För några år sedan såg jag Ronskibiitti för första gången. Snabbt rappande, energi, en euforisk men liten publik och finurliga musikaliska och elektroniska krokar fick mig att undra hur det kom sig att jag inte fångat in bandet tidigare.
Å ena sidan har jag endast sporadisk pejl på den urbana musiken i Åbo, å andra sidan så stannar det som görs i de små men livskraftiga Åbo-scenerna ofta i dessa Åbo-scener. Nåja, förklaringar gör bara saken värre heter det ju.
Efter en längre tids tystnad så ger Ronskibiitti ifrån sig sig en hel del livstecken. Bandet har arbetat på nya albumet Las Italo i några år och det ges ut under våren och spelningar är också bokade. Jag och fotografen Jussi besökta bandet i deras studio samma dag som de skulle lyssna igenom den nya skivan.
Bandet är känt för sin samhällbottnande musik och ser tillbaka på de unga åren.
– För dryga tio år fanns det inte många av oss, säger k!RBy, som för sin del står för rap och text i bandet.
Det var bandet Ritarikunta, ett av få band som uppmärksammats bredare utanför Åbo, som inspirerade rappare till att våga och försöka. Åbo har traditioner av underground musik sedan länge tillbaka och också för rappens och artisternas del så skapade de en egen levande kulturscen.
– Vi höll på att slå igenom där ett tag, minns Klaus Kustaa, och syftar på att den elektroniskt präglade hiphoppen för några år sedan plötsligt höll på att trenda men sedan drog sig tillbaka igen.
På en hiphop karta över den finländska rapmusiken som Helsingin Sanomats Nyt-bilaga publicerade för ett tag sedan, definierades Ronskibiitti som semi-underground. Bandet är nöjda med att överhuvudtaget ha uppmärksammats på kartan. De flesta etablerade artisterna bor eller flyttar till Helsingfors.
Det är viktigt att visa åt de unga hur roligt det kan vara att skriva modersmål
Av den äldre generationens rappare är det bara en handfull som fortfarande gör musik, men bland unga har rappen exploderat.
Ronskibiitti konstaterar att de kanske inte alltid förstår den trendiga trappen, som stilen kallas, men uppskattar nog att den görs. Ändå skulle bandet vilja att hiphopens historia skulle betyda mera för dagens nya artister.
Modersmålets sång
Hiphop är en väldigt språkbaserad konstform, men får inte alltid erkännande för att människor har inspirerats till att uttrycka sig genom en innovativ språkanvändning.
– Språket är viktigt för mig då jag inte gör musik själv, säger k!RBy.
Texterna är centrala för Ronskibiitti som i sina nya låtar leker friskt med ord, uttryck och ords mening. Ibland sker det här på bekostnad av innehållet, men bandet poängterar att de aldrig har predikat eller trugat sitt budskap på folk.
Men om vi talar om den gamla kulturministern, han var ändå vår kille
K!RBy har dessutom lärt ut rappande, bland annat i arbetsverkstäder som ordnats för problemunga.
– Det är viktigt att visa åt de unga hur roligt det kan vara att skriva modersmål.
Då de unga kan identifiera sig mad rap så fungerar det här bra och är givande för alla parter och både Klaus Kustaa och k!RBy är eniga om att texternas innehåll, trots allt, är viktigare än en teknik då det gäller rap.
Nordiskt samarbete
För några år sedan uppstod en musikstil ur tomheten, det började plötsligt talas om Skweee.
Då jag intervjuade några skweee-artister inför en tidig Flow-festival talade de skämtsamt om musikstilen som dansbar för idioter.
Skweee-artisterna fanns i Sverige, Helsingfors och Åbo och skweee-battles ordnades på olika festivaler och stilen var tänkt att slå igenom stort. Men också den förblev, trots nordiskt samarbete, ett globalt men marginellt fenomen.
