Allsång på Skansen är i full gång, och en av artisterna som spelat på den somriga scenen är Seinabo Sey. Vi träffar henne för att diskutera sommarminnen. Och så passar vi på att testa hennes låtkunskaper också.

- Mitt bästa sommarminne är från när jag bodde i Halmstad. Halmstad är en liten stad på västkusten och jag flyttade därifrån när jag var 15 år. Jag kommer ihåg att jag brukade ta promenader och var mycket ute i naturen, och min mormor hade ett lantställe där, så jag brukade plocka svamp med min mamma, säger Seinabo Sey.

Seinabo plockade inte svamparna bara för att plocka dem. Hon påstår att hon är bra på att laga mat också.

- Jag är kanske inte nödvändigtvis bra på att laga just svamp, men jag är bra på att laga mat, skulle jag nog påstå.

Eftersom Skansen också är en djurpark, måste vi så klart ställa en djurrelaterad fråga:

Om du skulle vara i en djurpark och få släppa ut ett djur, vilket skulle det vara?

- Om det fanns giraffer där hade jag släppt ut dem. Det hade sett så häftigt ut om de gått runt i djurparken.

Som tur är finns det inga giraffer på Skansen, så besökarna behöver inte vara oroliga.

Den stora låttävlingen

Eftersom allsången går ut på att sitta och sjunga med i en massa låtar så testade vi Seinabos låtkunskaper. Tror du hon klarar av att fortsätta sjunga på Fredrika Lindholms välutvalda låtar? Lyssna i klippet.

Vill du veta mer om Seinabo Sey? Här kan du läsa en annan intervju vi gjort med henne.

Och här ser du alla andra artister som uppträder på Allsång på Skansen i sommar.

Raaseposse är musikprojektet som för samman musiktalanger i Raseborg. Efter tre års hårt slit är projektet äntligen klart.

- Allt som allt har väl vi alla träffats och övat ungefär två, tre gånger. Men tack vare internet går det bra ändå, fastän folk bor på olika ställen, säger Melinda.

Delade åsikter är också ett faktum med ett gäng på nitton personer. Under den tre år långa perioden har gruppen bråkat en hel del, men till slut har de alltid lyckats komma fram till ett gemensamt beslut.

- Det är ett stort projekt med stora personligheter, säger Oskar och skrattar. Det slutar oftast med att någon säger "nå vi röstar då"!

Kräk och rasklan

- Det var en sen kväll och vi fundera vad vi skulle hitta på för namn till vårt projekt. Vi ville ha ett namn som anknyter till Raseborg, och då kom vi på namnet "Ras Clan", och med engelskt uttal var det ju jättetufft! Men nästa dag när jag vaknade slog det mig att namnet inte är riktigt lika tufft med svenskt uttal. "Ras Klan". Så vi fick fundera vidare, skrattar Melinda.

Ett annat alternativ var Kräk, som var en kombination mellan Karis och Ekenäs. Men hur blev namnet slutligen Raaseposse?

- Raaseposse var från första början vårt projektnamn och på något sätt fastnade det. Till och med shakki på stan börja tala om Raaseposse, och gör det ännu också, så sen var det svårt att byta, förklarar Jürgen Ross.

Raseborg den gemensamma faktorn

Fastän några av Raaseposse-medlemmarna numera är bosatta annanstans så har alla någon sorts koppling till Raseborg. Antingen har de växt upp där eller så har det flyttat till kommunen senare i livet. Gruppen har även låtar där alla medlemmar medverkar på. Den första låten de gjorde tillsammans är en av dem. Där kan man även höra alla tre språken, engelska, finska och svenska. Det gjorde den även svår att få klar, då alla olika språk måste mixas på olika sätt.

Efter tre år av blod, svett och tårar är projektet nu äntligen klart. Men fanns det gånger då gruppen trodde att det inte skulle bli något av det?

- Jo! svarar Oskar genast.

Då kontrar Melinda med att bestämt säga:

- Nej! Jag är så jäkla envis så jag har aldrig tvivlat på det här.

Soloprojekt till näst

Men hur framtiden ser ut för gruppen är oklart. Om Raaseposse kommer producera mera har de ännu inte hunnit diskutera - eller rösta - om. Däremot tycks några av medlemmarna ha tankar på en solokarriär.

- Efter det här känns det som om ett soloprojekt skulle vara hur lätt som helst, säger Oskar. Det är något jag har tänkt påbörja efter det här i alla fall.

Melinda har också tänkt i samma banor. Men lite svårt att slita sig från varandra tycks de ändå ha.

- Men jag lånar dig nog gärna sen Osq!

Klicka in dig här och du får ta del av Raaseposses fantastiska slutresultat. Du kan även se dem live på Karisnatten den 25.7. Om du inte kan vänta tills dess bjuder vi här på ett klipp där fyra av nitton Raasepossare gör sin egen version av Jag Vill Vara Din Margareta.

Nonono har äntligen fått den uppskattning de förtjänar i hemlandet Sverige. Det hindrar dem ändå inte från att ta över USA. Och försova sig till intervjuer.

Svenska Nonono spelade på Provinssirock i slutet av juni. Nicke Aldén från Veckoslutskommittén hade bokat en intervju med trion, men fick nöja sig med endast två av medlemmarna - Tobias Jimson och Michel Flygare. Sångaren Stina Wäppling hade nämligen glömt att ställa om klockan, och försovit sig.

- Just i dag är en lite fel dag att fråga om hur motiverade vi är, för vi har suttit på ett flygplan i ett dygn innan vi kom hit. Vi har sovit kanske en och en halv timme nu, så nu känner man sig som en ny man. En öl och så är man tillbaka ... Nä, men alltså vi känner att vi saknar vänner och familj hemma. Vi har inte haft som mål att bli världens största band, utan vi har haft målet att ha kul. Det tror jag man har när allt är i balans. Så vi strävar efter att ha kontroll och inte vara ute på vägarna för mycket, säger Tobias.

Det gick väldigt snabbt för Nonono att nå framgång, och de senaste två åren har varit intensiva med många spelningar och utlandsresor.

- Jämfört med många andra band har det gått ganska fort. Som band är det svårt att nå ut. Det tar många år, man får kämpa hårt och repa och spela otroligt mycket live. Så för oss har det gått fort. Att vi suttit i studion och gjort en låt och sedan kunnat turnera runt i hela världen, säger Michel.

Ett varmt mottagande i USA

Före Nonono tog sig till Seinäjoki för att spela på festival befann de sig i USA och spelade där. Mottagandet är rätt annnorlunda än det typiskt nordiska, rätt kyliga sättet.

- Det var grymt att vara i USA. Det som var nytt för oss var att de visar väldigt mycket vad de känner, i motsats till framförallt svenskar i Stockholm till exempel. Man får väldigt mycket tillbaka, och det är väldigt upphasat att vara artist där. Vi skrev många autografer, säger Tobias.

I tidigare intervjuer har bandet sagt att det är svårt att få uppskattning på hemmaplan, men nu har de äntligen lyckats med den saken.

- Jag tror det är så att utlandet måste ta det till sig först, så kommer svenskarna sen efter. Det är ganska klassiskt. Både Robyn och Lykke Li och många andra kan intyga det här. Det funkar utomlands och så blir svenskarna stolta och så tar man det till sig, säger Tobias.

- Svenskarna är mer kräsna, men när de väl gillar det så gillar de det väldigt mycket. Amerikanarna är lite mer "lättlurade". De tar det till sig snabbt och tycker de om det visar de det genast. De är inte så beroende av att alla runt omkring ska tycka samma sak. Där kan man tycka om någonting och strunta i om ingen annan gör det. Det är ganska skönt tycker jag, säger Michel.

