Låtjakten till Tävlingen för ny musik, UMK 2018, har kört igång. Skicka in din låt senast måndag 4.9 före kl.21.00 så tävlar du om att få representera Finland i Eurovision Song Contest i Lissabon i maj 2018.
Bidrag kan skickas in från och med fredag 1.9 kl.09.00 fram till och med måndag 4.9 kl.21.00. På yle.fi/umk kan du läsa alla detaljer om tävlingen och hur du ska gå till väga för att skicka in ditt bidrag.
UMK 2018 - reglerna i korthet
1. Tävlingsbidraget får inte ha publicerats tidigare.
2. Artisterna som deltar i tävlingen ska ha fyllt 16 år senast 10.5.2018 (preliminärt datum).
3. Åtminstone en av bidragets upphovsmän samt huvudsolisten eller -solisterna bör ha finländskt medborgarskap eller en permanent bostad i Finland.
4. En artist kan delta i tävlingen som solist i endast en (1) låt.
5. Tävlingsbidraget får inte delta i övriga länders eurovisonsuttagningar.
6. Bidragets längd får vara högst 3 minuter och ensemblen kan bestå av högst 6 personer.
7. Materialet skall skickas till Yle under tiden 1-4.9.2017 i digitalt format (inte CD).
8. Då du skickar in materialet förbinder du dig vid tävlingens regler och tävlingsprocessen.
Vill du ha mera information går det bra att skicka e-post till adressen umk@yle.fi
Norma John vann UMK 2017 - kanske det är din tur nu?Norma JohnNorma John
Detta har hänt 2012 - 2017
Uuden Musiikin Kilpailu UMK - eller Tävlingen för ny musik - ordnades första gången 2012. Pernilla Karlsson vann då med låten När jag blundar och fick representera Finland i Eurovision Song Contest i Baku, där hon placerade sig på tolfte plats i den första semifinalen.
Året därpå, 2013, var det Krista Siegfrids med låten Marry Me som vann UMK. Krista gick ända till final i ESC i Malmö och landade på en tjugofjärde plats.
2014 vann Softengine den inhemska tävlingen med låten Something Better och fick tävla i Köpenhamn, där de gick till final och slutade på plats nummer elva. Pertti Kurikan Nimipäivät vann UMK 2015 med Aina mun pitää och fick åka till ESC i Wien, där de fick nöja sig med jumboplacering i den första semifinalen.
2016 var det dags för Sandhja att vinna UMK med Sing it Away. Hon fick uppträda med låten i Stockholm, men placerade sig på femtonde plats i den första semifinalen och gick därmed tyvärr inte till final. 2017 tog Norma John hem segern på hemmaplan med Blackbird och landade på en tolfte plats i första semifinalen i ESC i Kiev.
MGP - Melodi Grand Prix 2017 kör igång höstens jippo med en egen specialskriven låt.
M.G.P.
feat. årets MGP-finalister och programledarna Anna-Karin Siegfrids och Jonathan "Jontti" Granbacka.
Musikvideon ser ni här med hela MGP-gänget med finalister, dansare och programledare och dessutom några fans som lärt sig koreografin och skickat in musical.ly-dansklipp på sig själva. Tack till Jenny, Ines, Emilia, Milou, Tindra, Rebecka, Alina, Elin, Bella och Maria!
MGP-dansarna består i år av tio fantastiskt proffsiga 8-15-åringar.
MGP
är en låtskrivartävling för 8-15-åringar som produceras i samarbete mellan Finlands Svenska Ungdomsförbund FSU, produktionsbolaget Five Corners och Yle.
I år tävlar nio solister och ett band i MGP och alla artister är mellan 9 och 15 år.
Nio låtar är på svenska, en sjungs på finska.
Hela Svenskfinland är representerat.
Alla musikstilar finns med.
Årets låtar lanseras 5 september så ni hinner lyssna och digga i tre veckor och sedan rösta på favoriten i direktsända finalen.
Den 15 september ger FSU ut skivan MGP 2017 och där ingår samtliga låtar.
Vinnaren i MGP 2017 får, förutom pokal, ära och berömmelse, en egen musikvideo till sin låt.
Vegatoppen är den enda riktiga finlandssvenska musiklistan, det vill säga musik som antingen framförs på finlandssvenska eller på andra språk men vars upphovsmän- och kvinnor har finlandssvenska rötter.
Du kan påverka listan
Vegatoppen är den finlandssvenska musiklistan där just du kan påverka hur listan ser ut.
I varje program presenteras tio låtar, två av dessa är veckans utmanare. Varje vecka presenteras två nya utmanare, som kommer in på listan ifall de får mera röster än någon av de övriga låtarna.
Gillar du någon viss låt och vill att den skall hänga kvar på listan och spelas i programmet så är det bara att använda din röst.
Jukka Isojoki håller i Vegatoppen varje lördag i Yle Vegajukka isojoki, programledare för vegatoppen, nöjesfredag, lördaxBild: Ylevegatoppen
De första tio låtarna på Vegatoppen hösten 2017
Här är de första låtarna för hösten 2017, varsågoda!
1. Erik-André Hvidsten / Skymning gryning
2. Elna Romberg & Samuel Ljungblahd / Never leave my side
3. Christer Nordström / Spela
4. Tomas Fantz / Inget mer att hämta
5. Jonzons / För att vi ska få ha varann
6. Stella Jonasson / Din ängel
7. Patricia Bergroth / Älskade vännen min
8. Risto Tammilehto / En clown i mina kläder
9. Peter Nordwall & Johanna Grüssner kvartett / Om du undrar
10. Siri & Speech / Damn
Rösta på Vegatoppen nr 36 här!
Skapa en egen profil och rösta på Vegatoppen!
För att du ska kunna rösta bör du skapa en Yle-profil. Efter att du skapat profilen och loggat in kan du rösta.
Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng!
Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?
Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.
Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi.
Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.
Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!
Vilket band sjöng de hödoftande eurodance-hitarna Cotton Eye Joe, Wish You Were Here och Old Pop In an Oak på sin debut år 1995?
Minns ni det tyska bandet Satellite One? Inte vi heller, men de bytte namn 1993 och fick en hit med låten Coco Jamboo 1996. Så många fler hitar än den lyckades de aldrig krysta ur sig. Vad hette bandet som gjorde Coco Jamboo?
Här har vi fyra glada gynnare avporträtterade 1978. De lystrar till namnen ”Brian James”, “Rat Scabies”, “Dave Vanian” och “Captain Sensible”. Kända låtar är bl.a. Machine Gun Etiquette, Eloise, New Rose och Melody Lee. Vad heter bandet?
AC/DC:s sångare Brian Johnson var 2016 tvungen att hoppa av bandets turné på läkarnas inrådan när han riskerade att bli döv och Axl Rose fick fylla hans skor istället. Men i somras klev Johnson upp på Reading-festivalens scen i England. Vem bjöd upp honom på scen för att sjunga Back in Black?
Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 4 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.
Vad hette den amerikanska R&B-sångerskan som omkom i en flygkrasch den 25 augusti 2001 på Bahamas? Hon har sålt kring 20-30 miljoner skivor och har också kallats “Princess of R&B”.
Låten “Straight Edge” från 1981 av hardcore-bandet Minor Threat gav namnet åt en subkultur inom punken vars fans diggar snabb hardcore och håller sig nyktra, drogfria, rökfria, är veganer och i extremfall t.o.m. undviker koffein och promiskuös sex. Men på vilken symbol känner du igen en “streittare”?
Nirvanas sångare och gitarrist Kurt Cobain tog livet av sig i sitt hem i Seattle den 5 april 1994. Han efterlämnade en avskedsbrev där han avslutningsvis citerade en viss rocklåt. Vilken låt var det?
