Sibelius, Sibbe, Janne, Jean … kärt barn har många namn, och i år är det 150 år sedan vår kära nationaltonsättare föddes. Men hur började det? Vilket är det första musikstycke som Sibelius plitade ner? Och hur lät de tidiga pianotriorna, som han skrev för sig själv, sin syster och sin bror?
"Veckans Sibbe" börjar med de trevande första försöken att skriva egen musik. Janne, som han kallades bland släkt och vänner, började sin musikerbana med att leka sig fram på pianots tangenter. Som barn tyckte han om att sitta under taffelpianot då hans mamma spelade. Där kunde han hitta på historier om sagofigurer och dramatisera om att det var eldsvåda i grannhusen. Tidigt lärde han sig att förknippa vissa tonarter med vissa färger. Janne fick också gå på konserter ända från det att han var en liten pojke och från och med fyraårsåldern försökte han ta ut ackord och melodier på pianot. Efter pianot blev sedan violinen det instrument som fascinerade Janne allra mest och han började drömma om en framtid som violinist. Det första stycket som Sibelius skrev ner var ”Vattendroppar”. Han skrev det för sig själv och för sin bror Christan, som spelade cello.
Janne blev mer och mer intresserad av violinen. Sommaren 1881 fick han en fiol av sin farbror Pehr i Åbo och han blev så ivrig att han glömde bort att läsa sommarens villkor i latin. Så femte klassen måste han gå om. Samma höst, han var då 15 år, fick han äntligen ta riktiga musiklektioner. Den första läraren var militärkapellmästaren Gustaf Levander. Sibelius gjorde snabba framsteg i violinspel och tillsammans med sina syskon bildade han en trio där hans själv spelade violin, systern Linda piano och lillebror Christian cello.
Våren 1883 började Sibelius studera harmonilära och på sommaren skrev han i ett brev att han hade komponerat en trio och arbetade med en annan. "Dåliga är de ju, men det är bra att ha något att syssla med på regniga dagar", skrev han. Det var bruksmusik för familjen. En trio kom till i Lovisa, där familjen ofta tillbringade somrarna, en annan i Korpo. Pianotriorna har tydliga influenser från wienklassicismen, men de visar på en ambitiös inställning till musik och på ett skickligt hantverk. Och inte minst är de tidiga exempel på de första stegen i Jannes karriär som tonsättare.