skiva – den fysiska skivan är viktig för enbart dem själva.

– Människor har olika sätt att konsumera musik och det är inte vår sak att kritisera det. Frågan är snarare om det finns ett rättvist sätt för artister att få den ersättning de förtjänar, säger killarna i Damn Seagulls.

De förbannade fiskmåsar-killarna tangerar också Stupido Shops konkurs och konstaterar att det är en svår stund just nu, men att folk som vill ha skivor kommer alltid att finnas. Vem vet, kanske Stupido Shop öppnar sina dörrar åter.

Ja, så var det klart. CD-skivan stannar kvar. Länge leve CD-skivan!

Det sägs, och ser ut som om, CD-skivan håller på att gå mot sin död. Men vi blickar tillbaka på dess storhetstid. Vilken skiva skäms du mest över att du äger eller har ägt?

CD-skivan hade sin storhetstid på 80- och 90-talet, men numera är den så gott som död. Men för att liva upp CD-skivan en aning har vi dammat av våra hyllor där hemma och sett tillbaka på vilken skiva vi skäms över mest att vi äger eller någongång har ägt.

Och ja, när man väl börjar tänka efter finns det några stycken. Men om man bara fick välja en ser vår lista ut så här:

Catzo:

Den skiva jag skäms absolut mest över är faktiskt min allra första cd-skiva. Vi ska komma ihåg att det här var tidigt 90-tal och jag var inte värst gammal eller förståndig. Min första skiva var DJ Bobo Dance With Me. Ja, jag vet. Det är inte så hett att tala om den när den första skivan kommer på tals. Däremot kan jag kontra med att min första c-kassett var Michael Jacksons Dangerous, lite mera poäng drar jag hem där

Kjell:

Jag äger omkring 7000 skivor och skäms inte över nästan någon, trots att jag äger en hel del bajs. Under medlet av 90-talet så köpte jag en hel del cd-singlar eftersom de var väldigt billiga. En cd-singel som riktigt bränner i min skivhylla är den icke-roliga låten Marja-Liisa av det icke-roliga bandet Jätkät. Jag vaknar fortfarande av mitt egna skrik då jag tänker på att jag verkligen betalat för detta.

Claudia:

Jag minns inte alls vad som fick mig att köpa Aquas skiva, men enda låten jag kunde sjunga med till var ju så klart Barbie Girl. Nynnar på den ibland också idag...

Louise:

Jag förstår inte hur jag gjorde det, men jag lyssnade på Simpe Plan till lust och leda. Utan att skämmas dessutom. Men i dag skäms jag nog lite över att den skivan finns där i hyllan. Jag minns hur jag gick omkring med min Walkman (!) på stan och lyssnade på deras skiva och kände igen mig i deras sångtexter. Jag måste ha varit väldigt ångestfylld i mina tidiga tonår...

Och om jag inte hade ångest så fick jag det antagligen av att lyssna på dem, för vem står ens ut med Pierre Bouviers gnälliga röst?

På låtlistan den här veckan hör ni musik som är bra att dansa till. Gunilla Holmberg presenterar musik från sin tonårstid och hon vill via sångerna hälsa till sin vänner.

Gunilla är en 60+are från Karis som alltid har tyckt om musik och dans. Hon jobbar inom vården och hon säger att hon har märkt att också där har musiken många gånger en stor betydelse för tillfrisknandet.

- Jag gillar nog det mesta inom musiken, jazz är väl det enda jag inte riktigt gillar så där väldigt mycket.

Hon tycker att det på 60- och 70-talet gjordes den bästa musiken. Hon minns bland annat spelautomaten i Triobaren i Karis. Och hade man en 20 penni kvar från veckopengen så hände det ofta att hon spelade Neil Sedakas Oh Carol. Hon vill också minnas Country Express' forna solist Stig "Kigge" Tötterman, som dog redan år 1985, After sweet memories har hon valt ur deras repertoar.

- Min lista är nog också till stor del en nostalgitripp till min tonårstid - då gjordes det härliga låtar!

Gunilla säger att hon alltid lyssnar på orden i låtarna men rytmen är också viktig. Latinomusik gillar hon också mycket men den fanns det inte plats för på den här listan. Kanske en annan gång, säger hon.

- Jag har en massa fina vänner som jag vet att också gillar musik och lyssnar på det här programmet, det här är samtidigt en hälsning till alla dem, jag tror att vi alla tänker med värme på den tiden då dessa låtar spelades. Vi var tonåringar eller unga vuxna då och gänget höll ihop i vått o torrt.

Måndagen den 28.7.2014 kl 19.30 och söndag 3.8 kl 8.05

1. OH CAROL – Neil Sedaka
2. DID I TELL YOU – Jerry Williams
3. GULLE – Uffe enberg & Hemmalaget
4. EN KÄRLEKSAFFÄR – Lasse Stefanz
5. MY HEART MUST DO CRYING – The regenades
6. AFTER SWEET MEMORIES – Country express
7. DU ÄR FÖR ALLTID EN DEL UTAV MIG – Henrik Åberg
8. MEET ME IN STOCKHOLM – Sir Douglas quintet
9. CALIFORNIA BLUE – Rou Orbison
10. A GOOD YEAR FOR THE ROSES – Susann Sonntag
11. DE ENSAMMAS PROMENAD – Arvingarna
12. THE GIRL FROM YESTERDAY – Eagles
13. THE SHOW MUST GO ON – Queen

En kärleksballad av Nicki Minaj, 80-tals rock av Slash, finlandssvensk pop och en gammal fin låt som fått nytt liv av Robin Schulz. Det bjuder X3M:s spellista på den här veckan.

Måndag är vår favoritdag, för det betyder ny vecka och nya låtar. I dag har vi fyra godingar att bjuda på.

Nicki Minaj / Pills N Potions

Pills N Potions finns med på Nicki Minajs kommande album The Pink Print. Vi älskar den lugna låten, och också den avskalade videon. Här finns inga stora rosa hår och bling. Istället är det kaniner och gammaldags grafik som regerar.

Slash ft. Myles Kennedy & The Conspirators / World On Fire

80-talet är tillbaka! Iallafall rockbrudarna, rockvrålet, rökmaskinerna och lädret. I slutet av videon får vi till och med se Slash i egen hög person. Slash är på gång med sitt tredje album tillsammans med sångaren Myles Kennedy. Precis som låten heter också skivan World On Fire, och den kommer ut i september.