Jimmy Kimmel Live var ingen höjdare

Under de två senaste åren har bandet inte bara spelat på klubbar och festivaler. De har synts på diverse tv-program också, som till exempel Jimmy Kimmel Live.

- Vi kan känna så här i efterhand att det kanske var lite tidigt att uppträda där. Hade det hänt nu hade vi kanske varit lite mer förberedda. Nu har vi lärt oss så mycket. Då var vi ännu väldigt nya med att spela live, vi var nya med att göra tv. Vi förstod nog inte riktigt vad som hände, säger Michel.

Jimmy Kimmel Live var alltså inte den bästa upplevelsen. Två andra upplevelser som istället kommer högt i topp på bra-skalan dyker upp när vi frågar bandet ifall de någon gång blivit riktigt strastrucked under sina resor.

- Vi träffade Outcast i Tampa i Florida, säger Michel.

- I söndags såg jag Ziggy Marley, det var mäktigt. Han ser precis ut som Bob Marley, och Bob har varit en stor inspiration för mig, säger Tobias.

Hela intervjun hör du i klippen här bredvid, och vill du läsa mer har du en äldre intervju här. Där får du vet varför Stina mådde dåligt på scenen.

Trots att allt fler barn i världen får möjlighet att gå i skola, är utbildningen i många fall så dålig så de inte kan läsa en hel mening eller göra enkla räkneuppgifter då de lämnar skolan.

Utbildning leder oftast till minskad fattigdom och därför borde allt fler barn och ungdomar få en bra grundutbildning för att råda bot på fattigdomen. Antalet barn som inte har gått i skola har mellan åren 2000-2011 minskat från 102 miljoner till 57.

Att barnen går i skola betyder ändå inte att de lär sig tillräckligt för att kunna utbilda sig vidare. Outbildade lärare, alltför stora klasser och utbildning på ett språk som eleverna inte förstår är de största orsakerna till de dåliga färdigheterna. I många länder går undervisningen antingen på franska eller engelska - vilket många barn inte kan. Klassrummen kan ha upp till 100 elever och många hör inte undervisningen eller kan inte se vad som skrivs på tavlan.

I många fall ser det bra ut i statistiken att många barn gått i skola, men många kan varken läsa, skriva eller räkna då det avslutar sin skolgång. Det i sin tur leder till att inga möjligheter finns att utbilda sig vidare till något yrke.

Fler och bättre lärare behövs

Många av lärarna i de fattigare länderna har själv kanske gått fyra år i skola och en en vecka lång lärarutbildning. Det förstår vem som helst att med en sådan utbildning har läraren varken pedagogiska färdigheter, möjligheter att ta barn med olika etnisk bakgrund i beaktande eller tillräckligt kunskap för att kunna undervisa.

I hela världen beräknas att det skulle behövas 1,6 miljoner lärare för att trygga en grundutbildning för alla världens barn. Enbart söder om Sahara i Afrika är behovet ca 1 miljon. Till exempel i Tchad skall en lärare finnas till för 1815 barn.

Att enbart öka mängden lärare hjälper ändå inte, för Unesco har beräknat att ca 10% av alla pengar som går till utbildning i världen går förlorade då undervisningen är så dålig. Det borde satsas mer på att utbilda lärare som kan lära.

Utbildning är en strategisk investering. Beräkningar visar att varje dollar som investerats i utbildning ökar den ekonomiska tillväxten med 10-15 dollar.

Delta i Tongåvans insamling

Stöd insamlingen Bäddat för katastrof som arrangeras av Kyrkans utlandshjälp

vis sms: skriv opettaja och skicka till 16499 (20€)

eller ring till 0600-9-5124 (20,11+lna)

eller betala in på FI33 1572 3000 5005 04

Insamlingen startar fredagen den 4.7 i Tongåvan kl 19.30

Rudimental är bra på att samarbeta med stora namn. Och flera samarbeten vill de gärna ha. Nicke Aldén från Veckoslutskomittén träffade Piers och Kesi från det fyrmanna brittiska bandet då de besökte Finland och Provinssirock för första gången.

När Nicke träffar Piers Aggett och Kesi Dryden backstage på Provinssirock är det två trötta killar han möter. Bekvämt har de lagt sig till rätta och berättar att de inte har fått så mycket sömn den senaste veckan. Hur klarar man av att leverera på scen med sådan energi som Rudimental gör om man lider av sömnbrist?

- När man väl går ut på scen så är det bara att köra på och göra en bra show, säger de två bandmedlemmarna.

När man är trött blir det lätt bråk. Men i den här gruppen tycks de inte bråka särskilt mycket. Senast Piers och Kesi bråkade om någonting var det om ett klädval.

- Senast vi stred var det nog om en skjorta som Piers ville ha på sig på en show. Den var röd och jätteful, och till slut vann jag fighten, berättar Kesi.

Olika roller

Förutom att Kesi tydligen verkar vara den mer modemedvetna av de här två så har alla fyra medlemmar en särskild roll i bandet. Leon Rolle är kaptenen, Kesi kan vara den allvarliga, Amir Izadkhah är den coola typen och Piers är den roliga killen.

- Ja, jag är klassclownen! Jag säger så många skämt så man måste skratta åt åtminstone ett skämt, säger Piers.

Då gör Nicke misstaget och ber om att få höra ett skämt, och det här bjuder Piers på då:

- Vad händer när en snigel korsar vägen?

Nicke har inget svar på den frågan, men det har Piers.

- Ingenting, den bara dör då den blir överkörd av en bil.

Jag tror inte Nicke fortfarande har förstått skämtet, och ingen annan heller. Inte ens Kesi.

- Det där skämtet var nog jättedåligt. Det värsta skämtet jag någonsin hört dig säga.

Tillsammans förevigt

Fastän Kesi verkar ha tröttnat på Piers dåliga skämt så kan de inte tänka sig att bandet någonsin skulle splittras.

- Vi har växt upp tillsammans och spelat fotboll i samma lag. Vi känner varandra väldigt bra, så jag tror nog vi kommer hålla ihopa ett bra tag till, säger Piers.

Kesi är av samma åsikt.

- Jag kan inte tänka mig att vi inte skulle hållas ihop.

Okej, så då vet vi att Rudimental troligen kommer fortsätta ett bra tag till, men vad ska de hitta på nu till näst då?

- Ett samarbete med Lauryn Hill skulle vara en dröm. Vi är alla stora fans av henne så vi kommer göra allt för att få jobba med henne en dag, berättar Kesi.

Flera intressanta samarbeten har vi alltså att vänta. Tills dess kan ni lyssna på Rudimentals samarbete med Emeli Sandé. Och hela intervjun hittar ni här till höger om artikeln.

Pixie Lott är tjejen som slog igenom med låten Mama Do (Uh Oh, Uh Oh) för fem år sedan. Nu ger hon ut sitt tredje album, Pixie Lott, och Kjell från Supernova ringde upp henne för att prata om det.

När Pixie Lott svarar i telefon sitter hon i bilen. Hon är på väg ut på en shoppingrunda i London. Om det inte är shopping, så går hon gärna på en kaffe eller en drink under sin fritid i hemstaden. Här hemma i vårt land har vi inte ännu haft någon sommar att tala om, så här dricks det säkert mera kaffe än drinkar. Men ändå vill man gärna lyssna på sommarlåtar årstiden till ära, och kunde då Pixies nya album kanske vara det perfekta för sommaren?

- Jag tycker det är ett album som du ska lyssna på året runt. Det finns en hel del up-tempo musik på skivan som passar nu i sommar, men även ballader som tar dig genom vintern.

