Äntligen är det dags för skolavslutning och sommarlov! Och vad hör ihop med sommarlov? Jo, musik i form av sommarplågor så klart!

De har lovat lite ostadigt väder till skolavslutningen. Det kan man bli lite deprimerad av när man skulle vilja sitta och fira ledigheten i parken eller på stranden. Men misströsta ej, vi vet hur ni blir glada fast det inte är sol och sommarhetta än! Vi har nämligen samlat ihop sommarplågor och andra sommarlåtar till en spellista. På listan hittar ni Boten Anna, Macarena, Boom, Boom, Boom, Boom och många fler härligheter.

Klicka igång den och höj volymen i högtalarna, vi lovar att ni får sommarfiilis. Detta är bästa spellistan till sommarfesten tycker vi! Nu är det bara för indiansommaren att anlända, vi är redo!

Två pinfärska Sibeliusinspelningar, en finsk kör som sjunger på svenska och fyra blockflöjter. Amadeus har lyssnat på fyra intressanta skivor som kan förgylla vilken sommardag som helst. Om Sibelius’ symfonier är något man vill ha på skivtallriken ska man definitivt skaffa den nya finlandsvenska tolkningen med John Storgårds och BBC Philharmonic. Solitude är titelspåret på sopranen Hanna Kronqvists Sibeliusskiva. Blockflöjtskvartetten Bravade bevisar att blockflöjten är ett instrument som kan gör ens sommar väldigt mycket mer välstämd.

Blockflöjt som bäst

Bravade är en blockflöjtskvartett, som är specialiserad på renässansblockflöjter. Bravades debutskiva Reflections of the Past and Present gavs ut i februari 2014. Sin verksamhet inledde kvartetten år 2004. Bravades mål är att presentera blockflöjtsmusikens breda spektrum i sin helhet, samt föra fram de möjligheter och nyanser detta fantastiska instrument erbjuder. Medlemmarna i Bravade är Pauliina Fred, Sunniva Fagerlund, Hanna Haapamäki och Hanna Kangasniemi. Bravade har konserterat i Japan, Norge och Holland, samt på många inhemska festivaler, bl.a. Saastamala Gregoriana, Musiikin aika-festivalen i Viitasaari, Kaustby kammarmusikveckor, BarokkiKuopio-festivalen, samt Musikfestspelen i Korsholm. Sommaren 2014 kan man höra Bravade på bl a Katrina kammarmusik på Åland i augusti, på Aino Ackté kammarmusikfestivalen den 26 augusti i Helsingfors och dagen därpå på sommarkonsertserien i Petäjävesi gamla kyrka.

Ny Sibeliusskiva

Sopranen Hanna Kronqvist har gett ut en skiva med titeln Solitude som innehåller en färgsprakande bukett solosånger av Jean Sibelius. Nu gäller det också att inte förväxla denna Hanna Kronqvist med vår finlandssvenska kördirigent Hanna Kronqvist, som dirigerar bl a Evivakören. Sopranen Hanna Kronqvist kommer från Kangasala och studerade och utexamnierade sig från Sibelius-Akademin i Helsingfors med operasång som huvudämne. Hon är en lyrisk sopran och vid sidan av sitt arbete med opera så gör hon också liedrecitaler. Tack vare ett stipendium senaste år kunde Hanna förverkliga sin dröm att göra en skivinspelning med solosånger av Sibelius. Det här är hennes första egna skiva och hon ackompanjeras av Ilmari Räikkönen. Skivan har 19 spår och det är intressant att notera att Hanna så här frimodigt tar sig an de rätt intrikata svenska texterna. Kronqvist gör sin Sibelius stadigt och genomtänkt, stiligt, jämnt och oforcerat men ändå med ett tydligt innehåll och med fin frasering. En av höjdarna på skivan är utan vidare sången Höstkväll,l op 38 komponerad år 1903 till text av Viktor Rydberg.

Solen går ned,
Och molnen vandra med vefullt sinne
Hän öfver skummande sjö,
Öfver susande skogars skymning.
Måsen skriar på ödsligt skär
Falken dväljes i klyftans skygd
Trött att jaga han gömt sin näbb
Vingens af skurar tyngda dun.

Solen gick ned,
Det mörknar allt mer öfver moens furor,
Mörknar om bergen,
Där ränniln suckar i ljung ock mossa . . .

Veckans Amadeus

I ett program som bär titeln Amadeus är det väl rätt naturligt att uppmärksamma Wolfgang Amadeus Mozart och hans musik. Denna veckas Amadeus är hans Pianosonat i A-dur K. 331, den tredje satsen Alla turca, Allegretto. Den sydafrikansfödda fortepianisten Kristian Bezuidenhout utkom i januari 2014 med en dubbelCD med Mozarts pianokompositioner. BBC Radio 3 skriver i en recension: “Few players coax as much depth and detail from the fortepiano as this … [Bezuidenhout’s] enviably high standard’s maintained”

Akademisk körsång

Den finska blandade kören Akateeminen laulu firade 60-årsjubileum senaste år. Med anledning av detta gav kören ut en nya skiva med titeln Ääniaaltoja (Ljudvågor) omfattande musik från östersjöområdet. Kören dirigeras av sin ordinarie dirigent Ruut Kiisk och att kören valt att inkludera två verk på svenska på skivan gör den väl värd att lyfta fram i Amadeus. Verken är Johanna Eränkös En strimma hav och Bengt Carlssons Morgon vid sundet. En sund och fräsch klang i den förhållandevis stora kören.

Mera Sibelius

I musikväktarna den 27 maj medverkade John Storgårds som telefongäst. Han berättade om sin färska inspelning av Sibelius alla symfonier med orkestern BBC Philharmonic. Han verkade uppriktigt nöjd och glad över inspelningen och konstaterade att hela processen kring inspelningen varit oerhört givande både för honom och för orkestern. Det är mycket välljud som strömmar ur högtalarna när man kör i gång den här inspelningen. Det är alltså frågan om en trippel-CD som finns i välförsedda skivaffärer och har man tillgång till itunesshoppen så kommer man undan lite billigare än i en vanlig skivbutik. Som ett litet smakprov från den här ytterst välgjorda och intressanta, kanske man kan kalla den finlandssvenska tolkningen har jag valt symfonin nummer 7. Den i C-dur opus 105. Vilket välljud Storgårds och hans orkester presenterar. I synnerhet stråkklangen och den rytmiska skärpan imponerar.

Symfonin uruppfördes den 24 mars 1924 och är skriven mitt i en oerhört produktiv period av Sibelius liv. Den uruppfördes under titeln Fantasia sinfonica och demonstrerar Sibelius nya sätt att se på den klassiska symfonins form. Sibelius var inte särdeles förtjust i det traditionella sättet att skriva verk med flere olika satser. Han planerade visst i ett skede också att revidera sin femte symfoni och göra den till en ensatsig symfoni med titeln Fantasia sinfonica I. Just den här sjunde symfonien är den enda av hans symfonier som uruppfördes utomlands. Det skedde i Stockholm och innan verket hann till Finland så uppfördes det också i Köpenhamn, Malmö och Göteborg. Symfonin fick nog ett gott mottagande men den här nya symfoniska formen och orkestreringen uppskattades nog inte riktigt till fullo av kritikerna i Sverige, Danmark och Finland.
En skivförpackning att ha med sig hela sommaren.