Robin Schulz and Lily Wood & The Prick / Prayer In C

Lilly Woods hesa röst tröstar mitt sommartrötta hjärta. Här har vi en riktigt skön låt med en härlig video. Prayer in C gavs ursprungligen ut av duon Lily Wood & The Prick redan år 2010. I år fick den tyska producenten Robin Schulz upp ögonen för låten, och det är hans remix som du hör här.

Lotta Sandholm / From Good To Bad

Lotta Sandholm var den första att lämna finalen i Idol efter att hon sjöng Robbie Williams låt Let me entertain you. Det här tog ändå inte kål på musiklusten, utan gav henne istället en fin nybörjargrund att stå på. Nu är hon redo att slå både nationellt och internationellt. Arbetet med det kommande albumet är i full gång och om allt går som det ska så kommer det ut en ny singel under hösten.

Så här ser hela spellistan ut

Här kan du kolla in alla låtar som för tillfället finns på spellistan. Du ser också hur ofta vi spelar dem. Spellistan finns också på Spotify, men där saknas så klart låtar som inte publicerats på Spotify.

I år åker Svenska Talande Klubben på turné runtom i Svenskfinland på publikens begäran. Nästa stopp blir i Pargas, och upp på scen stiger Redrama, Clarissa och Max in the Crowd. Vi ses där!

En av Finlands största rap-artister, Redrama, intar Svenska Talande Klubbens scen på Pargas idrotts- och ungdomsgård fredagen den 22.8 tillsammans med Clarissa och Pargas egen stolthet, Max in the Crowd.

Redrama fick sitt genombrott år 2003 med albumet Everyday Soundtrack. Singeln Hang it up toppade Finlands officiella singellista och Redrama kammade hem ett flertal priser. I februari släpptes hans fjärde album, Reflection, som bland annat innehåller hittarna Kickstart, Let go och Clouds som han gjorde tillsammans med A.J McLean från Backstreet Boys. Redrama fungerade även som domare i årets UMK-tävling, där vi också kunde se Clarissa tävla med låten Top of the world som gick hela vägen till finalen. Clarissa är också känd för låtarna The Coolest Girl och Like the First Time. I slutet av maj släpptes hennes nyaste singel Lies.

STK har naturligtvis också ett förband, och i Pargas värms publiken upp av ska-bandet Max in the Crowd. De här killarna lovar exploderande energi som får alla att dansa. Succémorgons radarpar Janne Grönroos och Ted Forsström fungerar som värdar för kvällen.

Vi lovar, det här är en kväll ni inte vill missa!

Biljetterna kostar åtta euro och evenemanget har ingen åldersgräns. Här kan du köpa biljetter.

Klubben sänds direkt i Radio X3M och som webb-tv på x3m.yle.fi med start klockan 18.00.

Ibland känns det som om varannan ny låt egentligen är en gammal hit som bara är lite omgjord. Artister och band samplar gamla låtar som aldrig förr, men hur går det egentligen till? Musikexperten Jennah Vainio har svaren.

Att låna delar av andras verk för sitt eget är knappast något nytt inom olika konstformer, och musikbranschen är inget undantag. Allt flera artister lånar delar av andra artisters verk, vilket inom musikbranschen har en mera bekant term, nämligen sampling. Hur ska du gå till väga för att använda en sample i din låt? Musikexpert Jennah Vainio från Teosto svarar.

– Först måste man definiera vad en sample är. Det är alltså ett musiksegment som ofta kommer från en kommersiell skivinspelning, säger Jennah.

Hon klargör att ifall det är frågan om en kommersiell skivinspelning är det viktigt att ”cleara”, alltså verifiera att man får använda materialet.

– Speciellt om man som ung upphovsman gör en låt som lånar någon annans musik. Då måste man alltid ha tillstånd från skivbolaget.

Du måste ALLTID ha lov att sampla

Generellt inom media är det ofta längden på musikstycket som avgör hur mycket som ska betalas för det, om någonting alls. Men samma principer gäller inte sampling.

– Det spelar ingen roll hur lång den är. Man måste alltid ha lov till att få göra det. Upphovsrättslagen är entydig på den här punkten, säger Jennah.

Om du tänkte vara listig och hoppades på att komma undan utan att fråga om lov, ska du tänka två gånger, ifall du inte råkar ha en massa extra pengar i sparbössan.

– Så ska man ju naturligtvis inte göra. Då kan man ligga illa ute sedan senare ifall man blir uppfångad av någon, alltså om någon hör att du har använt någons annans hjärnkapacitet på din egen sång.

Hon menar att du kan hamna ut för stora rättsliga kostnader eftersom det är sannolikt att du hamnar i en rättstvist med den ursprungliga upphovsmannen eller skivbolaget.

– Sedan är det naturligtvis en annan sak om man nu hemma eller för skojs skull gör det ena eller det andra, men genast när det blir offentligt så måste man vara noggrann med upphovsrättsliga saker, säger Jennah.

Okej, längden spelar ingen roll. Men vad kostar det då?

– Det varierar beroende på skivbolag och artisten som man håller på att sampla. Men oftast är det naturligtvis frågan om något sorts avtal just gällande pengar. Det är ett ekonomiskt varierande resultat.

Om du ringde upp Beyonces skivbolag och till din bittra besvikelse kom fram till att pengarna i din sparbössa inte räcker, finns det ännu hopp.

– Naturligtvis så finns det ju också sample samlings-CD-skivor i våra databanker som är helt lagliga att använda, säger Jennah.

Jennah berättar också att du kan hitta dem även på nätet som ett alternativ till att köpa sample CD:n. Men inte heller här ska man glömma goda vanor.

– Det hör naturligtvis till bra kutym att informera då man exempelvis producerar sin första skiva – att det står någonstans att samplen är från den här samlingen. Det är ju rätt att ge cred dit det hör, säger Jennah.

Att göra samplingen oigenkännlig

Det finns kryphål i de flesta systemen – gäller det också sampling? Tänk om man ändrar om en sample så att den är oigenkännlig.

