Staffan var en stalledräng grundar sig på den medeltida Stefanslegenden, där kung Herodes är en av huvudpersonerna. I våra dagar förknippas sången med luciafirandet, men egentligen hör den ihop med annandag jul, den så kallade Stefanidagen.
Staffan var en stalledräng
Vi tackom nu så gärna
Han vattna' sina fålar fem
Allt för den ljusa stjärna
Ingen dager synes än
Stjärnorna på himmelen de blänka
Staffansvisan är en sång med gamla anor. Genremässigt hör den till den medeltida balladtraditionen, och sin nuvarande utformning har den fått för omkring tvåhundra år sedan, i början av 1800-talet. Staffansvisan förekommer i många textvarianter och sjungs till flera olika melodier.
I svensk tradition förknippas sången numera med luciadagen och lussetåget, men egentligen hör den ihop med annandag jul, också kallad Stefanidagen (Tapaninpäivä på finska).
Dog för sin tro
Stefanidagen firas till minnet av den första kristna martyren, den helige Stefan, eller Stéfanos, som stenades till döds i Jerusalem år 35 efter Kristus. Händelsen finns beskriven i Apostlagärningarna.
I den folkliga legenden har man flyttat Stefan tillbaka till tiden för Jesu födelse och gjort honom till stallknekt hos kung Herodes. Stefanslegenden berättar om hur Stefan fick se Betlehemsstjärnan och skyndade sig att berätta för kung Herodes att en ny konung var född.
Herodes svarade att det var lika otroligt som att den stekta tuppen på hans middagsbord skulle resa sig upp och gala. Men i det samma gjorde tuppen just det. Herodes blev då så ursinnig att han lät stena stalledrängen till döds.
Folkliga julseder
Stefanslegenden har inget historiskt samband med den verklige Stéfanos, som dog 35 år senare, och inte heller med kung Herodes.
I dag lever den medeltida legenden vidare just i Staffansvisan, som har bevarats i Norden och i England. I de flesta nordiska textvarianter är kung Herodes sedan länge försvunnen. Kvar finns ett häst- och mattema som har sitt ursprung i olika folkliga julseder.
Hästkapplöpning i vinternatten
En av dem är den så kallade Staffansritten, som brukade äga rum mellan jul och nyår. Ogifta bondsöner och drängar red då i kapp tidigt i morgonottan till ett förhandsbestämt mål. På hemväg från ritten gjorde man avstickare till alla gårdar för att på hästryggen låta sig bjudas på mat och supar.
Efter hand började ynglingarna klä ut sig på olika sätt och bära med sig en stjärna eller en lykta på en lång stång. Man sjöng också sånger, bland annat olika varianter av Staffansvisan. Det var så stjärngossetraditionen fick sin början.
Superi och busliv
Men ibland urartade Staffansritten i fylleri och skadegörelse, och på sina håll blev ordningsproblemen så stora att upptågen måste förbjudas. Forna tiders stjärngossar var alltså inga rara småpojkar i strutmössor utan byns värstingar som levde rövare.
Senare kom luciafirandet in i bilden, och då flyttade stjärngossetraditionen över till luciadagen. Där har den levt vidare under betydligt beskedligare former.
Du kan höra flera olika versioner av Staffansvisan i Vega Kväll torsdagen den 22.12. Sändningen börjar kl. 17.30.