Det är 25 år sedan konserten som har gått till historien som en av Rockfestivalfinlands mest legendariska. Tomas Jansson minns Nirvanas enda Finlandsspelning, och historien om 13-åringarna som vadade backstage för att träffa bandet.
En lördag i slutet av juni 1992. Det är varmt, soligt, upp till 24 grader utlovas då grungens stornamn Nirvana och Pearl Jam ska utmana varandra i Åbo, två band som åtminstone i offentligheten inte är goda vänner.
Helsingin Sanomat talar om en ”oerhört inflammerad relation”, och media ser fram emot en musikalisk fight nu när grungens slarvigt klädda ångestskildrare blivit de nya ungdomsidolerna.
Själv ser jag mest fram emot att få höra Pearl Jam, men ute på Runsala får jag höra att Eddie Vedder har kollapsat kvällen innan efter bandets spelning i Roskilde. Europaturnén är inhiberad. Inget Ruisrock alltså.
Men Nirvana kommer, och snart kommer trummisen Dave Grohl att ta ett foto där basisten Krist Novoselic och Pargaspojken Sam Sihvonen poserar tillsammans.
Ibland blir en konsert legendarisk
Ruisrock är i dag världens näst äldsta rockfestival, men det finns bara några få spelningar under snart 50 år som har gått till historien som legendariska.
1971 var det hela festivalen, för att den med närmast amatörmässiga ramar drog så mycket folk. På lördagen sägs 50 000 människor ha varit på plats, det är fortfarande finländskt rekord.
1979 var det The Clash, för att bandet mitt i en skivinspelning i USA åkte charterplan av och an till Åbo för en enda spelning. Eller U2 1982, för att det var en så tidig spelning med ett band som senare kom att bli ett av världens största.
Och så Nirvana, som har gått till historien som Ruisrocks jobbigaste band som dessutom gjorde festivalens alla tiders farligaste spelning.
Legendarisk också för att det handlade om det årets hetaste rockbands första och sista spelning i Finland.
Ruisrockhistoriens jobbigaste band
Det jobbiga handlade inte om bandet i sig, utan om Courtney Love – frontfiguren från gruppen Hole, och Nirvanavokalisten Kurt Cobains flickvän.
Från att hon landade i Helsingfors tills hon lämnade landet sägs hon, enligt otaliga källor, ha klagat på allt, hela tiden.
Det började med att busschauffören som skulle köra Nirvana till Åbo hade fel t-skjorta, hon skulle inte stiga på bussen innan chauffören hade bytt klädsel, och fortsatte med att hon absolut skulle ha bussen att stanna för en pisspaus, på motorvägen.
Och så lär det ha fortsatt.
Trots att Nirvana hade två läkare med sig på turnén (en för Kurt, en för Courtney) blev humöret aldrig bättre, vilket förstås påverkade Kurts humör.
Efter spelningen försvann de två snabbt från festivalområdet, men trummisen Dave Grohl och basisten Krist Novoselic lät sig inte påverkas av den dåliga stämningen och stannade kvar.
Tack vare det kom två 13-åriga Pargaskillar på närhåll åt att se hur lång Krist i verkligheten är.
Men innan Sam Sihvonen får berätta om mötet backstage, och hur han alls lyckades komma dit, så måste några ord om spelningen nämnas.
Ruisrockhistoriens farligaste spelning
Sedan de inledande jätteåren hade Ruisrock vant sig vid rätt små publiksiffror. Under femton år hade publiksnittet legat på 9 000 personer, några få gånger hade 15 000 dykt upp.
Men nu den 27 juni 1992 är plötsligt 24 000 åskådare på plats. Och då Nirvana, efter att ha inhiberat tidigare Finlandsspelningar, äntligen stiger upp på en finländsk scen är det som om området framför scenen exploderade.
På youtube finns en video med hela spelningen.. Den ger visserligen bara en antydan av kaoset som jagas fram från minut ett, men där ser man hur Krist redan efter nio minuter ber publiken backa. Bandet tar en paus, Krist och Kurt förhandlar en stund, Kurt konstaterar att ”om någon dör kommer jag att känna mej riktigt skyldig”.
Efter en liten stund kommer han med en sammanfattning; ”don’t die okay”. Ids inte dö!
Själv drar jag mig aldrig riktigt riktigt nära scenen, men jag ser det väldiga dammolnet som svävar över den vilt dansande publiken längst framme.
Senare pratade jag flera gånger om just den spelningen med huvudarrangören Rainer Koski som alltid upprepade hur han den kvällen var ”riktigt rädd, det fanns ingenting vi kunde göra annat än ha all personal och alla sjukvårdare så nära som möjligt”.
- Det var den farligaste spelningen någonsin, för att ingen hade någon kontroll över någonting alls.
Det var åtta år före tragedin i Roskilde då nio människor trampades ihjäl under en Pearl Jam-konsert, en tragedi som för alltid revolutionerade rockfestivalers säkerhetsplanering.
Vadade backstage
Där i kaoset fanns också tre 13-åriga Pargaskillar, första gången ensamma på en rockfestival.
- Vi stod väl litet utanför det värsta kaoset, minns Sam Sihvonen. Men visst var det tuff meno, och vi var ju så små! Men det fanns alltid nån som tog hand om oss, de tyckte väl att det var coolt att så unga killar är på festival och diggar Nirvana.
Kanske hjälpte det också till då två av dem – den tredje hade försvunnit någonstans i trängseln – efter spelningen promenerade ut i havet och lyckades vada runt staketet som skyddade backstageområdet, och sedan på avstånd fick syn på Dave och Krist.
- Vi våga inte gå in på den där innergården som de hade byggt upp, med baracker omkring, men så ropa vi ”Dave! Krist!” och vinkade, och så kom de!
- Vi fatta inte då hur legendarisk den där spelningen egentligen var och hur stort det var att få prata med dem. Och så var det så kiva att de orkade prata med oss och fixa fram papper och penna för autografer då vi inte hade nånting med oss. Och Krist var som en jätte! Okej, han är ju lång, men då vi var såna knattar blev han faktiskt otroligt stor.
- Vi såg väl en skymt av Kurt också, och frågade om han också kunde komma, men då sa de bara att ”han hinner inte, det går inte att störa honom nu”.
Efter en stund vadade killarna tillbaka och promenerade till mötesplatsen de hade kommit överens om ifall de skulle tappa bort varandra.
Där stod den tredje killen och väntade, och frågade litet surt var de andra hade varit.
- Och han blev inte precis gladare då han hörde vad vi hade gjort, och fick se autograferna som bevis.
Näst sista låten: Smells Like Teen Spirit
En legendarisk konsert, men inte för att den hade varit någon musikalisk höjdare. De av mina vänner som var hardcore-Nirvanafans verkade rätt besvikna efteråt.
Men det var också många som hade sugits in i stämningen, ”och så gick vi och simmade i havet bredvid scenen efteråt”, som en Facebookvän konstaterar.
Och visst. Då jättehiten Smells Like Teen Spirit kör igång, 68 minuter in i spelningen, som näst sista låt. Det ÄR en kanonlåt.
Och i hur risigt skick Kurt Cobain än sägs ha varit då, lyckas han mobilisera den där desperationen och vreden och ett slags total känsla som gjorde Nirvana till ett betydelsefullt band.
En skiva och 20 månader senare lämnar Kurt ett rehabcenter i Kalifornien där han hade tagit in i slutet av mars 1994.
En dryg vecka senare hittas han död i sitt hem i Seattle.
Rivet ur mitt arkiv
I artikelserien minns Tomas Jansson en stor journalistisk upplevelse som firar jämna år just den månaden.