– Det är ju sant att med dagens program kan man göra det ena och det andra så att det tillslut låter som något helt annat. Det kan vara svårt att märka att det här har något att göra med den ursprungliga låten. Här går hederligheten hand i hand med kollegial respekt för andras verk.

Jennah menar att det förekommer en hel del, men att lagen är entydig på den punkten – även om du har pitchkorrigerat eller delat upp ett verk, är det ändå frågan om någon annans verk, och här går hon in på plagiat, eftersom det är något som människor lätt blandar ihop med sampling.

– Det är två skilda saker. Plagiat är inte ett nytt verk, utan ett verk som har plagierats från något tidigare verk. Ofta betyder det i praktiken att refrängen är ett i ett och så vidare. Sampling är då man skapar ett nytt verk genom att återanvända något som redan är skrivet i ett annat verk – det kan vara ett riff eller intro som man loopar i all oändlighet och så bygger man på något annat. I princip är det då inte plagiering utan ett nytt verk som använder element av ett annat verk. Plagiat är helt annat, då är det direkt stöld kan man säga.

Sampling demokratiserar konsten

Jennah sammanfattar att sampling alltid har existerat i en eller annan form. Sampling är nytt, men i och för sig inte nytt. Hon menar att vi alltid lånat av andra och nämner exempelvis Bach som lånade av Vivaldi på 1700-talet. Det är på sätt och vis samma sak, menar Jennah.

– Att man vill ge sitt verk en yttre refereringspunkt som på något sätt hämtar något nytt till verket man själv skapat. Och det är jättepositivt att det demokratiserar konsten på ett helt nytt sätt. Och vad gäller upphovsrättslag, så det är ju självklart att den som har tonsatt originalet har rätt till sin ersättning.

Musikjournalisten Mick Wall har festat loss med Slash och sett Lars Ulrich bajsa. Han tycker det var bättre förr.

Mick Wall är en legendarisk musikjournalist. Han inledde sin journalistiska musikkarriär redan 1977 och sedan dess har han träffat otaliga rockstjärnor. Han har publicerats i olika medier, haft en egen rockshow, och också skrivit egna böcker om bland annat Black Sabbath och AC/DC. Den nyaste boken handlar om The Doors, och den kommer ut i oktober. Eftersom Mick hängt med i branschen så pass länge har han hunnit se en hel del, och också märkt hur musikjournalistiken förändrats.

- Nu för tiden görs nästan alla intervjuer via telefon eller Skype. Jag har tur, för jag har känt flera av de här typerna i många år redan, men om du kommer in som ny i branschen utan kontakter, så är det omöjligt att få tid tillsammans med en musiker, säger Mick.

"Fuck you, I´m taking a crap"

Mick har en hel del fina exempel på händelser som knappast kan uppstå ifall du gör intervjun över telefon eller på nätet.

- På Monsters of Rock-turnén 1989 satt jag i Lars Ulrichs rum medan han satt på toaletten och sket med dörren vidöppen, för det är hans äckliga ovana. Samtidigt spelade han upp demona för det som skulle bli The Black Album. Jag sa att det var bra men bad honom stänga toalettdörren. "Fuck you, I´m taking a crap" var hans svar. Det där händer inte på Skype.

Att se Lars Ulrich bajsa är inte den enda historien Mick har att bjuda på.

- Jag vaknade upp en morgon i Denver, Colorado år 1988 på Def Leppards Hysteria World Tour. Det här är alltså albumet Hysteria, som såldes i nio miljoner exemplar, och hade fem hitsinglar. De var det största bandet i USA den sommaren. Och jag vaknade med gitarristen Steve Clark bredvid mig i sängen. Jag hade ingen aning om hur han kommit dit. Sen kom jag ihåg att vi varit i mitt rum hela natten och druckit, snortat kokain och berättat historier. Så småningom har vi slocknat, och i stället för att gå iväg har han krupit upp i min säng. När jag väckte honom skrek han, för han trodde jag var i hans säng, säger Mick.

Att festa med Slash

Mick håller hårt fast vid att du som musikjournalist inte kan uppleva sådana här saker längre (på gott och ont kanske man kan säga). Han tycker att journalisterna inte kan komma tillräckligt nära nu för tiden. Han har ett till exempel på hur närhet föder fram bra, och säkert ganska stökiga intervjuer.

- Första gången jag gjorde en seriös intervju med Slash så bodde jag på hotell i Los Angeles. På andra sidan vägen fanns Slashs hotell, och det var mycket billigare. Det här var före Guns N' Roses hade sålt några skivor. Jag träffar honom klockan tio på morgonen och han är lite sen. Jag förstår att han rökt heroin, och sedan föreslår han att vi ska ta en drink. Vi går till mitt hotell och sitter runt poolen. Klockan är 10.30 och vi dricker whiskey och öl. Det finns en massa brudar runt poolen som känner igen honom eftersom MTV precis börjat spela Sweet Child, och plötsligt är vi omringade av brudar som skriker och vill ha hans autograf. Han klämmer på deras bröst och skrattar åt mig och slänger öl omkring sig, och klockan är inte ens tolv på dagen. Klockan är säkert tre innan jag får fram min bandspelare, men jag ska säga dig att jag fick en fantastisk intervju. Mot slutet kunde jag knappt gå. Det är skillnaden mellan då och nu, avslutar en nostalgisk Mick.

Hur såg det då ut på det gamla goda 80-talet? Här får du ett smakprov. Med Mick Wall och Lars Ulrich.

Det finns mest 80-talsmusik i Mickis lista. Det var på det årtiondet som han försökte sluta röka, och för varje vecka han var orökt belönade han sig själv med en LP-skiva.

Jag är från Borgå och jobbar som lektor vid yrkesinstitutet Inveon. Jag är knutpatriot, familjefar och motionär som är nyfiken på det mesta.

Han är en aktiv musikkonsument, och liksom många andra som varit med i programmet säger han sig vara allätare. Via sina elever frå han veta en hel del om dagens musik men säger sig inte riktigt orka med allt som kommer ut på musikmarknaden just nu.

Han musicerar inte själv för tillfället men har en dröm om att någon gån i framtiden lära sig att spela klarinett.

