På 1990-talet var bandet Sleater-Kinney en viktig del av den feministiska riot grrrl-undergroundrörelsen i USA. År 2001 utsåg tidskriften Time dem till årets bästa amerikanska rockband. Men när Sleater-Kinney stod på toppen av deras karriär bestämde de sig för att ta en liten paus. Nu 10 år senare har de äntligen gett ut en ny skiva – No Cities To Love. Det var väl värt väntan.
Sleater-Kinney är en rätt intressant power-trio såtillvida att de helt saknar basist. Men ändå saknar man den inte. Vid sidan av de två gitarrerna ger basistbristen istället mer utrymme för de tunga trummorna och de passligt nedstämda gitarrerna, vilket ger Sleater-Kinney ett eget sound som samtidigt både river och gungar på ett sätt som verkligen tar ett hårt grepp om en och inte släpper loss förrän musiken så själv vill. Artist: Sleater-KinneyFakta om skivan:
Titel: No Cities To Love
Utgiven: 20.01.2015
Skivbolag: Sub Pop
Vitsord: 4/5
Bandmedlemmar: Corin Tucker (sång, gitarr), Carrie Brownstein (gitarr, sång), Janet Weiss (trummor)
Rent musikaliskt blandas här punkens attityd med alternativ och indierock från 10-20 år tillbaka. Det låter både här och nu, men också då. Tänk att en skiva samtidigt kan låta så 90-tal, men ändå kontemporär!
Texterna är i äkta Sleater-Kinney-anda intelligenta käftsmällar åt bl.a. vårt konsumtionssamhälle. Men här är även mer personliga texter som rör sig på individplanet. Det handlar om att stå på sig, att tro på sig själv och våga vara stark.
No Cities To Love öppnar sig måhända inte riktigt lika lätt som föregångaren The Woods (2005), men den växer för varje genomlyssning. Det är väl värt besväret att lyssna på plattan några gånger extra för No Cities To Love belönar en rikligt. Bara att tacka och ta emot.
Sleater-Kinney / A New Wave
Sleater-Kinney / No Cities to Love