Sir Simon Rattle hör till kapellmästarnas superliga. Berliner Philharmoniker är en av världens mest framstående orkestrar och det är självklart att de behöver en chefsdirigent i toppklass. Under Rattles tretton år som musikchef har en del tyska kritiker ibland ifrågasatt hans tolkningar och repertoarval.
De flesta kan dock hålla med om att han har lyckats höja den konstnärliga nivån och introducerat många verk som den anrika orkestern sällan eller aldrig tidigare hade spelat.
Sibelius sju symfonier i ny box
Berlinfilharmonikerna under ledning av Simon Rattle har nyligen på sitt eget skivbolag släppt en snygg, men alltför stor box med nya inspelningar av Sibelius samtliga sju symfonier. De presenteras på fyra CD-skivor och en blu-ray disc. Dessutom ingår det en video med liveframföranden av alla dessa verk. Man kan även ta del av en intervju som Helsingin Sanomats kritiker Vesa Sirén gjorde förra året med Sir Simon.
Den intervjun gjordes innan Berlinfilharmonikerna spelade in symfonierna, men jag fick intervjun med Sir Simon efter att ha hört Sibeliuskonserterna de gav i samband med skivinspelningarna.
Jag bor i England och fick i februari en chans att höra Berlinfilharmonikerna livslevande när de besökte Barbican i London. Rattle vet att britterna älskar "sin" Sibelius och därför var det viktigt för honom att även i England presentera sina senaste tolkningar av symfonierna.
Sibelius i England och Berlin
"Sibbe" besökte England fem gånger mellan åren 1906 och 1921, men tackade därefter nej till ytterligare inbjudningar att dirigera i Storbritannien. Detta trots att nästan alla hans verk blev mycket väl mottagna och av hans brev framgår att han älskade London och Oxford speciellt mycket.
I Storbritannien försvann Sibelius aldrig från de viktigaste orkestrarnas repertoar och idag är han populärare än någonsin tidigare. Utan vidare hjälper det att flera finska dirigenter är verksamma här i landet - Sakari Oramo, John Storgårds och Esa-Pekka Salonen.
I början av Sibelius internationella karriär upplevde Sibelius även flera triumfer i Berlin. Han stod själv på dirigentpulten när Berlinfilharmonikerna 1902 för första gången presenterade ett verk av honom, tondikten En Saga. Två år senare återvände han med Finlandia och året därpå uppfördes andra symfonin också under ledning av tonsättaren.
Samma år dirigerade Richard Strauss violinkonsertens tyska premiär med Filharmonikerna i Berlin.
Politiseringen av Sibelius i Tyskland
Maestron som Wilhelm Furtwängler, Eugen Jochum och Thomas Beecham såg till att Sibelius fanns med på Filharmonikernas konsertprogram under 1920 och 30-talet. Politiseringen av Sibelius i Tyskland började när sociologen Theodor Adorno förklarade att Sibelius stod på samma nivå som de amatörer som är rädda att studera kompositionslära.
En av anledningarna till Adornos hårda kritik var att de tyska nazisterna hade tagit Sibelius till sitt hjärta för att de betraktade honom som en arisk tonsättare. Adorno ansåg också att Sibelius representerade ärketypen av en konservativ tonsättare för att han inte gick över till tolvtonstekniken.
På 60-talet, långt efter Sibelius död, fortsatte Adorno, som föreläste i modern musik i Darmstadt, att måla en nidbild av Sibelius. Det har visat sig vara svårt att krossa den bilden av Sibelius i Tyskland.
Von Karajan Sibelius förkämpe
Som tur fortsatte Berlinerfilharmonikerna under Sergiu Celibadaches och senare Herbert von Karajans ledarskap att spela Sibbes symfonier och tondikter. Von Karajan var länge utan vidare Sibelius främste förkämpe i den tyskspråkiga världen, men efter Karajans död 1989 försvann Sibelius helt från repertoaren ända tills Sir Simon 2010 gjorde sin första Sibeliuscykel med orkestern 2010. I efterhand kan man se den "genomspelningen" som en uppvärmning, men i år kom eldprovet.
