Det svenska bandet Ghost trollband än en gång den finska publiken när Helsingfors ishall omvandlades till ockult hårdrocksmässa.
I kallt och ruggigt väder får Havis Amanda sin vita mössa klockan 18. Studenter i alla åldrar följer efter och snart är stadens centrum ett hav av vita mössor och studenter i overaller och vuxna i långa, ljusa poplinrockar. Glädjen är högljudd och det skålas i skumvin.
Några kilometer därifrån har de vita mössorna byts ut mot svart läder och svarta t-skjortor, kedjor och nitar. Bland de 8000 metalfans som samlats i Helsingfors ishall seglar en och annan dödskallesminkad påve förbi. På toaletten träffar jag en anonym gast. Masken i silver har drag av en satyrs eller Minotauros ansikte.
Rökelse och mobil bar
Nere på parketten möts jag av en icke tidigare skådad syn, en bardisk där folk köar för öl och annan dryckjom. Så liberalt och fördomsfritt, men så fungerande. Plastglasen får inte föras över halva planen och ordningsvakterna gör ett bra jobb som spärrar. När konserten är över, är golvet torrt och jag ser varken spår efter stänk eller söndertrampade stop. Bara ett täcke av konfetti som sprutats ut över publiken.
Vilket i sin tur är litet ironiskt, för vi är ju här för att fira Walpurgis, en natt då häxor rider på kvastar eller getabockar till gamla offerplatser och gör ofog i djävulens sällskap. Och när det gäller Ghost så borde vi ju vara i djävulskt sällskap.
Det känns istället som om jag stigit in en katolsk domkyrka. Rökelse sipprar ut från scenen och ur högtalarna sjunger gosskören Miserere Mei, Deus på latin.
För att oskadliggöra spökerier förde man förr i tiden oväsen med rop, skott, horn och tände eldar. Publiken ropar visserligen, men det är Ghost som levererar resten när ritualen inleds med Square Hammer från den senaste ep:n Popestar. Och det är inte första gången de är här.
Välsignat vare mörkret
Sedvanligt svävar Papa Emeritus III omkring och välsignar publiken med utsträckta armar som det hör en religiös auktoritet till. Emeritus eller på svenska, den som har tjänat ut, är en mycket välfunnen titel på sångaren i dödskallesmink och svart påvlig dress.
För lyriken i Ghosts låtar handlar om synd, skärseld, makt och död, emellanåt fullkomligt blasfemisk. Katolska symboler används för att förtydliga maktspelet mellan Gud och Satan, där denna förtappade påve, som valt den mörka sidan, nu har hittat en egen församling.
Djävulen och hans son bildar en röd tråd genom kvällens mässa. I olika skepnad dyker de upp i bland andra Secular Haze, Per Aspera ad Inferi, Year Zero och avslutande Monstrance Clock från den andra skivan Infestissumam (2013).
Jag får antagligen på huvudet om jag kallar Ghosts musik för goth metal, men den är mörk, melodisk och suggestiv. I synnerhet Cirice och From the Pinnacle to the Pit från tredje skivan Meliora (2015) har tydliga inslag av Jerry Cantrells (Alice In Chains) riff och stämsång.
Och fast He is är en ballad, som Simon & Garfunkel kunde ha skrivit på 1970-talet, och som skulle platsa i Melodifestivalen, är den samtidigt ett bevis på hur stora Ghost har blivit. När publiken sjunger med i refrängen hör man att de, efter flera år av turnerande världen runt, äntligen nått stadionstatus.
Ghost inledde karriären med att bland annat omarrangera popcovers. Med tanke på hur tunga och sorgliga till exempel spökversionerna av Depeche Modes Waiting for the night och Imperiets Bibel är, så saknar jag dem ur kvällens annars välbalanserade och väl genomförda konsert.
Från påve till voodoopräst
När Spöksonaten går över i He is har Papa Emeritus bytt ut mitran och manteln mot en svart frack, som lär vara inspirerad av kung Gustav III. Påven har förvandlats till Dead Astaire, men uppträder som en Houngan, en dandylik voodoopräst som babblar på kreolsk engelska som är nästintill omöjlig att förstå.
Denna skepnad är inte osökt. Voodoon har en stark koppling till det katolska i Västindien och döden är en gemensam och bekant nämnare för bägge trossamfund. Det här hörs tydligt i Absolution, Mummy Dust och Ghuleh/Zombie Queen i den avslutande delen. Döden förenar oss alla, frågan är bara vad som händer efteråt.