Amadeus den tredje juni bjöd alltså på blockflöjtskvartett, Sibelius solosånger, akademisk blandad kör och en Sibelius symfoni dem här gången. Några inhemska skivor det kan löna sig att stifta bekantskap med under sommaren.
Programvärd Håkan Wikman.

Det är exakt tjugo år sedan jag såg Bostons finaste senast. Då var platsen Ruisrock och året innan såg jag dem i Helsingfors ishall. Jag hade ansökt om permission från Dragsvik för konsertdagen och tillsammans med en annan krigare var planerna redan långt gångna för hur vi skulle gå till väga för att ta bonnpermission ifall vi inte skulle få ledigt.

Men det fixade sig. Och rutinerade festprissar och rock n' roll-gubbar som Aerosmith fixade det också den här gången. De fick tydligen inte mailet om att man skall tona ner den galna klädseln när man uppnått en viss distingerad ålder. Joe Perry sket lika friskt i den där regeln om att man inte får använda läderbyxor efter att man fyllt 35 som han tillsammans med Keith Moon, Iggy Pop och Keith Richards 1975 sket i folks akvarier på efterfesterna.

Sjörövare

På tal om Keef konstaterade en polare efter konserten att han i en fight mellan Perry och Keef skulle satsa sina pengar på den senare. Medan Steven Tyler ser skamlöst bra ut för sin ålder och dessutom nu liknar en nykter version av kapten Jack Sparrow i sitt nyodlade skägg påminner Perry mer om en litet trött och luggsliten kombination av Andy McCoy och, ja, Keith Richards. Trots de svarta latexbrallorna. Vilka i och för sig var fina. Det är också hattvång i Aerosmith numera.

Så vad är grejen med Aerosmith? Jag har varit ett stort fan sedan jag började lyssna på dem i slutet av 80-talet då de där riktigt stora skivorna kom. Albumtrion Permanent vacation (-87)-Pump (-89)-Get a grip (-93) är en sällan skådad hitkavalkad av vilka de brände av bl.a. Eat the rich och Love in an elevator efter öppningslåten Draw the line (1977) (btw en av mina största favoriter). Min topp tre-lista är skivorna Toys in the attic (-75), Permanent vacation (-87) och Draw the line -77). Night in the ruts och Rocks är också vinnare.

Kränkande!

Men grejen med Aerosmith är betoningen på första ordet i den oheliga treenigheten sex-droger-rock n' roll. Steven Tyler ser konstant ut som om han just kommit ut från tjejtoan med ett brett flin på läpparna. Och han har ganska breda läppar. Att tjuvröka på tjejtoan är antagligen bara en av de fuffens han sysslat med där.

Jag förstår mig inte på gnällballader och hittar ingen erotisk tändning i sängkammarsoul. Sorry nu bara Isaac Hayes och Marvin Gaye men det är nog Rolling Stones och Aerosmith som är mest lämppade för snusk. I arenan fanns det påfallande mycket (vackra) kvinnor. Publikens medelålder var relativt hög men även mycket cirka 20-åringar fanns på plats. Gå se på Deep Purple och 95% av publiken är män i åldern 50 bast. Gå se på Guns n' Roses och du hittar också en massa kvinnliga fans. Fast då ser du mer platinablonderat hår, rivna knästrumpor och rock n' roll-hooker-looken än på ett Aerosmith-gig.

Men jag är inte alls förvånad att det går hem. Steven Tyler är en vansinnigt karismatisk pajas och lustighetsminister. Och så har de ju den där fruktansvärds powerballaden. Men mer om den senare.

Aerosmith live Bild: Lasse Grönroos / Svenska Yle

Joe Perry en surpuppa?

Tyler trivdes till största delen längst ute på catwalken och älskade (med) kameran så vi såg honom i närbild på screenen nästan konstant. Jag fick intrycket att Joe Perry var litet irriterad på vokalisten. T.ex. ropade Tyler åt honom i något skede att komma ut på catwalken men Perry ville inte utan höll sig kvar på scenen långt borta från sin vapenbroder. En eloge förresten till Tom Hamilton, Joey Kramer och Brad Whitford. De håller sig utanför rampljuset men håller allting ihop.

Inre stridigheter, krisgrupp för sex-addiktioner, knark på sillsmörgåsen, uppgång, fall och comebackar och på äldre dagar Idols-domar-nakki är som receptet för storstilad amerikansk underhållning.

Aerosmith var och är underhållning med stort "U". Men också utan konfettin, rökpelarna, pajasbyxorna och en jättelik screen hade de en setlista som var s.g.s. felfri. Endast Oh yeah och Freedom fighter från nyaste skivan (varav Perry sjöng den senare) kunde ha bytts ut mot Dude looks like a lady eller Chip away the stone. Eller de kunde ens ha valt Legenday child från senaste plattan.

När det gick snett

När Aerosmith i likhet med Scorpions ramlade ner i smördegen på 90-talet och började ge ut samlingsskivor med enbart ballader fick jag nog för en lång stund. I don't want to miss a thing är lika hemsk idag som den var då Armageddon-filmen kom ut. Jag köpte inte Nine lives förrän ifjol eller i år. Det var den sista skivan jag saknade i min samling.

För Aerosmith har faktiskt på riktigt bra ballader. Dream on med vit flygel på catwalken och toxic twinsen uppe på den hör ju till höjdpunkterna men den där I don't wanna miss a thong (oops, Freudian slip)-saken kunde ledigt bytas ut mot Kings and queens, Seasons of wither eller Angel.

En fin låt jag glömt bort var hiten Jaded från annars ganska dåliga skivan Just push play. Så för mig var setlistan träff sjönk med alla favoriter från No more no more, Sweet emotion och Rag doll till Come together (Beatles) och Toys in the attic. Och förståss Crying. Mama kin avslutade partajet och Steven Tyler skrattade antagligen hela vägen till nästa ligg. Som antagligen inte var längre än vägen från scenen till avklädningsrummet backstage.

Den här veckan bjuds det på en varierande kompott av visor. Det blir Unto Mononens Satumaa-tango på pellingedialekt, en Bellman-visa på finska, parodier på den kända sången Barndomshemmet och på musik av Jaques Brel.

Jag är en 72-årig pappersingenjör som jobbat på fabrik och som handelsekreterare och som u-landsexpert. Jag bor i Helsingfors men håller mycket till också i Lovisa.

Från barnsben har trubadurmusik intresserat mig. Mest har jag gillat Evert Taubes musik men även Bellman och trubadurer från 1960-70 talet. Av någon orsak gillade jag aldrig t.ex. Povel Ramel fast han hade visor och parodier.

Jag har samlat på skivor i 20 år. Sista cd:n var Lucidor-skivan med Ulf Bagge 1995. Efter detta ansåg jag att trubadurmusiken har förlorat sin charm. På 1960-70 talet när jag var i Stockholm var det enda jag gjorde att besöka Åhlens och NK för att hitta visor.

Senare började jag lyssna på parodier av trubadurmusik för jag hade hört mina visor säkert tusen gånger. Nuförtiden går jag på uppträdanden med live trubadurmusik för att höra nya sånger.

