Visst är det en ganska märklig rubrik och först måste jag kanske förklara citationstecknet. Utgångspunkten eller snarare kanske katalysatorn för den här artikeln och för mitt program om musikaler i Radio Vega är en kolumn som Hufvudsstadsbladets musikredaktör Wilhelm Kvist skrev i höstas. Jag citerar: “Efter att ha sett Mamma Mia på Svenska teatern drabbades jag av en likadan känsla, känslan av att det här var det mest innehållslösa som man beskådat på år och dar. Visst, flera av sångarna är välsjungande, och dansnumren i slutet av första och andra akterna ytterst välkoreograferade, men... Vad ville man egentligen säga?”
Jag gillar Wilhelms stil och skriver ibland för hans sida, men visst kan han vara rätt så påstridig. Där har vi definitivt någonting gemensamt. Jag reagerade dock för ordet “innehållslösa” redan bara för att de flesta musikalerna inte försöker vara mycket mer än superb underhållning. Budskapet till besökarna lyder: glöm alla era sorger, ikväll ska vi ha roligt! Det är väl inget fel med det? Måste varje teaterpjäs, konsert och konstutställning faktiskt vara meningsfylld? Det är väldigt trevligt med lite Brecht ibland, men också lite uttjatat efter den elfte-nionde uppsättningen. Ibland känns det bra att bara få skratta och få en rejäl dos tanklös underhållning.
Jag har inte sett Svenska Teaterns version av Mamma Mia eftersom jag är bosatt i England, men på basen av biljettförsäljningen utgår jag ifrån att uppsättningen är mer än duglig. Däremot såg jag nog musikalens urpremiär i London i april 1999 och vill minnas att jag var ganska road av det hela. Men som randanmärkning vill jag notera att den här typen av jukeboxmusikaler (vilket innebär att de flesta sångerna redan är välbekanta och inte nyskrivna) är ganska fantasilösa och de tillhör en trend som hotar att utarma en genre som jag beundrar. I mitt program går jag närmare in på detta ämne.
Mitt radioprogram vill främst vara ett slags försvarstal för den innehållslösa musikalen. Jag försöker inte erbjuda en musikhistorisk insikt (men vid behov kan jag tänka mig göra en dylik programserie). Musiken jag har valt är huvudsakligen tagen ur amerikanska musikaler och det beror inte på att brittiska kompositörer och textförfattare inte har skrivit intressanta verk. Men jänkarna är bättre på show, spex och “spela dum” (någonting som också störde Wilhelm Kvist).
I begynnelsen
Man skulle kunna påstå att Gilbert & Sullivans musikaliska farser (eller operetter), brittisk music hall kombinerad med amerikanska rytmer och burlesk utgjorde grunden för den nya genren som uppstod under 1920-talet. Jerome Kerns och Oscar Hammersteins ’Showboat’ (1927) brukar kallas för den första riktiga musikalen. Sångerna integrerades i handlingen som delvis utspelar sig på en flytande teaterbåt. Detta var också första gången vita och afroamerikanska sångare och skådespelare genuint delade en teaterscen. George och Ira Gershwin tog några år senare steget ut och skrev den första operan med afroamerikanska huvudroller. Porgy and Bess betecknas som en opera och varken detta verk eller Teaterbåten är särskilt innehållslösa och inkluderas därför inte i mitt program.
I samband med ljudfilmens genombrott uppfann amerikanerna också filmmusikalen och det satte igång musikteaterns blomstring decennierna före och efter andra världskriget. På den tiden hade filmmusikalernas stjärnor nästan alltid en bakgrund inom teatern och var mycket skickliga dansare och sångare. Jämför med nutida filmatiseringar av musikaler och stjärnorna som uppträder i dessa.
Hatten av för den mångsidiga Meryl Streep som nu samlar filmmusikaler på sin imponerande meritlista (först Mamma Mia och förra året även Stephen Sondheims Into the Woods). Streep har en behaglig röst men kan hon dansa? Pierce Brosnan kan iallafall inte sjunga. Förr i världen spelade snygga filmstjärnor också musikaliska huvudroller (Audrey Hepburn, Natalie Wood och Deborah Kerr) men deras sångröster dubbades alltid av professionella sångare.
Om det var någonting som Fred Austerlitz kunde så var det att dansa. När Austerlitz, ursäkta hans scennamn var ju Astaire!, gjorde sin första provfilmning konkluderade rapporten: “Inte bra på att agera. Är lite tunnhårig. Kan också dansa.” Det var höga krav den tiden. Fred Astaire får vara med i min redogörelse eftersom han var expert på att göra skamlöst innehållslösa filmer. Fred Astaire kunde som ingen annan få en väldigt svår rutin att se enkel ut. Kålla upp Puttin’ on the Ritz (klicka på länken) och försök dansa dessa steg (kanske först utan att steppa för att underlätta det hela).
Nå, hur gick det? Använde du också en promenadkäpp? För att komplicera det hela sjöng Astaire samtidigt låten som minst sagt är besvärlig med synkoperade rytmer hit och dit. Astaire kunde ägna en hel vecka, ibland två, åt att repetera en dylik rutin. Idag vore det otänkbart. West Side Storys dansare , ungdomsgängen The Jets och The Sharks, övade i två månader med den obarmhärtige koreografen och regissören Jerome Robbins. De var till slut nära att strejka och Robbins blev avskedad från filmen.
Musikaler svårare än operor
Jag har själv studerat och medverkat i musikaler och anser att musikalgenren är den svåraste av alla scenkonster, kanske t.o.m. mer ansträngande än opera, för att det krävs dans-, tal och sångfärdighet. Jag hävdar att musikaler var bättre förr, bl.a. för att man inte hade hjälp av bärbara mikrofoner och alla möjliga sceneffekter. Dessutom skrev många av den tidens bästa tonsättare för teatern och det kan man inte påstå idag. Cole Porter, George Gershwin, Leonard Bernstein, Rodgers & Hammerstein, Fredrick Loewe m.fl. listan är oändlig.
Under 60-talet blev det mer lukrativt att ägna sig åt att komponera popmusik. Lennon och McCartney kunde utan vidare ha skrivit flera superba rockoperor, men musikalen var en döende genre. Kander & Ebb ( bl.a. Cabaret och Chicago) och framförallt Stephen Sondheim pumpade nytt liv i genren, men musikaler har definitivt inte längre samma relevans som på 40- och 50-talet. Ni kanske har lagt märke till att Andrew Lloyd–Webber inte figurerar i detta sammanhang. Jag beklagar, men jag uppfattar honom som en epigon och musikaliskt tämligen ointressant. Kan hända att han inte är tillräckligt innehållslös och alltför pretentiös.
Jag har många favoritmusikaler som tråkigt nog sällan eller aldrig spelas i Finland. Men om ni aldrig har sett en teateruppsättning av Caroussel, Guys and Dolls, Kiss Me Kate eller West Side Story, då tror jag att ert liv hitintills har varit....ja, innehållslöst.
Som tur finns alla dessa filmer också i utmärkta tolkningar på video.
Albert Ehrnrooth
Den "innehållslösa" musikalens magik sänds i Radio Vega på söndagen 15.2 kl. 9:03 och på onsdagen 18.2 kl. 11:03 och finns på Arenan fr.o.m. 15.2