- Musik har alltid varit viktigt för mig. Jag har lyssnat på pop, rock och klassisk musik så länge jag minns men med åldern har jag märkt starka jazzistiska böjelser hos mig själv - men det kan jag leva med. Pop från förra årtusendet kunde min lista heta. Jag är storkonsument av konserverad musik och listan - rätt impulsivt sammanställd - representerar främst lättare pop med eller utan desto viktigare budskap.

Micki tipsar också om den perfekta joggingmusiken: i Kents låt Musik non stop hittar ni en bra puls som det är bra att jogga till. Testa!

- För mig är musik en feelgood-ingrediens i livet som jag inte avstår.

Måndag 4.8.2014 kl 19.30 och söndag 10.8 kl 8.05.

1. WUTHERING HEIGHTS - Kate Bush
2. WALK ON THE WILD SIDE - Lou Reed
3. MUSIK NON STOP - Kent
4. LOSING MY RELIGION - R.E.M.
5. TIME AFTER TIME - Cyndi Lauper
6. '39 - Queen
7. BED ARE BURNING - Midnight oil
8. TVIST IN MY SOBRIETY - Tanita Tikaram
9. WITH OR WITHOUT YOU - U2
10. HOTEL CALIFORNIA - Eagles

Streamingsajten Blinkbox Music har utsett The Killers låt Human till låten med den konstigaste lyriken. Det är inte bara engelska artister som sjunger konstigt. Här är finlandssvenska låtar som får oss att bli lite konfunderade.

När streamingsajten efterlyste de konstigaste engelska låttexterna fick de ihop en fin liten lista. The Killers låt där de sjunger "Are we human, or are we dancer" är det inte många som förstår sig på. På andra plats kommer The Beatles låt I Am The Walrus där de sjunger "I am the eggman, they are the eggmen, I am the walrus, goo goo g'joob." Andra låtar som ryms högt uppe på listan är Michael Jacksons Earth Song ("What about elephants? Have we lost their trust?") och Lionel Richies All Night Long ("Tom bo li de se de moi ya, yeah jambo jambo"). Här kan du läsa mer om listan.

Finlandssvenska konstigheter

Det finns självklart en hel del finlandssvenska artister som också skriver rätt knasiga låttexter. Här är våra favoriter.

Ronya – Annoying

"Yoodley-yoodley-yoodley-hi-hoo, You're a pest you're a pineapple in my yoohoo"

Alltså vah?

Isac Elliot – Baby I

"So here I am without my armor. You can stab me if you want to."

Det går tydligen vilt till i Grani. Mycket knark och gängbråk kanske.

Krista – Marry Me

"Oh, oh, oh, oh, oh ding dong! Oh, oh, oh, oh, oh ding dong!"

...

Kim Herold – Social Butterfly

"Chit-chat, I love talking back. Woke up with my best friend's hat. Eh, oh, I'm a social butterfly"

Vakna upp med sin kompis hatt? Är det ett nödrim vi har att göra med?

Satin Circus - Peach Party

"Come on down with the pear and the peaches. Join the party in the fruit basket."

Får mig (Anka) att tänka på raggningsrepliken: There's a party in my pants, and you're invited.

Clarissa – The Coolest Girl

"We´re high, we'll fly, yes we're all gonna die."

Oh no! Vart for romansen liksom?

Har du fler konstiga låttexter på lager? Kommentera gärna!

- Jag har levt ett sagolikt och rikt liv, trots min ringa ålder. Men jag har också haft en djävul som pinat mig bakom kulisserna. Linda Lampenius berättar i sitt sommarprat öppet och sin anorexi och bulimi som pinat henne i många år.

- Rektorn på musiklekskolan tyckte att jag absolut skulle spela violin. Mina föräldrar tyckte att en sångerska skulle ha mer nytta av att kunna spela piano än violin. Ingen frågade mig. Men sanningen är den att jag inte brydde mig om vilket instrument det blev. Jag ville bara hålla på med musik. Det var huvudsaken.

Linda Lampenius (till vänster) i TV-programmet Viuluviikarit musiikkimmaassa under ledning av Geza Szilvay Barn sitter på en bänk och spelar violin Bild: Yle/Kuvapalvelu Leif Öster

Linda blev medlem i ungdomsorkestern Helsinki Juniortrings som åttaåring, hon var då den yngsta medlemmen i orkestern. Som femton var det dags att gå vidare till en ny orkester, där blev hon konsertmästare. Heltidsstudier vid Sibelius-Akademin påbörjades direkt efter studenten, vikariat och jobb vid Operan vid sidan om studierna. Det var ett liv Linda älskade.

- Det kan låta konstigt när jag säger att jag njöt av att stå och fila på min fiol i timmar i min lilla skrubb på Norra Järnvägsgatan. Men då var jag lycklig! Fingrarna och nacken tog stryk och ibland glömde jag helt bort tiden. Jag älskade tortyren.

Violinist, baddräktsmodell, Linda-cider

Lindas musikaliska karriär var på god väg. Slumpen har sedan lett henne till helt annorlunda upplevelser och framgångar. Och mycket synlighet i medierna.

Det började med ett violinistuppdrag i en TV-serie. Nu fick Pertti Spede Pasanen syn på Linda. Han bjöd in henne till Speden spelit för att medverka återkommande med musikinslag i programmet. Det blev fler TV-shower, galor och intervjuer. Plötsligt ville alla veta vem den blonda violinisten är! I sitt sommarprat berättar Linda Lampenius om barndomen, ungdomsåren, de hektiska åren inom showbusiness, när hennes så kallade expresståg ångade på för fullt.

Jag mådde fruktansvärt dåligt, både mentalt och fysiskt, pga min bulimi

- Samtidigt som jag levde som i en Hollywoodfilm, hade jag karriär som klassisk violinist. Jag hade fått ett jättelikt skivkontrakt med EMI. Jag övade självfallet dagligen och valde emellanåt att åka för att hårdtränas hos violinprofessor Mauricio Fucs. Jag övade hela dagarna och på kvällarna tränade jag på gym. Jag förstod det inte då, men jag led av en blandning av anorexi och träningsnarkomani. Jag var besatt av ha kontroll över allt i mitt liv, till 100 procent.

Linda Lampenius sommarpratar den 5 augusti kl 10.05 och 18.03 i Radio Vega. Du kan också lyssna på hennes sommarprat på Yle Arenan.