Måndagen den 2.6.2014 kl 19.30 och söndagen den 8.6 kl 8.05

1. ÖNSKEVISA – Peder Svan
2. JAG ÄR FRI JAG HAR SONAT – Cornelis Vreeswijk
3. SE MAKARONI – Filarfolket
4. SEGLATS MOT UGGELSUND – Maryelle Lindholm
5. EPISTEL 23 (ACK DU MODER) – Esa Rautiainen
6. PANELTUPPENS TANGO – Argbiggorna
7. OOLANNIN SOTA – Roland Koppatz
8. PÅ EN LITEN SMUTSIG BAKGÅRD – Sven-Bertil Taube
9. ILLALLA – Hector
10. UNDER EN FILT I MADRID – Claes Andersson
11.TRUBADUREN – Fred Åkerström
12. NYA BARNDOMSHEMMET – Stefan Demert
13. BARFOTAGREVINNAN – Stefan Ljungqvist
14. GÅ DU VANDRINGSMAN – Cornelis Vreeswijk
15. BALLADEN DAGEN EFTER – Finn Zetterholm

Det vore en underskattning att säga att Miley Cyrus gig i Helsingfors var bra. Man kunde istället kanske säga att det var mästerlig, magnifik underhållning. De två timmar som Destiny Hope Cyrus stod på scenen i Helsingforsarenan swoschade förbi som en virvelvind och publiken hade gärna lyssnat på ännu mer countrypop.

Hela spektaklet börjar med en stor bild på Miley som dyker upp på den enorma skärmen på scenen. Mileys mun öppnas långsamt till ett groteskt leende med tillhörande tunga. Tungan visar sig vara en rutchbana på vilken den okrönta popprinsessan glider in på scenen. Därifrån fortsätter det hela i tivolianda ända till slutet.

Diversitet bland dansarna

Det var fräscht och imponerande att se en show så fullkomligt strippad från allt som är pretentiöst, det var bara roligheter och godis från början till slut. Om jag tidigare tyckt att Miley nog gör vad fan hon vill utan att fundera på vad någon tycker är jag nu övertygad om att så är fallet. I ett skede förkunnade hon att hon blivit tillsagd i öronsnäckan att hennes vagina hänger ut för mycket från bodyn hon hade på sig, men att hon inte bryr sig, för alla vill väl se vaginor? Annat som var både förbryllande och förtjusande var maskotarna som dansade på scenen. Det var björnar, enroma uppblåsbara hundar, katter, stora fåglar Mount Rushmore och Lincoln.

Jag är också färdig att ge Miley en eloge för diversiteten på dansarna och körsångerskorna. Där fanns män och framförallt kvinnor i alla olika modeller och storlekar och alla fick lika mycket stagetime.

Tivoli Miley Cyrus

Rolling Stones och gudmor Dolly

Två tredjedelar in i konserten drog Miley fram sitt hemliga kort, ett akustiskt set om tre låtar. Förutom den fantastiska covern på sin gudmor Dolly Partons låt Jolene körde sångfågeln en underbar version av Rolling Stones Wild Horses. Den som efter det setet fortfarande är osäker på Mileys sångkapacitet får en rak höger av mig. De akustiska låtarna kördes från en liten scen i den bakre ändan av arenan, och den del av publiken som hamnat längre från huvudscenen såg nu sin chans att se Miley på nära håll. Ja, jag var en av fangirlsen som stod längst fram vid kravallstängslet och hoilade med i Jolene och blinkade förföriskt till gitarristen.

Ut på flygande hodare

Före encorerna, som var två till antalet, avslutades spektaklet med att Miley flög ut på en hot dog. Jepp, en flygande hot dog. På scenen fanns också en levande senapsflaska. Det hela var mycket koonfunderande och väldigt underhållande. Det var inte första gången under kvällen jag stod med munnen på vid gavel, Miley vet hur man överraskar och underhåller, det är nu bevisat.

Encorelåtarna We Can't Stop, Wrecking Ball och till sist Party In The U.S.A. fick som väntat mest publikjubel och när konfettin till sist sprutade ut över arenan var det i hänförelse jag tog på mig ryggsäcken och begav mig hemåt. Miley, jag har nu ännu mer respekt för dig. Tack för att du inte gjorde mig besviken.

PS: Däremot var det väldigt roisigt och om jag hade ett prepubertalt barn skulle jag tänkta till två gånger innan jag lät hen gå på spelningen.

På fredag (6.6) släpps en mycket speciell skiva, man kan säga att den är unik och den enda i sitt slag.

På skivan ZXC Musik - En samling finlandssvensk punk- och skräpmusik har journalisten och musikbloggaren Janne Wass tillsammans med redaktören och metallkonnässören Lasse Grönroos samlat ihop en diger platta med tidigare outgiven finlandssvensk punk.

Musiksajten driver Janne på frivillig basis och kommer att fortsätta göra det, så länge det känns roligt och inspirerande. Han tar också gärna emot tips på spelningar att bevaka, speciellt i Åboland och Österbotten eftersom bloggen lätt tenderar bli lite Helsingforsbaserad.

Fest vs. ställningstagande

Låttitlarna på samlingsskivan (Till exempel Hålla igång, Kaoskväll på Ollis, Bo kommer) skvallrar om mer lättsam punk än de vänstervindar som ofta är punknormen. Men tanken om att det är för att vi i Svenskfinland skulle ha silverskeden i rumpan och därför inte kunna ta ställning till samhällsproblem avfärdar Janne.

- Det har framkommit i flera undersökningar att vi egentligen inte har det så mycket bättre än den finskspråkiga majoriteten, men det kanske ändå ligger i vår kultur att inte vilja vara svår.

Finlandssvenskan som språk tycker Janne passar som hand i handske i punken.

- Finlandssvenska är det bästa punkspråket, det har finskans hårdhet men en viss pop-sensibilitet från den svenska sidan. Men har man rätt attityd spelar språket egentligen inte så stor roll.

Tre punkfavoriter

Att ge ut en skiva utan ett bolag i ryggen kan få vem som helst att gå i konkurs men som tur har Janne fått fondstöd för sin platta. Men om han fritt fick välja vilka tre finlandssvenska punkband som skulle få skivkontrakt och studiotid, vilka skulle det vara?

- Häxjesus förstås och sedan skulle jag återuppliva Jakob Böhme. Det tredje bandet skulle vara Pointless 80, de har en bra grej på gång och är proffsiga.

Vill du skaffa dig ett eget exemplar av samlingsplattan ZXC Musik - En samling finlandssvensk punk- och skräpmusik infinner du dig med fördel på Liberté i Helsingfors på fredag från klockan 22 framåt. Om du inte kan vara där kan du beställa skivan direkt av Janne, håll utkik på hans musiksajt för närmare uppgifter. Och ja, skivan kommer också att komma ut som vinyl.

Svenska dansbandet Callinaz är ett av många nya band på kommande i Sverige. Frontfiguren Carolina, som grundade bandet 2010, är solist, men spelar också akustisk gitarr, elgitarr, dragspel och saxofon. Callinaz utmanar på Danslistan med Dom vackra orden.

Låten som är skriven av Henrik Sethsson och Ulf Georgsson hör till de nyskrivna låtarna på bandets skiva Fest i folkets park.

Det nyskrivna materialet blandas med valda covers såsom Amanda Jenssens Amarula tree, Eva Eastwoods Himlen var här samt Ingenting går upp mot gamla Skåne, som Siw Malmqvist hade en hit med.

