Jag var inte helt ung då jag hörde Yasmine Hamdan för första gången.
28 år gammal var jag välgödd på alternativ rock men överraskades alltmer sällan av det jag hörde. Av en slump fick jag tag på en skiva med Hamdans band Soapkills, ett av Beiruts första undergroundband, och låten Tango förförde mig fullständigt.
Hennes mörka röst, som flöt ut över de elektroniska sounden, kändes uråldrig och samtidig, medkännande och passionerad.
Genom musiken reflekterar Hamdan kring sitt liv. Fiskarsånger från tiden som flykting undan inbördeskriget i Libanon blandas med låtar om lidelse och passion där hon undersöker sin arabiska identitet, sexualitet och sin position som kvinna.
Hårig motherfucker och politik
Huvilatältet är fullt och sakta men säkert stiger människor upp ur sina stolar och ställer sig vid scenkanten för att se hur Yasmine Hamdan i ena stunden dansar hypnotiskt, i den andra berättar hon underhållande om fruktansvärda egyptiska filmer hon sett som ung.
Vi får veta att den typiska kvinnan i de här filmerna är dygdig, blyg och oskuldsfull och hon uppvaktas av en man, en ”hairy motherfucker”.
Politik finns hela tiden med i musiken, låten Bala tantanat skrevs redan på 1940-talet av Omar El Zenni, handlar om korruption och temat är fortfarande lika aktuellt, berättar Hamdan.
Hon varnar för sina kvaliteter som bilist. Också hon är korrupt och har köpt sitt körkort.
Live är inte som på skiva
Soundet i tältet överraskar och avviker från Hamdans senaste album Ya Nass och inte påminner det heller om den i triphop bottnande musik som Soapkills gjorde (nyligen gavs ett Best of album ut).
Hamdan och hennes fina band växlar smidigt mellan experimentell indie, elektronisk arabisk pop, drömska ballader, klubbigt mörker och rätt ruffig rock.
Vart för musiken en?
I filmen PJ20 filosoferar Pearl Jams Eddie Vedder om musik och konstaterar att man måste vara uppmärksam på vart den för en.
Där jag stod och gungade i tältet mindes jag min första Soapkills upplevelse, jag kände att det fanns något i den arabiska musiken som tilltalade mig direkt trots att jag inte förstod orden.
Det jag tycker mig uppleva är en transcendent position, ett gränsland mellan min självmedvetenhet och känslor som jag mindre sällan är i kontakt med. Kanske borde jag ge de här känslorna mera rum?
På scen rör sig Hamdan konstant i takt till musiken, röjer, gungar, skruvar sig. Hon lär publiken några magdansaktiga rörelser. Jag iddes inte försöka skruva kroppen som en åtta enligt hennes anvisningar.
Min sensuella sida får ännu jäsa i det förträngda.
Det handlar också om att känna igen något hos sig själv i det främmande. Plötsligt känns det främmande inte så främmande längre.
Fantastisk artist
Hamdans karriär har tagit stora kliv ur den beirutska underjorden och idag är hon välkänd i den arabiska musikvärlden men också på många håll i Europa. Hennes beteende är varmt och medmänskligt. 
Människor i världen delar kanske inte livsberättelser och omständigheter men är i grunden desamma. Att Hamdan länge och tålmodigt talar med folk och skriver autografer efter spelningen uttrycker också hennes öppenhet, trots att hon i vissa låtar glider djupt in i sig själv.
Det finns många i vårt land som skulle behöva en dos arabiskspråkig, sanslöst vacker musik.
De lager av musik och ljud som bandet bygger upp är imponerande och spännande och Hamdans mörka röst garanterar en intensitet som jag sällan har upplevt. Med hjälp av två mikrofoner kan hon variera sin röst, nästan som om hon skulle föra en konstant poetisk dialog med sig själv.
Det här var galet bra, helt enkelt.
Hör en intervju med Yasmine Hamdan i Café Continental den 16.9