– Det är fortfarande en fantastisk genre, den är så äkta och så konstruerad ända från då vi höll ett möte där vi slog fast vad genren skulle kallas, minns Klaus Kustaa, som också gör skweee under namnet Claws Cousteau.
Budskapen är gömda för dem som orkar leta upp dem
Visst gör folk fortfarande Skweee, men många artister försöker lösgöra sig från etiketten, kanske eftersom den aldrig egentligen slog igenom, funderar han.
Det lokala livet
Trots att skweee inte hörs så ofta på klubbarna i Åbo idag så är staden närvarande i bandets musik.
Bandet skriver mycket om vardagen, om svårigheter i den som de eller deras vänner har. Texterna uttrycker och tar ställning till de här problemen, men också de lokala frågorna är närvarande.
Eventuellt finns det till och med någon gliring åt den lokalpolitiska långköraren, diskussionen om torgparkeringen, i texterna. Nå, det blir lite oklart under intervjuns gång så en och var får lyssna själva då albumet släpps.
Bandets identitet finns fortfarande i undergrounden. Vi säger mycket, snabbt och rätt abstrakt berättar de och innehållet finns inbäddat i språket och musiken.
– Man borde orka lyssna och förstå om man vill få ut något av vår musik. Vi sade att vår nya musik mest handlar om ordlekar och finurligheter, men så är det inte. Budskapen är gömda för dem som orkar leta upp dem, säger Klaus Kustaa.
Den nya folkmusiken
Hiphoppen har under de senaste åren blivit enorm också i Finland och artisterna är alltifrån folkkära till delar av marginella småscener. Att den här musikstilen växt till sig är en kluven erfarenhet för Ronskibiitti.
– Men då rappen gick om countryn på försäljningslistorna i Amerika var det klart att det här också skulle komma att synas i den övriga världen. Rap är nog så mainstream idag, konstaterar k!RBy.
– Naturligtvis är det fint att rappen blivit domesticerad och mainstream. Snabbt kommer också en motreaktion. Det är ändå i underjorden som de intressanta sakerna blir till, fortsätter han.
Ronskibiitti berättar att de aldrig har haft något mål, någon position som de strävar efter genom att göra musik. De har gjort den för sin egen skull. Samtidigt betonar de att många hiphoppare idag vill någonstans, vill bli någon, och gör musiken för att nå dit.
Inte har det gått så illa för Cheek
Inställningen till musiken, varför man gör den, är en viktig faktor inom just musikstilar som bygger på äkthet och livserfarenheter.
– Men om vi talar om den gamla kulturministern (Paavo Arhinmäki), han var ändå vår kille, jämför Kustaa med den (Alexander) stubbska hip-hopen.
Klaus Kustaa syftar på en artikel som Alexander Stubb skrev i Finnairs tidning Blue Wings, om den positiva inhemska rapmusiken.
Det här inlägget väckte en hel del debatt där en klar gräns drogs mellan den politiska och konstnärliga hip-hop som vuxit fram ur Finlands förorter och den mera underhållningsbetonade hip-hopen som dominerar radiokanalernas spellistor.
– Inte har det gått så illa för Cheek, säger Kustaa, så det är kanske inte så farligt om skivbolaget Monsp fick ett statligt kulturpris.
Dagsform
Det har inte gått illa för Cheek och för Ronskibiitti går det ibland bättre, ibland sämre. Folk dyker fortfarande upp på spelningarna berättar de, mottagandet beror på om de är förband eller inte.
På det nya albumet Las Italo har man, förutom de övriga medlemmarna 2-tahti och Loudus Plexus, arbetat med musiker och producenter som alla tillför något nytt till bandets sound.
Trots att Ronskibiitti naturligtvis vill nå ut till folk och också att musiken får ett lyft, tror jag att de är nöjda med att identifiera sig som semi-ug, som ett band som fortfarande och för alltid i grund och botten är en del av marginalmusiken i Åbo.