Ännu en ny festival, suckade jag trött inombords när jag öppnade pressmeddelandet om den urbana festivalen Sideways i Helsingfors.
Sedan började jag igen tvivla, hur ska alla dessa artister kunna uppträda på flera scener på ett så litet område som Slakteriet i Helsingfors faktiskt är.
Trendigt område livas upp ytterligare
Jag kände mig kluven. Blir det här den bästa festivalen i mannaminne, eller en total flopp? Förväntansfull och skräckslagen styrde jag i fredags (12.6) mina steg mot biljettkassan där jag skulle få veckoslutets armband.
Ända från stunden när jag märkte att den evighetslånga kön gick snabbt och effektivt, fortsatte den känslan. Hela festivalen funkade lika bra som wasabi och soja passar ihop.
Allt gick smärtfritt, och jag som har en historia av social fobi kände bara människopanik i cirka två sekunder under de båda dagarna festivalen varade.
Smått men praktiskt
Trots att området var litet var det fungerande. Scenerna fick ro, även fast de låg nära varandra. Spelningarna var snyggt planerade och människoströmmen till och från de olika scenerna löpte smidigt som ålen ur fiskarens händer.
Att ändå satsa på en rätt liten stadsfestival visade sig vara en bra idé. Båda dagarna var slutsålda, men det gick ändå att röra sig på området.
Silvana Imams energi strålade
Hela festivalens musikhöjdpunkt var utan tvekan Silvana Imams energiexplosion till show på lördagen. Hon ropade, hon älskade, hon var rörd och hon gav av sig själv.
Hennes motto “Jag är naturkraft jag borde brukas” kom till sin rätt när publiken i svettig hysteritrans sög i sig av hennes kraft och empowerment.
Att hon fick bh:ar uppkastade på scenen bevisar bara vilken rockstar hon verkligen är. Hon gav och hon tog, allt var en symbios och publiken älskade henne och varandra. 
Kapitalismens spår
Allt kan ändå inte vara perfekt och det måste finnas klagomål för att universum ska kunna ligga i balans.
Kapitalsimen och de stora företagen visade lite fult sitt rätta ansikte när det visade sig att endast små inhängnade områden reserverats för utomstående företag som vill sälja alkoholdrycker. Trots att hela området var utskänkningsområde var en tvungen att vara inhängad för att dricka annat än från festivalarrangörernas dryckespunkter.
Med undantag för dryckesfadäsen kändes Sideways överlag som en välordnad tillställning. Till och med intervjuerna skedde på rätt klockslag, i förtid faktiskt. Smooth. 
Fixa gärna igen!
Personligen hoppas jag att festivalen ordnas nästa år igen, med minst lika bra artister. Det jag ändå mest av allt önskar är att arrangörerna håller festivalen två dagar lång.
Att inte behöva fundera hur en ska orka en tredje festivaldag - som i de flesta fall - var en ren och skär välsignelse. 
Intervjuer med The Soft Moon och ...And you will know us by the trail of dead kan höras i Supernova på Radio X3M 16 och 17.6.