Vilken svensk låt börjar med orden “Dagen som igår gav ett minne kvar och en tingeling souvenir”?
Rolling Stones gitarrist Ronnie Wood drabbades i år efter 50 års kedjerökande, hårt supande och knarkande av lungcancer som han lyckligtvis blivit friskförklarad från eftersom det upptäcktes i tid. Men vilken var den första Rolling Stones-skivan han spelade på?
Gissa skivan – originalpärmen
Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.
Forskaren Benjamin Katzeff Silberstein målar upp bilden av en diktatur som lägger hårda straff på dem som bryter mot reglerna, men där de sydkoreanska och västerländska influenserna ändå blir allt större.
Västerländsk musik som smugglas in på usb-pinnar. Handplockade artister som besjunger regimens storhet. Nyheter om arkebuserade musiker.
Att skapa sig en sanningsenlig bild av det nordkoreanska musiklivet är en uppgift som heter duga. Mängden tvivelaktig information på webben är påtaglig och på Spotify lyser den nordkoreanska musiken helt med sin frånvaro.
Yles skivarkiv ger endast 37 träffar då man gräver efter nordkoreansk musik, vilket kan jämföras mot furstliga 67760 träffar om musik från Sverige.
Youtube däremot svämmar över av videoklipp med bland annat de relativt nygrundade nordkoreanska popgrupperna Moranbong Band och Chongbong Band, där de kvinnliga medlemmarna lär vara handplockade av Kim Jong un för att tillgodose elitens behov av underhållning.
Uppslagsverk, nyheter och experter målar upp en bild av ett land där musiken - och all kultur - är starkt styrd av staten och där all musik i teorin som antingen framförs eller avlyssnas måste godkännas av regimen.
I praktiken blir influenserna från både Sydkorea och västvärlden ändå allt starkare.
Politiska budskap genomsyrar musiken
Efter andra världskriget då de japanska styrkorna hade kapitulerat delades Korea 1948 upp i två republiker, det nationalistiska Sydkorea och det kommunistiska Nordkorea. Båda ville representera det koreanska folket, vilket ledde till Koreakriget 1950-1953, som i teorin fortfarande pågår.
Också kulturen och musiken påverkades av tudelningen. Både film och musik i Nordkorea är väldigt politiska och starkt uppbundna vid de politiska händelserna, berättar Benjamin Katzeff Silberstein, associerad forskare vid Foreign Policy Research Institute och doktorand i nordkoreansk historia vid University of Pennsylvania.
- När det gäller nordkoreansk film så är det även i dag vanligt med filmer som går tillbaka till Koreakriget och som är väldigt starkt anti-amerikanska. Lyssnar man på nordkoreansk pop så har nästan varenda låt någon typ av politiskt budskap.
Benjamin Katzeff Silberstein, doktorand i nordkoreansk historiaBenjamin Katzeff Silberstein, doktorand i nordkoreansk historiaBild: Benjamin Katzeff Silbersteinbenjamin katzeff silberstein
Katzeff Silberstein berättar om en kärlekslåt som handlar om en man som försöker uppvakta en kvinna. I sista versen kommer han fram till att kärleken till partiet ändå är det viktigaste för honom och det är det som de båda två måste leva för.
Katzeff Silberstein beskriver ett efterkrigstida Nordkorea där propagandan och kulturen har gått i vågor. På 1950-talet var litteraturen, musiken och kulturen i allmänhet ännu rätt fri, men efter det har man gradvis gått mot ett allt större fokuserande på framförallt ledaren och familjen Kim.
- Läser man publikationer från 50-talet är det mycket lösare former och bredare teman. Men mot slutet av 60-talet blir det extremt snävt fokus på ledarfamiljen och Kim Il-sung och senare på hans son Kim Jong-il.
En svåråtkomlig vardag
Nordkorea är ett land där folk sjunger och spelar mycket, sången är ett vanligt uttryckssätt. I parker är det vanligt att folk sitter och sjunger och har med sig sina egna instrument.
Koreansk kultur är väldigt kollektivistisk och till exempel karakoke är vanligt.
I Nationalencyklopedien läser man att “musiken, liksom all kultur i Nordkorea, är styrd av Kimregimens personkult och kommunistiska ideologi”. Vidare läser man hur all musik som spelas, framförs eller lyssnas på måste godkännas av regimen och att de som inte följer dessa regler straffas hårt.
Att lyssna på till exempel utländsk radio är även det förbjudet.
Kim Jong-un omgiven av sin fru Ri Sol-ju och medlemmar ur Moranbong Band.Kim Jong-un omgiven av sin fru Ri Sol-ju (t.v.) och medlemmar från Moranbong Band 2015Bild: Rodong Sinmun / EPA via All Over Press Kim Jong-un,Moranbong Band
Ändå finns det de som menar att uppskattningsvis mer än hälften av Nordkoreas befolkning har tagit del av utländsk underhållning. Att lyssna på imperialistisk kultur är fortfarande ett brott och en last, skriver Yles utrikeskorrespondent Mika Mäkeläinen, men det är allt färre som åker fast för det.
All musik är inte heller genomsyrad av regimen.
- Det är ett vanligt missförstånd att all kultur i Nordkorea har politiska undertoner, berättar Katzeff Silberstein. En väldigt stor del av kulturen genomsyras av landets politik, men inte allt.
I totalitära stater är i princip allt som inte är tillåtet förbjudet. Det är skillnaden mellan en västerländsk demokrati som Finland, där är allt som inte är förbjudet är tillåtet― Benjamin Katzeff Silberstein
- Det har blivit vanligare med musik och kultur från väst och framför allt från Sydkorea sedan mitten av 1990-talet. Då drabbades Nordkorea av en stor svältkatastrof och den planerade ekonomin bröt samman. Det här ledde till smuggling som i sin tur ledde till ett mycket större flöde av både varor men även kultur utifrån.
Att kunna säga något allmänt om hur befolkningen lever sin vardag och vad de eventuellt lyssnar på för musik hemma i sitt vardagsrum om kvällarna i ett land där det bor 25 miljoner människor är svårt, menar Katzeff Silberstein.
- Ser man på intervjuer med nordkoreaner som har flytt till Sydkorea, så är det en ganska stor andel som säger att de dels lyssnade på sydkoreanska radiosändningar då de bodde i Nordkorea men att de också tittade på sydkoreanska tv-serier och lyssnade på sydkoreansk musik.
Han berättar också att det finns folk som arbetar med att smuggla in kultur via usb-stickor och dvd till Nordkorea idag.
Chongbong Band uppträder i Pyongyang i oktober 2015 då man firade grundadet av arbetarpartiet i NordkoreaNordkoreanska Chongbong Band Bild: KCNA / EPA via All Over PressChongbong Band
Katzeff Silberstein undrar hur mycket nordkoreanerna de facto lyssnar på den statliga musiken. De nordkoreaner han har pratat med i Sydkorea verkar ändå känna till de vanligaste låtarna, och speciella hits som är kända också i Sydkorea.
- Det är svängigt, men det finns ju bättre musik i världen?
Lyssnar nordkoreaner verkligen på den här statliga musiken?― Benjamin Katzeff Silberstein
Vissa källor påstår att Nordkorea inte egentligen har några subkulturer. Katzeff Silberstein är skeptisk till sådana uttalanden och menar att den uppfattning vi har om landet baserar sig på det man ser då man reser till landet på officiella turistturer.
Han tycker att man ska akta sig för att säga vad som inte finns i Nordkorea.
- Vi vet ju inte om det finns subkulturer i nordkoreansk musik, det är inget vi kan belägga eller avskriva. Det är något man får fråga folk från Nordkorea. Med tanke på hur hårt styrt det nordkoreanska systemet är det inte ingenting vi kan belägga idag.
