Foo Fighters spelning i Helsingfors påminner Sebastian Bergholm om vad rockmusik egentligen handlar om; att det inte är dags att dö ännu.
Jag var ganska sent på flaskan då jag var ung så det hörde inte till mina skolavslutningsrutiner att dricka mig full. En avslutning gick jag ändå till Sandudds sandstrand i Helsingfors där unga traditionsenligt försöker skölja ner allt de lärt sig under året.
Så var det på 80- och 90- talet i alla fall.
Där träffade jag en kille och vi satt i sanden och snackade The Doors; om musik, poesi, om liv och död.
Sturm und drang-stuket alltså, känslosamt och den där upplevelsen av att något helt nytt öppnar sig.
Tillbaka på stranden
Under Rock the beach, som endagsfestivalen hette, var jag tillbaka på samma strand. 25 år äldre och men amerikanska Foo Fighters på scen kom jag att tänka på den där gången i sanden och hur en annan människa kan blotta vissa okända sidor hos en själv.
Foo Fighters gav ut sin första platta 1995 och den bestod av låtar som bandets skapare Dave Grohl hade skrivit under den tid som han trummade i Nirvana.
Bandet var världens största då Kurt Cobain begick självmord 1994.
Jag minns hur trösterik bandets debut kändes, tårarna efter Cobain hade knappt hunnit torka. Låtarna bar med sig en atmosfär av grunge, vemod, ilska, hopp och pop.
Fri som fågeln
Foo Fighters ställer sig på scen, folk rusar mot scenen. Bandet öppnar med ett av 1990-talets bästa rocklåtar, Everlong.
Grohl skriker ut sina lungor i mer eller mindre två och en halv timme och bandets sound är en ljudvall av riff och publiken älskar det.
Solen skiner, tången ligger på stranden och måsarna rider fria på vinden som blåser in från havet. Kebaben lassas upp och dryckerna flödar i öl-hagen.
Människan är slav under sina passioner, men de befriar henne å andra sidan. För några timmar i alla fall.
Michael Monroe dyker upp på scen ibland och publiken verkar stolt. #Suomimainittu.
Bandet har vansinnigt många radiohittar, One by one, Learn to fly, Times like these...De tar bara inte slut.
25 000 människor viftar med knytnävarna i luften och flinar med Grohls finurliga och roliga spikar. Många sjunger med på det där sättet att man ser att bandets musik har betytt en hel del.
Men, vad betyder allt det då?
Traditionalisten Dave Grohl
Foo Fighters rockar, per definition. Bandet ser bra ut, är energiska, ger allt. Poserna funkar. man står bredbent och gitarren pekar ut från kroppen i 45 graders vinkel. Symboliskt kanske, kanske inte.
De här medelåldersmännen kan sin sak.
På 1990-talet bröt band som Nirvana med den hårdrock som dominerade 80-talet. Foo Fighters påminner på sätt och vis om de band som Grohl och gitarristen Pat Smear (Germs, Nirvana) med sin musik rörde sig bort från.
Jag minns en Nirvana-intervju där Grohl tar avstånd från metal eftersom den är sexistisk. Grungens rötter låg i punken och med den kom en hel del ideal och attityder.
Den tidiga 90-tals musiken ville dekonstruera rockmusiken, gitarrsolot var ett exempel på vad man ville bli kvitt.
Foo Fighters är förmodligen i dag ett av världens bästa rockband, kvällen i Helsingfors var ett bra bevis på det. Men om man vill teoretisera det hela så kan man se att de också har en konservativ sida.
Låt barn spela rock
Grohl har på sistone talat varmt för att låta barn spela rock, han har gett sig själv som exempel på hur man genom att väsnas och stöka på plötsligt spelar trummor i världens största band.
Alla kan bli en rockstjärna typ – enligt samma logik som i Pixarfilmen Råttatouille där råttan Remy blev stjärnkock trots omständigheterna.
Alla kan laga mat hette det i filmen och betydde att en god kock till och med kan vara råtta, kämpa sig upp trots omständigheterna. Grohls mamma var ensamförsörjare och kämpade för sina barn i motvind.
Kanske är det med åldern som en vilja att bevara vissa värden och beskydda den musikkultur som man själv vuxit upp med kommer?
Å andra sidan kan man säga att bandet bäst värnar om historien genom att högenergiskt spela i nästan tre timmar.
Rocken blir medveten om sin egen historia
Foo Fighters glömmer inte sina rötter – de påminner alla om varifrån rockmusiken kommer. Det är rätt snyggt och samtidigt påminner det om att rocken inte längre är en självmedveten historielös ungdomsmusik.
Musiken är obegriplig utan just ett patos, de laddade känslorna, att verkligen känna sig vid liv (och avigsidan: de tillstånd av ångest, utsatthet, marginalisering och all den livskraft som berövas många ungdomar och människor hela tiden).
Come as you are
”Tack för att ni låter oss vara som vi är”, säger Grohl och spelar några hits till. Vi i publiken står där i ganska fula kläder och sanden söker sig in mellan tårna.
Det är okej – det är nämligen också att man kan komma som man är, bli accepterad och förutom de vanliga problemen med massevenemang; det är trångt, stora män skymmer sikten för alla andra med mera, så är stämningen perfekt.
Det finns många människor för vilka rock fortfarande betyder så mycket att man går på festival en måndagkväll och låter sig ryckas med av livet.
I never wanna die skriker Grohl i ”Walk” och det finns knappast något som är så mäktigt och befriande som att tillsammans med tusentals andra människor känna att man fortfarande är vid liv, att allt är nu och aldrig mera och att vi är i den här soppan tillsammans.
Det kanske låter som en knäckande beskrivning men jag ser det kanske mera som en kraftkälla, att det inte finns någon anledning att blicka bakåt utan istället åt sidan.
Bredvid dig står antagligen en underbar människa och ser vi på varandra på det sättet och slutar tjafsa så kan vi ha rätt kul ihop under alla de dagar som vi ännu har på kontot.
Slutligen – jag stirrar på den sista meningen och funderar om den är för patetisk men i kvällens anda så låter jag den passera; Come as you are, jag gillar rock och läser in hela livet och min dödsangst i den varje gång den är riktigt bra.