Bra på att ta kritik

Pixies egen favoritlåt från albumet är The Break Up Song, och det är en låt som alla som går igenom eller har gått igenom en break-up kan relatera till. När Pixie arbetar på album brukar hon be om råd av familj och vänner, så att hon vet vad hon eventuellt kan ändra på. Själv säger hon att hon är bra på att ta emot kritik, men när kritiken kommer från hennes syster är det en annan femma.

- Min syster säger alltid allting rakt ut och då kan jag ibland ha svårt att ta det. Hon är lite galen!

Men den åsikt som väger tyngst är pappas.

- Fastän pappa inte själv sjunger eller är musiker så har han ändå ett bra öra för det.

Pixies favoritalbum

När artister döper sina album efter sitt eget namn brukar det ofta vara det allra första albumet, eller ett album som på något sätt symboliserar en ny start för artisten. Hur kommer det sig att Pixie döper sitt tredje album till Pixie Lott?

- Det här är mitt favoritalbum! Skivan är inspirerad av den musik jag lyssnade på när jag växte upp och har därför en stark identitet.

Här har ni låten som gjorde Pixie känd, Mama Do (Uh Oh, Uh Oh), och så kan ni också lyssna på ett litet smakprov av hennes favoritlåt från nya skivan:

Hej hå, nu vi till Ruisrock gå! Följ med oss under festivalen från fredag till söndag!

Super-Tommy och sommar-Louise har packat väskorna för att åka iväg till Åbo och Ruisrock. Där kommer de stanna hela helgen för att hålla er uppdaterade om vad som händer på festivalen - och dessutom har de en hel hög med intressanta intervjuer inbokade. För att nämna några kommer de snacka med The Offspring, Veronica Maggio, Mando Diao och Bastille.

Nedtill kan ni följa med Ruisrock live, och självfallet uppdaterar vi även på X3M:s Instagram och Twitter. Följ oss på RadioX3M. Dessutom kommer vi prata med Veckoslutkommittén för att även hålla er uppdaterade där. Vi ses och hörs!

I morse när jag vaknade snurrade låten She's so cold i mitt huvud. En ganska obskyr låt som var andra singeln från en av Rolling Stones minst kända skivor: Emotional rescue från 1980. Just därför var det en av höjdpunkterna för mig när Rolling Stones äntligen spelade på Roskilde-festivalen ,skriver Lasse Grönroos.

Större än Stones kan det inte just bli och veteranerna spelade ett prima set. Mick Jagger är en av de bästa frontmännen i rockhistorien och Keith Richards en ikon i särklass. Ron Wood är evigt cool och Charlie Watts en klippa.

Glatt och färgglatt

Kläddesignern deras är däremot färgblind. Keiths granngröna skjorta och bandana är inte den utstyrsel man vill se på sin Stones-plansch på väggen precis. Jaggers violetta glittriga skjorta lyste i kapp med Watts röda tröja.

Nå, Roskilde är ju en färggrann festival och den orangea scenen som ursprungligen tillhörde just Rolling Stones på sjuttiotalet kanske sprider färg omkring sig. I varje fall var publiken nöjd. Setet bestod av idel klassiker. Från öppningslåten Jumping Jack Flash till Brown sugar, Gimme shelter, Start me up och alla de klassiska låtarna vi i årtionden hört till lust och ibland litet leda i filmer, reklamer och ringsignaler.

Festivalens klara höjdpunkt

Det här var min femte Stones-konsert. De tidigare fyra gångerna jag sett dem har varit på Olympiastadion i Helsingfors. Det här är min elfte Roskilde. Det är också den svagaste lineupen jag sett på festivalen. Det var just Rolling Stones som fick mig att boka flyget till Danmark. Och med facit i hand var det värt det många gånger om. Strunt i att Keef lirar litet slarvigt, han hade ett vinnande leende på läpparna hela giget igenom igår och var uppenbart på topphumör tillsammans med ett oändligt hav av människor.

Mick Jagger hade läst in sig på sin danska och snackade glatt dansk med publiken som givetvis uppskattade hans verbala ansträngningar.

Rolling Stones brukar ofta spela allt möjligt från hela karriären men på en festivalspelning är setet mest fokuserat på de största hitarna. Välfärdsproblemet är att de fyller två timmar och tjugo minuter med idel klassiker och bara enstaka litet mindre kända nummer. Som tur petade de också in nya Doom and gloom som är en suverän låt.

Keith i rampljuset

Keith Richards brukar sjunga ett par låtar, den här gången blev det You got the silver som han kväkte fram som en kråka och efter det en till glad överraskning för mig: Can´t be seen från Steel wheels som är en av mina favoritskivor. Det var också den första av deras skivor jag fick. Farsan köpte den på c-kassett åt mig 1988 och efter det har jag varit fast på kroken.

Överraskningsgäst på scen

Rolling Stones spelas hemma hos oss om inte varje dag så varje vecka åtminstone. Därför blev jag speciellt glad att de som överraskningsgäst bjöd upp Mick Taylor som lirade gitarr på de bästa sjuttiotalsskivorna i en maratonlång tolkning av Midnight rambler. Taylor är ju dessutom den bästa av gitarristerna de haft. I slutet av giget kom han igen upp på scen för att jamma med sina gamla vapenbröder.

Till sist en tår

När Satisfaction körde igång som sista låt bokstavligen exploderade publiken i allsång och mitt i allt slog det mig att det här antagligen är sista gången jag får se Rolling Stones live. Jag måste erkänna att jag fällde en tår. En dansk man bredvid mig gav mig en kram och vi konstaterade väl båda att man måste ta vara på stunden innan den är över.

Även om konserten p.g.a. den litet för trygga setlistan på sätt och vis var den sämsta av de gig jag sett med dem så kan det ändå inte bli bättre än så här.

Ruisrock 1/3
I Åbo arrangeras världens nästäldsta och Finlands största rockfestival för 45:e gången. Och redan klockan halv åtta kunde arrangörerna berätta att fredagen är slutsåld; 35.000 åskådare är på väg, mera än en fredag någonsin har lockat till en finländsk rockfestival tidigare.
På plats finns också Kulturtimmens Tomas Jansson, som i år besöker Ruisrock för 36:e gången.

Ruisrock kunde inte ha tajmat sin festivalstart bättre i år.

Samtidigt som festivalen kör igång, anländer också den efterlängtade sommarvärmen till södra Finland.

Ännu långt in på 90-talet var åbofestivalen i allra högsta grad beroende av vädergudarnas välvilja, men numera verkar Ruisrocks rykte lika viktigt. Uselt väder till trots nådde man publikmålet på 65.000 besökare under tre dagar redan under förköpet, och nu är det redan klart att fjolårets publiksiffra på 71.000 slås galant.

I fjol lockade Ruisrockfredagen 18.000 åskådare. Samtidigt som jag skriver det här kommer beskedet att rekordsiffran 35 000 är på väg idag – alla tiders fredagsrekord för en finländsk rockfestival..

Fjolårets festivalkonkurser glömda

I fjol handlade rockfestivalsnacket i första hand om konkurser och problem. Nordens festivaler verkade få det allt svårare att hävda sig i konkurrensen med Mellaneuropas publikvolymer och ekonomiska muskler.

I år är det snacket glömt och begravet.

Svenska festivaler har slagit publikrekord, i Danmark såldes Roskilde slut redan i förköpet, nerbantade Provinssi i Seinäjoki tog revansch, och Ruisrock mår – som sagt – hur bra som helst.

Festivalens musikaliska utbud kan man förstås ha olika åsikter om.

För egen del känns söndagen högintressant (First Aid Kit, Tame Impala, Phoenix, varför inte också Suede och You Me at Six), medan varken dagens eller lördagens utbud lockar just alls.

Objektivt sätt får Ruisrock ändå självklart godkänt.