- Det är fortfarande känsligt med västerländska influenser eftersom de helt enkelt inte är tillåtna. Om det skulle finnas människor som i hemlighet spelar västerländsk musik är det inget man vill skylta med.
Den västerländska musikens inflytande sipprar ändå in här och där i det nordkoreanska samhället. I Felix Abts bok A Capitalist in North Korea: My Seven Years in the Hermit Kingdom (2014) kan man läsa hur Celine Dions My Heart Will Go On från filmen Titanic sjungs på karaokebarerna i Pyongyang, men att låten då är koreanized där texten har ersatts med en koreansk text och med en bakgrundsfilm som inte hade mycket med originalet att göra.
Att just My Heart Will Go On är en populär låt påstås ha att göra med att Titanic sjönk samma natt som president Kim Il Sung föddes, den 15 april 1912.
En liten pojke med sin leksaksgitarr i Nordkoreas huvudstad Pyongyang 2011.En liten pojke med leksaksgitarr i Pyongyang i NordkoreaBild: Eric Lafforgue / Barcroft Media/ All Over PressNordkorea
Katzeff Silberstein låter ändå skeptisk och menar att han skulle bli extremt förvånad om han hörde Celine Dion i till exempel en affär i Nordkorea.
- Det låter som ett väldigt officiellt nordkoreanskt narrativ. När man pratar med folk som är anställda av regimen är det inte konstigt att de drar kopplingar mellan populärmusik och kulten av ledaren.
Han konstaterar ändå att det ju finns västerländsk musik som inte är speciellt känslig ur ett politiskt perspektiv och att Celine Dion kanske passar bra in i den kategorin. Hon har inget politiskt budskap, menar han, men konstaterar att det nog då i så fall handlar om ett undantag eftersom musiken trots allt är väldigt hårt reglerad.
Regimen hänger inte med
Det har blivit mer och mer avslappnat när det gäller förbud och hur hårt regimen bryr sig om att söka efter människor som lyssnar på fel sorts musik. Det är en tidskrävande process och det finns större problem i samhället att ta itu med.
- Man kan inte riktigt hitta alla som ser på sydkoreansk film och lyssnar på sydkoreansk musik. Det är inte sagt att det inte sker, det är fortfarande olagligt och det straffas hårt då det upptäcks men jag är inte säkert på att det är en hög prioritering längre.
Att exakt kunna redogöra för vad man får för straff om man blir påkommen med att lyssna på förbjuden musik är mer eller mindre omöjligt.
- I totalitära stater är i princip allt som inte är tillåtet förbjudet. Det är skillnaden mellan en västerländsk demokrati som Finland, där allt som inte är förbjudet är tillåtet.
Katzeff Silberstein berättar hur staten vill att man ska lyssna på patriotisk musik som hyllar fosterlandet och som sprider ett vettigt politiskt budskap.
Kim Jong il har publicerat böcker om filmkonst, som handlar om hur viktig film är för att fostra ett socialistiskt tänkande och rättrogna medborgare.
- Så är det i kommunistiska länder, allt måste ha ett syfte. Att bara njuta för sakens skull är problematiskt eftersom det riktar uppmärksamheten från den politiska kampen. Idealiskt sett ska all kultur och all musik fokusera på det politiska, men i praktiken är det ju inte alltid det folk väljer.
Fake news och skrämselpropaganda
Enligt en artikel i New York Post skulle Kim Jong-un ha låtit skjuta musiker - bland andra ex-flickvännen Hyon Song-wol - som hade medverkat på pornografiska videor som såldes till Kina. Huruvida det ligger någon sanning i detta - eller i andra liknande historier - är omöjligt att veta, enligt Katzeff Silberstein.
- Det är det ingen som vet. Det är väldigt vanligt med sådana här historier om Nordkorea som inte går att belägga. Det går inte att bevisa att det inte har hänt, men det går inte heller att bevisa att det har hänt. Det händer rätt ofta att den och den har blivit skjuten i Nordkorea men så dyker de upp några år senare.
Nordkorea är en totalitär diktatur och om Om Kim Jong-un vill avrätta någon så kan han göra det, säger Katzeff Silberstein.
- Man ska vara väldigt försiktig med den typen av rykten. Vissa är mer välbelagda än andra, men i allmänhet ska man vara försiktig. Också sydkoreanska underrättelsetjänsten brukar sprida en del nyheter och sen visar det sig senare att de hade fel.
De har naturligtvis ett politiskt syfte med det för att framställa Nordkorea i dålig dager, menar Katzeff Silberstein.
Kim Jong-un och elitens behov av underhållning
Under Kim Jong-uns styre har man satsat mer på kultur och musik som ligger mer i tiden, berättar Katzeff Silberstein. Kim Jong-un har betydligt mer än sina företrädare understrykt sådant som är trevligt i livet.
- Under Kim Jong-il handlade det väldigt mycket om kamp och att man skulle överleva för dagen för att kämpa mot de amerikanska imperialisterna, men under Kim Jong-un har det skiftat till att handla mera om att ha ett bra liv. En en del av det har varit att satsa mycket hårdare på bättre musik och bättre kultur.
Moranbong Band 2015.Moranbong BandBild: KCNA / EPA via All Over PressMoranbong Band
2012 grundades den helt kvinnliga musikensemblen Moranbong Band. Medlemmarna i bandet är unga och musikaliskt begåvade kvinnor som har handplockats av Kim Jong-un i hans försök att tillgodose den nordkoreanska elitens behov av modernitet och underhållning. I en artikel i Fortune Magazine 2015 kallar skribenten Valentina Zarya bandet Nordkoreas version av Spice Girls.
- Det är en gammal klassisk låt som jag tidigare har hört framföras bara med hårda manskörer, men nu är där ett gäng relativt lättklädda kvinnor som sjunger något som låter som pop. Det är så bisarrt att höra den typen av låtar. Det låter som en musikal, som slutet på Jesus Christ Superstar.
Han berättar att han brukar visa videon för sina studenter för att belysa hur man i Nordkorea tar det politiska budskapet och paketerar om det i en, som han säger, glassig musikalmässig skrud.
De östtyska gymnasterna som drillades så hårt att de blödde är fortfarande i färskt minne. Kommunistländerna satsar mycket på framträdande.
- Vi kan ju jämföra med kärnvapnen. När de satsar hårt på det, när staten lägger sin fulla kraft bakom det, då kan man nå rätt långt. Sedan är det kanske inte alltid det folk vill ha men det är en annan fråga.
I underhållningsbranschen är rotationen snabb och framgången allt annat än given, men trots svackor och utmanare har pianisten Richard Clayderman lyckats behålla sin plats i rampljuset i 40 år.
Egentligen heter han Philippe Pagès, men i 40 år har världen känt honom som Richard Clayderman, underhållningspianisten som med sina överdådiga och romantiska tolkningar av hitlåtar tjusat publiken världen över. Candle In The Wind, Carless Whisper, Time After Time eller I Will Always love you – ja, alla har Richard Clayderman förvandlat till propra instrumentaltolkningar, som något fan av Elton John eller Whitney Houston förmodligen skulle kalla kliniska eller rentav själlösa.
Richard Clayderman i femårsåldern.Pianisten Richard Clayderman i femårsåldern med metspå och kortbyxor.Bild: Richard ClaydermanRichard Clayderman,pianist,underhållningsindustri,underhållningsmusik,Showbiz,Easy Listening,Frankrike
Men Richard Clayderman har sällan brytt sig om trender. Hitlåtar kommer och går, men hans beprövade metod att fokusera på melodier och understryka det vackra med utsmyckande pianoslingor och ett utpräglat romantiskt anslag, har visat sig vara ett oväntat framgångskoncept.
