Musikal är en konstform som delar folket. Vissa är hängivna fans som fyller teatrarna till bredden medan andra avfärdar det som glättig underhållning.
Det var hög Sidu morjens-faktor i Hartwall arenan i lördags då de svenska musikalgiganterna Helen Sjöholm och Peter Jöback intog scenen.
Ackompanjerade av Stockholm Sinfonietta och uppbackade av kör och gästartister lyckades Sjöholm och Jöback med konststycket att inte bara värma upp den annars ganska reserverade finska publiken utan även hålla den i ett järngrepp under den nästan fyra timmar långa konserten.
”Jag erkänner, jag älskar musikaler”
Musikal är inte den hippaste av genrer och även stjärnor som Sjöholm och Jöback skämtade om sin kärlek till denna i en parallelldragning till de 12-stegsprogram som används för missbrukare.
”Hej. Jag heter Peter. Jag älskar musikaler.”
Lättsmält och svårsjunget
Så vad är det då med denna genre som får generation efter generation att gå till teatrar och konserthus? Svårt att svara på.
För det första är musikal som begrepp väldigt brett och innefattar allt från traditionellt jazziga lättsmälta Broadway-nummer till svulstiga genomsjungna operettliknande verk. Var och en kan välja om hen vill bländas av en färgsprakande show eller gråta till något mer invecklat och dramatiskt. Den gemensamma nämnaren för alla förgreningar är kombinationen av musik, teater och dans.
Underskattad konstform
Musikalen har orättvist nog ett rykte om sig att vara teatervärldens motsvarighet till vad Eurovision Song Contest är för populärmusiken. Bägge ypperliga musikaliska fenomen men samtidigt lite pinsamma att öppet beundra. Kultureliten vill inte riktigt ge musikalen den uppskattning som den verkligen förtjänar.
Faktum är dock att musikaler säljer och många teatrar sätter upp publikfriande musikaler för att finansiera de smalare produktionerna som spelas vid sidan om. Utsålda föreställningar talar sitt tydliga språk, vare sig man vill eller inte.