Opera kan göras på många sätt – stort och spektakulärt och intimt i fickformat . Nationaloperan i Helsingfors sätter upp Richard Wagners Mästersångarna i Nürnberg medan KokoTeatteri ger två kammaroperor av Gian Carlo Menotti i turnéversion. Men trots skillnaderna i såväl stil som omfång har de två uppsättningarna också något gemensamt. I bägge granskas mänskliga egenheter och brister genom löjets glasögon.
Komisk är kanske inte det adjektiv man i första hand förknippar med Wagner men i jämförelse med hans övriga produktion är Mästersångarna i Nürnberg både förhållandevis folklig och komisk.
Under medeltiden växte en rad gillen fram där framförallt städernas hantverkare vid sidan av sina huvudsakliga yrken ägnade sig åt poesi och sång. Med nit byggde de vidare på de kringresande trubadurernas arv och utvecklade samtidigt ett eget, rigoröst regelverk för den fulländade mästersången.
Skomakaren Hans Sachs , som verkade i Nürnberg på 1500-talet, har gått till historien som en av de främsta och mest produktiva mästersångarna och han är också en av centralgestalterna i Wagners opera där en stor sångartävling står för dörren.
Alla vill vinna den. Inte bara för ärans skull utan också för att segraren belönas med den vackra guldsmedsdottern Evas hand. Men Sachs inser snart att en nykomling som inte alls hör till hantverkarnas skara överglänser dem allesammans både i skicklighet och i kärleken till den unga Eva. Med Sachs hjälp får den unga riddaren Walther von Stolzing möjlighet att visa vad han går för med ett bidrag som höjer sig över alla andra.
Rolig drift med konstens eunucker
Genom hela operan löper ett resonemang om tradition och förnyelse där tonsättaren hejdlöst driver med de förstelnade traditionsbevararna. Operans mest komiska gestalt är skrivaren Sixtus Beckmesser som Wagner gör till ett verkligt nidporträtt av den konservativa kritikern, en avundsjuk konstens eunuck som har en bestämd uppfattning om hur allt bör göras men inte kan skapa något egenartat själv.
Och det är också porträtten av den inskränkta Beckmesser och den insiktsfulla Sachs som fungerar bäst i Nationaloperans uppsättning med Ralf Lukas i rollen som Sachs och Michael Kraus som en mycket inlevelsefull Beckmesser – trots att vi under premiärkvällen inte fick höra honom. Kraus hade drabbats av en förkylning och fick nöja sig med att agera medan rollen sjöngs av kollegan Armin Kolarczyk, diskret placerad intill scenen. 
Men ack, om de här herrarnas glöd hade smittat av sig lite också på de andra bärande gestalterna i uppsättningen ... Mika Pohjonen och Tiina-Maija Koskela gör t.ex. bägge solida insatser som sångare men av passionen mellan deras kärlekspar Walther och Eva ser vi inte mycket.
Utan Kraus och Lukas hade det här nog varit en stilig men ganska anonym uppsättning.
Och det förvånar. Inte minst för att legenden Harry Kupfer, känd för sin förmåga att belysa välkända verk ur nya perspektiv, står för regin.
Svårlöst final
Att det allmänna intrycket är lite blekt beror säkert delvis på att det här inte är en regi som vuxit fram från grunden på Nationaloperan, den bygger på Kupfers regikoncept för operan i Zürich för några år sedan.
Men det stora problemet med operan är och förblir finalen, med Sachs hyllning av den heliga tyska konsten i en stor avslutande masscen. Wagner hade förstås sina egna skäl till brösttonerna, operan fick sin premiär under en turbulent era, men det som framför allt spökar i våra medvetanden i dag är den propagandistiska prägel operan fick under Hitler-eran.
Det enda statement Kupfer emellertid gör är att han inkluderar avtäckningen av ett medeltida, sakralt konstverk i scenen samtidigt som han låter operan som helhet utspela sig på ett tidsplan efter Tredje rikets fall, bland ruiner som småningom låter oss se en ny nation med nya ideal ta form.
Frågan är om det är nog för att jaga de kalla kårarna på flykt. Jag är inte riktigt övertygad, speciellt inte i en tid när nationalismen sticker upp sitt fula ansikte överallt igen.
Låg tröskel och gott humör på KokoTeatteri
Kvällen efter den drygt fem timmar långa Wagner-uppsättningen på Nationaloperan landade jag på KokoTeatteri där en arbetsgrupp som kallar sig Ooppera Menotti har dragit in. Namnet anspelar på produktionen, på programmet står två kammaroperor av Gian Carlo Menotti.
Menotti var verksam i 1900-talets USA och en av hans ledstjärnor var att göra operakonsten möjligast tillgänglig. I likhet med Wagner var han sin egen librettist och en del av hans verk är skrivna direkt för tidens populära medier. På KokoTeatteri ges nu The old maid and the thief, ursprungligen skriven för radio år 1939, och enaktaren The telephone från år 1947.
Bägge sätts upp i finsk översättning och resultatet är en föreställning med låg tröskel och gott humör.
The old maid and the thief, i finsk översättning Vanhapiika ja varas , påminner rätt mycket om Mika Waltaris komedi Gabriel, kom tillbaka. I en liten bigott småstad dimper en luffare ner hos en respektabel ogift dam samtidigt som ryktena sprids att en förrymd tjuv och mördare gömmer sig i staden.
Ungmön och hennes husa är övertygade om att luffaren är den efterlysta men vill till varje pris ändå ha honom kvar i huset... Det leder förstås både till märkliga förvecklingar och en liten moralitet. Vagabonden blir verkligen tjuv men inte förrän damerna själva tummat på moralen allt vad de förmår. De rånar t.o.m. stadens spritbutik för att hålla gästen nöjd . 
Och i The telephone försöker en man förgäves fria till sin utvalda men blir förstås ständigt utkonkurrerad av den ringande apparaten som i den här versionen uppdaterats till vår tids gissel, mobilen.
Komik på kvinnornas bekostnad
I övrigt har Mikko Kivinen inte tummat mycket på upplägget i sin regi. Det är gammaldags fars för hela slanten och somt är roligt, somt ohjälpligt passé. Att den satiriska udden genomgående riktar sig mot de kvinnliga gestalterna blir t.ex. efterhand en aning problematiskt.
Bilden av kvinnor som sladdrar oavbrutet i telefon och torra gammalpigor som suktar efter unga män speglar förstås synen på komik vid operornas egen tillkomsttid men sätter man upp dem idag måste man nog också stryka dem en aning mothårs för att upplägget ska gå hem.
Men om det nu stundvis kändes lite stelt i personteckningen på Nationaloperan kan detsamma absolut inte sägas om den här uppsättningen. Pianisten Tuula Hällström håller skickligt ihop helheten och agerar dessutom både värd och berättare medan de fem solisterna Angelika Klas, Marion Melnik, Annaliisa Pillak, Anu Hostikka och Juha Hostikka verkligen ger järnet i sina rolltolkningar.
Och visst skymtar t.o.m. ett litet stråk av tragik fram ibland i det snåriga relationsspelet. Men det hinner publiken nog inte grubbla länge över - och kanske det inte är nödvändigt heller.
Om uppsättningen lyckas göra rent hus med ett par förutfattade meningar om operan som konstform är ju redan mycket vunnet.