Publiken hurrar medan Cheek uppträder. Bild: Yle / Tomas Jansson

De riktiga dragplåstren har ju redan länge varit oåtkomliga för finländska festivaler. De riktigt stora har ingen råd med, och kommer de till Finland ger de numera bara egna konserter. Också de halvstora får man bara i undantagsfall – där har Ilosaari (Portishead) och Flow (Outkast) lyckats bra. Rapporter från Roskilde (pågår som bäst) ger dessutom vid handen att Outkast är i bra form.

Ruisrock i sin tur bjuder sin vana trogen på något för alla, och namn som franska David Guetta, brittiska Lily Allen och amerikanska Wiz Khalifa är ok val – även om ingen ger mig några kalla kårar av förväntan. Lägg ännu till Finlands i särklass trivsammaste festivalområde – tillräckligt med space att flanera, och förstås havet alldeles inpå – och paketet är klart.

Ja, och så alla tillgängliga inhemska stjärnor, som i dagens läge alltid gör också stora publikmängder lyckliga.

Mer elektro än någonsin

Vad känns nytt för i år då?

Ja, den musikaliska profilen är ny. Aldrig tidigare har Ruisrock haft så många elektro/dance-band som i år. Speciellt elektrogenren dominerar lika kraftigt som den tunga rocken dominerat tidigare.

Så finns det också mer icke musikrelaterade programpunkter utspridda över området än tidigare. Och nu tänker jag inte bara på saker som benji-hopp. Här finns en bunt konstprojekt, teater, gatumusik, yoga, och naturligtvis också en fotbollsscen.

Det plus musik av 66 band från fem scener lär garantera att ingen får långtråkigt.

Första explosionen: Cheek

När jag skriver dehär raderna, är festivalen snart tre timmar gammal. Publiken strömmar till, det är ännu fyra timmar tills Offspring ska spela igenom sitt genombrottsalbum Smash, fem timmar till David Guetta.

Tillsvidare har svenska Mando Diao charmat med sin feelgood-musik, optimalt i solhavet, och bakom mediacontainern där jag sitter jagar inhemska stjärnan Cheek fram massiv allsång redan i första sången.

Första publikexplosionen kommer tidigt i år.

Själv ska jag dra mig mot tältet, som bjuder på den intimitet och klubbkänsla som jag alltid trivs speciellt bra med. Där ska canadensiska Caribou bjuda på festivalens första elektrogig.

I morgon ser jag fram emot Veronica Maggio (det är mycket svenskt här i år), och varför inte också det hemlighetsfulla ”virtualbandet” Studio Killers som gör sin livevärldsurpremiär i Åbo, enligt ryktet med Crash-bekanta Åbovokalisten Teemu Brunila som frontfigur – båda två (förstås) i tältet.

Men som sagt. Det är söndagen som ska rädda min festivalupplevelse.

Inför det, på söndag förmiddag, återkommer jag med rapport nummer två.

Ps.
Bakom mig är Cheek nu inne på fjärde låten, och fortfarande fylls hälften av varje nummer med allsång.

Den som har lyssnat på Vega Rock då och då, vet att här bjuds det på rock – och även annan musik – av ytterst varierande slag; ” bl.a. glam, indie, heavy, progg, proge, synth, grunge, goth, punk, new wave och kanske även lite uppiggande strupsång emellanåt”, lyder beskrivningen på Arenan. Och då ryms nog alla undergenrer inte ens med där.

En ytterligare breddning av rockbegreppet blir det ikväll med bl.a. kenyanska Hafusa Abasi & Slim Ali with the Yahoos Band på spellistan. Strupsång är det inte fråga om, men definitivt uppiggande är vad det är. Etiopiske Mulatu Astatke å sin sida är en av ethio-jazzens förgrundsfigurer, en veteran som har varit med sedan 1960-talet, men blev känd för en bredare konnässörskara då Jim Jarmush hade med honom på soundtracket till sin film Broken Flowers från 2005 (med Bill Murray i huvudrollen). Han kommer till Pori Jazz i år.

Damon Albarn – som i fredags gav en spelning på årets Roskilde-festival - fullbordar sedan den östafrikanska trippeln med ett plock från hans nya album Everyday Robots. Men vilken är egentligen kopplingen till Tanzania i Mr Tembo?

En annan veteran som är aktuell för Pori Jazz är förstås Bob Dylan. I Vega Rock uppträder han dock den här gången med The Band, vars gitarrist, Robbie Robertson också firar födelsedag i dag – 71 år fyller han Vega Rock gratulerar. Och de här bidragen representerar väl för sin del den klassiska rocken på kvällens spellista.

Kvällens andra födelsedagsaktuella artist är sedan Robert Diggs, även bättre känd som The RZA från hiphop-kollektivet Wu-Tang Clan. Han fyller 45 och då kan man ju konstatera, att om hiphopens 1990-talsstorheter börjar komma in i medelåldern så lär väl också några av fansen från den tiden höra till Radio Vegas målgrupp vid det här laget. Ändå har jag på känn att hiphopen fortfarande är något av en vågdelare för mången rocklyssnare – eller?

Klart är att Wu-Tang Clan rockar, men är det ”rock”? Det är mer tveksamt.

Det har också sagts att hiphopen för vidare ett arv från soulen. En stor soulartist som gick bort för en dryg vecka sedan är Bobby Womack. Förutom att han hyllas med ett par egna låtar får han också sjunga tillsammans med Los Lobos i en nytagning av klassikern Across the 110th Street.

Och á propos soulmän, säger jag slutligen bara Stevie Wonder.

Vega Rock 5.7. med start kl.21.05. Redaktör: Ralf Sandell

Del 1 (21.05 - 22.00):

1. Bobby Womack & The Valentinos: It’s All Over Now
2. Bobby Womack: Please Forgive My Heart
3. Bob Dylan & The Band: You ain’t goin’ nowhere
4. Mulatu Astatke: Yekerme Sew
5. Hafusa Abasi & Slim Ali with the Yahoos Band: Sina Raha
6. Damon Albarn: Mr. Tembo
7. James Yorkston: Great Ghosts
8. Jack White: That Black Bat Licorice
9. Stevie Wonder: Living for the City

Del 2 (22.15 - 23.00):

1. The Wu-Tang Clan: Clan in da front
2. Los Lobos: Wicked Rain – Across the 110th Street featuring Bobby Womack
3. The Band: Out of The Blue
4. First Aid Kit: Stay Gold
5. Emma Nordenstam: Sommarregnsskogspromenad
6. Hazel O’Connor: Hanging Around
7. Stranglers: No More Heroes
8. Ital Skurk: Låt solen skina

Rockfestivalen i Åbo närmar sig alla tiders publikrekord. Det blev klart strax innan festivalportarna öppnades, när arrangörerna kunde berätta att Ruisrock är utsåld också idag; Alla 35.000 biljetter såldes redan på förhand!

Finlands största rockfestival har arrangerats årligen ända sedan 1970, vilket gör Ruisrock till världens näst äldsta fortfarande existerande festival.

Redan under festivalens andra år drog man en jättepublik; 100 141 åskådare under tre dagar.

Sveriges stolthet Veronica Maggio. Bild: X3M/Catariina Salo

Året därpå drog arrangören, Åbo stad, öronen åt sig och bantade Ruisrock till en endags-festival med publiksiffror i regel mellan 7 och 17 000. Först 1983 blev Ruisrock igen en tvådagars-festival.

Sedan 2005 har festivalen pågått i tre dagar, med 2009 som rekordår. Då besöktes festivalen av sammanlagt 92 000 åskådare.

Men i år är det inte omöjligt att det rekordet slås. Ifall också söndagen lockar maxpublik, 35 000, slår Ruisrock dessutom det oslagbara publikrekordet från 1971.