Om musiken i programmet

I musikväg har Linda Lampenius valt både klassiskt och pop.

- Mitt sommarlov med Anita Hegerland var given iom att jag började min musikaliska "karriär" som sångerska med mamma och pappa som treåring och blev för första gången recenserad i en tidning när jag sjöng just denna sång.

- Jag kommer att berätta om min kärlek till musiken och min älskade Gagliano violin. Jag har alltid strävat efter att "sjunga" på mitt instrument. En som verkligen sjunger via sitt instrument är Itzhak Perlman. Perlmans klang är den vackraste jag hört. Hans linjer är så långa och mjuka. Ifall jag måste nämna en violinist, vars sätt att spela jag älskar, så är det Itzhak Perlman.

En anna idol är Jussi Björling.

- Jag älskar hans röst, hans sätt att sjunga och frasera. Dessutom är opera den finaste formen av musik för mig. Opera har allt. Alla instrument, sång, teater, dekor... Som en blandning av livet jag upplevde på svenska Teatern som liten och musiken jag studerat på Sibelius-Akademin.

Låten Feel med Robbie Williams har Linda valt iom att den beskriver en tung period i hennes liv.

- När jag var mitt uppe i allt med pr-turnéer för engelska EMI med min klassiska skiva ”Linda Brava”, mådde jag fruktansvärt dåligt, både mentalt och fysiskt, pga min bulimi. Jag kördes runt i limousin, såg mig själv på billboards och bodde i lyxsviter. Ju finare allt omkring mig var, desto ensammare kände jag mig. Jag visste inte om jag ville leva eller inte.

Och sist men inte minst har Linda valt låten av Längtan till dig med Yana Mangi. Ett specialarrangemang av Mangi som gjordes för Lindas och Martins bröllop i Jukkasjärvi iskyrka 2008.

Här hittar du en lista på alla Vegas sommarpratare 2014!

Om man är arg kan det vara skönt att lyssna på en arg låt. Men om man vill att ilskan ska gå om är det inte kanske alltid den bästa metoden. Därför välkomnar vi glada låtar med elakt budskap med öppna armar - få utlopp för din ilska samtidigt som du håller humöret uppe!

Ibland hinner man inte tänka på lyriken i låtar, utan nynnar glatt med i låtarnas sprittande toner. Men efter att ha lyssnat mer noga märker man att budskapet i låten inte alls är särskilt glatt eller kärleksfullt.

Här på redaktionen tycker vi att det är suveränt med glada låtar som har ett elakt budskap. Du kan sjunga med och yttra de fula orden, samtidigt som du ändå hålls på gott humör. Vad tycker ni om "dubbla budskap" i låtar, och har ni någon låt att tillägga till vår lista?

Salem al Fakir - I'm So Happy

Salem al Fakirs låt är så bra, och beskriver fenomenet med dubbla budskap i en låt så bra! La, la, laaa, och så ett slag i ansiktet. Så skönt. Med en sådan här låt bevisar man också till den man är arg på att man är glad ändå! Eller vill få det att verka som så i alla fall, hehe.

Cee Lo Green - Fuck You

Fastän den här låten är glad får man så mycket utlopp för sin ilska då man sjunger med i refrängen. Samtidigt som man både känner sig, och låter, trevlig. Win win.

Lily Allen - Fuck You

Tydligen kan inte artisterna få nog av att säga fuck you. Och inte vi heller. Så länge man säger det så här glatt så är det väl helt okej.

Timbuktu - Resten Av Ditt Liv

Timbuktu är riktigt riktigt arg. Det undgår ingen som behärskar det svenska språket. Men om du inte förstår svenska skulle den här låten lika bra kunna handla om hundvalpar. Nu gör den ju inte det, utan handlar om hur mycket Jason Diakité vill att köttätande myror ska äta upp en annan människas ögonlock. Auch.

Lotta Sandholm har kört fast i sitt låtskrivande. Men inga problem, radioprogrammet Stiftelsen erbjöd sin expertis på området!

Lotta kom tredje i Idols år 2011, och nu jobbar hon på sin tredje singel. Eller ja, den borde ha varit klar redan, men av någon orsak är den fortfarande på hälft. När Lotta besöker Stiftelsens studio och pratar om det här går Fridas tankar genast på att det är någon fest som har uppehållit Lotta. Men några festligheter var det inte direkt frågan om.

- Den här hettan har gjort att jag inte fått klar singeln i tid.

Höstmelankoli i nya singeln

Vi kan förstå att det finns roligare saker att göra i det vackra vädret än att sitta inne i en svettig studio. Men första versen och refrängen har Lotta ändå lyckats snickra ihopa. Snälla som Frida och Pernilla är erbjuder de sig snabbt att hjälpa till med resten av låten! För att göra det vill de veta lite vad låten handlar om.

- Motivet är höstmelankoli, den är lugnare än de tidigare låtarna. Du kan tänka dig att du har haft en jätterolig sommar och så blir det höst och det är dags att go back to reality.

I nästa stund skriver Frida så att pennan ryker. Efter en stund läser hon stolt upp sina välvalda ord:

- I hold your hand and the wind brings some sand, does it have to end like this again?

Men ja, nu var det ju ingen kärlekslåt, utan en höstlåt. Ändå svarar Lotta diplomatiskt på frågan om hon kan tänka sig använda Fridas material.

- Jaa, det finns potential...

En cheesy refräng

Lite tveksamt med versen ändå. Frida gör ett nytt försök, och hittar på en, enligt henne, superbra refräng!

- Leaves, leaves, leaves are falling, my honey from London keeps on calling.

Pernilla kommer genast med en spontan kommentar:

- Oh my god så dåligt!

Inte ens Lotta kan vara diplomatisk längre, utan säger:

- Ett ord: cheeeesy!

Men Frida tycks inte ha hört deras kommentarer - hon är redan uppe bland med molnen.

- Tack Lotta för att du kommer att använda det jag skrivit åt dig!

Ja, vi får väl se. Kanske pengarna börjar rulla in på Fridas konto snart. Hör hela intervjun här intill, där Lotta pratar om nya singeln From Good To Bad, och också om vad vi kan vänta oss av henne i framtiden.

