Pernilla Karlsson och Bertil Blom fick i uppdrag att korsrecensera varandras favoritmusik. Bertil Blom, redaktör för musikprogrammen Amadeus och Musikväktarna i Radio Vega, fick fördjupa sig i en platta av Clean Bandit medan Pernilla Karlsson, programledare i Stiftelsen i Radio X3M, lyssnade på sonater av Scarlatti.
Clean Bandit - New Eyes
Bröderna Jack Patterson (bas och keyboard) och Luke Patterson (trummor), Neil Amin-Smith (fiol) och Grace Chatto (cello).
Pernilla Karlsson: Att definiera Clean Bandits genre är allmänt känt inte det lättaste men jag anser att det är en elektronisk poppig musikgrupp med spännande vibbar av synthpop och house. Bandet bildades i England år 2009. Musiken är fräsch, tidvis dansant och väldigt NU. Deras användning av stråkar fascinerar mig och hur bandet vågar mixa klassiska Mozart med elektroniskt. Skivan är rolig och lätt att lyssna på. Man kan t.ex. städa eller vara ute på en lång promenad medan man lyssnar på alla artistsamarbetena på skivan, b.la. med den kända jamaicanen Stylo G och andra bra reggae- och rappartister.
Favortilåt:Come Over feat. Stylo G
Skolvitsord: 8
Kuriosa: Första singeln Rather be är låten som har spelats väldigt aktivt på alla radiostationer den senaste tiden med i skrivande stund över 213 miljoner spelningar på Spotify. Jag hoppas att det kommer att sätta fart på de andra låtarna också i fortsättningen.
Bertil Blom: Med den avväpnande frågan “So you think electronic music is boring?” öppnas första spåret (Mozart’s house) på skivan. Frågan får snabbt ett nekande svar av mig då jag lyssnar vidare. Det märks att det är begåvade musiker i bandet. Instrumenthanteringen är kreativ och syntanvändningen allt annat än enformig. Flera av medlemmarna är också stråkmusiker (violin/cello) och det märks i de samplade avsnitten. Jag som helst lyssnar på akustiskt producerad musik märker att jag fångas. Ett annat stort plus är att så många i bandet är bra sångare. Det ger respekt.
Minuset är att det egna materialet och det klassiska inte alltid sammansmälter till någonting större. Och den jämnt lunkande grundrytmen är rätt lika från låt till låt. Men gillar man house och techno så är det här en skiva som höjer sig över mängden. Den känns nyanserad, omväxlande och överraskande – egenskaper som bra musik ska ha. ”Well, it is rep-repetitive” är sista frasen i första spåret. Till det säger jag: All musik är repetitiv, på något plan.
Favoriter: A and E med en stark text varvat med samplade slingor ur Bachkoralen O huvud blodigt sårat. En annan som jag gillar är Mozart’s house, inte bara för att här ingår delar ur Mozarts 21:a stråkkvartett, utan för de relevanta frågorna som ställs i texten.
Skolvitsord: 7
Janne Rättyä - Domenico Scarlatti: Sonatas
Bertil Blom: Då man tar skivan i sin hand och läser konvolutet verkar den vara tråkigheten och enformigheten själv. Sonater i c-moll, C-dur, f-moll, g-moll i all oändlighet (man tänkte inte i reklamtermer på 1700-talet). Men då man lyssnar så öppnar sig en ny värld för en. Här finns klanger, färger och ljud som man aldrig kunde tro att ett dragspel skulle prestera. Janne Rättyä får det ibland att låta som om musiken kom från en orgel, ett munspel eller en pumpande fagott. Musik som från början var tänkt för en cembalo! Det som jag gillar är hans sätt att frasera, binda ihop och töja på tonerna. Det gör att den gamla musiken känns levande här och nu. Som lyssnare dras man med i de olika stämningarna och karaktärerna. Med den här skivan tar han också orden ur munnen på den som påstår att dragspelet/ackordeon är ett enformigt instrument. Det är en överraskande fräsch skiva och ett exempel på att guld kan glimma också under den mest anspråkslösa fasad.
Favoriter: Spår 1, sonaten i c-moll och spår 13, sonaten i g-moll
Skolvitsord: 8
Kuriosa: Domenico Scarlatti var född samma år som Bach och han hörde till dem som revolutionerade cembalomusiken. Nu är det Janne Rättyä som för utvecklingen vidare utan att arrangera om musiken, bara genom sitt sätt att spela. Till vardags är Rättyä professor i klassisk ackordeon i Österrike. Det här är hans sjätte skiva.
Pernilla Karlsson: När jag lyssnade igenom detta för mig oerhört främmande klassiska instrumentala album med enbart dragspel, funderade jag när jag egentligen skulle lyssna på en skiva som denna. Jag kom fram till att det nog bara skulle vara då Bertil ber om det. Ibland kändes det som att jag satt i kyrkan och den klassiska orgeln hade blivit utbytt mot ett dragspel.
Albumet innehåller alla sinnesstämningar du kan tänka dig och låtarna målar upp historier, bilder om olika berättelser. Glada, skrämmande, harmoniska och ledsna berättelser. Man får i och för sig själv hitta på vad berätteleserna handlar om eftersom det inte existerar någon sång men det är väl det som är styrkan och det man bör uppskatta i sådana här klassiska verk. Det var stundvis utmanande för mig att skilja åt låtarna på albumet.
Janne Rättyä gör en enastående tolkning av Domenico Scarlattis sonater och jag kan bara se och nästan känna hur hans fingrar bränner när han trycker på de alla 100 knappar som dragspelet bär.
Favoritlåt: Sonata in C-, K.126, L.402
Skolvitsord: 5