Brittiska Lily Allen avslutar lördagens festival. Lily Allen. Bild: Ruisrock

Arrangörerna uppger att söndagen ännu inte är slutsåld – endagsbiljetter för i morgon är fortfarande till salu.

I dag har festivalportarna nyss öppnats. På programmet finns inhemska namn som Anna Abreau, Jenni Vartiainen, J Karjalainen, Haloo Helsinki samt standardgästen Michael Monroe. Av de utländska kan man nämna svenska Veronica Maggio, Studio Killers, Future Islands och huvudartisten Lily Allen som stiger upp på Ruisrockscenen strax efter midnatt.

Läs också:

• Publikrusning till Finlands största rockfestival
• Följ med X3M på Ruisrock
• Ruisrock i Arkivet
• Elävä arkisto: Ruisrock oli Suomen Woodstock

En lördag med fortsättningsvis varmt och sol och storpublik och dessa dammoln som fyller luften, Veronica Maggio som får publiken att sjunga på svenska och Studio Killers världspremiär som gör tältscenen rekordfylld.

Åborockfestivalen Ruisrock avslutas på söndagen med ett program som känns som festivalens intressantaste. Det är omöjligt att förutse en festivalpubliks beteende.

Årets Ruisrock skulle enligt all logik dra mycket publik, men det fanns väl ingenting som tydde på publikrusning. Vad är det som har fått ”alla” att komma just i år? Är det sommaren som plötsligt började? Är det Ruisrocks rykte som lockar publik oberoende av artister?

Efter två slutsålda dagar är festivalen nu nära sitt alla tiders publikrekord, dryga 100 000 från 1971. Åtminstone lär 2000-talets publikrekord (92 000 år 2009) slås.

Mitt personliga spänningsmoment handlar istället om att söndagens program äntligen bjuder på band som jag på riktigt vill se.

Det betyder för all del inte att festivalen hittills har varit värdelös – mera så att jag inte haft energi att vänta på huvudartisterna eftersom en publiksiffra på 35 000 alltid innebär kaotiska och tidsdryga hemfärder från den natursköna ön Runsala. Jag har redan allt för många sådana upplevelser i bagaget, det krävs något riktigt speciellt för att få mig att vilja återuppleva den biten.

Fredagens David Guetta och The Offspring har jag hört folk glädja sig över, eller att Lily Allen igår jagade fram ett bra party. Det vet jag däremot ingenting om. Jag satsade i min tur på Veronica Maggio och Studio Killers.

Veronica Maggios charm

Det är bara två år sedan svenska Veronica Maggio senast uppträdde på Ruisrock. Den gången på en utomhusscen, inför en halventusiastisk publik.

I år spelar hon i tältet, som är smockfullt och där publiken redan innan hon ens dyker upp på scenen har bestämt sig för att det ska bli kanon.

Med sig har hon ett sexmannaband, en ljusshow och de jättelika uppblåsta gröna händerna. Det ser bra ut, och det låter tight – sånt är ju svenskarna alltid bra på. Själv är hon fortfarande sådär flickaktigt energiskt lekfull med sina platåskor. ”Jag är klädd i blått och vitt för er skull”, säger hon efter två låtar, och kör igång ”Satan i gatan”.

Allt är rätt, Veronica Maggio spelar med sin charm utan att alls verka beräknande, publiken älskar henne och sjunger med så mycket att Veronica i extranumret ”Jag kommer” låter publiken dra refrängen för sig själv.

Sällan har jag hört en i första hand finskspråkig publik så hjärtligt och perfekt sjunga allsång på svenska – något för svenskundervisningen att tänka på?

Synd bara att Veronica själv inledningsvis hamnar i soundskugga. Åtminstone där jag står, strax framom mixerbordet, är det omöjligt att uppfatta mer än ett eller annat ord här och där, för mig som inte kan texterna utantill är det omöjligt att få grepp om vad hon sjunger.

Två tredjedelar in i spelningen händer något. Dels blir det en rad ballader, dels har någon äntligen mixat fram hennes ord.

Då känns det rätt också för mig, fast det inte ens är min musik.

Studio Killers maskinmagi

Efter Ruisrocks standardgästs Michael Monroes energiexplosion och inför huvudartisten Lily Allen, var det så dags för festivalens mest hemlighetsfulla gig – det internationella ”virtualbandet” Studio Killers, med (sannolikt) Åbobekanta Teemu Brunila som vokalist. Elektro/maskinbandet som har finansierat sin första turné någonsin med såkallad crowdfunding (samlade 56 000 pund) och som på Ruisrock gjorde sitt första liveframträdande någonsin.

Studio Killers väckte nyfikenhet. Studio Killers på Ruisrock. Bild: Lehtikuva

Jag är inte den enda som är nyfiken.

Strax innan spelningen ska börja, är det stora tältet mer packat än någonsin tidigare. Hundratals människor ryms överhuvudtaget inte in, och för mig tar det tio minuter att vänta ut en plats under tältduken. Och visst finns det element av magi i stunden. Det handlar förstås om den hype som har byggts upp kring spelningen, men också om att gruppen klarar av att ta ut allt av den hypen – en snygg visuell show med hologram och videon, och ett sound där man blandar maskinmusikens förutsägbarhet och monotoni med popiga melodislingor – som onekligen doftar Teemu Brunila.

First Aid Kit, Suede...

Idag följer då den popigaste/indierockigaste dagen under årets Ruisrock.

Svenska duon First Aid Kit är en av söndagens artister. Svenska duon First Aid Kit. Bild: Ruisrock

Svenska First Aid Kit med världens mest laddade duoröst, jag ska tillåta mig en timmes nostalgikick med brittiska Suede som var stora framför allt under britpopens senaste storhetstid i mitten av 90-talet, svenska Icona Pop har vänner poängterat att jag bara måste se, australiensiska Tame Impala, brittiska You me at six och franska Phoenix.

Sex band att tränga in på fem timmar – när jag tidigare har försökt tränga in fyra band under två dagar. Och då räknar jag inte ens med kvällens huvudartist Wiz Khalifa som, som sista artist, stiger upp på scenen klockan 22.

Då satsar jag sannolikt på att försöka undvika trängseln och styr redan stegen tillbaka mot centrum.

Den tredje och sista Ruisrock-rapporten publiceras i morgon.

För en tid sedan reste det unga stjärnskottet Cody Simpson ända från Australien till Finland för att träffa fansen på andra sidan jorden.

Sjuttonåriga australiensaren Cody Simpson började i likhet med Justin Bieber sin karriär på Youtube, och bara några år senare turnerar han tillsammans med ingen mindre än Justin Bieber själv. Förra veckan besökte han Norden för första gången för att uppträda på ett slutsålt Nosturi i Helsingfors, och då fick också Simon Karlsson från Stiftelsen ta ett snack med honom. I Finland förundrade sig Cody över sommarkylan och att det var ljust ute ännu klockan tre på natten.

För många är Cody Simpson ett okänt namn. Än så länge. Bara för någon vecka sedan var han i studion tillsammans med Justin Bieber där de jobbade på en del "cool stuff", som han själv uttrycker det.

- Vi kommer absolut göra mer tillsammans i framtiden också, garanterar Cody.

Fastän Cody kanske inte är känd för alla, så möttes han av flera finska fans då han anlände till Finland. Redan på flygplatsen väntade ett femtiotal unga flickor på honom. Han är själv förvånad över att så många känner igen honom här.

- Jag förstod inte att så många skulle känna igen mig på gatan, så det var en cool känsla när många gjorde det.