Vi träffar Suede och snackar om nya låtar och konsten att balansera. Men varför är de så förvånade över sommarvärmen?

Suede är det brittiska bandet med många år på nacken. Gruppen bildades redan 1989, hade sin storhetstid på 90-talet, för att sedan splittras 2003. Tio år senare var de tillbaka med skivan Bloodsports och nya turnéer, och där befinner de sig fortfarande. Den här sommaren hann de också med ett stopp i Finland. Ett lite annorlunda besök eftersom de tidigare bara varit här på vintern.

- Första gången vi spelade utanför Storbritannien så åkte vi till Finland. Det var vinter, och vi hade inte riktigt varit utomlands innan, så vi hade inga jackor med oss. Vi kom fram och det snöade i 14 timmar. Vi har varit här två gånger sedan dess, och det har alltid varit kallt, så det här känns jättekonstigt. Att se grönska och folk i shorts. Det är vackert, säger basisten Mat Osman.

Bandet gör många spelningar i sommar, och det gäller att hålla intresset uppe både inom bandet och för publiken. Ett sätt att göra det roligare är att spela nya låtar. Danmark, och även Finland, har fått äran att höra den nya låten Tightrope.

- Vi testade att spela den live i Danmark, och det var första gången vi spelade den. Det är viktigt att spela nytt material när du turnerar, och att hitta en balans mellan att hålla både publiken och dig själv engagerad, säger sångaren Brett Anderson.

Det får inte bli tråkigt

En ny låt engagerar bandet och håller dem på alerten. Utan nytt material kan allt börja gå på autopilot. Suede försöker lägga in så många nya låtar som möjligt under en turné, och just nu har bandet flera nya låtar som kanske är redo för en liveförevisning.

- Jo, men det är också svårt att spela nya låtar. Det finns vissa som jag bara vet att inte fungerar live. De kanske kan bli bra livelåtar, men då krävs det tid av bandet. Tightrope är en så enkel låt, så jag tänkte att den säkert fungerar, säger Brett.

Nostalgipubliken är på plats

Eftersom Suede var så stora som de var på 90-talet, är det självklart att folk kommer till deras spelningar för att uppleva lite nostalgi. Det här är ändå inte frustrerande för bandet.

- Här gäller det också att hålla en balans. Vi balanserar konstant mellan folk som aldrig har sett oss och vill höra vad vi gjort de senaste 20 åren, och hardcorefans som vill höra nytt material. Det farliga med nostalgi är när du inte går framåt. Så länge vi gör fina nya skivor är jag glad över att också titta tillbaka. Det är när du bara tittar tillbaka som olyckor uppstår, säger Mat.

- Båda delarna är viktiga för kreativiteten. För att gå framåt måste du också se bakåt. När Suede kom tillbaka år 2010 handlade mycket om det som varit. Vi upptäckte vår historia på nytt, och det formade vår nya skiva Bloodsport. Vi lärde oss vad de bra sakerna i Suede var igen. Vi hade glömt det mot slutet av 90-talet. Att göra en ny skiva tio år efter den senaste var en bra sak att göra. Jag är väldigt stolt över den, säger Brett.

Det tioåriga uppehållet var det bästa som kunde hända Suede. De återupptäcker sig själva och märker att de fortfarande kan hitta på nya grejer. Fast det lyckas så klart inte alltid.

- De första tio låtarna vi skrev när vi kom tillbaka var inte så bra. Det hördes att de gjorts av fem personer som under de senaste tio åren rört sig åt olika håll. Det är som Brett säger, att plötsligt kommer du till en punkt där du minns hur Suede låter, och då kommer låtarna mer naturligt, avslutar Mat.

Vad är det för en dag? Är det är vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är orgasmens dag hurra hurra hurra!

I dag firar vi den internationella orgasmdagen. Det är ju trevligt. Har du ingen att fira med just i dag? Misströsta inte, utan titta och lyssna på vår lista på favoritorgasmer istället!

Filmer:

Samantha i Sex And The City

När Samantha tänker på sin Friar Fuck får hon en orgasm lik ingen annan. Hon får till och med änglarna att sjunga i kör!

Sally i When Harry Met Sally

Det är inte roligt om en orgasm måste fejkas, men den här scenen är ändå väldigt kul! Kan ni se skillnad på om den är äkta eller falsk? Sally tycks i alla fall ha övat en del på att fejka en orgasm...

Abby i The Ugly Truth

Nej hjälp vad pinsamt! Ett tips: bär inte vibrerande trosor till en restaurang, och tappa allra minst bort kontrollen till dem. Huhhu.

Låtar:

Je t'aime … moi non plus

Je t'aime … moi non plus är en fransk låt med många historier. Serge Gainsbourg skrev låten till Brigitte Bardot och spelade in den med henne 1967. Sedan hittade han Jane Birkin, och spelade då in låten med henne 1969. När den mycket sexiga låten kom ut gick det rykten om att Serge och Jane (och Serge och Brigitte också för den delen) haft sex i studion när de spelat in sången. Det är inte alls konstigt att de ryktena gick, bara lyssna. Vid 2:35 börjar det hända grejer, och vid 4:00 bränner raketerna av.

Donna Summer - Could It Be Magic

Man behöver inte alls lyssna länge för att få nys om att en orgasm är på gångs. Ja, vi hinner inte ens till första versen. Could it be magic (or an orgasm)?

Samantha Fox - Touch Me

Ja, hela Samanthas låt handlar väl om just orgasmer. Riktiga stönande hör man också efter 2.35, och det där begäret i hennes blick kan man inte missta sig på!

Vi träffade Jenny Wilson just innan hennes spelning på Flow Festival. Bland annat snackar vi om hur hon har utvecklats som person.

År 2006 såg webb-Anka Jenny live för första gången - och faktiskt den gången också på Flow! Det är en tid sedan dess, hur är dagens Jenny i jämförelse med Jenny för åtta år sedan?

- Det är jättestor skillnad skulle jag nog säga! Det som har hänt med mitt artistskap under de här åren är att jag utvecklat mer och mer en persona som jag använder mig av på scen. Jag tar mer plats nu och har mycket mer energi.

Hon berättar också hur annorlunda hennes senaste skiva, Demand The Impossible, är jämfört med den första skivan Love and Youth.

