Vi vet bägge att det inte är fashionabelt att älska mig, sjunger hon.
Lana Del Reys öppnar sitt album Honeymoon med den här fantastiska frasen. Den får en att direkt lystra till.
Violinen släpar och soundet är tidlöst, och Del Rey sjunger magiskt som alltid.
Frasen är början på en berättelse om våld, attraktion och kärlek mellan två outsiders men jag tänker samtidigt att den kan tolkas handla om henne som artist. Eller om hennes fans.
Ingen ifrågasätter Del Reys röst, men hon har kritiserats för allt från att inte ta avstånd från våld mot kvinnor till att glorifiera droger, lättsinne och dekadens.
Hon verkar ibland tolkas som lite av en posör, vilket alltid förvånar mig.
Hennes konstnärliga uttryck har alltid varit starkt och konsekvent och Honeymoon är hennes mest fulländade album hittills.
Knarka i Kalifornien
Lana Del Reys estetik är omöjlig att begripa utan ett minne av Hollywoods tragiska kvinnor, de som beundrats men som ingen har hållit upprätt då det blåst omkring dem.
Olycklig kärlek, våld, droger och fest har funnits på deras stig neråt och det är det här som Del Rey undersöker, leker med och samtidigt lyfter tillbaka i vårt populärkulturella, kollektiva minne.
Hon står upp för de här kvinnorna och på samma gång för sig själv.
Då hon spelar med begreppsparet hora/madonna så påminner hon oss om hur kvinnor fortfarande mäts enligt det här måttet och samtidigt tror jag att hon gör en poäng av att själv inte bry sig om att hon kritiseras för det.
Hur annars egentligen? Att forma sig efter de sociala förväntningarna på en själv är att ge upp av sin frihet.
Hon sjunger ur perspektiv som alltid inte är politiskt korrekta, verkar vilja visa att hon gör som hon vill. Kanske vill hon hålla kvar en viss makt då hon säger sig inte vara feminist.
Bland annat får vi ta del av perspektivet att vinka hejdå till killen och istället bli hög på stranden, allt sjunget i ett obekymrat tonfall och med en skön urban rytm som pulserar genom låten.
Ändå befinner vi oss långt från feelgood skildringar. Här är det allvar hela vägen.
Samtidigt är det något som ständigt provocerar i hur hennes kvinnor hellre verkar glida omkring i någonslags valiumdimma än att ta sig ur ett sunkigt förhållande med lite jävlar anamma.
Dubbelheten i hennes texter gör dem spännande och angelägna. De ger en anledning att stanna kvar i dem och reflektera kring dem. Om man vill.
Musik som knockar
Musikern Tomas Andersson Wij tweetade för några år sedan på ett sätt som jag inte glömt; om hur han var på väg in mot staden från förorten, i en taxi på väg mot krogen och ljusen och i bilstereon Lana Del Reys Videogames – vars text kritiserades för okritiskhet om kvinnors underkastelse.
Videogames är en fullständigt magisk låt och jag har alltid tagit den som ett löfte om att Del Rey kan skriva musik som slår knock på en.
Däremot har jag kunnat tycka att hennes album varit lite ojämna, att enstaka låtar har tindrat klarast – till exempel de hon skrev för Tim Burtons film Big Eyes.
Honeymoon är ett väldigt långsamt album, som om det skulle vilja hålla kvar en tid som allt mer glider undan oss.
Bowie & co
Del Rey har alltid varit besatt av död och olycklig kärlek men engagemanget i de här människoödena blir allt tydligare för varje album hon släpper.
På ett elegant sätt väver hon in musiken från olika tider. ”Ground control to major Tom” sjunger hon och skriver in sig i ett universum av musik, utflippningar och stjärnor.
Trots att hennes referenser är i det förflutna är hon en artist som haft ett brett genomslag i en tid då musikindustrin producerar just färre stjärnor.
Kruxet med Honeymoon är att skivan inte funkar lika bra i alla sammanhang. Jag har lyssnat på den i en bil (då den kändes mästerlig), vid morgonkaffet (får en att vilja blanda lite tuting i kaffet och flumma bort dagen), då jag drällt på nätet (då den inte lyckas nå fram), på dagen (då den är för släpig och monoton).
Men det är förstås bara att välja Honeymoon i rätt situation, konstigare än så behöver det inte vara.