Ingen dubstep för Cody

Giget på Nosturi gick i akustisk regi - tillbaka där var allting började. Det är det naturliga för Cody då han har gjort det sedan barnaben. Han lovar också mer akustiskt framöver, och han lovar också vad det inte kommer bli.

- Dubstep blir det inte, nej. Ingen housemusik från mig.

Under intervjun passade Simon på att fråga Cody om lite journalistiska råd, och tog därför reda på om det finns någon fråga som Cody hatar att journalister ställer honom. Men han verkar gosig och snäll den här killen då han får fundera länge innan han blygsamt svarar:

- Det finns vissa saker som jag inte tycker om att tala om särskilt mycket, så som mitt privatliv. Men oftast är jag nog rätt så öppen med allting.

Om ni vill se och höra gosiga Cody kan ni göra det här nedtill, både var det hela började och var han står idag.

Så här såg det ut när Simon träffade Cody:

Ruisrock 3/3
Den 45:e upplagan av Åbofestivalen Ruisrock är avslutad. Saldo; klart godkänt, och storpublik. 93 000 under tre dagar är den bästa siffran påöver 40 år.
Att festivalarrangören kallar siffran för alla tiders Ruisrockrekord är däremot pinsamt, där borde man känna till att festivalen under sitt andra år 1971 drog drygt 100 000 åskådare!

Det finns alltid hundratals helt olika privata sanna upplevelser av en stor rockfestival. Och det finns alltid frågor man kan gräla om; var programmet tillräckligt bra, vilka artister borde absolut ha kommit, var stämningen och sounden bra, och vilka band var det som räddade veckoslutet.

Några obestridbara objektiva fakta existerar förstås också.

En jättelik publiksiffra berättar att programutbudet måste få godkänt, och att festivalens rykte är bra. För Ruisrocks del spelade förstås det suveräna vädret också in, men utan ett tillräckligt lockande artistpaket lockar man ingen en storpublik.

I dag fungerar också festivalen själv som en slags huvudartist. Den atmosfär en festival är känd för, styr också publikbeteendet. Att Ruisrock under så gott som hela 2000-talet har dragit bra med publik, de senaste åren konsekvent mycket bra, berättar mycket om Ruisrocks image – att den lockar.

Också i år var stämningen bra. Tillräckligt få ordningsproblem, tillräckligt bra publikladdning framför scenerna. Tidvis långa köer och påfrestande trängsel – men bara tidvis. Arrangörerna kunde visserligen lära sig att väta området när man vet att massiv sol och hetta är på kommande – det dammoln som stiger från kruttorr mark är ingen hit.

Årets festival måste alltså få klart godkänt.

Vilka artister som var bäst, är sedan en smaksak.

För mig var det självklart Ruisrocksöndagen som räddade årets festival. Då fick jag något oändligt vackert, någon helt oväntad höjdare, en positiv nostalgikick, en stund allsång, och tillräckligt med band som jag bara trivdes med.

First Aid Kit...

...hade jag gärna sett i en intimare miljö än på den stora Strandscenen, men tillsammans med en trummis och en pedal steel-gitarrist lyckas de svenska systrarna Johanna och Klara Söderberg oväntat väl fylla miljön med sin folkpopcountry.

Vill man formulera sig patetiskt kunde man säga att First Aid Kit hör till den ovanliga kategorin artister som kan locka fram det godaste ur mänskligheten. Deras musik är så vacker. Lillasyster Klara är en naturbegåvning som vokalist – allt verkar så enkelt och klart och rent och starkt – och Johannas stämmor gör helheten, tja, just vacker. Samtidigt är låtmaterialet tillräckligt bra, approachen tuff och skör på samma gång - för 5 år sedan (som 16- och 18-åringar) gjorde duon faktiskt en Kiss-cover på Ruisrock!

I år är valen av coverlåtar mer förutsägbara; en Bob Dylan, en Simon & Garfunkel. Men höjdarna är duons egna; Wolf, The Lion’s Roar, och avslutande Emmylou – låten jag bara måste vänta på, och därför missar en halv timme av...

Tame Impala...

...som besöker Finland för första gången.

Australiensiska TI smakar 70-tals tung psykedelisk rock med litet kryddor av Free. En sen solig söndag eftermiddag är inte den optimala tidpunkten för det paketet, tältet är inte heller mer än halvfullt – men småningom tar bandet en arbetsseger genom att konsekvent allvarligt mala på och jaga fram mentala bilder och tillstånd med sin musik.

Samtidigt; på lilla Louna-scenen, brittiska The 1975 som bjuder på en total kontrast till de tunga sounden i tältet. The 1975 är brittisk rockig feelgoodpop som istället för en meditativ stämning jagar fram partydans.

Också det är spännande på en festival. Att kunna lämna en scen, promenera några hundra meter, och mötas av en fullkomligt annorlunda stämning.

Den oväntade höjdpunkten

Ännu en jättelik kontrast några timmar senare; svenska DJ/dancepopduon Icona Pop (också på sitt första Finlandsbesök) lockar en osannolikt stor publik som dansar loss till lättsam partyglädje – samtidigt som tältet bjuder på min stora ”det här hade jag aldrig räknat med”-upplevelse. Tung grungekryddad rock med brittiska You Me at Six - festivalens konstigaste bandnamn.

I sig är bandets musik ingenting nytt. Gitarrbaserat, rockigt, kryddat med intryck av Paramore som YMAS har spelat förband till. Men låtmaterialet är tillräckligt bra, och framför allt; även om bandet redan har tio år på nacken kommer man till Åbo med en hungrig attityd, och trots att man spelar inför en orättvist liten publik (ett par tusen) har man bestämt sig för att jaga fram en fest tillsammans med de som finns där – och den publiken är också tillräckligt hungrig för att stämningen ska bli bra.

Fortfarande kan jag förälska mig i band bara för att de ger allt. Kanske något av punkarvet som lever kvar?

För mig är just det här stunder som får mig att alltid längta tillbaka till en rockfestival som vågar satsa på dedär banden som få känner till, men som sedan jagar fram dedär helt oväntade stora upplevelserna – som blir ännu större för att de är så oväntade. Att liksom i misstag snubbla in på en konsert där ”nånting faktiskt händer”, och dras in i en stämning som du älskar, och som du en kvart innan inte hade en aning om att du skulle få bli en del av.

Suede lockade till allsång. Suede på Ruisrock den 6 juli 2014. Bild: Tomas Jansson

Nostalgikick med Suede

Under söndagen lockas jag också äntligen med i litet allsång.

Personligen är jag litet tudelad till nostalgikickar. Fredagens Offspring hoppade jag självklart över, men jag lockas istället till Suede, 90-talsbritpopstorheten som splittrades 2003 men återförenades för fyra år sedan.

Som jag minns det hade bandet ungefär tre riktigt geniala poplåtar, och vi får dem allihop. Trash (låter som om en 70-tals Bowie var i Åbo) och Animal Nitrate kommer tidigt, och vokalisten Brett Anderson jobbar hårt; bjuder på sina höftvickningar, hoppar ner från scenen för närkontakt med publiken och jagar jagar fram publikreaktioner.

Och när Suede som sista låt drar Beautiful Ones, en av 90-talets perfekta poplåtar, kan jag inte låta bli att lockas med i festivalens för min del enda allsång; lalalala lalala lalalalalala osv.

Avsked med Phoenix

Också på söndagen lämnar jag festivalen innan kvällens huvudartist (Wiz Khalifa), att jag valde bort alla tre huvudartister säger förstås något om att jag hade kunnat önska mer av just den sidan av artistutbudet.

Men när jag lämnar festivalen med franska Phoenix snygga blandning av funk, tung elektro och svängig pop, tänker jag att... man kan alltid önska mer, speciellt kunde väl någon av huvudartisterna ha bjudit på något som jag verkligen velat uppleva.