- Den senaste skivan är mycket mer bråkig och punkig och kräver mer sitt utttryck. Min första skiva var mycket snällare och poppigare. Det är alltså skillnad på musiken och det ser man också på hur jag är live.

Mer politisk nu

En annan sak som tycks ha ändrats hos Jenny är att hon har blivit mer politisk under åren. Orsaken till det menar hon att är hur det ser ut i vår värld i dag. De senaste åren har det hänt så mycket runtom i världen att hon ser ingen orsak till att blunda, utan man måste kämpa istället.

- Det finns ingen tid att förlora, det är lika bra att säga viktiga saker om man ska säga någonting alls.

Jenny Wilson på Flow 2014

Vi fick nys om att Jenny en gång drömt om att bli författare, så vi frågade henne om det. En fråga det skulle visa sig att hon får rätt ofta. Hur som helst är det inte något hon drömmer om i dag längre.

- Nej, jag har nog inga författardrömmar. Men jag är ju en människa som uttrycker mig, jag skriver poesi och musik och uttrycker mig i konst. Men en utpräglad författare var det längesen jag ville bli.

Jaha, men hur skulle det vara med en självbiografi då?

- Näe, jag är för ung för att skriva det!

Bästa skivan (hittills)

Jennys senaste skiva Demand The Impossible har lyfts till skyarna. Med sju grammisnomineringar i fickan kan man väl inte vara annat än nöjd. Men är det här den bästa skivan enligt Jenny själv?

- Det är svårt att säga, för det tycker man alltid om sin senaste skiva. Men personligen känner jag att den är ett mästerverk för jag har lagt ner så extremt mycket av mig själv i den.

Efter att ha funderat en stund säger Jenny ändå:

Men ja, det är min bästa skiva hittills! Men jag hoppas att jag kommer göra ännu bättre skivor i framtiden.

Vi hoppas också på att få höra mer av Jenny, och det ser det ut som om vi får också. Om ni vill ha mer av Jenny precis just nu kan ni kolla in vårt Youtube-klipp här nedtill. Där bad vi henne plocka ut frågor ur vår hemliga kruka. I krukan gömde sig gamla intervjufrågor som hon sedan skulle svara på. Vi fick bland annat veta vad hon tror att hennes grannar tycker om henne.

Vi träffar The Nationals frontfigur Matt Berninger och pratar om brödrakärlek och dokumentären Mistaken for Strangers som de just nu är aktuella med. Dessutom tar vi fram vår hemliga kruka.

Flow Festival i Helsingfors är i full gång och i går (9.8) gjorde The National en riktigt fin spelning. Förutom själva musiken är bandet också aktuella med en dokumentär. Mistaken for Strangers är gjord av Matt Berningers bror Tom Berninger. Det är ingen vanlig rockdokumentär, eftersom den handlar mer om Tom själv, och hans förhållande till sin bror, än själva bandet The National.

Filmen är både känslosam och rolig, och när jag berättar för Matt att jag grät när jag såg den, blir han glad. I filmen kommer det fram att Matt sällan gråter, men när han såg slutresultatet var han i alla fall nära till tårarna.

- Jag såg den när den gjordes och vissa delar är emotionella. Mina föräldrar grät när de såg den. Många gråter, men man gråter inte under hela filmen, säger han.

Från första början var det inte meningen att det skulle bli någon film. Tom skulle bara vara med på en turné som roddare. Matt ville att Tom skulle ta med en kamera för att göra någon liten webbvideo. Själva filmen växte fram när Tom senare flyttade in hos Matt och hans fru Carin Besser. Carin såg materialet och började arbeta på filmen tillsammans med Tom.

Så allt vi ser i filmen är äkta?

- Vissa delar var vi tvungna att spela in igen. Och vissa grejer är tagna ur sitt sammanhang. Men det är inte en mocumentary, som vissa kanske tror.

När Matt såg filmen för första gången blev han glad. Framför allt för att hans bror äntligen gjort något stort, från början till slut.

- När jag såg den så var den mycket mer intressant än jag trodde den skulle vara. Fastän den visar upp en del osmickrande sidor av mig och bandet så tror jag att det här är rätt sorts film för oss, säger han.

På tal om osmickrande. Efter att jag såg filmen var jag nästan lite rädd för att träffa Matt eftersom han framstår som en rätt arg och bestämd typ med hett temperament. Jag berättar det här för honom och han ser lite skyldig ut.

- Ja, det är sant att jag kan ha dåligt temperament. Speciellt på turnéer så förvandlas man till ett monster. Sömnlöshet och ångest är orsaken. I filmen så ser du mig inte som en så lugn typ som jag kanske vill att folk ska uppfatta mig som. Men folk som ser våra shower vet att jag inte är så lugn. Jag tappar kontrollen. Men jag är inte en elak person, jag är nog ganska snäll.

Tom bor fortfarande kvar

Toms karriär som roddare för The National fick ett abrupt slut, och han är inte med på spelningen på Flow Festival heller. Han bor fortfarande med Matt och hans familj och jobbar med små filmprojekt och har försökt sig på lite skådespeleri.

- Han är ingen filmregissör, det vet du om du sett filmen. Men kanske han gör några fler skräckfilmer. Eller fortsätter med skådespelandet. Han är bra på det och jag tror han kunde lyckas, säger Matt.

Den hemliga krukan

Efter ett givande snack med Matt så tog vi fram den hemliga krukan, fylld med roliga frågor. I klippet här under får du bland annat höra varför han inte lyssnar på musik på Youtube, och vad han klädde ut sig till när han var liten.

Här ser du hela intervjun. Där får du veta varför Matt egentligen ville ha med sin bror på turnén och hur mycket killarna i The National bråkar med varandra.

När intervjun är över vill vi ta en bild på Matt.

- Men kom och sitt med mig! säger han.

Det har jag absolut inget emot.

Matt Berninger ville gärna bli fotad med Webb-Anka. Bild: YLE / Louise Lindberg

När Flow Festival går in på sin tredje dag spelar vi flowbingo. Gissa hur snabbt vi klarade det!

Flowbingo 2014 hade en del riktigt svåra grejer att hitta. Till exempel en platt panamahatt, en tatuering med ett ankare och en pottfrisyr. Med gott mod gick vi ut på området i jakt på de här detaljerna hos festivalbesökarna.