Det är ingen tvekan om att sångerskan Carolina Skaarup Olsson är bandets frontfigur. Hon har varit på framsidan av dansbandstidningen Får jag lov, vilket räknas som en stor merit i kretsarna. Hon har varit nominerad som årets sångerska vid Guldklaven i Malung och bandets turnéplan är fullbokad hela året och långt in på nästa år.

Vad gäller Guldklaven är tre band nominerade för Årets Dansband 2014. Arvingarna, Streaplers och Sannex. På Danslistan har endast Arvingarna lyckats ta en plats under denna vår. För tillfället ligger de fyra med Finns det någon annan nu.

Carisma fortsätter som etta på Danslistan, följda av Fernandoz som tagit sin bästa placering, andra plats.

Bland utmanarna klarade sig Kristian Meurman och Amanda Oscarsson bäst. De får utmana en vecka till.

Och den tredje utmanaren denna omgång är Fenders med sommardängan Sol sol sol.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Det finns fans. Det finns Foooers. Och så finns det extra-hardcore-älskaöveralltannat-Foooer-fans. De gör vad som helst för sina idoler, äter sten till exempel.

De fyra killarna i svenska The Fooo sitter i en restaurang på Borgbacken i Helsingfors. Utanför hörs tjut från folk som slungas upp och ner i Kingi och vikingaskeppet. Här inne skriks det av andra orsaker. Det är Robin-sånger, förväntansfulla blickar och Finland loves you-rop.

The Fooo är vana vid att fansen går långt för sina älsklingars skull. Men ändå:

- De kan verkligen överraska oss varje gång, så vana har vi aldrig blivit, säger Felix.

Själv fick han oväntat besök hemma en gång. Han kom gående ner för trappan, iklädd bara en handduk efter att ha tagit en dusch.

- Jag var ju helt näck, typ. Nere i hallen står tre skrikande brudar, och jag bara, "shit!". Så jag fick springa upp igen och klä på mig.

Oscar "O.G." kommer att tänka på en egen historia.

- Jag hade en sten i skon en gång, och kastade den. Sen sprang en väldigt ung tjej efter och tog stenen och åt upp den. Hon sa att hon gjorde det för att ha en del av mig i sig, säger han.

Fansen flockades kring killarna. The Foooers. Bild: YLE / Catariina Salo

- De kanske gör lite opassande saker ibland, men samtidigt är de våra fans så man måste ju bemöta dem snällt. De vill ju inget illa, säger killarna.

Just nu spelar de in en hel hög med nya låtar och planerar kommande turnén Vertigo. Samtidigt reser de runt världen för att göra en video till sin kommande singel.

- Den heter All over the world och därför filmar vi överallt, berättar Omar.

I Finland föll valet på torget och trapporna kring domkyrkan. Perfekt för parkour och videoinspelning, menar The Fooo.

- Den där vita kyrkan var väldigt attraherande så den kommer nog med.

Missa inte ljudklippen här bredvid. Där kan du bland annat höra The Fooo berätta om när de blev upptäckta av en vakt på ett tak i Helsingfors!

Här hör du hela intervjun.

Nästa lördag (14.6) stiger Krista Siegfrids upp på scenen på Popkalaset i Ekenäs. För att lära känna henne bättre lät vi henne svara på några frågor. Frågor ställda av en grupp dagisbarn.

Ibland är det bra att se världen ur någon annans synvinkel. Ett dagisbarns till exempel. Fredrika tog med sig ett foto på Krista, och gick så till ett dagis för att samla in frågor.

Här är några av frågorna de ställde Krista.

Vad tycker du om att göra?

- Jag tycker om att sjunga och dansa, svarar en hänförd Krista Siegfrids (tydligen älskar hon små barnröster).

Vad är din favoritfärg?

- Min favoritfärg är röd.

Hur kan du sjunga så bra?

- Jag har övat en hel del, kanske det är därför.

Hur kan du dansa så bra?

- Samma svar där, säger Krista och upptäcker förskräckt att hon börjat prata babyspråk.

Varför har du så stora skor?

- För att de är sjukt snygga, that´s why. Men de ser verkligen stora ut, så jag kan förstå att man funderar över det.

Vad heter du i efternamn?

- Jag heter Siegfrids. Jag tycker inte det är ett så svårt efternamn, men många har problem med det. Speciellt att stava det, då går det ofta fel. Många tycker det låter exotiskt.

Hur har du så fint nagellack?

- Jag gör dem inte själva. Det är en tjej som heter Camilla Backman som pimpar upp dem med glitter och pärlor och färger. Jag biter egentligen på mina naglar så de ser hemska ut om ingen fixar upp dem. Jag biter på naglarna och sen börjar jag bita runt, och sen börjar de blöda och svälla och så måste jag äta värkmedicin.

Missa inte ljudklippet till höger. Där får du höra svaret på ännu fler frågor. Du får också höra hur Krista låter när hon är riktigt barnkär.

På väg på Popkalaset? Här kan du läsa mer om festivalen.

Ett liv utan musik är som strutglass utan glass. Så rubricerar veckans discjockey Gunvor Sarelin-Sjöblom sin musikpresentation. Hon har valt låtarna utgående från de sju dödssynderna, och plockar exempel ur sitt eget liv - hur hon blivit bemött och vad hon sett.

Gunvor Sarelin-Sjöblom, är född på självständighetsdagen i Mikael Agricolas hemkommun och bor i Runebergs födelsestad.

Hon säger att bildkonst, författarskap och välgörenhet är hennes tro, hopp och hennes kärlek. Tenor-maken står för den klassiska musiken i hennes eget vardagsrum.

Hon säger att musik förmedlar både budskap och stämning oc är en av våra största underhållningsformer och ett verktyg för kommunikation.

- Framför allt texterna i Min musik är valda utgående från det som jag behandlar i min nyutkomna, andra bok "Utan Cabriolet fladdrar inte håret, livet blir mer efter 20". Denna ungdomsbok är en 'flytväst', som kan hålla vem som helst flytande i livets alla stormar.

Gunvor menar att vi är moderna, high-tech och upplysta människor och skriver 2014, men att vi påverkas lätt i dragkampen mellan det goda och det mörka: hon avser de sju dygderna som kippar efter andan utmanade av de sju "antika", men idag mycket närvarande dödssynderna.

Hon frågar: var befinner Du Dig på de sju personlighetsaxlarna?
||| + Ödmjukhet --- Högmod ||| + Generositet --- Girighet ||| + Kyskhet --- Vällust
||| + Medmänsklighet --- Avund ||| + Avhållsamhet --- Frosseri ||| + Tålamod ---Vrede
||| + Flit --- Lättja |||

Hon uppmanar Dej som vandrar genom livet: låt oss vara medvetna om det vi kan göra för att vardagen skall kännas humanare.