- Det är Clayderman-metoden! Flera skivbolag har försökt återskapa samma stil med andra pianister men det har inte gått så bra. Clayderman representerar något särskilt för folk och det är jag glad över. Men om någon en dag tar över kommer jag inte att protestera. Så går det för alla, säger Richard Clayderman.
Nya marknader
Det är egentligen ganska märkligt att Richard Clayderman lyckats bevara sin popularitet så länge. Visserligen har den dalat i Europa, med undantag är trogna anhängare som upptäckte honom på 80-talet och idag i likhet med sin idol passerat 60-gränsen.
Nya marknader för Richard Clayderman har ändå uppstått i Sydamerika och framförallt i Asien, där den västerländska klassiska musiken fått draghjälp och synlighet av denna showman som förenar pop, musical, schlager och klassisk musik till en alldeles egen brygd.
- Vad gäller klassisk musik har jag alltid beundrat Chopin och Debussy. De är mina två favoritkompositörer. Jag studerade deras musik i min ungdom. De är mina idoler. Vad gäller dagens musik, det som spelas nu … Jag kan inte nämna några, det finns så väldigt många. Men mina idoler är lustigt nog de klassiska kompositörer vars verk jag mötte när jag började studera musik på allvar. Debussy och Chopin. Deras musik har betytt otroligt mycket för mig.
En lyckosam pionjär
Richard Clayderman förenar den klassiska musikens skönhet med popmusikens enkla tilltal. Banalt, men förödande effektivt och ett framgångskoncept som många försökt kopiera.
Underhållningsvärldens estrader har befolkats av instrumentalister som gitarristen Francis Goya eller panflöjtisten Gheorghe Zamfir, men bland pianister har Richard Clayderman fått regera rätt ostört.
- För 40 år sedan fanns det ännu inte så många pianister med den här sortens repertoar. Det fanns ännu inte pianister som hade skördat stora framgångar med sådana musikstycken. Så för 40 år sedan var jag en av de första uttolkarna av den här sortens musik.
Det är bra att vara en pionjär. Det hade vi inte trott.
Det finns massor av pianister runt om i världen som försöker göra karriär, men idag är det om möjligt ännu svårare att göra sig ett namn.
Richard Clayderman har ändå funnit sin nisch och varit den trogen i fyra decennier.
En blivande världsstjärna.Den unge Richard Clayderman spelar orgelBild: Richard Claydermanunderhållning,Frankrike,Richard Clayderman,underhållningsmusik,Showbiz,Easy Listening
I tonåren upptäckte han popmusiken och i synnerhet Beatles, men det var inte den rebelliska sidan som tilltalade honom, utan de vackra melodierna.
- Beatles-fenomenet betydde mycket för mig. Plötsligt hörde jag dessa väldigt vackra melodier. Att få spela vissa låtar, sjunga dem och överföra dem till pianomusik.
Anspråkslöst säger han också, att han aldrig kunnat bli en klassisk konsertpianist, eftersom dragningen till underhållningsmusiken varit alltför stark och för att kraven på en riktigt duktig konsertpianist är skyhöga. Därför fortsätter Richard Clayderman med att harva i trygga musikaliska fåror, där pianot, tolkningarna och repertoaren står i fokus.
- Jag försöker hela tiden hitta på nya saker, som ljusshowen. Det är bra att skapa stämning genom ljuseffekter och visa vackra bilder till vissa musikstycken. Men musiken är viktigast.
Richard Clayderman slog igenom år 1976 med Ballade pour Adeline.Pianisten Richard Clayderman poserar inför kameran.Bild: Richard ClaydermanRichard Clayderman,pianist,underhållningsmusik,Easy Listening,Showbiz,Frankrike
I 40 år har Richard Clayderman varit en skönhetens apostel som omstöpt musik i den lättlyssnade form som ibland så föraktfullt kallats easy listening. Men Richard Clayderman verkar inte bry sig, snarare ser han lite stolt ut när han konstaterar att han för många är en idol och rentav en crossover-pionjär som lagt sin alldeles egna prägel på många klassiska pärlor så som Für Elise.
- Det här är inte en klassisk konsert. Det är musik i gränslandet mellan klassisk musik och underhållningsmusik. Det är inte samma stämning som under klassiska konserter. Jag vill inte heller ha det så, det intresserar mig inte. Jag vill ha ljusshower och filmer. Min publik uppskattar det här konceptet.
Skönhet och eskapism
Koncept är helt rätt ord, för det handlar inte bara om musik. Richard Claydermans shower är visuellt påkostade, samtidigt som musiken i sig kan tyckas torftig.
Men det handlar alltså inte enbart om musik, utan även om Richard Claydermans pojkaktiga framtoning och den totalupplevelse som musiken, ljussättningen och de projicerade filmerna bjuder på av verklighetsflykt och skönhet.
Jag föreställer mig att det helt enkelt är ett välkommet avbrott för mången lyssnare att i två timmars tid låta sig avskärmas från omvärlden och bara njuta av skönheten och glädjen som den lättillgängliga musiken förmedlar.
Richard Clayderman har varit stilen trogen.Pianisten Richard Clayderman iförd slips och ljus kavaj.Bild: Richard ClaydermanRichard Clayderman,pianist,underhållningsmusik,Easy Listening,Showbiz,Frankrike
- Jag fortsätter att uppföra mina mest framgångsrika stycken som jag komponerade för länge sedan. Vi försöker också få till en så bra show som möjligt. Allt tillsammans: ljudet, jag, filmerna och ljussättningen – bidrar förhoppningsvis till att det blir en fin show. Och vi försöker förbättra allt det här år efter år.
Richard Clayderman tänker med andra ord inte slå av på takten. Med den här vinnande attityden och sitt väloljade musikmaskineri kommer han att behålla sin position som skönhetsapostel i många år till.
Fyra av hans låtar toppade listorna i USA, skivorna sålde i 60 miljoner exemplar och fyrtio år senare sjungs hans sånger i våra skolor. Ändå har många svårt att koppla ihop hans namn med hitlåtarna.
En c-kassett med John Denver hör till mina tidiga dyrgripar. Året var 1982 och med hjälp av ”play” och ”rewind” surfade jag mellan Annies Song, Fly Away, och Take Me Home, Country Roads.
Om och om igen.
Så när Annies song 2017 dyker upp i actionkomedin Free Fire kan jag inte bara identifiera Denvers röst utan också känna en nostalgisk värme lägga sig runt hjärtat.
Försjunken i mig själv kan jag nästan oberörd ta del av den blodiga gänguppgörelsen på duken. För inga kulor i världen kan rå på textrader som:
You fill up my senses
like a night in a forest
like the mountains in springtime
like a walk in the rain
Nej, det är nog inte jag som är Annie, tänker Brie Larson i den av krutrök disiga Free Fire.Två av huvudkaraktärerna tittar ut genom bilfönstren.Bild: Snapper Films OyFree Fire, Brie Larson
Det kommer mera
Jag trodde det här var en tillfällig nostalgitripp, men sedan dök Denvers musik plötsligt upp i ytterligare två premiärfilmer - och i höst lär det vara dags för ytterligare en.
Men när jag lyriskt berättat för alla och envar att Denver minsann är högaktuell på bio i år har jag förvånansvärt ofta mötts av frågan: vem är det?
Vad kan jag då annat göra än vända mig till dem som har musik som sitt specialområde för att fråga: hur stor var han egentligen? Är det rätt att beskriva honom som en personifiering av begreppet "All-American"?
Och hur är det möjligt att hans namn i så hög grad fallit i glömska?
Kjell Ekholm har sysslat med musik större delen av sitt liv och kan datera sina första möten med Denvers musik till 1970-talet.
