Det var violinist han skulle bli, den unga Janne Sibelius. Men det blev inte så. En skadad arm men framför allt en obotlig rampfeber satte käppar i hjulet.
Janne gjorde i tonåren snabba framsteg som violinist. Redan under skoltiden i Tavastehus, men framför allt under åren vid Helsingfors musikinstitut var han en aktiv musiker. Sibelius spelade andra violin i institutets stråkkvartett och i Akademiska orkestern.
Som 22-åring grundade han en egen stråkkvartett tillsammans med sina vänner. De spelade stråkkvartetter av Haydn, Mozart och Beethoven. Sibelius spelade ofta också solo. Som ackompanjatör hade han ibland sin egen kompositionslärare Martin Wegelius, ibland (sin blivande svåger) Armas Järnefelt.
Jag var rädd att jag skulle börja att darra
Bruten arm
Det har spekulerats i varför han inte blev den violinsolist som han drömde om att bli. Då han var 13 år bröt Janne sin högra arm efter att ha hoppat i land från en båt och slagit sig svårt. Armbågen skadades och böjdes bakåt. Skadan läktes men den högra armen blev en aning kortare och stelare än den vänstra. 13-åringen Janne lär ha sagt att han inte mera kunde spänna en båge helt och fullt.
Skräcken att uppträda inför publik
Den allra största orsaken var hans rampfeber. Sibelius blev aldrig av med nervositeten inför ett uppträdande. Och det började tidigt. I ett brev till sin farbror Pehr skrev Sibelius som 17-åring:
Farbror kan nog tänka sig att jag icke gerna gick att spela för 350 menniskor. Men, som sagt, lotten var kastad och jag måste. Ända sedan torsdagen var jag i en riktig feber om huru det skulle gå. Äntligen kom lördagen. Jag var rädd att jag skulle börja att darra och att jag derföre skulle måsta sluta midt i stycket. Snart var kl.9 då jag skulle uppträda jag vågade icke se på publiken och när jag kom på estraden så dansade notraderna för mig så att jag fick låf att spela hela stycket efter minnet. Nog skämdes jag litet att jag med min oändligt lilla förmåga täcktes uppträda men jag tänkte ”försöka duger”. Efteråt kändes det så trefligt när man hade sluppit alltsammans. Så slutade mitt första och kanske äfven mitt sista uppträdande.
Nobbad av Wiens filharmoniker
Under studietiden i Wien 1890 försökte Sibelius dryga ut sin skrala kassa med att spela och han deltog i en provspelning för Wiens filharmoniker. Han lär ha berättat att han efter en timmes spelande fick "metallsmak" i munnen och var nära att svimma. Filharmonikerjuryn ansåg att Sibelius var för nervös för att bli orkestermusiker.
Obotlig hypokondriker
Under studietiden i Helsingfors led han ofta av inbillningssjuka. Vännen Adolf Paul berättade:
En gång på våren vid islossningen låg han dödssjuk på sin gröna lädersoffa. Han var alltid dödssjuk. Hans fantasi överdrev det minsta besväret in i det oändliga. Han led av obeskrivliga smärtor när han låg på sin pinobädd i sitt rum i Brunnsparken och såg solnedgången spraka i de drivande isflaken på viken.
Blev tonsättare, inte violinist
Sibelius gav konserter som violinist ännu sommaren 1891, men småningom blev komponerandet allt viktigare. Genombrottet som tonsättare kom 1892 då Kullervosymfonin hade sin premiär.
Sibelius dröm om att bli en violinvirtuos gav han i stället utlopp för i sin violinkonsert som i sin originalversion från år 1904 hör till de tekniskt mest krävande violinkonserterna.
Samma år, 1904, flyttade familjen Sibelius in i sitt nya hem Ainola i Träskända. Efter det spelade Sibelius violin enbart hemma.
Darrande händer
I Sibelius släkt fanns det flera personer som led av darrning i händerna. I Jeans fall förvärrades det med åren. I kombination med nervositet kunde han inte ens skriva sin namnteckning. Händernas darrande kan ha bidragit till att Sibelius lämnade violinspelet. Tidigare spelade jag violin, förklarade han för sina gäster, jag spelar inte mera, men mina fingrar vet inte om det. De spelar allt fortfarande. Tremolo, ni vet väl, hela tiden.