Måndagen den 9.6.2014 kl 19.30 och söndagen den 15.6 kl 8.05

1. HELP - The Beatles. - Hjälp mig berätta! Lyssna!
2. DU SOM VANDRAR GENOM LIVET - Lasse Berghagen - Om att lära sig leva!
3. WHO DO YOU THINK YOU ARE - Spice girls - Ödmjukhet eller högmod!?
4. I CAN DO BETTER - Avril Lavigne - Ödmjukhet eller högmod!?
5. GIMME GIMME GIMME - ABBA - Generositet eller girighet!?
6. MAN IN THE MIRROR - Michael Jackson - Världsmedborgarskap eller egen lust!?
7. AVUNDSJUK - Nanne Grönvall - Medmänsklighet eller avund!?
8. SLIT OCH SLÄNG - Siw Malmqvist. - Enkelhet eller frosseri!?
9. BAD BOYS - Inner circle - Tålamod eller vrede!?
10.GIRLS JUST WANNA HAVE FUN - Cindy Lauper - Flit eller lättja!?
11.ONCE BURNED TWICE SHY - Agneta Fältskog. - Varje motgång är en gåva!
12. ALL MY EX'S LIVE IN TEXAS - George Strait - Det är svårt att se på riktigt!
13.DRICK UR DITT GLAS (Bellmans epistel 30) Cornelis Vreeswijk - Livet inte finns på Arenan, det är nu!
14. SUDDA SUDDA BORT DIN SURA MIN - Börja dagen med ett leende!

Ny vecka betyder nya låtar på spellistan. Den här gången kan vi bjuda på en massa härliga låtar som du kan dansa till. Nu är det sommar på riktigt.

Vi har många nya låtar att presentera den här veckan. Det är mest dans på agendan, men också en och annan chill-låt.

Eva & Manu - Cinnamon Hearts

Den finska duon Eva & Manu får äntligen in en låt på spellistan. Cinnamon Hearts är den första singeln från deras andra album som släpps i augusti. Hittills finns det bara en teaser ute på nätet, så vill du höra hela är det bäst att knäppa på radion (och lyssna noggrant för vi har en diger spellista).

The Madden Brothers - We Are Done

The Madden Brothers är Joel Maddens och hans brorsa Benji Maddens nya projekt. Soundet är något helt annat än deras gamla band Good Charlotte, och vi gillar det. Vilken tur att de ska släppa ett helt album ihop. Greetings From California ska kommer ut till hösten.

La Roux - Uptight Downtown

En till "första singel från det andra albumet". Uptight Downtown finns med på albumet Trouble in Paradise. Albumet har ett rätt passande namn. La Roux tidigare var en duo, men under arbetet med skivan lämnade producenten Ben Langmaid gruppen, och kvar blev endast sångaren Elly Jackson. Vi är glada att hon fortsatte jobba ensam, för vi älskar den här låten.

Sigma - Nobody To Love

Sången med det mest förvirrande introt (Prodigy-fiilis! Nej, en ballad! Nej, Kanye West!) är en riktigt skön danslåt som vi mer än gärna svettas till under långa sommarnätter. Låten, som alltså samplar Kanye Wests låt Bound 2 lades först ut gratis på nätet. När låten sedan snappades upp av till exempel BBC Radio 1 tog duon Sigma tillfället i akt och piffade till den ytterligare. En hit var född.

Kiesza - Hideaway

Både låten och videon (ni måste kolla in den - grymt snygg) tar oss tillbaka till 90-talet. Hideaway är Kanadensiske Kieszas första singel. Som ni ser i videon är Kiesza inte bara en musiker. Hon är också dansare. Om du tycker att du känner igen hennes röst är det för att hon sjunger på Donkeyboys singel Triggerfinger.

En ofullbordad opera, ett samlingspaket med en dirigentstorhet, lyriskt fagottspel och Beethoven som bäst. Ett knippe internationella skivnyheter som kan vara värda att ha med sig i sommarens hängmatta. Dessutom färska nyheter från Welsh National Opera samt några aktuella, skandinaviska Mozart-nyheter. Detta i veckans Amadeus.

ICON – Paavo Berglund

Det är rubriken på ett förnämt samlingspaket med 13 nyutgivna skivor med Paavo Berglund och hans år med Bournemouth Symphony Orchestra. Berglund verkade som chefsdirigent för orkestern åren 1972-79 och nu har Warner Classics gett ut till och med ett par kompakta boxar med inspelningar Berglund gjort med BSO under den här tiden och också senare när han gästade orkestern. Även andra förträffliga inspelningar Berglund gjort med andra kända orkestrar finns med på de olika samlingsskivorna.

Det är skandinavisk musik på den här samlingen som gäller. Musik av Jean Sibelius är ju en självklarhet. Här är det total magi som gäller. Berglund spelade in bl a Lemminkäinen-sviten år 1982 med just BSO. Den här sviten kom ju till efter Sibelius operakris, om man nu kan kalla perioden efter hans försök med opera så.

En fenomenal sommarbox

Sibelius hade tänkt sig göra en opera men det projekt kom liksom av sig efter att hans skisser och idéer fått ett något kyligt mottagande. Han hade visst tänkt sig en opera med titeln Båtens skapelse och handlingen hade han föreställt sig ungefär så här: den unge Väinämöinen ser Mångudinnan på blodröd aftonhimmel och blir kär i henne. Mångudinnan lovar att hon skall bli Väinös hustru, om Väinö sjunger ihop en båt utav spindelns delar. I den andra scenen försöker Väinö förgäves sjunga ihop båten. Han saknar ursprungsorden för båten. I den tredje scenen går Väinö till Tuonela (Dödsriket) för att be om orden och i slutscenen färdas Väinö på sjön med sin nya båt och sjunger om sin kärlek. Himlen blir röd, Mångudinnan uppenbarar sig och de älskande får varandra.

Sibelius arbetade i flere repriser på det här projeket men det ville sig liksom inte. Materialet använde han sig dock av senare och det blev så småningom Lemminkäinen-sviten med fyra delar, Lemminkäinen och jungfruarna, Tuonelas svan, Lemminkäinen i Tuonela och Lemminkäinen drager hemåt. Hela Lemminkäinen-sviten finns förstås med i den här utmärkta samlingsboxen med Paavo Berglund och Bournemouth Symphony Orchestra. En fenomenal sommarbox.

Mer nordiskt

En annan nordisk kompositör som inte heller hade särdeles stor framgång med sitt operakomponerande var Edvard Grieg. Sommaren 1873 arbetade Grieg på något som han vill skulle bli en norsk nationalopera om kungen Olav Trygvason. Han hade dock rätt stora svårigheter att komma överens med texförfattaren och så småningom tappade Grieg intresset för hela operaprojektet. Synd. Kvar blev bara knappa 40 minuter musik uppdelad på tre scener. Nu finns denna musik, Olav Trygvason op. 50, dokumenterad av en väl tilltagen arsenal artister, eller vad säjs om namn som Yngve Söberg, Helhe Rönning, Magne Fremmerlid, Marianne E. Andersen, Nina Gavrok, Malmö symfoniorkester, Malmö operakör och operaorkester under ledning av Bjarte Engeset. Skivan finns utgiven på bolaget Naxos.

Den lyriska fagotten

Det här är rubriken på Per Hannisdals nya skiva. Han är en virtuos fagottist och på den här proffsigt och stiligt sammanställda skivan imponeras man av det oerhört fina samspelet med pianisten Vebjörn Anvik. Dom tar liksom ut svängarna så där lämpligt och presenterar ett välavvägt, fritt musicerande som för det mesta känns väldigt naturligt, om än ytterst välkontrollerat och avsiktligt. Skivan innehåller musik av bl a Paul Hindemith, Dutilleux, Edward Elgar, Alexandre Tansman och Johan Kvandal.