- När jag stötte på hans namn i mitten av 1970-talet så fick man en bild av honom som en lite hippieaktig person med runda glasögon, men som samtidigt hade flanellskjorta – vilket underströk att han stod med det ena benet i den traditionella countrymusiken och det andra i popmusiken, säger Kjell Ekholm och placerar snabbt in Denver i ett sammanhang.
- Han blev ju på sätt och vis en fortsättning på det som Glenn Campbell hade börjat med på 60-talet; starka melodier och arrangemang som gick utanför den vanliga countrystilen.
Kjell Ekholm - för evigt förtjust i Annies Song.Profilbild på Kjell EkholmBild: Yle/Barbro Ahlstedtkjell ekholm
- Man kan säga att Denver blev en ambassadör för countrymusiken och tog in den i en popvärld som i det skedet var starkt discodominerad, berättar Ekholm som konstaterar att Denver krossade barriärerna mellan de listor som finns för olika musikgenrer - country, rock och pop.
- Det faktum att han lyckades få in fyra låtar som nummer 1 i USA – det är ganska häftigt, säger Ekholm och syftar på Sunshine On My Shoulders, Annies Song, Thank God I´m A Country Boy och I´m Sorry.
Pasi Hiihtola – Denvers röst var en av de finaste
Om Kjell Ekholm är imponerad så är Pasi Hiihtola detsamma. Han kom första gången i kontakt med Denver via Peter, Paul & Mary´s tolkning av Leaving On A Jet Plane. Det var den som placerade in Denver på den musikaliska kartan - och resten är historia.
- John Denver var ju en singer-songwriter och i mitt tycke en av de stora. Jag skulle sätta honom i klass med Don McLean och James Taylor - kanske till och med Simon & Garfunkel, säger Pasi Hiihtola som talar varmt om Denvers kännspaka stämma.
- Han har en av de finaste rösterna ever - i den genren. Texterna kan man ju kritisera för att vara lite naiva, men de genomsyras ändå av en viss värme och en stark kärlek till naturen, konstaterar Hiihtola som har svårt att plocka ut bara en favorit.
- Annies song, Take me Home, Country Roads, Starwood in Aspen... han har många låtar som är lika bra – och helt klart klassiker.
Pasi Hiihtola påpekar att "All-American" Denver egentligen hette Deutschendorf och hade österrikiskt påbrå.Pasi Hiihtola sjunger en av låtarna i Strumphittarna 2017Bild: Yle/Jussi NahkuriBUU-klubben,buuklubben
- Det är jätteintressant att de nu dyker upp på bio, men det måste ju vara så att filmskaparna har föräldrar som har lyssnat på Denver och nu kommer barnen ihåg att ok - de var ju jätte bra sånger!
- Det finns så fina stämningar i hans låtar - de är enkla, vackra, stämningsfulla - och det kan kanske vara en orsak till att de spelas igen. Och det är jag jätte glad för, säger Hiihtola.
like a storm in the desert,
like a sleepy blue ocean.
You fill up my senses,
come fill me again.
Monica Eklund – Denver förmedlar bilden av den Amerikanska drömmen
Talande bilder och intensiva stämningar finns det gott om i den Denver-låt som oftast använts på film: Country Roads, Take Me Home.
Nu senast aktuell i Steven Soderberghs Logan Lucky som utspelar sig i en sydstatsmiljö präglad av arbetarklass, countrymusik och boots.
Almost heaven, West Virginia
Blue Ridge Mountains
Shenandoah River,
Life is old there
Older than the trees
Younger than the mountains
Blowin' like the breeze
Många förknippar alltså Denver med begrepp som "All-American" och "Den amerikanska drömmen" och det gör även Monica Eklund som påpekar att Leaving on A Jet Plane faktiskt spelade en viktig roll i filmen Armageddon - där den kom att symbolisera hur hela världen skulle räddas.
Monica Eklunds första Denver-minne är en televiserad julshow från slutet av 1980-talet..Monica EklundBild: Yle Kuvapalvelu/Heli Sorjonenmonica eklund
- Jag har varit en enda gång i USA, men när jag lyssnar på Denvers musik får jag en jätte stark bild i huvudet av "The American Dream". Ett stråk av vemod och hemlängtan – det är lite "Lucky Luke rider över prärien i solnedgången"-känsla över det hela, säger Eklund som hänför känslan till någon form av nostalgi.
– En vemodig längtan till något som varit, till det förgångna. En mental bild av en värld som inte längre finns, säger Eklund som i likhet med Ekholm och Hiihtola är förtjust i Denvers sätt att tolka sina låtar.
– Hans sätt att sjunga är så fint. Enkelt, inget onödigt tjafs, inget wailande. Visst kan man säga att hans texter är lite naiva, men de har också en renhet som känns fräsch i dagens läge.
- Denver erbjuder helt enkelt en klar och ren musik där texten och det budskap han vill framföra får stå i centrum - vilket är skönt, säger Eklund.
Allas vår hemlängtan
Nu har vi alltså kunnat etablera att Denver faktiskt var en av de riktigt stora. En omtyckt "All-American"-grabb som stod med fötterna stadigt på jorden medan han sjöng om naturen, kärleken och behovet av att höra hemma någonstans.
Det är inte svårt att se symboliken i att det är just hans musik som teamet i Alien-filmen fångar upp ute i rymden - på väg mot en ny hemplanet.
Country roads, take me home
To the place I belong
West Virginia, mountain momma
Take me home, country roads
Den ultimata bilden av en mänsklighet på drift i tillvaron? Var hör vi hemma och hur skall vi kunna ta oss dit?
Baksidan av ett konvolut till en Denver-skivaBild: Yle/ Silja Sahlgren-FodstadJohn Denver,
Slutet på historien
Så vad hände med John Denver? Han som skrev klassikern Annies Song på tio minuter efter ett gräl med sin hustru?
I likhet med så många andra artister gick han en alltför tidig död till mötes - endast 53 år gammal. Utan att någonsin uppnå den legendstatus som förlänats så många andra idoler. Var han inte tillräckligt mycket rockstjärna?
- Den uteblivna legendstatusen beror kanske just på det här "All American boy"- syndromet, funderar Kjell Ekholm och går in på den ödesdigra flygolyckan 1997.
- Han var ju en erfaren pilot med 3500 flygtimmar bakom sig, men han hade halkat in på fel vägar under 90-talet och blev dömd för rattfylleri ett antal gånger så hans licens var faktiskt indragen.
- Det är oklart vad som hände den där sista gången, men man har hävdat att det rent tekniskt var hans eget fel. Oberoende av hur det var med det så har han inte riktigt uppnått den status som många andra för tidigt döda stjärnor brukar få. Men låtarna - de lever vidare, säger Ekholm.
Närbild av LP-skiva med Denver-låtar.Bild: Yle/ Silja Sahlgren-FodstadJohn Denver,
De glömda folksångarna
Visst lever låtarna vidare, men Pasi Hiihtola har en teori om varför folk inte längre minns upphovsmannens namn.
- Hans sånger har blivit lite som folksånger, ta till exempel Blowing in the Wind - alla vet inte att det är Bob Dylans låt, konstaterar Hiihtola om det faktum att många sånger som i tiderna varit stora småningom blir folksånger som får nöja sig med att det bara står "trad" under titeln.
- I något skede har artisten fallit i bakgrunden, man minns inte vem som skrev de fina sångerna - de bara finns, säger Hiihtola och Monica Eklund är inne på samma spår.
- Jag sjöng mycket i kör som ung och till exempel Leaving on A Jet Plane dök ofta upp på repertoaren, men jag tror inte att någon någonsin reflekterade över att det var John Denvers låt. Och så är det säkert ännu idag när den dyker upp på scoutläger och andra happenings.
