Helsingfors stadsteaters musikalversion av Stormskärs Maja är sprängfylld av stort upplagda scener men tilltron till det enklas bärkraft saknas nästan helt.
Alla ger järnet och rent tekniskt går de många scenbytena och masscenerna ofta som på räls men av berättelsens kärna, den intima skildringen av det obarmhärtiga och sega vardagsslitet ute på Stormskäret, ser vi inte mycket.
Hur gick det så?
Antagligen för att alla parter i produktionsprocessen har styrts av ambitionen att skapa en verklig stormusikal.
Det är ju inte första gången Stormskärs Maja sätts upp som musikal men det är första gången den sätts upp med ett partitur byggt på Lasse Mårtensons musik till den populära tv-serien. Och det är också första gången ensemblen har möjlighet att pröva och visa upp sitt nyrenoverade teaterhus som försetts med det modernaste i teknikväg.
Och då kör man ju lätt både på och över.
Enkelhet och intimitet råder bara i de få scener då uppsättningens Maja och Janne tillåts stå ensamma i fokus. I de scenerna kommer också Mårtensons musik bäst till sin rätt.
Laura Alajääski och Aaro Wichmann är inte bara utmärkta sångare, de fångar också lyhört de olika faserna i Majas och Jannes gemensamma liv.
Dem hade jag gärna unnat mera utrymme men i Kari Rentolas regi ter sig till och med det folktomma Stormskäret oftast som en rondell i rusningstid.
Det är inte bara de beskäftiga Simskälabornas stämmor som når ut till skäret i tid och otid. Ständigt närvarande är också de mytiska naturandarna, gestaltade av en dansensemble. Andarna styr vår blick, varslar och kommenterar, men i längden känns deras ständiga närvaro enbart störande.
Omgivna av okända makter och världsliga auktoriteter
Att andarna alls smugit sig in berättelsen är i och för sig logiskt.
Det här är ju i första hand Majas historia, en utvecklingsberättelse om en ung kvinna som knappt klivit ur barnskorna ens när hon gifts bort till ett liv som torparhustru på en enslig ö i ytterskärgården. Där prövas familjen hårt och Maja utvecklas efterhand till en allt självständigare och kraftfullare kvinna.
I romansviten om Maja låter Anni Blomqvist oss se utvecklingen i Majas sätt att hantera de många motgångarna. Det är inte katastroferna som står i centrum utan följderna av dem.
På scenen förskjuts tyngdpunkten. Seppo Parkkinen står för dramatiseringen och han har naturligtvis tagit fasta på de yttre vändpunkterna i familjens liv men samtidigt lyfter han konsekvent också fram den världsbild Maja vuxit upp med.
Ute på skäret regerar inte bara naturen i all sin handgriplighet. I Majas föreställningsvärld har den också en själ. Och i hennes huvud rungar också ständigt det regelverk som upprätthålls av familjen där hemma och av samhället, kyrkan, staten.
Det som skildras är på sätt och vis en brytningstid. Att Janne så eftertryckligt poängterar vikten av att barnen lär sig läsa och skriva är betydelsebärande. Det handlar underförstått om individens rätt att formulera sina egna ideal - men då måste man också ha de redskap som krävs.
Janne är en modern man och Maja utvecklas efterhand till en rätt modern kvinna. Stadsteaterns produktion ingår i 100-årsfirandet av Finland och i de perspektiv Parkkinen anlägger på förhållandet mellan auktoritetstro och integritet speglas underförstått också den nationella väckelsen.
Men dramatiseringens förtjänster hade framträtt tydligare om inte ambitionen att skapa stormusikal ständigt lagt sig i vägen.
Rädslan för det statiska är genomgående påtaglig.
Man hastar på och tar i, oavsett om det gäller roligheter eller förmaningar. Utanför Majas och Jannes dörr härskar genomgående lustigkurrarnas och de överdrivet bigotta figurernas högljudda värld.
Blomqvist eller Dickens?
Mot den bakgrunden är det kanske inte heller så förvånande att musiken i Arttu Takalos arrangemang ibland låter som hämtad ur något helt annat sammanhang.
Materialet han haft tillgång till begränsar sig inte enbart till tv-seriens musik. Musiken ur Smugglarkungen finns till exempel med på ett hörn i likhet med en rad kompositioner som ursprungligen skrivits för andra ändamål.
Det är inget problem i sig. Takalo utnyttjar skickligt det samlade materialet för att accentuera och driva dramat framåt men ibland faller stilgreppen helt utanför ramen.
Jag tänker till exempel på en scen där uppsättningens kavata barnskådespelare stämmer upp i en ABC-sång för att fira den första griffeltavlans ankomst till Stormskäret.
I sina knäbyxor och förkläden ser de inte bara ut som hämtade ur en brittisk Dickens-musikal. De låter också så.
Det är klara barnastämmor och stepeffekter med kroppen som resonansbotten. Svängiga rytmer med uppbackning av en vuxenkör i bakgrunden. Trallvänligt, jovisst – men också väldigt anonymt.
En bugning riktad mot West End-idiomet och hela den uppsjö av familjemusikaler som inte drar sig för att upprepa ett vinnande koncept gång på gång.
Enligt programbladet sände Anni Blomqvist ett tack till Mårtenson för att hans musik till tv-serien klingade äkta, vacker och inte rymde något överflödigt.
Jag undrar hur hon hade kommenterat den här musikalen.