Mozart så in i Norden

En intressant nyhet för alla vänner av Mozarts operor. Den franska dirigenten Marc Minkowski har nämligen skrivit kontrakt med Drottningsholms Slottsteater för att iscensätta några Mozartoperor de kommande åren. Figaros bröllop får premiär i augusti 2015, Don Giovanni görs år 2016 och år 2017 sätter man upp Cosi fan tutte. Marc Minkowski är specialiserad på fransk barockmusik men har också gjort mycket Mozart och är sedan år 2013 konstnärlig ledare för Mozartwoche i Salzburg. Så nu har vi en hel del Mozartgodis att se fram emot på Drottningholm de kommande åren.

Sist men inte minst

Musik av Ludwig van Beethoven. San Fransisco Symphony Orchestra har på en ny skiva gjort Beethovens Sorgekantat till minnet av den bortgångne kejsaren Josef II och Beethovens andra symfoni. Kantaten är en fröjd för örat, trots de något nedstämda omständigheterna den komponerats för. Beethoven fick aldrig höra den under sin livstid. Han skrev den i början av sin karriär och det råder en viss oklarhet i hur starkt han egentligen engagerade sig i det här uppdraget. Kanske han egentligen bara ville visa vad han gick för och uppvisa sin kompositörstalang. Vem vet. Musiken är dock väldigt sund, har ett stort innehåll och är stundtals även rätt målande och beskrivande.

Inspelningen är gjord live och alla medverkanden gör en strålande insats. Artister på den här förtjänstfulla skivan är San Fransisco symfoniorkester och kör under ledning av Michael Tilson Thomas, solister är Sally Matthews, Tamara Mumford, Barry Banks och Andrew Foster-Williams.

Allt detta i Amadeus tisdag 10 juni 2014. Programvärd Håkan Wikman.

Ace Wilder uppträder på Popkalaset på lördag (14.6). Vi frågade vad vi ska göra så hon känner sig extraglad över att vara i Finland. Det visade sig att vi ska vara otrevliga.

- Ni ska helst inte vara trevliga mot mig, säger Ace Wilder.

Är det alltså långfingret som gäller?

- Ja, typ. Jag gör mycket bättre ifrån mig om ingen är trevlig och jag inte trivs. Folk ska inte le när de träffar mig, de ska vara lite otrevliga, inte lyssna på mig och så.

Det finns ett ämne som Ace verkar hata riktigt ordentligt. Något att fråga om ifall man vill få henne att känna sig riktigt ovälkommen.

- Fråga något om fotboll. Fotboll är ett big no-no, säger hon.

Något som däremot är ett stort yes-yes är kaffe. Gärna blaskigt automatkaffe som håller Ace pigg mellan och under spelningarna. Varför vill hon då vara vaken och pigg så ofta?

- Jag sitter väldigt mycket under en turné, men jag har kommit på en lösning. Jag håller mig vaken hela natten, och sen somnar jag genast jag sätter mig i en bil. Därför dricker jag extremt mycket kaffe.

Har du märkt några baksidor med ditt kaffedrickande?

- Det finns en baksida, och det är ifall jag har ett gig jättetidigt. I så fall är jag lite trött, men annars är det fantastiskt.

Ace har ändå inte skaffat någon superlyxig proffsbryggare åt sig.

- Det värsta är att jag mest dricker kaffe från bensinmackar. Jag har inga standarder alls. Så länge det är brunt så är det bra.

Så vi kan bjuda på brunnsvatten?

- Javisst. Varmt brunnsvatten funkar.

Bra att veta. Ovälkommen hit då Ace Wilder!

- Tack, jättebra. Nu mår jag bra, säger Ace och verkar inte kunna sluta skratta.

Musikväktarna hade i sin sista sändning från studion i Böle för denna termin förmånen att på lyssnarnas begäran spela bland annat en hel del orkestermusik, några förnäma solosånger, lite pianomusik och ett stort renässanskörverk. Dessutom platsar väl alltid någon sats ur Vivaldis Årstider in vilken tid på året som helst. Nu var det dags för Sommaren i en version som blåser liv i Vivaldis slitstarka väderprognoser och blir en påminnelse om naturens somriga närvaro och färgprakt.

Somrig balett

Cello!

Carl Stamitzs Cellokonsert nr. 2 i A-dur, andra satsen, en Romance – Andantino spelades för två trogna lyssnare i Illby. Carl Stamitz levde mellan åren 1745 och 1801. Han var en ledande företrädare i den andra generationen i den så kallade Mannheimskolan. Vid sjutton års ålder blev han anställd i hovkapellet, en position han behöll till 1770 då han påbörjade ett vagabondliknande liv som, med vissa avbrott, fortgick i tjugofem år och tog honom över hela Europa.

Kärlekens visa

Gottfrid Gräsbecks komposition Kärlekens visa intog en naturlig plats på skivtallriken denna kväll och ytterligare en fenomenal naturbeskrivning, om man kan kalla stycket så, blev det med Jean Sibelius’ pianokomposition Granen.

Vännen Fritz

Cavalleria Rusticana är utan tvekan Pietro Mascagnis största operahit. Han komponerade runt 15 operor sammanlagt och L’amico Fritz är uppföljaren till Cavalleria Rusticana. Ur denna undantagsvis komiska opera spelades Intermezzot för Nisse i Kotka.

Sommarpsalm

Definitivt somriga tongångar blev det i Jack Mattsons Sommarpsalm ur musikteatern Katrina med Gabriel Suovanen som solist.

Vivaldi!

Därefter var det dags för en ansenlig portion musik av Antonio Vivaldi. Först ut var blockflöjtisten Dan Laurin i en rasande fräsch version av Sommaren ur Vivaldis De fyra årstiderna. Därefter ville en lyssnare påpeka att Vivaldi också skrivit annat musik än De fyra årstiderna och väktarna hade förmånen att snabbt plocka fram Vivaldis Gitarrkonsert i D-dur, RV93. Ett alldeles förtjusande önskemål som tydligt profilerade Vivaldi som en mångsidig och produktiv tonsättare.
Ta en titt här.

Renässanskör

Gregorio Allegri levde åren1582-1652 och verkade som präst och kompositör i Rom. Han är mest känd för sitt 9-stämmiga dubbelköriga Miserere, som länge framfördes i påskveckan i Sixtinska kapellet. Ett imponerade verk som nu genom sin spelning i Musikväktarna nu förhoppningsvis kunde ersätta en trasig C-kassettspelare i Dragsfjärd.

Prego!

Som socker på kvällens sändningsbotten överraskade Jan Granberg väktarna med en mixning av Giuseppe di Stefano i sången Santa Lucia luntana. Första versen hördes i en version från år 1944, två år innan Stefano officiellt debuterade och andra versen i en inspelning från år 1964 då han definitivt etablerat sig som en av världens ledande tenorer.

I studion denna fina junikväll satt Marina Lindholm och Håkan Wikman. En fin avslutning på vårterminens musikväktarsändningar från studion i Böle. Terminens definitivt sista musikväktare kommer från studion i Vasa den 17 juni.

Eva är från Jyväskylä och Manu från Paris. Deras vägar korsades och ljuv musik uppstod. I alla fall efter att de slutat hata varandra.

Eva & Manu är snart aktuella med sitt andra album. Det ska komma ut i slutet av augusti, men redan nu snurrar deras nyaste singel Cinnamon Hearts på radiokanalerna.

Rykten säger att ni möttes utomlands och blev kära, och därefter reste omkring i Europa i en minivan. Stämmer det?

