När man läser om Leonard Cohen, stöter man gång på gång på liknande formuleringar: melankolisk, deprimerad och deprimerande musik, sånger att skära upp handlederna till.
Men hur skulle det undersköna bildspråket och de mjuka melodierna kunna få någon att tänka på självmord? Deprimerande är sångerna inte, men de är allvarliga.
När jag hittade Cohen var jag 17 år gammal, olyckligt kär och vilse.
Glada melodier och pigga rytmer kan lindra tillfälligt. Men Songs of Love and Hate – Cohens dystraste skiva – var en sann tröst. Sångerna förde mig djupare in i mina mörkaste känslor, följde mig. Jag hade hittat sällskap.
Likartade upplevelser har beskrivits av många andra Cohenvänner. Det är något i Cohens tilltal – de på en gång högstämda och okonstlade texterna, och den ansträngda, sköra men hypnotiska rösten – som väcker en känsla av omedelbar kontakt.
Min inkörsport till Cohen var alltså hans tidiga, folkaktiga sånger. I flera år var detta den Cohen jag brydde mig om: poeten med gitarren. Jag kände till hans övergång till syntmusiken på 80-talet, men var inte särskilt nyfiken på den perioden.
Det var Death of a Ladies’ Man som för ett par år sedan fick mig att, med stegrande häpnad, börja utforska hela Cohens produktion. Death of a Ladies’ Man, frukten av ett stormigt samarbete med Phil Spector, är Cohens största flopp: en märkvärdig blandning av smörig schlager, vackra texter och de allra sämsta sångprestationerna i Cohens karriär.
Varför denna skiva?
Den frågan blev för mig en öppning till Cohens musikaliska livsverk: ett femtioårigt spel med popmusikens gränser och möjligheter. Ett spel som på 80-talet gjorde Cohen till en världsberömd stjärna, på MTV och de stora rockarenorna.
Min radioessä, Den motsträvige popstjärnan, är ett försök att beskriva detta konstnärliga projekt.
Dokumenterat: Den motsträvige popstjärnan
Söndag 18 maj kl. 9.03
Onsdag 21 maj kl. 11.03