Pasi Hiihtola och Monica Eklund har en gång uppträtt med Annies Song på ett bröllop. Hon sjöng, han spelade flöjt.Pasi Hiihtola och Monica Eklund poserar i radiostudion.Bild: Yle/ Silja Sahlgren-FodstadPasi Hiihtola, Monica Eklund
Minns Du Denver?
Så nu är jag nyfiken på hur det är med dig - har du använt Annies Song på ditt bröllop, sjungit Leaving on A Jet Plane på scoutlägret eller lotsats genom Take Me Home, Country Roads av högstadiets entusiastisk musiklärare?
But it's a long way from this place to Denver
It's a long time to hang in the sky
It's a long way home to Starwood in Aspen
A sweet Rocky Mountain paradise
After ski i juletid? En bild av John, hustrun Annie och sonen Zak på en av hans julskivor.En tecknad bild på Denvers familj från insidan av konvolutet till en julskiva. Bild: Yle/ Silja Sahlgren-FodstadJohn Denver,
Dags för två nya utmanare att utmana vegatoppen. Utmanarna den här veckan heter Winter & Cleo och Johnny Söderback. Vem röstar du på den här veckan?
Du kan påverka listan
Vegatoppen är den finlandssvenska musiklistan där just du kan påverka hur listan ser ut.
I varje program presenteras tio låtar, två av dessa är veckans utmanare. Varje vecka presenteras två nya utmanare, som kommer in på listan ifall de får mera röster än någon av de övriga låtarna.
Gillar du någon viss låt och vill att den skall hänga kvar på listan och spelas i programmet så är det bara att använda din röst.
Så här fördelade sig rösterna i Vegatoppen nr 36:
Erik-André Hvidsten fortsätter regera på Vegatoppens första plats med låten Skymning gryning. Däremot räckte inte rösterna till för Stella Jonasson och Christer Nordström, vilket betyder att de inte längre finns med på listan.
Erik-André Hvidsten / Skymning gryning: 56.5 %
Jonzons / För att vi ska få ha varann: 8.5 %
Tomas Fantz / Inget mer att hämta: 7 %
Risto Tammilehto / En clown i mina kläder: 6.5 %
Elna Samuel Ljungblahd / Never leave my side: 6 %
Siri & Speech / Damn: 6 %
Patricia Bergroth / Älskade vännen min: 4.5 %
Peter Nordwall & Johanna Grüssner kvartett / Om du undrar: 3.5 %
--------------------------------------------
Stella Jonasson / Din ängel: 1 %
Christer Nordström / Spela: 0.5 %
Rösta på Vegatoppen nr 37 här!
Resultaten från Vegatoppen nummer 37 presenteras torsdag 21.9.2017 kl. 20.03 med repris lördag 23.9.2017 kl. 21.03. Då får du veta om utmanarna Winter & Cleo och Johnny Söderback tar sig upp på Vegatoppen och hur det går för listans övriga låtar och artister.
Vi vill gärna höra vad du tycker om låtarna! Kommentera i kommentarsfältet under artikeln.
Vegatoppen i Yle Vega, torsdagar kl.19:22, i repris på lördagar kl.21:03 och på Arenan i 30 dagar.
Så här fungerar Vegatoppen
Vegatoppen satsar på finlandssvensk musik, det vill säga musik som antingen framförs på finlandssvenska eller på andra språk men vars upphovsmän- och kvinnor har finlandssvenska rötter.
I varje program presenteras tio låtar, två av dessa är veckans utmanare. De två låtar som får minst röster faller ut.
Du kan rösta på en låt. Röstningen avslutas varje tisdag kl.24.00.
Vegatoppen sänds i Yle Vega torsdagar kl.19.22 och i repris lördagar kl.21.03. Redaktör för programmet är Jukka Isojoki.
Sitter du kanske själv på låtmaterial där hemma som du önskar att skulle höras av en större publik? Ta då kontakt med Musikchef Amie Borgar, Amie.Borgar@yle.fi och gör henne medveten om att du och din musik existerar. Då finns det också en möjlighet att du kan bli en av utmanarna på Vegatoppen.
Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng!
Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?
Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.
Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi.
Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.
Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!
Vad heter den finlandssvenska artisten Ronya i efternamn?
The Police gav mellan 1978 och 1983 ut fem album och hade flera hitlåtar. Men vilken var The Police första listetta i Storbritannien?
Vilken sångare har sjungit i Deep Purple, Black Sabbath, Trapeze och Black Country Communion? Han kallas “The Voice of Rock”.
Vem sjöng låten If I Could Turn Back Time 1989? I videon är sångerskan klädd i nätstrumpor och läderrock och sjunger omgiven av sjömän på däcket av ett stort slagskepp.
Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 5 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.
Ultra Bra som nu gjort comeback var aktiva 1994-2001 och de gav ut fyra studioalbum. Minns du vilken som var bandets sista skiva?
Var ordnades den finlandssvenska rockfestivalen Lidstock åren 1997 - 2012? På scen genom åren sågs bl.a. 1G3B, Lasse Eriksson, Peace Florén och Sturm und Drang.
På vilket album av Queen finns klassikern Bohemian Rhapsody?
Vem rappade 1993 “Vart tog den söta lilla flickan vägen?”
Dödskallen är en av de flitigast använda symbolerna inom rockmusiken. Vilket band hittar du INTE bland dessa skallar?
Gissa skivan – originalpärmen
Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.
Varför är musikdiggare ofta så tvärsäkra på sin smak? Sebastian Bergholms kolumn handlar om hans egna musikdissar.
Vi låg som en flock lata lejon vid floden Salzach, det hade precis blivit nittiotal och jag hade blivit skickad till Salzburg på språkkurs för att lära mig tyska.
Kanske var det så att ungdomar låg omkring på den tiden, eller så hade vi debuterat på inländsk rom, den lokala varianten, och behövde ta igen oss.
Jag minns allt det här, värmen i luften, lyxhotellet vid floden och turistströmmarna eftersom jag dissade Depeche Mode.
Mycket senare har jag förstått hur korkat det var eftersom:
a) Depeche Mode är bra
b) Det är enfaldigt att dissa andras musiksmak, det gör folk ledsna.
c) Det att man själv råkar uppleva vissa band som livsnödvändiga leder inte logiskt till att andra band är dåliga.
Jag låg där i en Guns n´ Roses t-skjorta, världens bästa band tyckte jag, och halva världen med mig på den tiden.
Nära mig låg en sjysst och cool tjej som var ett år äldre och hade en Violator-skjorta, Depeche Modes ypperliga album, som jag lyssnade på förra veckan..
- Bara skit, konstaterade jag om plattan.
Synthare/hårdrockare roten till allt ont
Mitt omdöme baserade jag på att jag i tidningen Okej hade förstått att om man gillar hårdrock, då gillar man inte synth. På 80-talet pågick en strid mellan de här stilarna.
Min identitet som hårdrockare ledde automatiskt till mitt omdöme.
På något sätt skäms jag ännu över det här minnet.
Vägen till skammen har ändå varit lång.
Ett uselt gäng tyckte en ung BergholmDepeche Mode O2 World -areenalla Berliinissä.
Jag övergav hårdrocken för punken och den alternativa rocken. De här stilarna är som sjökort, hur man ska tycka och tänka i förhållande till storbolag, kommersiell radio och mainstream är välutstakat.
Det är bara att segla med.
Det hela drabbade mig själv hårt 1992 då jag inte gick på Nirvanas spelning på Ruisrock eftersom jag i enlighet med punketiken avfärdade dem som ett Mtv-band.
Nirvana är ett av mina favoritband någonsin och jag besserwissrade bort min chans att se dem.
Nå, i många år satt jag och tyckte att än den ena människans musiksmak är dålig eller att det andra bandet suger.
Musik som gav folk fina upplevelser som jag svepande avfärdade.