- Ja, i grunden stämmer det ryktet, säger Eva.

Eva och Manu är fortarande kära, och gör dessutom musik ihop, något som inte alltid är så jättelätt.

- Det är svårt att göra musik och älska samtidigt, säger Manu.

Ni kommer från väldigt olika bakgrunder. Eva kommer från lilla gråa deprimerande Jyväskylä och du kommer romantikens PARIS! Hur möts ni i musiken?

- Jag skulle inte säga att Eva är någon deprimerad Jyväskyläbo. Vi är båda ganska långt ifrån våra hemtrakter. Jag tänker inte på Paris som mitt hem. Jag njuter inte av staden så mycket – den är stressig, smutsig och luktar illa. Och folk är arga. När du bor i Paris, och kommer hem, så är det enda du vill göra att ta en dusch. I Helsingfors behöver du inte duscha, det är mycket fräschare.

Man kunde kanske tro att Eva föll som en fura när hon hörde att Manu var fransk, men så är inte alls fallet.

- Nej, jag hatade honom först. Han trodde jag var någon annan, någon från hans hemstad. Jag trodde att han var en arrogant fransk kille. Han gick omkring där med jackan på axeln.

Men hur blev ni ett par?

- Inget hände då, för jag var så chockad över att hon var så elak. Hon bjöd in mig på fester i säkert ett år efteråt men jag tackade alltid nej, ända tills jag en dag bjöd in henne till min födelsedagsfest, berättar Manu.

En fras eller två

Vi är givetvis intresserade av att få veta hur vi bäst fångar i en fransos eller fransyska. Vad ska vi liksom säga för att få en kyss? Manu har svaret (och i klippet hör du hur fraserna ska uttalas).

- Du kan säga något om ditt självförtroende, som till exempel "titta på mig" (regardez moi) eller kanske "lämna mig ifred" (laissez-moi tranquille), säger han.

Några korta frågor

Och så måste vi så klart ställa några kortisar för att få klarhet i vem personerna bakom duon Eva & Manu egentligen är.

Ni har bilat runt i Europa – vem är bättre på att köra en minivan?

- Det där är en svår en. Men jag är nog jättebra, säger Eva.

Vem gör bättre låtar?

- Nu måste vi vara diplomatiska. Vi säger 50/50. Eva är en bättre popskrivare och jag är en bättre folkskrivare, säger Manu.

Vem springer ut från studion först när ni bråkar?

- Jag, jag blir så arg. I går sprang jag ut när han sa att jag sjöng dåligt, säger Eva.

Vem tar det längst tid för att fixa frisyren?

- Eva, helt klart. Förra veckan spelade vi in vår musikvideo, och Eva fixade sitt hår varje dag. Det tog cirka två eller tre timmar per gång. Hennes locktång är så dålig, men jag nu har jag i alla fall köpt en ny hårtork åt henne, säger Manu.

Ni har gjort en cover på låten Lonely Boy, varför det?

- Det är en bra sång. Vi älskar The Black Keys så det var naturligt att göra en cover på Lonely Boy till det senaste albumet.

Och glöm inte att lyssna på hela intervjun i ljudklippet uppe på sidan. Då får du också veta varför fransmännen tror att Europa tar slut vid Helsingfors.

Kebu, killen som gör musik med 15 analoga synthar, är tillbaka med en ny singel. Den här gången har han jagat ett mer modernt sound, och vi gillar.

Kebu (Sebastian Teir) är tillbaka, med ett mer modernt sound den här gången. Som tur är har han fortfarande kvar sina analoga synthar, och också videon har något retronostalgiskt över sig. Men där slutar nog likheterna med exempelvis min gamla favorit Samba Saturn. Jag antar att Kebu tilltalar en bredare massa med den nya låten Deep Blue, och det är alls inget dåligt. Jag gillar det nya materialet och kan lätt se mig själv dansa till den på ett svettigt dansgolv.

- Soundet i dagens klubbmusik är ganska simpelt. Grundbegreppet kommer från analoga synthar så det har motiverat mig att dra min musik lite mera åt klubbhållet. Jag kämpade väldigt mycket med min nya singel, för att försöka få den så modern som möjligt. Jag tror inte jag kämpat med någon låt så mycket som den här, men i något skede gav jag upp och det var egentligen först då som det lossnade. Då märkte jag att nu blir det här en Kebu-låt, säger Kebu.

Aldrig en laptop på scen

Kebu är väldigt poppis i till exempel Tyskland och England, där det analoga soundet tycks gå hem. Fastän han har något av ett nytt sound på den nya singeln tycker han fortfarande att laptoppar inte hör hemma på en scen, och hittills har han klarat av att framföra alla sina spelningar utan en dator. 14 - 15 synthar har han till hjälp, och så klart oändligt många sladdar.

- Jag hoppas jag ska kunna spela mer live i framtiden, men då kan det nog vara att jag ångrar att jag gav mig in på att släpa omkring på 15 synthar, säger Kebu, och berättar vidare att han funderar på att sätta ihop något sorts reseset med färre synthar.

Satsa heltid på musiken

2016 ska Kebu vara ledig från sitt vanliga jobb som forskare, för att kunna jobba med musik.

- Jag ser mycket fram emot det. Det är en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Av någon orsak har jag alltid tyckt att jobb och studier är viktigare än musiken, så jag har aldrig vågat satsa fullt ut. Men sedan jag började med Kebu har jag märkt att det här är något jag vill göra på heltid.

Kebu har redan börjat planera för hur det lediga året ska se ut.

- Det kräver en hel del förberedelser, så jag är glad över att det är först år 2016. Jag har siktet inställt på att ha fått ut en ny skiva innan det också.

Vi förutspår ett bra 2016 för Kebu, med nytt album, en stor bil som rymmer många synthar, och så en Europaturné på det. I väntan på det får vi dansa loss till Deep Blue.

Här kan du läsa en gammal intervju med Kebu. Och här finns en till.

Cecilia Kyllinges tolkning av Afzelius Till min kära har igen en gång stigit till första plats på Danslistan. Hon kom in i januari och har sedan dess legat etta i 8 veckor. Vid sidan av nya projekt fortsätter hennes konserter kring Björn Afzelius musik och liv att rulla på i Sverige. Fansen vägrar lämna hennes afzeliussånger.

- Folk har behov av att stanna upp och reflektera. Allt går så snabbt idag och mycket sker bara på ytan. Därför gillar vi Björn Afzelius låtar än idag, säger Cecilia Kyllinge.

Hon är skådespelerskan som alltid sjungit. Cecilia är hemma från svenska Dalarna och jobbar idag ihop med både sin skrivande mamma och sin musikerman Bengt.

För tillfället står de i startgroparna med en ny föreställning kring 50-60-talet, Tag det rätta Tag cloetta. En show skapad av Cecilia och mamma Solveig Bergqvist Larsson.

Men afzeliuskvällarna rullar också runt i Sverige.

I vintras gjorde gänget en miniturné i svenskfinland och nu får vi hoppas på ett besök också med 50-60-tals nostalgin.

Casanovas rockar loss

Rockiga dansbandet Casanovas är ute med en ny skiva, Hon ska bli min, och titelspåret utmanar på veckans Danslista.

Casanovas hör till de moderna dansbanden i Sverige och det rockiga soundet finns kvar. Bandet startade 1989 mest med 50-tals rock, men övergick så småningom till att kalla sig dansband.