Men söndagens bredd gör mig nöjd. Tillräckligt mycket indie, tillräckligt mycket oväntat, tillräckligt mycket vackert. Och förstås; osannolikt underbart festivalväder.
Bra så.

Ann-Cahtrine Engström-Käld bor i Kronoby och har en halvtimmes arbetsväg och under den brukar hon alltid lyssna på musik i bilen. I sin musiklista har hon plockat sin favoritmusik som påminner om mänskorna som står henne nära.

Hon jobbar som äldre kriminalkonstapel och har arbetat med misshandlade och sexuellt utnyttjade barn i flera år. Jobbet är emellanåt tungt och hon är mån om att koppla av ordentligt på fritiden. Det gör hon bland annat rider hon eller kör motorcykel.

- Jag gillar hästkrafter året om: under vinterhalvåret på hästryggen och sommarhalvåret på min Harley-Davidson.

Hon bor ute på landet tillsammans med sin man Tommy, fyra strävhåriga taxar, frassen Finus och en sköldpadda som heter Sven. Hennes två pojkar är redan utflugna och bor i Vasa.

- Jag lyssnar ofta till musik i bilen på väg till eller ifrån arbetet. Jag är nog en allätare som gillar allt från ballader till heavymetall. Oftast blir jag på gott humör och sjunger friskt med i texten, även när mina medbilister stirrar på mig där jag sitter med vidöppen mun och vrålar. Jag tror att ingen mår bra utan musik!

På sin musiklista tillägnar hon lillasyster en sång, en till sin man och en till sina pojkar. Hon avslutar programmet med en sång till de misshandlade och utnyttjade barnen som hon jobbar med.

- Ha en skön stund tillsammans med mig och min musik!

Måndag 15.4 kl 19.30 och söndag 21.4 kl 8.05

1. FÖR ATT DU FINNS Sonja Aldén
2. HÅLL MITT HJÄRTA Björn Skifs
3. MERCY Duffy
4. DRY MY SOUL Amanda Jensen
5. SLOW HAND The pointer sisters
6. BORN TO BE WILD Steppenwolf
7. SET FIRE TO THE RAIN Adele
8. RÖR VID MIN SJÄL Sanna Nielsen
9. HAVE YOU EVER SEEN THE RAIN Creedence clearwater revival
10. YOU'RE THE INSPIRATION Chicago
11. BURNING DOWN THE HOUSE Tom Jones & Nina Persson
12. LIFE IS A ROLLERCOASTER Ronan Keating
13. WHAT A WONDERFUL WORLD Louis Armstrong

Det är måndag och vår spellista har fått tillökning. Låtarna är sköna, och videorna är på topp. Ta dig en titt!

Vi har fyra nya låtar att bjuda på den här måndagen. Varsågoda.

Maroon 5 / Maps

Maps är första singeln från bandets nya album V. I videon ger Adam Levine prov på sina skådespelartalanger (han syns också på biograferna nu, i musikfilmen Begin Again) och det är ingen munter historia som målas upp. Det är faktiskt riktigt mörkt.

Sheppard / Geronimo

Sheppard kommer från Brisbane i Australien, och Geronimo är bandets andra singel. Låttiteln refererar till en känd Apache-ledares namn och seden att ropa ut det (Geronimo) strax innan man gjorde något modigt.

Capital Cities / One More Minute

Popduon Capital Citites kommer från Los Angeles i USA och består av Ryan Merchant och Sebu Simonian. One More Minute är en dansvänlig låt med en härligt töntig video. Specialeffekterna är riktigt usla, och den slutar inte alls så som jag tänkt mig.

Mohammed Ali / 50 länder

Det har gått en ganska lång tid sedan vi hörde något från duon Mohammed Ali. EP:n 50 Länder är bandets första släpp sedan EP:n Vi & Resten som kom ut 2011. Den som väntar på något gott ... har inte väntat i onödan, för det här är en riktigt skön låt, och duon sjunger ärligt om livet och allt som händer omkring.

Så här ser hela spellistan ut

Här kan du kolla in alla låtar som för tillfället finns på spellistan. Du ser också hur ofta vi spelar dem. Spellistan finns också på Spotify, men där saknas så klart låtar som inte publicerats på Spotify.

Vi träffar Veronica Maggio och pratar om bussar, recensioner och varför hon inte gillar duetter.

Tommy Nordlund befinner sig på Ruisrock och träffar Veronica Maggio i en buss han snällt fått låna av systerkanalen YleX. Det visar sig att Veronica är en van bussåkare.

- Vi åker jättemycket buss. Förr åkte vi omkring i små minibussar, men nu har jag äntligen lyxen att åka nightliners, så det känns jättebra, säger hon.

En nightliner är en riktigt stor buss, en sådan där turnébuss som de stora stjärnorna har, med sängar, tv, dusch, bar och allt du kan tänkas behöva.

- Det är mysigt att åka nightliner. Det är säkert en annan grej om man är en internationell artist och är ute på vägarna i flera månader, men vi är ute i max fem dar, så det blir lite mer som att vara på kollo.

"Jag borde bry mig mindre"

Det går väldigt bra för Veronica just nu och kritikerna har skrivit en hel del om hennes nya album. Vissa artister struntar helt i att läsa recensioner, men Veroinca är inte en sådan artist.

- Jag läser dem alldeles för mycket. Jag borde bry mig mindre om vad folk tycker, men det kanske är så, att när man slutar bry sig om vad folk tycker, så slutar man vara bra. Jag behöver lite kniven mot strupen-känsla för att kunna leverera. I mitt huvud kämpar jag alltid i motvind, och jag befarar alltid det värsta. Det är nån sorts bränsle. Om jag blir för bekväm och inte bryr mig om vad någon tycker, så tror jag att jag slocknar lite, säger hon.

Det här gäller ändå bara seriösa åsikter, av riktiga musikkritiker. Skitsnack på nätet är inte något som hon ägnar något större intresse.

- Det är jag ganska ointresserad av. Jag sitter inte och googlar mig själv och kollar på forum, det känns bara ointressant.

Fastän det dyker upp någon riktigt dålig recension, så går inte Veronica omkring och planerar in någon häftig hämnd eller så. Men visst har hon varit förbannad.

- På första skivan fick jag jättemånga dåliga recensioner, både för skivan och livespelningarna. Jag kommer ihåg att det var en recension som var jätteelak ... Men någonstans känner jag ändå att ger man sig in i leken så får man leken tåla. Men då blev jag personligt sårad. Nu är jag kanske lite mer hårdhudad.

Svårt med duetter

Veronicas duett med Håkan Hellström är verkligen en fullpoängare, och den har spelats flitigt på radiostationerna. Det är ändå inte alls självklart att det kommer att bli fler. Det är helt enkelt inte hennes grej.

- Jag har allitd haft lite svårt att ta till mig duetter. Det är svårt att hitta ett tema som två personer kan sjunga om, som inte är kärlek. Ibland känns det löjligt när två personer som inte har sådana känslor gentemot varandra sjunger om kärlek. När jag skrev texten sade flera att det var en bra text, och att den kändes som en Håkan Hellström-text, så då kändes det som om det passade. Men kanske det blir fler duetter, om det faller sig in igen att jag gör en sån låt, säger Veronica.

Anna Abreu skrev en duett med danska Christopher och firade genom att gå på karaokebar. Firade du med Håkan när ni var klara?

- Nu blir jag peppad på att gå till en karaokebar med Håkan Hellström, det hade nog varit svinkul tror jag. Han skulle säkert sjunga någon 80-tals dänga, säger en exalterad Veronica.