Det finns få mera dogmatiska sammanhang än kretsar som är tvärsäkra på sin position och sitt goda omdöme. Det är en sak som verkar gälla dagens politiska klimat också.
Genialt tyckte Bergholm då det begav sig.LogoBild: Guns N' Rosesguns n roses
Stolt över att inte veta något om Beatles
Jag höll alltså sällan mina åsikter för mig själv och lät den ena som den andra veta vad som inte var bra nog musik och allt det här kom jag att tänka på då jag i en diskussion som följde efter att jag delat Svenska Yles musiktest konstaterade att jag är stolt över att inte veta just något om Beatles.
Nå, det här väckte ett par reaktioner och lite diskussion och jag fick igen fundera över mitt besserwisserskap som jag redan trodde att jag lämnat bakom mig.
Det finns sällan någon anledning att dissa, men jag kom då jag tänkte efter fram till att det finns något i rockens historiemedvetenhet som också gör ett privat avfärdande av viss musik begriplig.
I rockmusikens nollpunkt uppfattade den sig som oavhängig historia, den behövde inte luta tillbaka mot något arv.
Rocken var fri och upprorisk.
Många gillar den här fyrväpplingen och absolut inget ont i detThe BeatlesBild: EMIspecialonsdag
Den inställningen har jag på något sätt alltid sympatiserat med och det är därför jag ännu tycker att det inte finns någon personlig anledning att ägna Elvis eller Beatles någon större uppmärksamhet.
Chuck D i rapgruppen Public Enemy konstaterade att Elvis aldrig betytt något för honom, och då gjorde han en viktig poäng om etnicitet och musik.
Vem som är auktoritet, en legend eller ens bra beror på sammanhanget och utgångspunkten.
Om musikens historia inte betyder något desto mera för mig så betyder min egen musikhistoria precis allt i mitt liv.
Jag minns var jag köpt de flesta album och hur de lät då jag lyssnade in dem, var jag var och hur många låtar kom in i händelser som visade sig bli de viktigaste i livet.
Public EnemyPublic Enemy -kokoonpano metroasemalla.Bild: Glen E. Friedman/Yle Kuvapalvelu.
Att lyssna på Massive Attack med den som jag älskat sedan vi satt på Kåren i Åbo och lyssnade och tittade upp mot observatoriebacken gör fortfarande skivan Protection till en av de bästa någonsin – i mina böcker.
Men de upplevelserna gör inte det till ett argument för att tvåla till någon som gillar andra band.
Det är klart att jag fortfarande tycker att det mesta suger, men än sen? Behöver jag deklarera det offentligt?
Det är vår personliga musikhistoria som gör musiken magisk.
Tjejen vid floden hette Satu, jag hoppas att hon lyssnar på Violator och minns låtarna som en del av när hon rumlade omkring i Mozarts gränder och hur varm sensommaren var och att allting var öppet och kändes i varje cell.
Inte att någon spoling ansåg att hennes favoritband sög.
Ändå kan jag inte låta bli att undrar över varför just musiken drar fram besserwissern i folk.
Klaus Suhonen är låtskrivare och en av eldsjälarna i bandet Hans on the Bass. Benny Törnroos träffade Klaus och för att diskutera hans musikaliska bakgrund och vilken musik han inspireras av.
Klaus Suhonen skriver musik, spelar gitarr och sjunger i bandet Hans on the Bass.
- Vi gör lite kitschig överromantisk 70-talsmusik blandat med pop.
I många av Hans on the bass låtar kan man höra någonting som låter bekant.
- Jag tror att när man gillar någonting så vill man fortsätta på det utan att kopiera det. Jag tänker mig att Hans on the Bass låt Maria skulle kunna sjungas på franska eller vara en låt från en 60-tals film. Så jag rör mig i en fransk 60-tals värld och lånar mycket därifrån. Emellanåt lånar man medvetet och emellanåt lånat man omedvetet.
Jag märkte att när man spelar c och e samtidigt så låter det bra.
Det första musikaliska minnet Klaus har är att det fanns ett Fazer Mignon piano hos hans mormor och morfar som han brukade sitta och spela på.
- Jag märkte att när man spelar tonerna c och e samtidigt så låter det bra. Och när man flyttade några fingrar lät det emellanåt bra och emellanåt dåligt. Det är det första jag kommer ihåg, säger Klaus.
Det var början till det stora intresset för att skriva låtar. Klaus har skrivit så många låtar så att han inte riktigt koll på hur många det egentligen är.
- Med Hans on the Bass har vi gjort fyra skivor, jag har gjort en skiva med ett annat band och så jag skrivit mycket låtar för många andra projekt.
Gruppen Hans on the BassBandet Hans on the Bass.Bild: Yleumk 2015
Klaus har lätt för att skriva låtar och producerar dem på löpande band.
- Men det som är tokigt är att det inte finns någon tid när man kan sitta ner för att skriva låtar. Om jag sitter hemma med gitarren upplevs det som om jag inte gör någonting. Då skulle jag kunna föra ut skräp eller hjälpa ungarna med någonting, säger Klaus och skrattar.
Klaus berättar att han har telefonen full med melodier han har gnolat och bandat in när han kommit på någonting. Utgående från det funderar han sedan vidare och ofta resulterar det i en låt.
James Bond-freak
Klaus är ett stort fan av soundtrack från gamla 60 och 70-tals filmer, speciellt musiken från Bondfilmerna. Han menar att musiken i dagens filmer och tv-serier inte är den samma som den var förr.
- Från hur många av dagens tv-serier kommer vi ihåg soundtracket? Jag tror att inställningen var annorlunda förr.
Klaus menar att det förr lades ner mycket tid och omtanke på musiken. En person blev anställd för att skriva ett soundtrack och det kunde ta några månader innan det perfekta soundtracket var färdigkomponerat.
- Nuförtiden gör man låtar ganska hux flux.
Ett exempel på en perfekt låt enligt Klaus är soundtracket från James Bond filmen For Your Eyes Only.
- Många Bondlåtar är helt 100 poäng. Jag är absolut ett Bond-freak.
Operasångaren Malena Ernman uppträder på Allsång på Skansen den 15 augusti, säsongens sista program.
Det är inte första gången Malena står på Allsång på Skansen-scenen. Hon har varit med länge.
- Folk börjar bli trötta på mig. “Nej inte hon igen” tänker de väl, säger Malena och skrattar. Jag tror det är åttonde gången jag är med i år.
Första gången Malena stod på Allsång på Skansen-scenen gick hon fortfarande i skolan, på musikhögskolan. På den tiden var det Lasse Berghagen som var programledare.
Kommer du att sjunga någonting i operaväg?
- Det får vi hoppas att jag inte gör, säger hon och skrattar. Nej men jag kommer att sjunga med Helen Sjöholm, som jag tycker är den bästa sångerskan i världen. Då säger man inte nej. Vi ska framföra en sång som är skriven för oss av Fredrik Kempe.
Malena uppträder tillsammans med Helen Sjöholm på Allsång på Skansen.Helen SjöholmBild: Carl Hjältehelen sjöholm
Malena och Fredrik har jobbat med varandra tidigare. Bland annat när hon deltog i melodifestivalen år 2009.
- Vi känner varandra bra. Han är en klassisk nörd från början och det är jag också, säger Malena och skrattar.
Jag älskar er och jag tycker att ni pratar vackrast i hela världen. Så kom hit och lär svenskarna era seder.― Malena Ernman till den finländska publiken
Hur ser annars planerna ut för sommaren?
- Helen och jag uppträder i Dalhalla på tre konserter. Det är tre utsålda konserter och Helen är min gäst. Sedan händer där lite andra spännande saker som jag inte får prata om, töntigt nog.
- Ni måste komma! säger Malena till den finländska publiken. Sverige är bäst och i Finland kommer det att regna. Stanna inte där!