Nya skivan är nominerad för en Guldklave som Årets Album i Malung i sommar. Bandets sångare Henrik Sethsson är nominerad i kategorin Årets sångare.

Spelkalendern är fullbokad för i sommar och nya skivan har också legat i topp-10 på Sverigetopplistan i flera veckor i juni.

De övriga utmanarna är musikprofilen Roger Holmlund från Vasa, en av medlemmarna i Charlies och nu ute med ett soloalbum med instrumentala låtar.

Vi testar When I fall in love, arrad för Rogers saxofon.

Norsk-svenska Express utmanar på den nordiska kvoten med en låt på svenska, När alla sinnen väcks till liv.

Vi väljer nu årets sommarlista. Danslistan tar härefter sommarpaus och återkommer i mitten av augusti.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Det blev finlandssvenskt på första plats på Vegatoppen också den här veckan. Frida Andersson tog tillbaka första platsen som hon tillfälligt lånade ut åt vasabandet Timshel som nu är på andra plats. Och Martin Stenmarck kom in som utmanare och det betydde att Bo Kaspers Orkester försvann från listan.

Och holländska ESC-fenomenet The Common Linnets håller sig också kvar i toppen. Bland veckans utmanare finns Fredrik Furu och Kim Kronman.

Efter midsommar startar Vegas sommarschema vilket betyder att Vegatoppen är tillbaka fredagen den 15 augusti men ni har möjlighet att rösta under hela sommaren.

Sarah Dawn Finer är en av Sveriges mest folkkära artister, verksam som sångerska, programledare och musikalartist. Hon har stått på scenen sedan hon var 6 år gammal. Men vem är kvinnan bakom den glammiga ytan och har hon alltid velat synas?

- Jag vet inte om jag alltid har velat synas men jag har alltid velat uttrycka mig. Jag hade turen att redan som liten få möjligheten att göra det och då jag hittade den världen av likasinnade så blev valet ganska självklart. Får man bekräftelse för något man gör går man ju gärna dit igen. Det var tur att jag hade talang att göra detta.

Ibland hanterar jag kritik jättebra och ibland är jag superkänslig och blir verkligen kränkt och ledsen av elaka kommentarer.

- Jag tror att jag har fått en hårdare yta. Jag hade inte det då jag började och jag tror att man får lära sig det där av sina misstag. Ibland hanterar jag kritik jättebra och ibland är jag superkänslig och blir verkligen kränkt och ledsen av elaka kommentarer. Man får dock distans efter ett par år så varje gång blir lättare.

Balansen mellan jobb och fritid

- Ju mer man ser till att man har ett annat liv som betyder någonting så blir jobbet mer ett jobb…men i femton års tid var jobbet mitt liv och då var det svårt att särskilja vad som var vad. Jag vill dock poängtera att 80% är ju positiv, underbar respons och det är ju för dem jag sjunger. Det vore ju väldigt kontraproduktivt att envisas med att sjunga för dem som inte gillar mig.

För en kvinna som är så pass känd som Sarah är det vardagsmat att stå inför en enorm publik och med åren har hon blivit så pass rutinerad att hon inte upplever det som speciellt svårt. Däremot kan hon känna sig obekväm i betydligt mindre sammanhang som t.ex. på en privat middagsbjudning.

Sarah Dawn Finer - pressbild Bild: © Peter Cederling / Roxy Recording

Största utmaningen i livet

Efter att ha stått i rampljuset mer eller mindre hela livet kan man lätt tänka sig att Sarahs liv mest har gått ut på att glida runt på en räkmacka men alla medlajer har ju såklart sina baksidor. Vilken har varit hennes största utmaning i livet?

Jag tror att man får det man behöver men det är inte alltid det man vill ha.

- Oj, vilken svår fråga. Att lära mig leva med mig själv, det är en konstant utmaning. Både för att man vill förändras och utvecklas mycket men också för att man har beteenden som är ganska djupt rotade av olika anledningar och de måste man lära sig acceptera sig hos sig själv - eller förändra. Det är och kommer alltid att vara min största utmaning att vara okej med mig själv.

Vad drömmer hon om?

- Jag drömmer om trygghet och barn och familj och allt det där som man drömmer om då man är en kvinna i min ålder, haha. Jag drömmer om den där inspirationen som är helt underbar eller när man gör det där giget som förändrar hela året för att man hittade något i sig själv som var nytt. Jag drömmer om att aldrig sluta vara nyfiken, att inte ge upp. Jag tror att man får det man behöver men det är inte alltid det man vill ha.

Sarah Dawn Finer intervjuades av Hannah Norrena i Stockholm i mars 2014.

En somrig poplåt med mycket potential. Så skulle vi nog beskriva Fredrik ”Feki” Furus nya singel Som att dansa men på radio. Efter några lyssningar har den redan etsat sig fast och hela rummet sitter och smånynnar på den lättsamma refrängen.

- Jag hoppas folk ska tycka om låten, och att man tycker den är medryckande, men att den också får en att fundera, säger Fredrik.

Idén till låten föddes redan för ett år sedan.

- Någon sa att de ska spela på radion i Sverige och då frågade nån annan om de får komma med och dansa. Där föddes radiodansar-idén. Sedan så var det någon som hoppade av Idol, och jag fick en massa nya idéer. Jag satt med Macke Granfors på ett hotellrum i Vasa när jag var där på besök, och då skrev vi den, säger Fredrik.

”Men tänk om du blir nån, nån det en gång twittrats om.
En sämre tolkning av nån annans sång…”

Låten handlar om att söka uppmärksamhet, något som Fredrik som artist är väldigt van vid. Med låten ställer han sig både kritisk och positiv till viljan och hetsen att synas överallt.

- Det är den här ständiga kampen när man jobbar som artist. Samtidigt som du vill krypa ner i ett hål och vara ensam med din konstnärlighet måste du också ut och synas, och det finns ju en slags boost du får när folk hör och gillar ditt material. Ända från min tid i Fame Factory har jag funderat över hur viktigt det är att synas och vilken effekt det får. Det är mer en reflektion över de sakerna som ledde till den här låten.

Det är ungefär tio år sedan du var med i Fame Factory. Har du fortfarande kvar någon stämpel på dig efter det?

- Först var det kanske så, men nu ser jag det mer som en erfarenhet. Lite som att du hade ett jobbigt förhållande, tog dig ur det och sedan lärde dig något av det.

Som artist är det viktigt att göra sig synlig för att hitta sin publik. Att ställa upp i en till talangtävling är ändå något som Fredrik lagt bakom sig. Det får räcka med Fame Factory.

- Jag känner att det har jag gjort, men däremot dyker det upp andra tävlingar och andra ställen där jag kanske kan tillföra något. I höst ska jag till exempel vara med i en sorts finlandssvensk version av På spåret, men jag tror inte jag kommer att tävla i musik på det sättet.

Ett snyggt singelomslag

Har ni sett vilket snyggt omslag den nya singeln har? Bilderna kommer från Fredriks instagramkonto, och det är Ulrika Öhman som klippt och klistrat. Ja, inte trodde ni väl det var photoshoppat inte?

Ett snyggt skivomslag blir till

Håll utkik! Fredrik Furus nya EP Nåt som fastnar släpps i höst, och snart kommer också en video till Som att dansa men på radio.