Hon har tävlat för Estland i Eurovisionen och spelat Anna i Bullerbyn på film. Anna Sahlene vill bli en bättre skådespelerska och återerövra sin estniska publik. Nu är hon gästartist i finalen i På resande not.
Sent en kväll i januari 2002 fick Anna Sahlin, som då satsade på en solokarriär under namnet Sahlene, ett underligt telefonsamtal från en musikförläggare med ett märkligt ärende.
- Han representerade två estniska låtskrivare vars artist hade hoppat av den estniska melodifestivalen som skulle hållas nästa dag och nu behövde de en ny artist.
- Jag blev ganska ställd. ”När sa ni att det var? Imorgon?” Han sa att svenska artister fick vara med i Estland eftersom det egentligen är en låtskrivartävling. Jag blev ganska chockad av frågan och tänkte först självklart säga nej.
- Jag hade väl lite fördomar om estnisk schlager, och så tänkte jag att hur ska jag kunna göra ett bra jobb med en låt jag aldrig hört om finalen är i morgon? Men så bestämde jag mig för att det är för mycket nej-tackande här i livet. Man ska säga ja till saker. Man ska bejaka roliga och spännande saker.
- Jag var så säker på att inte vinna så jag tänkte att låten inte ens behöver vara bra. Det räcker att den är okej så tackar jag ja. Ingen kommer att få veta om det i alla fall, men jag kommer att ha en rolig historia att berätta.
- De skickade över låten. Det här var på modemtiden, så det tog en lång stund och jag fick bara halva låten, resten kom aldrig. Jag lyssnade med väldigt elaka öron men trots det tyckte jag att låten var bra. En modern popschlager som kändes relevant och som kunde spelas på radio. Vid midnatt bestämde jag mig för att tacka ja och nästa morgon åkte jag till Tallinn för generalrepetitionen.
- Eftersom jag inte hunnit lära mig texten fick jag ha stora skyltar med texten på i kulissen, men tyvärr höll scenarbetarna dem upp och ner. Det stod i tidningarna att jag hade lite stirrig blick, men det var för att jag förvivlat försökte läsa vad det stod.
- Under röstningen var allt på estniska så jag förstod ingenting, men plötsligt riktades kamerorna mot oss och min producent viskade: ”I think we are winning.” Helt plötsligt började det regna konfetti och det var bara att springa ut på scenen och det hela var oerhört surrealistiskt. Helt plötsligt skulle jag representera Estland, ett land jag aldrig tidigare varit i, och min tanke var: ”Vill jag verkligen det här?” Men så bestämde jag att det inte spelade någon roll vad jag ville.
Hela Estland förälskade sig i den svenska sångerskan och tog emot henne med öppna armar. Hon syntes i alla tidningar och blev snabbt en stor stjärna.
- Jag är så glad och tacksam för att de verkligen tog mig till sig och jag gjorde mitt allra bästa för att visa mig ödmjuk. Precis i början hördes röster som tyckte det var snopet att det inte skulle vara en estnisk artist nu när Estland stod värd för hela tävlingen, men sedan fick jag så mycket kärlek från det estniska folket att det värmer än idag.
När jag var liten spelade jag Anna i filmerna om Bullerbybarnen. När jag kom tillbaka till skolan blev jag väldigt retad för att jag spelat in de här filmerna, och det gjorde att jag inte vågade fortsätta med skådespeleriet.
Vid finalen i Tallinn kom Anna Sahlene på tredje plats med ”Runaway”, vilket är Estlands näst bästa placering någonsin. Kanske hjälpte det att ha rutin sedan tidigare. Anna hade redan varit med som körsångerska bakom Charlotte Perrelli vid ESC i Jerusalem tre år tidigare.
- Då vann vi hela tävlingen. Men det är en annan sak att stå i bakgrunden.
- Dels har du inte detta enorma fokus inte bara på ditt framträdande utan på allt, hur du ser ut, vad du säger, vad du gör, minsta rörelse. Det är mycket mindre press och mycket mindre spotlight på dig om du står i kören.
- Samtidigt, om du körar finns inget utrymme för misstag. Om man är soloartist så har folk en förmåga att dalta lite med dig, men är du i kören ska du bara komma in med din professionalism och göra ditt jobb. Det finns inget rum för att det ska bli fel eller låta dåligt. Så det är press på olika sätt, men mycket mer om du är huvudartist.
Revansch en stor drivkraft
Vid sidan av sången har Anna Sahlene också lånat ut sin röst till tecknade filmer och har de senaste åren ägnat sig allt mer åt skådespeleri.
- Jag älskar att skådespela och jobbar på att utveckla den sidan, det är en dröm jag har haft. När jag var liten spelade jag Anna i filmerna om Bullerbybarnen, Astrid Lindgren-filmerna, som blev ikoniska i Sverige. När jag kom tillbaka till skolan blev jag väldigt retad för att jag spelat in de här filmerna, och det gjorde att jag inte vågade fortsätta med skådespeleriet. Tyvärr, för jag älskade det och måste nog säga att jag hade en talang för det också.
- Sedan har den här drömmen vuxit mer och mer, och jag har fått möjligheten att göra den kvinnliga huvudrollen i två musikaler på stora scener i Stockholm. Nu har jag jobbat på en monolog och det är en egen föreställning jag satt ihop. Jag har repeterat intensivt hela året och hoppas få sätta upp den snart, det är väldigt roligt och jag vill bli ännu bättre på det.
Hur mycket är det den retade barnskådespelaren i dig som vill ha revansch?
- Jag tror inte att jag är så mycket för revansch på andra, det har inte varit någon stor drivkraft i mig. Däremot så känner jag att mitt tioåriga jag inte kan diktera vad jag som vuxen ska säga eller göra. Det är ett för stort övergrepp på mig själv att låta mina erfarenheter som barn diktera hur jag ska vara när jag är vuxen.
- Jag känner mer att jag har den här drivkraften och måste våga göra det. Och jag måste våga tro på det för jag har ganska mycket att ta igen i skådespeleriet.
Du gjorde en liten comeback i Eurovision Song Contest i våras som körsångerska för Australien. Hur troligt är det att vi får se dig tävla som soloartist igen?
- Jag skulle väldigt gärna vilja det. Det är faktiskt en dröm. Jag har varit med i den svenska melodifestivalen tre gånger utan att gå vidare och ibland tror jag att den internationella tävlingen passar mig bättre som forum än vad den svenska finalen gör.
- Jag skulle hemskt gärna vilja komma tillbaka till Estland och sjunga där. Nästa år är det femton år sedan jag tävlade med ”Runaway” men de kommer fortfarande ihåg mig, och jag har fortfarande fans där. Jag saknar Estland och jag saknar min publik där och det känns inte riktigt rätt att jag inte är där mer än vad jag är.
Intervju: Tobias Larsson