Har du någon favoritallsång?
- Jag skickar in mina favoriter varje år men jag får aldrig sjunga dem. Jag vill sjunga ABBA. Jag vill sjunga Mamma Mia.
Har du en hälsning till Finland?
- Jag älskar er och jag tycker att ni pratar vackrast i hela världen. Så kom hit och lär svenskarna era seder.
Malena Ernman intervjuades av Lilian Brunell.
Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan
Allsång på Skansen sänds direkt i Yle TV1 och på Arenan varje tisdag i åtta veckors tid kl. 21.00 med start tisdag 27.6.2017. Sändningen refereras på finska av Hanna Pakarinen. Vill du se på programmet utan finskt referat bör du välja svenska som sändningsspråk.
Övriga gäster i säsongens sista program är Danny Saucedo, Jill Johnson, Anki Albertsson, Linda Olsson, Mercedesz Csampai, Pablo Cepeda, Sussie Eriksson m.fl.
Klaus Suhonen är låtskrivare och en av eldsjälarna i bandet Hans on the Bass. Benny Törnroos träffade Klaus och för att diskutera hans musikaliska bakgrund och vilken musik han inspireras av.
Klaus Suhonen skriver musik, spelar gitarr och sjunger i bandet Hans on the Bass.
- Vi gör lite kitschig överromantisk 70-talsmusik blandat med pop.
I många av Hans on the bass låtar kan man höra någonting som låter bekant.
- Jag tror att när man gillar någonting så vill man fortsätta på det utan att kopiera det. Jag tänker mig att Hans on the Bass låt Maria skulle kunna sjungas på franska eller vara en låt från en 60-tals film. Så jag rör mig i en fransk 60-tals värld och lånar mycket därifrån. Emellanåt lånar man medvetet och emellanåt lånat man omedvetet.
Jag märkte att när man spelar c och e samtidigt så låter det bra.
Det första musikaliska minnet Klaus har är att det fanns ett Fazer Mignon piano hos hans mormor och morfar som han brukade sitta och spela på.
- Jag märkte att när man spelar tonerna c och e samtidigt så låter det bra. Och när man flyttade några fingrar lät det emellanåt bra och emellanåt dåligt. Det är det första jag kommer ihåg, säger Klaus.
Det var början till det stora intresset för att skriva låtar. Klaus har skrivit så många låtar så att han inte riktigt koll på hur många det egentligen är.
- Med Hans on the Bass har vi gjort fyra skivor, jag har gjort en skiva med ett annat band och så jag skrivit mycket låtar för många andra projekt.
Gruppen Hans on the BassBandet Hans on the Bass.Bild: Yleumk 2015
Klaus har lätt för att skriva låtar och producerar dem på löpande band.
- Men det som är tokigt är att det inte finns någon tid när man kan sitta ner för att skriva låtar. Om jag sitter hemma med gitarren upplevs det som om jag inte gör någonting. Då skulle jag kunna föra ut skräp eller hjälpa ungarna med någonting, säger Klaus och skrattar.
Klaus berättar att han har telefonen full med melodier han har gnolat och bandat in när han kommit på någonting. Utgående från det funderar han sedan vidare och ofta resulterar det i en låt.
James Bond-freak
Klaus är ett stort fan av soundtrack från gamla 60 och 70-tals filmer, speciellt musiken från Bondfilmerna. Han menar att musiken i dagens filmer och tv-serier inte är den samma som den var förr.
- Från hur många av dagens tv-serier kommer vi ihåg soundtracket? Jag tror att inställningen var annorlunda förr.
Klaus menar att det förr lades ner mycket tid och omtanke på musiken. En person blev anställd för att skriva ett soundtrack och det kunde ta några månader innan det perfekta soundtracket var färdigkomponerat.
- Nuförtiden gör man låtar ganska hux flux.
Ett exempel på en perfekt låt enligt Klaus är soundtracket från James Bond filmen For Your Eyes Only.
- Många Bondlåtar är helt 100 poäng. Jag är absolut ett Bond-freak.
Operasångaren Malena Ernman uppträder på Allsång på Skansen den 15 augusti, säsongens sista program.
Det är inte första gången Malena står på Allsång på Skansen-scenen. Hon har varit med länge.
- Folk börjar bli trötta på mig. “Nej inte hon igen” tänker de väl, säger Malena och skrattar. Jag tror det är åttonde gången jag är med i år.
Första gången Malena stod på Allsång på Skansen-scenen gick hon fortfarande i skolan, på musikhögskolan. På den tiden var det Lasse Berghagen som var programledare.
Kommer du att sjunga någonting i operaväg?
- Det får vi hoppas att jag inte gör, säger hon och skrattar. Nej men jag kommer att sjunga med Helen Sjöholm, som jag tycker är den bästa sångerskan i världen. Då säger man inte nej. Vi ska framföra en sång som är skriven för oss av Fredrik Kempe.
Malena uppträder tillsammans med Helen Sjöholm på Allsång på Skansen.Helen SjöholmBild: Carl Hjältehelen sjöholm
Malena och Fredrik har jobbat med varandra tidigare. Bland annat när hon deltog i melodifestivalen år 2009.
- Vi känner varandra bra. Han är en klassisk nörd från början och det är jag också, säger Malena och skrattar.
Jag älskar er och jag tycker att ni pratar vackrast i hela världen. Så kom hit och lär svenskarna era seder.― Malena Ernman till den finländska publiken
Hur ser annars planerna ut för sommaren?
- Helen och jag uppträder i Dalhalla på tre konserter. Det är tre utsålda konserter och Helen är min gäst. Sedan händer där lite andra spännande saker som jag inte får prata om, töntigt nog.
- Ni måste komma! säger Malena till den finländska publiken. Sverige är bäst och i Finland kommer det att regna. Stanna inte där!
Har du någon favoritallsång?
- Jag skickar in mina favoriter varje år men jag får aldrig sjunga dem. Jag vill sjunga ABBA. Jag vill sjunga Mamma Mia.
Har du en hälsning till Finland?
- Jag älskar er och jag tycker att ni pratar vackrast i hela världen. Så kom hit och lär svenskarna era seder.
Malena Ernman intervjuades av Lilian Brunell.
Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan
Allsång på Skansen sänds direkt i Yle TV1 och på Arenan varje tisdag i åtta veckors tid kl. 21.00 med start tisdag 27.6.2017. Sändningen refereras på finska av Hanna Pakarinen. Vill du se på programmet utan finskt referat bör du välja svenska som sändningsspråk.
Övriga gäster i säsongens sista program är Danny Saucedo, Jill Johnson, Anki Albertsson, Linda Olsson, Mercedesz Csampai, Pablo Cepeda, Sussie Eriksson m.fl.
Efter sexton års paus meddelade Ultra Bra i början av 2017 att de gör comeback. En sommar senare med bejublade konserter både på Provinssi, Ruisrock och Ilosaari återkommer bandet med tre konserter i Helsingforsarenan i december. Catta Oras berättar varför bandet betyder så mycket för just henne.
Musiken har ett egenvärde i sin skönhet. Men därtill har musiken använts för att tvinga eller leda oss till ett önskvärt beteende. Det har handlat om så vitt skilda syften som att få oss att känna trygghet i hissar, (där av namnet hissmusik) konsumera mera eller rentav få oss att strida tapprare.
David Strömbäck och Daniel Österlund är aktuella med ny musik. Utmanarna i Vegatoppen den här veckan tävlar mot Erik-André Hvidsten som regerar på Vegatoppen.
Assimilation sker först och främst via språket. Men också musiken kan ha en avgörandet betydelse. Att lyssna på finlandssvenska låtar kan mycket väl vara ett sätt att påskynda integrationen.
