Blueslegenden B. B. King spelade på tiotals, om inte hundratals gitarrer under sin närmare sjuttio år långa karriär. En sak hade de alla gemensamt: namnet Lucille. Berättelsen om gitarren som nästan brann upp har blivit en bestående del av bluesens historia.
Bluesens historia är full av roliga och mer eller mindre fantasifulla berättelser, som inte alltid tål en närmare faktagranskning. Bluesen är till sin karaktär en muntlig tradition, och det gäller inte bara musiken utan också berättelserna kring den. Vandringssägnerna är många, och samma historier berättas ofta om olika personer vid olika tillfällen. Musikhistorikerna har fått lära sig att mycket bör tas med en rejäl nypa salt.
Men det finns de historier som är sanna. En av dem är berättelsen om hur B. B. Kings gitarr fick namnet Lucille.
Heta känslor i publiken
Året var 1949, eller möjligen 1955. Olika källor anger olika årtal, men det tidigare är det mest sannolika. B. B. King spelade på ett danshak i den lilla staden Twist i Arkansas. Det var mitt i vintern, och arrangörerna hade riggat upp en primitiv fotogenkamin för att värma upp salen.
Mitt i spelningen utbröt ett våldsamt slagsmål mellan två män i publiken. De två slagsbultarna lyckades välta kaminen, brinnande fotogen rann ut och hela dansplatsen fattade eld. Mitt i tumultet, då alla försökte ta sig ut ur den brinnande byggnaden, insåg B. B. att han glömt kvar sin gitarr på estraden. Med fara för sitt eget liv sprang han tillbaka in i eldhavet för att rädda gitarren. Han lyckades, men undvek med en hårsmån att själv bli innebränd.
Lucille
Efteråt fick han höra att de två männen hade slagits om en kvinna som hette Lucille. B. B. beslöt då att ge sin gitarr namnet Lucille för att alltid komma i håg två saker: att aldrig mer riskera livet för en gitarr och att aldrig någonsin slåss om en kvinna.
Den första Lucillegitarren, som nästan blev lågornas rov, var en akustisk Gibson av typen L-30. Den skulle följas av en lång rad andra gitarrer av olika modeller. Gitarrerna avlöste varandra i rask takt under B. B.s karriär, men en sak hade de gemensamt: alla hette Lucille.
Märken och modeller
På 50-talet spelade B. B. King på ett flertal så kallade jazzgitarrer av Gibsonmodell, bland annat "Charlie Christian-gitarren" ES-150 och jazzklassikern ES-175. Men på gamla skivomslag kan man också se B. B. med en Fendergitarr av modellen Esquire, en tidig föregångare till den välkända Telecastern.
1958 kom Gibson ut med den första halvakustiska gitarren, den berömda modellen ES-335 som har blivit en klassiker. Den halvakustiska gitarren är designad för att minska på den rundgång som uppstår när man spelar med hög volym, och modellen blev snabbt populär bland blues- och rock'n'rollgitarrister. För B. B. King var Gibson ES-335 standardgitarren under hela 60- och 70-talet, även om han efter hand bytte upp sig till den senare toppmodellen ES-355.
I början av 80-talet fick B. B. King sin egen signaturgitarr, en specialdesignad Gibson vid namn Lucille. Gitarren bygger på modellen ES-355 men saknar de så kallade f-hålen i locket. Lucille är halvakustisk men helt sluten, för att ytterligare minska på rundgången. Med gitarrer av den här modellen spelade B. B. King ända fram till sin död.
Fokus på B. B. King i Radio Vega torsdag 21.5 kl. 18.03, repris onsdag 27.5 kl. 13.03. Från och med torsdag kväll kan du höra programmet på Arenan.