Här ser du vad vi hittade:

Det tog endast fem minuter så hade vi första bingoraden ikryssad. Det kändes lite väl enkelt för oss, så vi bestämde oss för att leta reda på några till. Vips hade vi bingo nummer två.

Tid totalt: tio minuter. Vilket snyggt bingokryss, eller hur?

Resultatet av flowbingo 2014. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth

I många av Ninas låtar finns somrarna på 60- och 70-talet i Sibbo. En sång har hon ägnat till 80-talets fredsmarcher, som hon minns med värme. Sin egen begravningssång har hon också utsett!

Ninas vänner kallar henne för Nonne...så det betyder att de flesta kallar mej för Nina ;)

- Lillasyster, storasyster, dvs. det bästa av allt. Mammas stora utmanare och pappas egna "ögonskugga" som jag sa när jag var liten. Mamma köpte alla böcker jag ville ha - alldeles fantastiskt! Dom har åkt med mej i alla mina flyttlass.

- Jag är maka till en, mamma till flere och matglad Martha (Jag är en "urPrima")
Pratglad och temperamentsfull. I dag närmare 48 år än 47 och det är bra. Jag har inget emot att bli äldre, alternativet är ju döden.

Till vardags är hon Helsingfors stads svenska dagvårdschef. Det var inte det som hon planerade att bli när jag var ung men inget hon ångar. Hon är vinter-helsingforsare och sommar-sibbobo. Hon säger att hon alltid måste bo i närheten av havet.

- Jag är uppvuxen med att lyssna på radio: Barnkvarten, Barnens gåva i toner, Sommarberättelsen och alla tusen andra program. Jag minns alla gånger jag har fått hålla andan och sitta blixtstilla när min pappa - sjömannen - ska lyssna på väderleksrapporten. Det gör han ännu, 23 år efter sin pensionering.

Nina säger sig ha en stark finlandssvensk identitet och gillar att ta en roadtrip till olika finlandssvenska orter, speciellt sommartid.

- Favorithotellet är, naturligtvis, Astor i Vasa. Jag gillar många saker i Österbotten och har jobbat en hel del där kring dagvårdsfrågor. Många hälsningar till alla jag mött på mina färder där. Jag säger att världen är stor och svenskFinland är litet - och att jag känner nästan alla ;)

Så många hälsningar till alla Vegalyssnare - efter det här känner ni mej!

Måndag 11.8.2014 kl 19.30 och söndag 17.8 kl 8.05

1. MODERSMÅLETS SÅNG - Akademiska sångföreningen
2. LYCKLIGA GATAN - Anna-Lena Löfgren
3. SOL, VIND OCH VATTEN - Ted Gärdestad
4. DU ÄR DEN ENDE - Lill Lindfors
5. ATT ANGÖRA EN BRYGGA - Monica Zetterlund
6. FARVÄL TILL SOMMAREN - Lasse Berghagen
7. SÅNG TILL FRIHETEN - Björn Afzelius
8. SÅNT ÄR LIVET - Anita Lindblom
9. LASSIE - Ainbusk
10. SNÄLLA, SNÄLLA - Caroline af Ugglas
11. SOMLIGA GÅR I TRASIGA SKOR - Cornelis Vreeswijk
12. LEENDE GULDBRUNA ÖGON - Vikingarna
13. AV LÄNGTAN TILL DIG - Cajsa-Stina Åkerström & Åsa Jinder
14. KÄRLEKEN VÄNTAR - Kent

Om två år har Manic Street Preachers varit ett band i hela trettio år. Inte nog med det, visste ni att killarna har känt varandra sedan de var fyra år gamla?

Vi träffar bandets basist Nicky Wire på Flow Festival och pratar om bandets långa historia och om deras två nya skivor. Manic Street Preachers släppte nämligen två album med bara nio månaders mellanrum, först Rewind The Film och därpå Futurology. När vi undrar varifrån de hittade sådan kreativitet skämtar Nicky att det nog beror på åldern.

- Kanske det var för att vi håller på att bli gamla som vi fick panik.

En ålderskris på gångs kanske? Nja, Nicky berättar också att de två skivorna var så annorlunda att de ville ge ut båda. Och om de skulle ha väntat med det ena menar han att det skulle ha stannat vid bara ett album.

- Ju längre du väntar, desto mera ändrar du på småsaker. Det kändes rätt att ge ut det då genast.

Ena optimistisk, andra melankolisk

Resultatet blev två skivor som skiljer sig mycket från varandra, trots att de i princip har producerats parallellt med varandra.

- Rewind The Film är väldigt walesisk och akustisk, medan Futurology är mycket mer europeisk och optimistisk. Rewind The Film är mera melankolisk.

Den här trion har bra fart på alltså. Kan vi då vänta oss ett till album om nio månader?

- Verkligen inte! Det kommer nog gå två, tre år tills nästa kommer ut.

"Vi bråkar aldrig"

Trots den höga arbetstakten den senaste tiden har Nicky hunnit med lite semester i början av sommaren. Man kunde tänka sig att en rockstjärna semestrar på någon fin semesterort med mycket fest och stök, men så såg det inte riktigt ut för Nicky.

- Jag var hemma med min familj! Vi lekte på gården och tog det lugnt.

Åh, han är så gullig den där Nicky! Tydligen är hans kolleger James Dean Bradfield och Sean Moore lika snälla som honom eftersom bandet aldrig bråkar. Inte ens efter snart 30 år.

- Nej, vi bråkar aldrig. Vi är kanske tysta istället. Det är mera som ett äktenskap.

Ett äktenskap på tre, och dessutom ett väldigt långt sådant. För inte nog med att de har varit ett band sedan 1986, de här killarna har dessutom varit polare sedan de var fyra år gamla. Vid det här laget känner de varandra rätt så bra, med andra ord, men lyckas de fortfarande överraska varandra?

- Ja, jag tror vi överraskade oss själva med Futurology, eftersom den är så optimistisk.

För att höra Nicky svara på frågor ur vår hemliga kruka ska du kolla in det här klippet. Vi får bland annat veta att han aldrig egentligen ville bli musiker, men vad var det han hade tänkt bli istället?