Lasse Tennander 70 år – en någorlunda mogen man

År 1968 var Lasse Tennander i London. I en musiktidning läste han en annons där Beatles skivbolag Apple sökte låtskrivare. Lasse tänkte att det var värt chansen och gick dit. Det var han förstås långtifrån ensam om att göra. Där fanns många andra hugade låtskrivare. Men till sist fick även Lars Arthur Tennander från Stockholm provspela.

Redan efter två låtar började han som hade hand om auditionen att telefonera. Vi vet inte vem han ringde. Kanske rentav någon i Beatles. Eller så inte.

Lasse fick ändå höra den berömda frasen "Don’t call us, we’ll call you" och det var det sista han hörde från Apple. Lasse blev inte så värst besviken för han hade väl egentligen heller inte väntat sig så mycket mer än det. Men han har ändå aldrig slutat fundera på vilka andra som satt där i väntrummet tillika med honom den där dagen.

Från Beatles till Dylan

Beatles var en stor influens för den unge Lasse Tennander. Liksom The Who och Elvis Presley, förstås. Men mest var det kanske Bob Dylan. För Dylan visade att även en till synes lättsam popaktig låt kunde ha en seriös text. Dylan visade också att en låt inte behövde hålla sig inom 3-minuters ramarna, utan kunde ta den plats den behövde. Det här var något som tilltalade den unge aspirerande artisten och låtskrivaren Lasse Tennander.

Som drygt 20-åring blev Lasse Tennander i mitten av 60-talet anlitad av skivbolaget Karusell som låtskrivare. De behövde nya sånger till sina artister. Lasse skrev låtar som blev framgångsrika för bl.a. The Wayfarers och Peter Lundblad. Och till sist erbjöds även Lasse Tennander att göra ett eget album.

Ska vi gå hem till dig

År 1974 kom debutplattan Lars Vegas. Den innehöll bl.a. låten Ska vi gå hem till dig som blev en hit. Men inte då. Och inte för Lasse Tennander. Utan i en coverversion av Magnus Uggla 13 år senare. Än idag är det många som tror att det är en Uggla-låt.

LP:n Lars Vegas gjorde alltså inte mycket väsen av sig. Men det gjorde däremot uppföljaren Alla är vi barn i början (1976).

Bra melodier med seriös lyrik

För att dryga ut kassan jobbade Lasse Tennander även som lärare vid sidan av låtskrivandet. Han hade alltmer börjat se sig själv mer som låtskrivare och mindre som artist. Men i och med Alla är vi barn i början fick han ändra på de planerna.

För här lyckades Lasse Tennander nu för första gången kombinera allt det som gjort inflytande på honom som ung – bra melodier med seriös lyrik. Han skrev texter om den svenska verkligheten, texter som på sitt sätt var politiska och där många kunde känna igen sig själva. Låtar som fungerade lika bra hemma med akustisk gitarr som på stora elektriska konserter. Mitt i allt var Lasse Tennander en viktig del av den svenska progressiva musikrörelsen.

På omslaget till Alla är vi barn i början skrev Lasse Tennander bl.a. så här: "För mig är progressiv musik en ärlig musik. En musik som ställer sig på folkets, på arbetarnas, på de förtrycktas sida. En musik som inte är ett självändamål för en gitarrvirtuos. En musik som inte söver, inte ljuger. En musik som värmer och som krymper avstånd. En positiv, enkel musik som sprider glädje och medvetenhet. En musik som vågar ta ställning".

Samhälleligt engagerad

Lasse Tennander fortsatte sitt musikaliska samhällsengagemang år 1979 med LP:n Längst därinne är himlen ändå röd. Medproducent här var Rolf Wikström. Tennander var nu en flitigt anlitad artist på Sveriges alternativa spelställen, de s.k. musikforumen.

Men när 80-talets yuppiekultur kom blev det kärvare tider för en samhälleligt engagerad artist som Lasse Tennander. "Det är en rutten bransch", konstaterade han flera gånger och befarade att han måste sälja sitt sommarställe på Gotland när han inte hade råd med amorteringarna. Men år 1985 kom räddningen – Rötter.

Låten Rötter var aldrig så himla allvarligt menad. Den handlade närmast om vad Lasse Tennander själv lyssnade på innan han började skriva egna låtar. Men hans sätt att beskriva det gjorde att texten blev mer allmängiltig och att många på något sätt kände igen sig i det hela.

Förutom titelspåret innehöll albumet Rötter även klassiska Tennander-låtar som Någorlunda mogna män, Honungshöst och Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad).

Nu upptäckte både en ny och en gammal publik Lasse Tennander och han kände själv att han hade frihet att göra precis sådan musik han ville, att den inte längre behövde ha någon politisk underton, utan kunde t.ex. handla om olika sorts människorelationer som den mellan far och son.

Uppskattningen kom även från annat håll än publikens. År 1987 tilldelades Lasse Tennander det nyinstiftade prestigefyllda Fred Åkerström-stipendiet. Nio år senare skulle han även erhålla det kanske ännu mer prestigefyllda Cornelis Vreeswijk-stipendiet.

Lasse Tennander började nu göra fler låtar som hyllade hans hemstad Stockholm. 1990 kom den mest kända av dem – Lisa Lisa där Lasses påhittade polare Lisa och Per tar oss igenom kvarteren på Söder.

Sedan 90-talet har det blivit allt glesare mellan nya Lasse Tennander-plattor. Vilket gjort att de drunknat i det musikaliska överutbudet och att han litet glömts bort av den stora allmänheten.

Men Tennander har ändå hela tiden fortsatt med sin musik och med att beskriva det Sverige han ser. Om det inte är med egna låtar, så är det med en cover-version av bandet Kents låt Sverige. Eller en hyllningsplatta till Evert Taube (Så länge hjärtat kan slå).

En stor orsak till att det blivit glesare mellan plattorna är att Lasse Tennander emellanåt valt att prioritera annat här i livet än sin karriär. Så där som familjen, resor och huset på Gotland. Han har helt enkelt prioriterat livet. Och det fortsätter han att göra än idag. Det borde kanske även fler av oss göra. Så länge hjärtat kan slå och innan sista ljuset har blåsts ut.