Satin Circus i parken

I vår sommarserie träffar vi Satin Circus i parken och pratar om deras sämsta gig, Tyskland och att erövra världen.

Just den här kvällen breder jag ut mina picknick-filtar och emaljkoppar med godis och chips under ett träd med enormt lövverk. Här är vi nog skyddade om det börjar regna, tänker jag och plockar fram den hemlagade rabarbersaften.

Satin Circus på Stafettkarnevalen 2013.Satin Circus Yle/Maria Grönholm

- Jag fixar det själv! Det är inte alls svårt, du kan nog prova du med, säger han när jag suktande ser på de nästan silvriga hårslingorna.

Efter ett kort samtal om att killarna ska skynda sig, dyker också Axel och Paul upp. Nu sitter jag alltså här med tre av fyra medlemmar från Finlands gladaste band. Men hur glada är killarna på riktigt, ska man inte vara ångestfylld för att göra bra musik?

- När vi grundade bandet visste vi genast att vi vill göra glad musik. Man kan säga att vi är en motreaktion till all deppig musik som finns där ute, säger Axel.

- Vi som personligheter är också sådana, alltså glada, fyller Krippe i. Det finns andra som är bättre på att göra deprimerad och svår musik, människor som har mer personlig erfarenhet av det.

Killarna i Satin Circus träffades för ungefär sex år sen. Axel och Paul träffades på fest hos en gemensam bekant och började av någon orsak jamma tillsammans. Girl From Ipanema, drar dom sig till minnes att de sjöng och spelade. Alla killarna, förutom Olli som inte är med på dagens parkpicknick, var också med i musikalen Tadam 2010. Det klickade och killarna började göra musik tillsammans.

- Vi börjar ofta så att alla sitter i varsitt rum vid ett piano eller med en gitarr och funderar på melodier. Oftast börjar det med ett riff. Sen börjar vi fila på melodin och texten. Det att vi gör allt tillsammans betyder egentligen att allt går igenom fyra olika filter innan alla godkänner det. Kanske det är en strävan mot ett slags perfektion.

Att ta över Tyskland

Himlen börjar mörkna allt mer medan vi sitter under trädet. De lite hoppfulla solstrålarna som syntes i början av vår intervju har nu försvunnit utan att lova en snar återkomst. Jag blickar nervöst runt mig och ser att folk börjar ta fram sina paraplyn. Men ännu är vi torra här under den mäktiga trädkronan. Jag funderar vad det kan vara för träd, fauna är inte min specialitet. Kanske det är ett kastanjeträd, vem vet.

Tyskland, det vore säkert ett bra sommarresmål om det kommer att fortsätta vara grått och regningt, tänker jag. Samtidigt är Tyskland ett förlovat land för finska artister, tänk bara på HIM, Sunrise Avenue och Nightwish.

Satin Circus vann Popturné förra året.Satin Circus blev överglada när de vann YLE / Ann-Catrin Granroth

- Vi var en vecka i Berlin förra sommaren, det var fantastiskt. Vi hade inga pengar så vi seplade på gatan på dagarna och samlade ihop det vi behövde för att överleva under dagen. Vi fick riktigt bra med pengar, det räckte till både mat och öl åt oss alla, vi kunde få 40 euro på en halvtimme. Visst får man bra med pengar om man spelar på gatan i Helsingfors också, men här är det så mycket dyrare att leva.

- Berlin var helt magiskt, vi kunde vakna klockan åtta på kvällen efter en tupplur i parken och bara sätta oss ner och spela. En massa nya vänner fick vi också, en äldre brittisk dam kom till exempel fram till oss och berättade om hur hon själv också en gång varit “young and free with no responsibilites”, som vi nyss hade sjungit.

Bara killarna får sin nya platta klar kommer de att åka till Tyskland igen, då med en lite större budget än förra året. I skrivande stund håller Satin Circus på att finslipa sitt debutalbum och sen drar de iväg för att erövra den tyska marknaden.

Men för att kunna erövra en helt ny marknad måste man känna till den egna, och man måste ha gjort misstag och sunkiga pubgig innan man kan stå inför tusentals skrikande fans på en stadion.

- Ett av våra värsta gig var faktiskt ganska nyligen. Vi hade tänkt dra en akustiskt spelning på gatan innan Justin Biebers konsert här i Helsingfors för någon månad sedan. Det var en kall och blåsig dag, det var inga människor på stan, det lät hemskt, våra fingrar förfrös och våra roll-ups flög iväg. Det var fruktansvärt och vi var tvungna att sluta efter femton minuter, skrattar pojkarna såhär efteråt.

Så här såg killarna ut helt i början.Satin Circus promobild

Det som börjar som en hemsk spelning visar sig ändå kunna sluta i något positivt. Satin Circus var inhyrda för att spela på en fest var medelåldern låg kring 60 och de förpassades till en liten scen vid sidan om den riktiga scenen.

- Det kändes helt vansinnigt. Under första låten stirrade alla bara på oss, men redan vid nästa låt började en del värmas upp. Det gäller att vara dubbelt så glad, kolla folk i ögonen lite för länge och köra som om du var på en stor arena, säger Krippe.

Så småningom börjar regnet leta sig genom trädkronan och killarna poserar snabbt för ett par foton medan det ännu är möjligt att hålla kameran torr. Men en sak vill jag ännu fråga.

Eftersom ni umgås både på fritiden och jobbet, bråkar ni mycket?

- Jo! Krippe och Olli är som ett gammalt par. De gnabbas hela tiden, säger Paul. Om vi åker bil till ett gig och de två börjar bråka i baksätet suckar vi bara med Axel och höjer volymen i framsätet.

- Jo vi bråkar ofta med Olli, men det är ju inget allvarligt, vi är bara väldigt envisa båda två. Vi blir alltid vänner igen. Ibland har vi funderat på om vi borde hyra ett hus tillsammans så vi kunde bo och öva på samma ställe, men kanske vi umgås tillräckligt mycket redan nu.

Nu har regnet redan nått oss på vår färgglada filt och det är dags att bryta upp. Jag, som vid intervjutillfället råkar vara lite handikappad på grund av en knäskada, får hjälp at Krippe, Paul och Axel att plocka ihop alla skålar, burkar och grejer vi spridit runt oss. Jag önskar killarna lycka till med den kommande skivan som dom skyndar iväg för att fortsätta jobba på. Tyskland ja, tänker jag när de går iväg, det landet kommer Satin Circus nog ta med storm.

I nästa veckas parkintervju får vi träffa Vasas stolthet Iiris Viljanen.