Inte allt blev lika lyckat och Rattle erkänner att orkestern kämpade med femman och jag tycker att man kan höra det.
Simon Rattle spelade tidigare in hela Sibeliuscykeln med the City of Birmingham Symphony Orchestra mellan 1984 och 1988. Dessa inspelningar fick stort beröm av kritikerna och står sig även idag.
Rattle ingen vän av popmusik
Simon Rattle föddes den 19 januari 1955 i The Beatles hemstad. Han har berättat att han inte hade minsta intresse för popmusik. Han studerade vid Royal Academy of Music i London och spelade i ett antal orkestrar som perkussionist. Under andra halvan av 70-talet var Rattle assistent åt Paavo Berglund som var chefsdirigent för Bournemouth Symphony Orchestra fram till 1979. Rattle är en stor beundrare av Berglund och tog starka intryck av dennes tolkningar av Sibelius verk. I mitt program förklarar Rattle hur Berglund fortsätter att påverka honom.
Rattle blev 1980 utnämnd till förste kapellmästare för Birmingham Symphony Orchestra. Han stannade kvar i aderton år och lyckades inte bara höja sin egen profil utan även orkesterns rykte. Samtidigt agerade han gästdirigent hos alla de mest anrika orkestrarna.
Sir Simon
Rattle blev Sir Simon Rattle när han 1994 adlades av den brittiska drottningen. När Berliner Philharmoniker utsåg Rattle till Claudio Abbados uppföljare kom det ändå som en ganska stor överraskning.
Som sagt, den tyska pressen har inte alltid varit stormförtjust i Rattles tolkningar och val av repertoar. Däremot har orkestermedlemmarna alltid understött honom. Rattle fortsatte föryngringen av orkestern som inleddes under Abbado och introducerade många nyskrivna verk. Berlinfilharmonikerna har också på nytt fått lära sig att ackompanjera operaföreställningar.
Folkbildaren
Sir Simon är ett tacksamt intervjuobjekt. Han gör ett sympatiskt intryck, är mycket energisk, men även eftertänksam och noggrann. Han är känd som en folkbildare och bemödar sig att arbeta med ungdomsorkestrar i Storbritannien, Tyskland och nyligen även i Australien. Sir Simon berättar att han skulle älska att dirigera Sibelius med en finsk orkester. Han har besökt Finland ett antal gånger men då alltid med sina egna orkestrar.
London kallar
Om två år tar Simon Rattle över chefdirigentskapet för London Symphony Orchestra. Rattle uppträder redan några gånger om året med huvudstadens äldsta symfoniorkester, men från och med september 2017 kommer han att bosätta sig fyra månader om året i London. Men han tänker inte flytta tillbaka till England. Rattle har tre unga barn med sin tredje hustru, den tjeckiska mezzosopranen Magdalena Kožená.
Här berättar Simon Rattle varför familjen valde att stanna kvar i Berlin. Sir Simon berättar också att han tycker att London Symphony Orchestra arbetar alltför hårt.
Ger unga tonsättare en chans
Valerij Gergiev är fortfarande London Symphony Orchestras chefdirigent men han startade nyligen sin avskedsturné med orkesterns som han har lett i åtta år. Sir Simon anser att orkestern redan bör räknas till världens bästa, men han vill också utvidga deras repertoar och planerar bland annat att inkludera mycket mera barockmusik.
Rattle hör till den nutida musikens främsta vapendragare och han tänker fortsätta att beställa nya verk av unga tonsättare som ska få en chans att jobba med en topporkester.
Här berättar Simon Rattle om sina planer med London Symphony Orchestra.
Hör Albert Ehrnrooths hela intervju med Simon Rattle i Amadeus i Radio Vega, tisdag 20.10 kl.18.03 och i repris 25.10 kl.22.15. Programmet finns också på Arenan.
Albert Ehrnrooth