Någon karaokekväll har de alltså inte fått till ännu, men ett litet slags firande blev det ändå tillsammans med Håkan – på sommarens mest fantastiska spelning (om man ska tro fansen).

- Jag gästade honom när han spelade på Ullevi. Det kändes som ett bra sätt att fira.

Linus Svenning gick från Youtubefenomen till uppbokad musiker och älskad melodifestivalartist på bara någon kväll. Hans låt Bröder har tagit honom ut på turné. Också till Finland, där vi träffade honom.

Linus Svenning ställde upp i melodifestivalen tidigare i år och sjöng låten Bröder, som han dedikerade till sin döde bror. Fast låten blev en stor favorit blev det ingen vinst. Han kom på femte plats, men det är inte något han sörjt under de senaste månaderna.

- Det var lifechanging att vara med. Intense som fan. Jag hade så mycket spelningar att jag inte hann öva tillräckligt. Men jag var med på genrepet, och sen körde jag mitt eget race. Jag var hur nöjd som helst med femte platsen.

Att han ens kom så högt upp som på femte plats förvånade honom.

- Jag trodde jag skulle åka ut i Malmö, men sedan blev det en andra chans, och där gjorde jag så bra ifrån mig att jag kom hela vägen till finalen.

Inför första deltävlingen var Linus riktigt meganervös.

- I Malmö var jag riktigt jävla nervös. Tio på en skala 1 - 10. Jag var helt skakig. När jag blir nervös försöker jag intala mig att jag kan det här, att det är mitt jobb, men det är svårt. Det har blivit lättare nu efteråt. Jag kan vara nervös innan, men sedan när jag går upp på scen så släpper det.

Linus blev känd genom att sjunga covers på Youtube, och en stund kallades han för ett Youtubefenomen. Hur går man då från covers på nätet till melodifestivalen - ett av Sveriges största tv-program?

- Det började med att jag lade ut min första cover för ungefär ett och ett halvt år sedan. Sedan under ett halv års tid lade jag ut en cover i veckan för att hålla igång allt. Efter en tid kontaktade Fredrik Kempe (känd låtskrivare red. anm.) mig och ville göra en låt ihop. Jag åkte upp och träffade honom på sommaren, och efter det hade han liksom hela historien, så då skrev han en låt, och den blev jäkligt bra.

Linus skrev också egna låtar innan han började med covers, men det gick trögt. Desto bättre gick det med hans träning, som är ett annat stort intresse. Då tränade han MMA fyra gånger i veckan, och styrketräning tre till fyra gånger i veckan.

- Nu har jag haft så många spelningar och hängt så mycket i studion att jag inte hunnit träna. Men nu är jag ledig en vecka så då ska jag träna som fan.

Många snackar om att de vill komma i strandform. Beach 2014. Har du några tips till de som ännu inte kommit i form?

- Man ska ha långsiktiga mål i stället för att tänka att man kan träna hårt i två månader och bli jättevältränad. Det händer inte. Det tar flera år att bygga upp kroppen.

Attan. Den som hade tänkt bli ett muskelberg innan augusti får tänka om. En får väl satsa på augusti 2015 istället.

Guldklavengalan i Malung fyller 15 år och för första gången sänds galan i TV. SVT Play bjuder på två timmar direktsändning från galan på söndagkväll 13 juli. Thomas Deutgen, som producerar galan, leder också radioprogrammet i P4 Dans.
- En av danssveriges höjdpunkter, helt klart, säger dansbandsprofessor Thomas Deutgen, som också gästar Vega Dans denna vecka.

Guldklavengalan är dansbandsbranschens egen grammisgala och startskottet på den årliga dansbandsveckan i Malung.

Kategorierna är Årets Dansband, Årets Låt, Årets Album, Årets Sångare, Årets Sångerska och Årets Musiker.

Hittills har ingen prisnominering landat i Finland, men San Marino & Linda samt Tommys har också i år fått en inbjudan att spela under dansbandsveckan. En höjdpunkt i sig för ett finlandssvenskt dansband.

Nominerade för Årets Dansband är denna gång Arvingarna, Sannex och Streaplers.

Och två av dem spelar också Thomas Deutgen när han gästar Vega Dans och väljer "Det bästa i danssverige just nu".

Thomas Deutgen i Vega Dans

- Generellt kan man säga att de band som var störst för 20-30-40 år sedan - de är fortfarande störst. säger Deutgen. Men glädjande nog finns det också många unga band på kommande. Bredden är jättestor i Sverige just nu.

När Deutgen väljer de bästa blir det självklart Lasse Stefanz och Streaplers, men också ungdomarna i Elisa´s och Donnez.

- Faran med de yngre banden är att de gör så mycket pop som möjligt. Men dansband ska låta dansband, menar Deutgen som själv är en gammal vän av mogendans.

- Det finns inget dansband som gjort popmusik och lyckats slå igenom. Dansband är helt enkelt bäst på dansbandsmusik!

Det började med bugg

Thomas Deutgen är idag känd från radioprogrammet P4 Dans.

Hans karriär som dansbandsredaktör började 1999 då han erbjöds programledarskapet för I afton dans.

Men han blev rikskändis för hela svenska folket i och med Dansbandskampen 2008. Där fungerade Deutgen som juryordförande och kommentator.

Sen dess har det varit dans för Deutgen hela tiden. På proffessionell nivå. Han programleder, fungerar som konferencier och står som dansarrangör för många danstillställningar i Sverige.

Och Thomas Deutgen är du med hela dansbandseliten. Han skriver också låtar åt många band.

- Jag har hört många urusla texter i dansbandslåtar, så jag tyckte att det måste gå att skriva bättre!

Intresset för dans fick sin början för ganska länge sen. I unga år reste Deutgen nämligen runt i danssverige för att - dansa helt enkelt!

- Kalendern var fullspikad med danser runt hela halva Sverige, berättar han. Men idag har jag lagt buggskorna på hyllan och sköter dansen från den proffessionella sidan.

Möt alltså Thomas Deutgen i veckans Vega Dans!
Radio Vega tisdag kl. 13.03 och söndag kl. 14.06.

Allsång på Skansen är i full gång och The Fooo är ett av banden som spelar på den somriga scenen. Vi träffade dem för att snacka sommar, men varför börjar de plötsligt sjunga julsånger?

Det ser ut att bli en mycket aktiv sommar för medlemmarna i The Fooo i år.

- Vi ska vara i USA en hel del. Vi har precis fått skivkontrakt där. Vi ska också träna, få inspiration och träffa nya människor, säger de.

Inspirationen hittar bandet överallt. Det kan vara miljön, människor och olika låtar som fångar deras intresse. Själva sommaren borde väl också vara en grym inspirationskälla tycker vi.

Vad är det roligaste man kan göra på sommaren?

- Vara med sina vänner och de man älskar och ta de jävligt lugnt. Sola, bada och slänga in lite flips och bakåtvolter på det. För oss är nog den perfekta sommaren att få vara ute på spelningar och upptäcka nya platser och få vara nära fansen.

När vi frågar bandet om deras bästa allsångslåtar får vi inte bara ett svar utan en hel hög med dem. Det märks verkligen att de gillar konceptet.

- Någon Abba-låt, som till exempel Waterloo. Åh, det finns så många. Teddybjörnen Fredriksson till exempel. Ted Gärdestad har också bra låtar, och Håkan Hellström-låtar älskar vi.

Vi har också valt ut några fina låtar. Hur går det med dem, tror du de faller bandet i smaken? Lyssna i klippet när Fredrika Lindholm sätter killarnas låtkunskaper på prov.

Vill du veta mer om The Fooo? Här kan du läsa om dem i Popbloggen, och här finns en annan intervju.

Och här ser du alla andra artister som uppträder på Allsång på skansen i sommar.